Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Ederel hade inte fått mycket sömn alls under natten. Ändå hade han önskat att han fått det, för att åtmisntone för en kort stund få slippa alla tankar som surrade runt i huvudet. När morgonen väl kom kunde han inte vänta längre, utan gav sig ut i hopp om att få en bättre chans att prata med Grace än dagen innan. Han vågade nog inte hoppas på att hon skulle komma ihåg honom, men han fick iallafall hoppas att hon skulle våga lyssna och prata med honom. För han måste försöka, och han skulle försöka få henne att minnas. Visserligen låg det inte i hans makt egentligen, men där fanns ändå en dåres hopp om att ifall han gav henne några bilder av livet de haft, så kanske hon skulle komma ihåg det. Även om han egentligen visste att det inte fungerade så, så måste han hoppas på något. Och han blev rätt förvånad över att se henne på gatan när han var påväg emot hennes hus, för han hade inte trott hon skulle vara ute och gå riktigt redan.
"Grace", ropade han, längde på stegen för att möta henne.

Grace stelnade till då hon hörde någon ropa hennes namn. Hon stannade upp då hon såg en man närma sig, insåg snart att det var killen som hon träffat under gårdagen. Hon såg sig omkring i hopp om att någon annan skulle vara ute men hon kunde inte se någon. Åh nej. Behövde hon vara rädd? Det verkade inte som om han ville henne något illa men vem visste vilka mörka tankar som cirkulerade i hans huvud.
"Vem är du och vad vill du mig?" frågade hon sammanbitet och backade några steg från honom, önskade att han skulle respektera hennes vilja om att hålla ett visst avstånd. Hon hade försökt piffa upp sig lite innan hon gått ut, men hade inte riktigt lyckats. Hennes ansikte pryddes främst av små rivsår men också av något enstaka blåmärke, liksom gjorde hennes hals och armar. Läpparna var torra och spruckna, och hud saknades från vissa ställen. Blicken var tom och livlös - men också rädd. Hon var rädd för honom.

Han kunde inte missa rädslan i hennes ögon, och det verkade splittra hans redan krossade hjärta i ännu fler bitar. Tänk att hon var rädd för honom, det var helt overkligt. Det fanns ingen anledning för henne egentligen att vara det, men för henne var han väl nu en fullkomlig främlig. Hoppet sjönk lite hos honom, för han hade hoppats på att kunna ge henne vissa minnen tillbaks som skulle trigga de andra - men skulle han lägga sig i hennes tankar nu så var han rädd att skrämma henne ännu mer.
"Jag vill prata med dig. Jag kände dig innan, väldigt väl", sade han, vågade inte riktigt heller säga att de varit ett par med tanke på hennes reaktion. Han hade också stannat till när han sett att hon backat, hur gärna han än ville vara nära henne. Känslorna syntes nog i ögonen på honom också, hur han var nästan desperat och krossad.

Forskande studerade hon hans ansikte men kunde inte påstå att han såg bekant ut. Han såg dock oerhört bedrövad ut så hon kunde än en gång inte låta bli att tycka synd om honom, men hon kände sig ändå besvärad. Vem var han egentligen? Hur kom det sig att han visste vem hon var? Grace övervägde att springa tillbaka hem men benen ville inte röra sig. Kanske hon kunde lyssna till vad han hade att säga ändå.
"Hur då? Jag kommer inte ihåg dig." Om de nu känt varandra så väl, hur kom det sig då att hon inte kände igen honom? Det lät inte alls logiskt att glömma bort folk som stod henne nära. Det hade ju inte hänt med någon annan. Hon kände fortfarande igen sin kära mor, de grannar hon hade sett ute, prästfrun... Men inte honom. Främlingen som inte ens hade presenterat sig.

För en kort stund visste Ederel inte riktigt vad han skulle säga eller svara. Skulle han presentera sig som den han faktiskt varit, hennes pojkvän? Eller skulle han skrämma bort henne helt och hållet i sådana fall, för vem skulle inte bli skrämd av en främling som kom och påstod sig vara ens älskare? Ändå ville han inte ljuga ihop något, och kanske det kunde trigga henne att minnas ifall hon fick reda på mer och mer. Man kunde ju alltid hoppas iallafall. Man sade att hoppet var det sista som lämnade människan - och det var ännu ett tecken på hur hon hade ändrat honom och gjort honom mer mänsklig. Innan han mött henne hade där inte funnits något hopp.
"Jag heter Ederel. Det är antagligen chocken", sade han, han kunde inte direkt påstå att det var nefiler som tagit hennes minnen - då skulle han utan tvekan skrämma bort henne totalt. Och det ville han desperat inte. Han suckade lätt.
"Vi har varit ihop i flera månader nu", sade han tyst, med risken att skrämma bort henne. Men hon behövde veta, hur skrämmande det än var. Och kanske att hans reaktioner så fort han sett henne kunde styrka hans påstående.

Ederel... Namnet ringde inga klockor hos henne. Hon valde att inte kommentera saken då han menade att allting nog bara berodde på chocken. Hon var redan trött på att höra folk dra det kortet. Hon hade varit spårlöst försvunnen i en månads tid, men hon hade glömt bort en betydligt längre period än så. Hur kunde det enbart vara frågan om chock? Att hon blev upprörd över saken förvärrade också enbart situationen. Grace drog händerna över ansiktet och skakade långsamt på huvudet.
"Jag vet inte vem du tror att jag är, men du har tagit fel på person. Jag är inte din flickvän." Hon backade ytterligare några steg från honom - tyckte det var obehagligt att han från ingenstans dök upp och påstod att de varit tillsammans i flera månader. Hon skulle vara medveten om saken om hon var i ett förhållande.

Ederel visste att det det bara var för att hon inte kom ihåg honom, på grund av vad nefilerna än hade gjort med henne, men ändå så kändes hennes ord som en kniv rätt in i hjärtat. Han visste inte ens vad han skulle svara, utan såg bara på henne i tysthet och med en nästintill förkrossad blick. Varför. Varför varför varför. Varför kunde dem inte bara få ha det bra, utan att sånt här skulle hända? Till sist insåg han att han nog ändå borde svara henne något.
"Du kommer verkligen inte ihåg nånting va?", frågade han tyst. Han visste att det var idiotisk, men ändå gav han sig på att försöka få henne att komma ihåg genom att skicka några bilder till henne ifrån när de varit tillsammans i hopp om att hon skulle se dem som de minnen de faktiskt var. Men hur mycket han än hatade det så insåg han också att han hade att göra med rätt stark magi, ifall de fått henne att glömma så omfattande och så mycket. Och det fanns det inget han faktiskt kunde göra något åt.

Grace såg bara på honom med trött blick, visste inte vad hon skulle svara på hans fråga. Vad ville han ens att hon skulle säga? Hon andades ut en tyst suck innan hon spände käkarna, såg sig omkring innan hon fäste blicken på främlingen en stund. Ederel. Hon betraktade ingående hans ansikte. Han var väldigt stilig. På den nivå att det kändes overkligt att han ens skulle titta en gång extra åt hennes håll, än mindre vilja prata med henne. Skulle han vara hennes pojkvän? Det var nästan en skrattretande tanke. Men å andra sidan, varför skulle han ljuga om det? Vad skulle han tjäna på det? Han såg uppriktigt ledsen ut också. Som om han förlorat någon som betydde allt för honom.
"Förlåt men jag vet inte vad du vill att jag ska säga?" erkände hon med en liten axelryckning. Det kändes konstigt att be om ursäkt för att hon inte kunde komma ihåg något.

Ederel var mer än glad att den senaste tidens berg-och-dalbana av känslor och händelser äntligen hade lagt sig. Visserligen hände det att han blev uttråkad då och då, men den senaste tiden kändes som om det hade varit alldeles för mycket drama. När han väl fått "övertala" - med andra ord utpressa - en ängel till att ge Grace hennes minnen tillbaka, så hade de bara fått några få dagar ihop innan han hade fångats. Vilket han visserligen räknat med, men han stod inte ut med att hon inte ens kom ihåg honom - men ändå hade han väl nånstans inom sig hoppats lite på att slippa. Men allt det där var tack och lov över nu, de båda var tillbaka och sig själva och allt var i vanlig ordning igen. För tillfället hoppades han på att kunna överraska henne, men var nog mest orolig över ifall hon var hemma eller inte då han ju inte pratat med henne först. Det var ju lite snopet om han kom dit för att överraska henne bara för att upptäcka att hon inte var där. Men det var bara att hålla tummarna för den saken. Han hade väl ingen egentlig anledning till besöket, mer än att vilja göra henne lite glad och hade dessutom ordnat ihop en papperspåse med små presenter, skulle han väl bäst kalla det. Han hade gått den relativt korta biten hem till henne, hade till sist kommit fram och knackade lätt på dörren dit, önskade tyst att hon skulle vara hemma.

Grace hade det oerhört svårt att slappna av. Hon kände sig rastlös och var dessutom paranoid. Hon förväntade sig nästan att något förfärligt väntade runt hörnet. Nu när hon återfått sina minnen så kom hon ihåg, in i minsta lilla detalj, om vad nefilerna gjort med henne. Hon plågades med otäcka drömmar varje natt som nästan alltid resulterade i att hon vaknade upp med tårar i ögonen. Hon hade fortfarande inte pratat om vad som hänt med Ederel, och hon visste inte om hon skulle klara av att göra det heller. Denna regniga eftermiddag var hon iklädd ett par mörkgrå leggings samt en svart hoodie. Håret var uppsatt i en slarvig hästsvans och hon hade försökt plugga lite. Idag hade hon varit i skolan trots att hennes mamma och flera andra envisats med att det var för tidigt, och att hon borde vänta med att börja skolan igen. Innerst inne visste Grace att alla hade rätt för hon visste inte hur hon skulle klara av skolgången riktigt än. Då det knackade på dörren spionerade hon från fönstret för att ta reda på vem det var innan hon gick för att öppna.
"Hej," log hon svagt mot Ederel och klev åt sidan för att släppa in honom.