Eredhel PRS Emma07 & wolfy

"Du har så rätt så." Candra såg ner på sina kläder och rynkade besviket på pannan. Hon skulle inte ha haft något emot att få på sig rena kläder men det var ett bekymmer att ta itu med senare. Hon öppnade dörren till rummet och gick nerför trapporna, log mot gumman som stod och pysslade bakom disken.
"Hade ni en trevlig natt?" knarrade hon fram och höjde skeptiskt på ögonbrynet. Candra ansträngde sig för att hålla tillbaka ett leende: de hade inte alls sysselsatt sig med det som gumman trodde att de hade gjort. Hon nickade änd bekräftande, för visst hade hon haft en skön natt trots att hon inte kände sig så utvilad som hon skulle vilja göra.

Ailred hade inte haft med sig något dit, så behövde inte heller plocka ihop något innan han gick efter Nieva ner till disken. Det ryckte i mungiporna på honom av gummans fråga, men lyckades åtminstone med att inte visa mer leende än så. Det var ändå rätt roande hur den gamla damen trodde det och dessutom frågade så.
"Mycket", svarade han bara, rätt road av situationen och gumman fick väl tro vad hon ville om vad dem pysslat med. Men han kunde ändå passa på att på något vis skämta lite om det även om hennes misstankar inte stämde.

"Tusen tack," sa Candra samtidigt som hon grävde fram några mynt som hon haft i sin byxficka. Det var inte mycket men hon hoppades att det skulle räcka för gumman. Hon såg på dem båda i tur och ordning innan hon nickade lite, viftade därefter med sin hand vilket Candra tolkade som att hon ville att ungdomarna skulle ut därifrån och nu.

Ailred log lite, tog Candras hand för att gå med henne ut ur värdshuset igen. Väl ute kunde han inte låta bli att flina brett medans han började gå upp mot skogen igen.
"Undrar om hon tror det om alla som hyr det rummet", sade han roat, de var ju knappast de första paret som hade just det rummet.

"Kanske alla andra som sovit där varit betydligt tystare än vi var." Candra ryckte på axlarna och gav honom ett lekfullt leende. Gumman fick tro och tänka vad hon ville, huvudsaken var ju att de själva visste vad de hade sysselsatt sig med under natten. Och det hade varit något så oskyldigt som att sova.

Ailred skrattade till lite och log brett mot henne.
"Så högljudda var vi väl inte?", frågade han roat, enligt honom hade de åtminstone inte varit det. Men han hade också somnat rätt fort efter att de lagt sig. Han vände på huvudet då han hörde någon gå ikapp dem, trodde genast det värsta men blev förvånad då han fick se sin vän. Han stannade och vände sig om, varpå vännen kom fram till dem.
"Aralion? Vad gör du här?", frågade han förvånad.
"Ni stack ju bara iväg igår, så vi blev rätt oroliga. Din mamma övertalade mig att leta upp er. Stämmer ryktena?", drågade Aralion, och Ailred tvekade lite. Visserligen litade han helt på Aralion, och de hade ju trots allt precis pratat om att avslöja Amethyst.

Då hon hörde fotsteg bakom sig stannade hon upp och vände sig om. Trots att det bara var Aralion så slappnade hon inte helt av. Hon hade ganska blandade vibbar av honom, och hennes magkänsla sa att det inte gick att lita på honom. Och det var också den känslan som hon tänkte följa. Candra log ändå vänligt mot honom: behövde ju inte vara öppen med vad hon tänkte och tyckte.

Ailred hade känt Aralion så länge och varit så pass god vän med honom att han ändå ville lita på honom. Han tvekade lite men nickade till sist.
"Dem har en del sanning i sig. Kom", sade han, ville inte stå här i byn och prata om det här ifall någon skulle råka höra dem. Dessutom ville han se med egna ögon att Amethyst var okej.

Hon lät killarna gå före och höll sig själv några steg bakom. Inte av någon särskild orsak utan mer för att hon ville tänka ifred. Det hade bara varit en tidsfråga innan ett uppror skulle ske, men att han skulle iväg till Periold mer eller mindre nu på momangen hade varit lite överraskande. Men med tanke på ryktena som spred sig likt en löpeld så var det förmodlien precis vad som behövde göras.

Ailreds huvud jobbade febrilt. Egentligen hade han ingen aning om hur han mer skulle starta upproret, men han fick väl försöka samla ihop folk så gott det gick. Bara ryktet om honom skulle förhoppningsvis kunna starta något. Han gick emot gläntan de landat i kvällen innan, hade ett öga bak mot Candra också. Väl framme där så kikade Amethyst snart fram, glad som vanligt över att se Ailred. Hon hade också blivit mer och mer förtjust i Candra under tiden som gått. Aralion stannade nästan genast och såg med stora ögon på den enorma varelsen, som uppenbarligen inte var särskilt förtjust i honom - hon nosade uppenbart ogillande på honom, och medans Ailred som vanligt gick fram för att hälsa och kolla över henne såg hon till att hålla sig emellan de båda. Ailred log lite snett.
"Han är okej tjejen", sade han roat.