PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel suckade lite, var inte särskilt förvånad över att det var just det här han tog upp. Och han förstod honom till fullo, hade rollerna varit ombytta hade Nathaniel gjort likadant.
"Jag vet, det är idiotiskt", sade han, han visste själv vilken hopplös förälskelse det var, hon var ju deras fiendes dotter.

puff

Senare samma kväll hade Nathaniel tagit med sig Caelia för att strosa runt lite i slottets korridorer medans han försökte förklara så gott han kunde om magin och svara på frågor. Han strosade mest runt utan nåt mål, och det var först när de kom i den sista korridoren som han insåg vart han var påväg. Han hade inte klarat att gå in till gravkammaren än, där han visste att hans föräldrar hade begravts, han hade åtminstone inte velat gå dit själv. Han visste att det skulle röra upp en hel del känslor och minnen, hans familj hade varit ganska så sammansvetsad och särskilt han och hans pappa, hans pappa hade på den tiden varit hans värld och att förlora honom hade varit det jobbigaste för Nathaniel. Han slog av lite på farten och såg på Caelia. Nu var han här, nu fick det vara nog med att inte vågat gå in där.
"Vill du gå med in? Det är gravkammaren, jag har inte klarat av att gå dit än. Åtminstone inte själv", sade han ärligt.

Caelia mådde betydligt bättre nu jämfört med tidigare. Visst kände hon sig fortfarande lite dåsig och hon var inte riktigt sig själv, men hon klarade av att dölja det då hon var i sällskap av vakterna. För Nathaniel behövde hon ju inte låtsas och hålla upp en fasad som tur var. Att han också hade magi var något som förvånade henne, men det gjorde henne också glad och tacksam. Hon var inte ensam. De kunde lära sig av varandra. Eller hon kunde lära sig en hel del av Nathaniel. Då de stannade upp vände hon sig mot honom, la huvudet på sned då han förklarade att dörren ledde till gravkammaren.
"Naturligtvis," log hon rart och erbjöd honom sin hand.

Nathaniel var rätt glad att ha någon att prata med som också hade magi, för innan hade han inte riktigt vågat prata med någon om det. Det hade varit hans pappa som lärt honom allt, och efter att han dött hade han försökt dölja det så mycket han kunde. Han log tacksamt mot henne och tog hennes hand, ville inte riktigt gå in själv då han visste att det skulle väcka upp en massa jobbiga känslor.
"Tack", sade han och gick fram, slog upp dörrarna till gravkammaren. Först då de gick längs där var bara mycket äldre gravar, konungarna på vänster sida och drottningarna på höger. Han stannade till då de kom fram till en ganska ung kvinnas grav på högra sidan, vid varje grav fanns en staty. Men vid denna fanns två - den unga kvinnan med en 4-årig flicka i handen. Nathaniels mamma och lillasyster, som blivit mördad hon också. Smärtan syntes tydligt i Nathaniels ansikte, tillsammans med ilskan över att hans älskade lillasyster aldrig ens fått en chans till ett eget liv. Han kramade lätt Caelias hand, vände sig sedan om mot graven mittemot. Hans fars grav. Nu syntes sorgen och saknaden ännu tydligare, han försökte blinka bort tårarna men misslyckades.
"Jag saknar honom så otroligt mycket", sade han tyst, suckade lite.
"Han var alltid min klippa, det var han och jag mot världen", sade han tyst och rösten bröt sig nästan, det märktes tydligt hur mycket han hade älskat sin far. Han slog ner blicken lite och den fastnade på svärdet som låg på graven.
"Jag trodde Rimadin blev förstört", sade han tyst, kände genast igen faderns svärd.