Love or not - PRS botilia1 och Emma07

Matthew vaknade rätt sent, och när han väl gjort det var det god tid att kliva upp och byta om innan han gick ut ur sovrummet och emot matsalen för att få i sig någon frukost. Han var bra hungrig vid det här laget, och i vanliga fall skulle han vilja äta med Catherine men fick efter att ha frågat en tjänare reda på att hon redan ätit. Och hade gått ut i trädgården. Matthew ville först gå ut till henne, men hans rygg var alldeles för stel för det nu när han nyss gått ur sängen - hans envishet hade fått sig en liten smäll och han hade till och med använt käppen på den biten till matsalen bara. Men å andra sidan var där också trappor. Så väl klar beslöt han sig istället för att gå till det rum han använde som mer arbetsrum för att försöka gå igenom några av de brev han fått under tiden.

Catherine reste sig upp efter ett tag och gick in i huset igen och drog av sin kappa. Hon fick veta av en tjänare att Matthew hade vaknat och vart han var. Hon bad tjänaren höra av sig till en skräddare innan hon gick uppför trappan och lätt knackade på dörren innan hon öppnade den.
- godmorgon sömntuta, jag hoppas du sovit gott älskling sa hon och gick fram till honom och la händerna på hans axlar och kysste hans kind.
- ska jag hjälpa dig byta bandage? Mumlade hon i hans öra.
- för jag har fixat så en skräddare kommer hit senare under dagen la hon till.

Matthew såg upp då han hörde dörren och log genast emot henne.
"Godmorgon, jodå allt bättre framåt morgonen iallafall. Och du då?", frågade han nyfiket, såg upp för att kunna se henne och lade handen om hennes hand.
"När kommer skräddaren? Om du har tid kan vi gärna vänta en stund, det är ingen panik med det än och så hinner jag gå igenom den här högen först", sade han med ett leende och nickade emot högen med brev han hade framför sig.

Hon nickade sakta.
- skräddaren kommer inte förrän framåt eftermiddagen så det är ingen brådska sa hon mjukt och la sitt huvud mot hans axel.
- jo du fick en massa brev medan du var borta som jag bara la på hög sa hon och himlade lätt med ögonen innan hon lätt granskade honom.
- skulle det vara okej om jag och Rose gick en runda till torget så att vi kan prata lite medan du jobbar? Vi kommer snart vara tillbaka sa hon.

Matthew nickade lätt.
"Så bra", sade han, dem skulle nog behöva bytas idag men när idag spelade nog ingen större roll, än var det i vilket fall som helst ingen panik. Han nickade lätt.
"Jadå, såklart. Jag har ändå att göra här ett tag", sade han, trodde också det var bäst att han inte umgicks för mycket med Rose - dels så sörjde hon, men han trodde också att han kanske kunde vara en påminnelse och ett litet stick i ögat om hur han klarat sig men inte hennes fästman.

Catherine nickade sakta och kysste hans kind mjukt innan hon gick ut därifrån och hon och Rose gick ut på torget. Men efter bara ett litet tag så var de tillbaka igen. Catherine hade ett irriterat ansiktsuttryck men gick i alla fall till Matthews kontor.
- vi är tillbaka igen sa hon i ett försök att dölja sin irritation. Hon gav honom en mjuk kyss på kinden.

Matthew hade suttit och läst igenom breven och fixat, och ganska precis innan hittat ett ganska speciellt. Långt ifrån likadant som de andra - ett hans far skrivit innan han dött och som hans mor måste ha lämnat hit. Han hade gått bort ganska precis innan Matthew dragit ut i kriget, och han hade aldrig riktigt fått tid till att sörja honom. Vilket kanske på ett vis var bra, för att förlora honom var väldigt svårt för Matthew. Och brevet gjorde med att alla känslor kom tillbaka, när han fick höra pappans ord om allt möjligt, om hur han älskade honom och hur han hoppades att de båda skulle bli lyckliga ihop och allt. Han lade först inte märke till att Catherine kommit in, ryckte till först när hon pratade och vände sig om mot henne, försökte dölja alla känslor och hur sorgsen han var men det var nog hopplöst med tanke bara på hur rödgråtna hans ögon var.
"Gick det bra?", frågade han i ett tappert försök till att undgå att tänka på vad han läst.

- Ja det beror helt på hur man ser det sa hon innan hon granskade honom.
- men älskling, vad har hänt? Du har ju gråtit sa hon och satte sig på en stol bredvid honom. Hon tryckte bort sin egen irritation när hon såg hans ansikte. Hon såg brevet han hade i handen och kunde ganska snabbt se vems handstilen var.
- är det brevet från din far? Din mor kom hit och gav mig det personligen bara ett par dagar efter att du hade dragit iväg sa hon tyst och smekte hans hand.

Matthew ville fråga mer om det, men beslöt sig för att vänta med den saken tills att han var lite mer samlad och fått lugna sig lite mer. Han nickade lätt.
"Ja. På ett vis kom det ganska lägligt att jag blev inkallad tidigare, för det blev som ett sätt att fly ifrån sorgen. Nu har jag inte längre någon flykt utan måste möta den", sade han tyst, suckade sen.
"Åh älskling", sade han tyst och drog istället in henne till sin famn, tårarna började smått rulla igen.

Hon torkade bort hans tårar med sin tumme.
- ja, det var väl en positiv sak i alla fall. Jag vet att allt detta är tungt, men din pappa älskade dig och han hade inte velat att du skulle gråta sa hon tyst och kysste hans kind mjukt och lutade huvudet mot hans bröst.
- vi skulle kunna åka till hans grav om du vill det, du har ju aldrig varit där. Så kanske du får ett avslut la hon till och ryckte på axlarna.