The elements

"Tack så jättemycket Margret," nynnar Celine med en så mycket mer ljuv, svävande och godhjärtad stämma i rösten. Det brukar inte hända, definitivt inte under dessa omständigheter. Med tanke på hur färsk känslan är av männens fingrar mot sin hud, deras röster som fick håret på huden att ställa sig upp som aldrig förr, kan man väl tänka sig att hon skulle vara helt förlamad. Bosätta sig i sängen och aldrig lämna Amaris lägenhet någonsin, men hon hade känt sig tvungen. Som ett litet tack, även om det inte ens är nära att gottgöra det den jämnåriga flickan gett henne. Men det är ett litet tack åtminstone. Den gamla damen kramar om hennes magra hand. Nu har de bara varit i Paris i några dagar, men Margret är en av de bagare som ungdomarna är helt beroende av, de har blivit lite av stamkunder. Så mycket stamkunder som man kan bli på några dygn. Lyckligtvis hade Celine mints snott till sig sin plånbok från sin kjol, att köpa frukost som tack till Amari med Amaris pengar är inte direkt någonting hon i denna stund skulle gå med på. Den unga flickan kramar om den gamla damens hand innan hon börjar bege sig tillbaka mot lägenheten. Lukten ur den lilla påsen är ljuvlig, sconsen är färska, gör Celine mycket hungrigare än hon varit vid morgonens början. Mums, om Amari inte tycker om dem tänker hon trycka i sig dem allihop själv, Margret är så duktig på alla bakverk. Dock försvinner dessa oskyldiga, snälla tankarna så fort ögonen möter en mans. Eller när en man går förbi. Det får henne att tänka på händelsen under gårdagen återigen, och paniken börjar fylla henne likt rinnande vatten. Kvickt sträcker hon fram armen och drar åt sig en tidning som står uppradade vid en öppen kiosk, dagens nyheter. Hon lägger några småmynt på kioskbordet innan benen fortsätter föra henne framåt. Ögonen skummar igenom texterna, huvudrubriken om en död och en svårt skadad man i gränden. Celine tar ett djupt andetag, känner hur det blir allt svårare att andas medan händerna slänger tidningen i papperskorgen vid lägenhetsbyggnaden. Tänk inte på det nu, fokusera på doften, på den nylagda marmeladen. Helt, jävla, omöjligt. Hon skakar på huvudet åt sig själv, kniper ihop ögonlocken en kort stund innan hon öppnar dörren tlll lägenheten. Jodå, lokalsinnet är nästan helt och hållet tillbaka. De mörka ögonen landar på Amari som ilsket rotar igenom sin väska efter antagligen rena kläder.
"Godmorgon." viskar hon. Av någon anledning börjar tankarna glida tillbaka till deras lilla stund i sängen, hur hon kramar om den andra flickan, sovit som en liten stock. Det var länge sedan Celine uppskattat den där värmen. "Jag fixade lite frukost, varma sconse och nygjord marmelad. Varför ser du så arg ut?"

Helt upptagen med sina ilskna tankar och letandet efter kläder att dra på sig så märker hon först inte att dörren öppnas och att hon inte längre är ensam i lägenheten. Det är först när Celine öppnar munnen och pratar med henne som hon vänder sig om där hon står på knä och ser överraskat på henne. Hennes första instinkt var att fråga henne vad hon gjorde här, Amari hade varit så inställd på att hon helt enkelt hade dragit därifrån att det till en början kändes otroligt konstigt att återigen se henne framför sig.
"Åh, godmorgon" svarade hon, och kände sig rätt dum. För nu var hon ju där, och Amaris kappa hade hon på sig. Och hennes kläder förstås, men det kändes mindre viktigt. "Jag trodde att du hade tagit min kappa och bara dragit" förklarade hon och kom upp på fötter igen. Till hennes försvar så hade det inte varit helt orimligt att anta att det var något sånt som hade hänt. Aldrig hade hon kunnat gissa sig till att Celine hade gett sig ut för att skaffa frukost åt dem båda. Det var i princip motsatsen till hur hon förväntade sig att hon skulle bete sig nu. Men snällt var det såklart, och det luktade faktiskt riktigt gott om de där sconesen hon hade med sig.
"Så.. det var ju tydligen fel. Tack för frukosten" lade hon till och drog handen genom håret. Hon hade inte sett sig själv i spegeln, men hon gissade på att håret förmodligen stod åt alla möjliga håll med tanke på att hon hade klivit upp ur sängen för bara några minuter sen. Plötsligt kände hon sig väldigt medveten om att hon knappt var klädd, även om det hon hade på sig knappast var avslöjande på något sätt, och hon lade armarna i kors. Det kändes märkligt att stå så framför Celine, som var klädd från topp till tå i hennes egna kläder. Hon sneglade mot sängen.
"Jag har tyvärr ingen annanstans för oss att sitta, så..." förklarade hon urskuldande medan hon rörde sig mot sängen. Det kändes lite underligt att sitta där med henne i dagsljus under helt andra omständigheter än under natten innan. Just sängen kändes dessutom så nära inpå. Hon sjönk ner på den ovanpå täcket och lade benen i kors.

Aningen förvirrat blickar Celine framåt mot den jämnåriga flickan som överraskat möter hennes blick. Varför hade hon trott det? I hennes stackars gärna går det inte riktigt att förstå, men sen påminner hon sig själv om hur hon egentligen brukar bete sig. Hennes attityd och självsäkerhet kan nog ha gett ut den viben, att hon skulle sno till sig saker från en person som hjälpt henne igenom något helt avskyvärt. Inte helt omöjligt, dock skulle hon aldrig ha gjort det. Inte under dagens tillstånd, eller i vanliga fall. Om något hade hon bara varit oartig, dryg och bara stökat till efter sig. Men att sno med sig saker av Amari har aldrig riktigt fallit henne i smaken.
"Jaså? Jag kan gå iväg med din kappa om du vill." påstår den blonda artonåringen aningen kluvet, ska hon stanna för frukost eller lämna henne ensam? Det känns som att stämningen emellan dem är lite mer sträng, stel nu än vad den varit under kvällen. De hade pratat så mycket av ren trötthet, de hade haft armarna om varandra. När de knäppt känner respektive part. Celine skulle nog gripas av panik i vanliga fall, att inte ha någon kontroll eller koll på vad som händer runt omkring henne, eller inne hos hennes bröstkorg. Jodå, bröstkorgen har börjat agera lite som den vill, hjärtat det vill säga. "Nej, jag vaknade innan dig och tänkte fixa frukost som ett tack.. tänkte att det skulle vara skönt att vakna upp till det, istället fick du tro att du blivit rånad. Förlåt," med ryggen mot Amari börjar hon lägga upp de doftande sconsen på en liten tallrik tillsammans med de två olika marmeladerna. Hon hade inte riktigt tänkt på att hon fortfarande har hennes kläder på sig, de var så komfortabla och helt enkelt lätta att glömma bort i mängden av tankar. Hon hade inte heller tänkt till extra om jackan eller ej, tyvärr är nog det något hon borde ha gjort. Som sagt, vanliga lilla Celine skulle gå igenom varje liten aspekt för varje liten handling, men det är svårare nu. Under tystnad tassar hon efter Amari och slår sig ner i sängen, gosar ner sig under täcket igen medan brickan med frukosten står emellan de två flickorna. Varmt te och scones, en ut av de bästa frukostarna man kan välja.
"Jag läste lite i tidningen idag, en ut av männen har förlorat livet." rösten är knappt hörbar, som en ynklig liten viskning medan hon brer ut lite marmelad på en bit nybakat bröd. Jaha ja, nu ska hon dela med sig av det här också? Jisses, om några timmar kommer hon förstå hur sinnessjukt naiv hon är, håll truten.. hon har redan delat med sig för mycket när det kommer till Amari. Även om hon hjälpt henne så finns det fortfarande en gnagande oro hos Celine, för tänk på allt hon kan göra med all information.

Amari rynkar förbryllat på ögonbrynen åt Celine.
"Varför skulle jag vilja att du går iväg med min kappa?" frågade hon undrande. Det var motsatsen till vad hon ville, anledningen till att hon varit så arg var ju för att hon trott att Celine hade gjort just det. Uppenbarligen så hade hon haft väldigt fel gällande det, men ändå. Det var ju inte som att hon hade vetat vad den jämnåriga flickan hade hållit på med i just den stunden. Att hon hade gått iväg för att köpa frukost till dem båda som ett tack överraskade henne först, men när hon tänkte mer på det så var det väl ändå en mer rimlig anledning än att hon "bara ville" göra det eller något. Med en axelryckning så log hon lätt åt henne, något som Celine egentligen inte kunde se eftersom hon stod med ryggen vänd mot henne.
"Äsch, det var väl bättre att jag bara fick tro det än att du faktiskt hade gjort det. Det var mest tur att du hann tillbaks innan jag hann rusa iväg efter dig.. Och det var ju snällt av dig att skaffa frukost, så tack" sa hon lättsamt och kliade sig i nacken. Visst hade hon varit riktigt arg på henne när hon insett att kappan var borta, men den ilskan var som bortblåst nu och hon kände inte att hon behövde någon ursäkt från Celine. Inga skada skedd. Dessutom så var hon genuint lättad över att hon hunnit tillbaks till lägenheten innan hon själv ens hade hunnit klä på sig ordentligt. Hade hon hunnit ut därifrån så skulle hon förmodligen gått raka vägen till lägenheten som Celine delade med sina syskon, och det hela skulle fått henne att känna sig otroligt dum när hon väl skulle fått reda på att Celine inte hade stulit kappan. Och att träffa hennes syskon var väl inget hon skulle varit särskilt förtjust i. Visst verkade hon och Celine ha börjat komma bättre överens, men så var det inte direkt med hennes syskon. De gjorde henne rätt nervös fortfarande. När Celine slog sig ner i sängen och ställde brickan med frukost mellan dem så började Amari känna av hur hungrig hon faktiskt var. Hon tog för sig av sconesen, och som väntat så var de riktigt goda. Hon tänkte tacka den blonda flickan för dem igen, men kom av sig när Celine själv bröt tystnaden med en viskning. Bilden av de två männen som låg sönderslagna i gränden dök upp i hennes huvud, och hon var faktiskt förvånad över att någon av dem hade klarat sig. Det kändes... konstigt att veta att Celine faktiskt hade dödat någon, men hon tyckte inte direkt synd om honom. Män som gav sig på kvinnor hade hon svårt att bry sig om överhuvudtaget.
"Tja.. Då kan han i alla fall inte göra något liknande igen" svarade hon och förde tekoppen till sina läppar. "Hur är det med dig?" frågade hon sen och höjde lite på ögonbrynen mot Celine där hon satt under täcket. Hon verkade ordentligt skakad över det hon läst, och Amari undrade om det var för att minnen från natten hade kommit tillbaks eller om hon mådde dåligt över att ha råkat döda en av männen.

Celine har nästan lust att skratta åt den lilla kommentaren, ja, varför skulle hon vilja det? Nu kanske humor inte är någonting som brukar förekomma under omständigheter lik deras, så kanske det är därför som Amari inte riktigt förstår ironin. Endast för att den inte borde existera vid en situation som denna. Dock finner hon det roande, hur den jämnåriga så kvickt trott att hon dragit med sig hennes kappa från ingenstans och lämnat lägenheten. Nej, visserligen är det inte så osannolikt att Celine skulle sticka utan något annat ord, och kanske ta med sig jackan, men då hade hon definitivt snott med sig en hel del annat gods.
”Det var ett skämt,” medger hon efter en stunds tystnad och rycker på axlarna. Kanske en del av henne på något underligt sätt menat det hon sagt. Att hon kanske borde sticka med kappan för att det är vad som förväntas av henne. Om någon tar sig bördan att bjuda in en så skadad liten flicka, hur skulle Celine möjligtvis hantera det? Jodå, sno med all deras egendom. Det är nog många från deras lilla by som tänker liknande, och tidigare har hon inte haft någon lust att motstrida de fördomarna, tills nu. Skyll på händelsen under gårdagen eller alla tankar som slagit rot, men hon har plötsligt fått suget efter att förändra sig lite grann. Förut hade det verkligen inte låtit så frestande att försöka visa människorna annorlunda, när de varit så bestämda och säkra på deras bild av henne, men nu.. Hon börjar dock fundera över om hon är värt det, om människorna runt omkring henne är värt det. Helt ärligt hade de där brinnande fördomarna och orden krossat en hel del på hennes unga hjärta, men tillslut hade hon börjat agera som att hon alltid varit den personen. Ja, om alla har bestämt sig för att avsky en så är det väl lika bra att leva som den sorten person, så uppstår det inga överraskningar. Kanske låter galet i andras öron, men det är mycket som gör det. I hennes ögon och öron däremot är det nog det självklaraste som finns. Dock försvinner dessa tankar om hennes kluvna personlighet och ersätts med starka påminnelser om gårdagen. Det är ju sant, han kommer inte kunna ta sig friheten att göra något likadant mot någon annan stackars flicka. Men är det rättfärdigar ingenting, och skuldkänslorna bubblar upp inom henne likt tjock lava.
”Tja.. jag har bockat av något på min bucketlist iallafall,” mumlar Celine med ett lätt litet leende, och ögonbrynen höjs upp mot pannan. Än ett skämt. Det finns inget roligt med det överhuvudtaget, till försvar kanske är en fin fin ursäkt.. men hon kan fortfarande inte låta dessa skuldkänslor eller tankar lämna hennes hjärna. Trött för hon tekoppen mot sina läppar och tar några klunkar. Hon borde bara hålla sin trut, det har hon åtminstone fått av det hela.

Ett litet skämt. Eller ja, ett försök till ett åtminstone. Celine verkar mest bara vilja lätta upp stämningen, kanske vill hon helst slippa tänka på männen överhuvudtaget. Trots att det inte ens var särskilt roligt så får det Amari att fnissa till.
"Så mord var en del av din buckelist? Shit, jag borde nog hålla mig undan från dig helt och hållet" svarade hon automatiskt utan att ens riktigt tänka sig för. När hon tänkte igen så kände hon sig lite dum. Det var ju inte som att Celine hade menat att mörda en av de där männen, och dessutom så hade det varit en riktigt vidrig situation. Amari hade inga planer på att göra något liknande för att göra sig förtjänt av ett sånt utbrott från den blonda flickan. Förhoppningsvis så skulle hon inte ta det illa, bara se det som ännu ett lite halvhjärtat skämt dem emellan. Amari föll i tystnad och sträckte sig efter ännu en scones. Jäklar, hon var faktiskt riktigt hungrig. Hon hade varit rätt dålig på att äta ordentligt de senaste dagarna, och hon kände sig tacksam över att Celine hade gett sig ut för att skaffa frukost. Även om det hade inneburit att hon för ett ögonblick hade trott att hon stulit hennes kappa. Varför hon hade kommit tillbaka överhuvudtaget förstod hon dock inte riktigt. Celine hade aldrig direkt känts som en person som skulle känna att hon stod i tacksamhetsskuld till någon, än mindre till just Amari. Hon hade lätt kunnat slinka ut ur lägenheten när hon hade vaknat på morgonen, och det skulle inte ha förvånat henne alls. Men uppenbarligen så hade Amari betydligt sämre koll på hur den jämnåriga flickan faktiskt var som person än vad hon hade trott. Hon fortsatte att överraska henne på olika sätt. Hur det här skulle fortsätta hade hon dock ingen som helst aning om. Att säga att de var vänner var att gå till överdrift, men de var inte inte vänner just nu. Något slags osäkert mellanting. De hade delat något extremt personligt, men det behövde inte betyda särskilt mycket i längden. Ville hon ens vara hennes vän? Eller var det bara något hon övervägde nu för att hon tyckte synd om den omskakade, dämpade flickan som satt framför henne i sängen? Hon kände att det här skulle kunna vända åt antingen det ena eller det andra hållet, fortfarande så kände hon sig lite som att hon trampade runt på äggskal i deras samtal för att inte säga något fel. Hon tog en tugga av sin scones och kliade sig frånvarande på ena knät.

Humor. Det finns tillfällen då skämt och humor inte riktigt är den rätta vägen att gå fram, men där och då känns det som en försvarsmekanism för Celine. Visserligen känner hon inte att hon behöver sätta en mask över ansiktet för Amari just nu, men för sig själv. Om det varit på hennes bucketlist att få död på någon våldtäktsman, ja då skulle det vara i kryssat. Tyvärr har hon inte det, och varje liten påminnelse får skuldkänslorna att öka. Därför känns det rätt lättande att Amari fortsätter på det, skämtandes. Ibland kan det vara bra med terapeutiska metoder, prata långt in på dagen och försöka komma vidare från något så traumatiskt, men nu? Ett genuint leende stryker sig över läpparna där hon ligger under det varma täcket, ansiktet och kroppen alldeles gömd från omvärlden medan tänderna frenetiskt gnager på scones brödet. Allt känns så torrt i munnen på henne, lusten att fortsätta äta ligger lågt men ändå tvingar hon sig i det. Usch.
”Det kanske du borde göra, jag är ingenting annat än trubbel.” Svarar hon med blicken fäst på den jämnåriga flickan. Innan har hon aldrig riktigt lagt större intresse i hur hon ser ut, hur hon beter sig, all agg gentemot henne har liksom hyst iväg de tankarna. Celine har inte brytt sig innan, och det är väldigt sällan hon gjort det. Men Amari har varit väldigt snäll det senaste dygnet, långt ifrån den person hon trott känt hela tiden hon kunnat hennes namn. Som sagt, alla dessa tankar och fördomar har kommit med tiden, mot alla i deras lilla by. Precis som alla barn lärt sig att ogilla deras robot, och socialt inkompetenta familj. De mörka ögonen granskar den ljusbruna huden, välformade ögonbrynen och de mörkbruna lockarna som ligger lite hur som på huvudet. Ner mot näsan, kindbenen, innan hon stoppar sig själv. I och med att dessa dumma tankar och begäran börjar bubbla inom henne är det nog hög tid att röra sig därifrån. Gå tillbaka till den tiden då hon ogillar Amari med hela sitt hjärta. Det är säkrare så, att inte låta någon komma nära så att de kan göra någon skada, skada Celine. Tvekandes sätter hon sig i skräddare på sängen och lägger ifrån sig den andra halvan av sitt scones, så kan Amari få lite extra.
”Jag kanske borde röra på mig?” Frågar hon med långsam röst, som en liten seg viskning som blir alldeles kvävd av luften. Egentligen vill hon stanna, kura ihop sig bredvid den jämnårige och mysa, men det är långt ifrån acceptabelt. Orimligt. Inte okej. ”Den här gången ska jag se till att ta mina egna kläder!” Än ett litet skämt. Celine granskar Amari innan hon ställer sig upp från sängen innan benen börjar dra sig mot badrummet där de blodiga kläderna ligger i en prydlig liten hög. När den korta kjolen sätter sig över hennes midja, och den stickade tröjan sitter tajt mot kroppen kommer de obehagliga känslorna tillbaka. Att sno lite kläder från sina syskon låter rätt rimligt, mycket mer tillfredsställande.

Tydligen så hade Celine inte tagit det hon sagt illa alls, snarare tvärtom. Det dök till och med upp ett leende på hennes läppar, och Amari kände sig lättad. Även på hennes egna läppar så bredde ett litet leende ut sig, och hon höjde sin tekopp mot sin mun.
"Kanske det.. men jag har inget emot lite trubbel" sa hon och såg på henne med lätt höjda ögonbryn innan hon tog en klunk av sitt te, och ångrade sig direkt. Varför sa hon så? Det hon hade velat få fram hade varit något i stil med att det inte gjorde något att hon hamnade i trubbel, att hon inte hade något emot att hjälpa till, eller något om att det nog inte stämmer att hon inte är något annat än trubbel. Men det där? Det fick det nästan att låta som att hon försökte flörta med henne, något som knappast kändes passande just nu. Inte för att hon skulle ha velat flörta med Celine i något annat sammanhang heller, definitivt inte, men nu kändes det särskilt malplacerat. Det hade bokstavligen inte ens gått ett dygn sen Celine hade blivit påhoppad av de där männen, och dessutom råkat döda en av dem, så det rådde knappast en flörtig stämning just nu. Även om hon verkade må bättre idag än hon hade gjort när de träffats under natten så hade hon självklart inte kommit över det på bara några timmar. Det sista hon ville var att råka göra henne obekväm. Amari märkte hur den blonda flickan satt och tittade på henne, blicken granskande, och av någon anledning så kände hon sig nästan generad. Varför satt hon och nästintill stirrade på henne så? Det fick henne att känna sig nästan blottad, och hon blev med ens väldigt medveten om att hon fortfarande bara hade på sig den slitna skjortan hon sovit i, och hon undrade om hon såg konstig ut på något sätt. Med en lätt harkling så vek hon undan med blicken och drog handen genom håret innan hon åt upp det sista av sin scones. Det var först när Celine bröt tystnaden som hon såg upp på henne igen, och hon nickade långsamt. Ja, det kanske vore bäst om hon gav sig av. Den här lätt spända stämningen hon kände av just nu var outhärdlig, och även om hon blev en smula besviken så vore det trots allt skönt att bara få vara ifred igen. Kunna tänka igenom saker och ting.
"Det kanske är en bra idé.. Dina syskon undrar säkert var du är" svarade hon, och när Celine yttrade sig än en gång så kunde hon inte låta bli att le. "Det är nog bra det med. Då slipper jag rusa efter dig för att få tillbaks dem". Celine försvann in i badrummet, och Amari reste sig upp för att klä på sig hon med. Det var nog dags för det nu. Hon tänkte på hur jobbigt det förmodligen var för den jämnåriga flickan att ta på sig sina egna kläder som hon haft på sig under natten igen. Inte nog med att de var en del av ett fruktansvärt minne nu, de var dessutom helt blodiga. Inte direkt något man ville gå runt i ute bland folk.
"Du, det är i alla fall ingen som kommer våga sig på något nu, du kommer ju se skitläskig ut om du går runt helt blodig sådär" ropade hon halvt över axeln mot badrummet där Celine befann sig samtidigt som hon började knäppa upp sin skjorta för att byta om.

Celine kan inte undgå att höja på ögonbrynen åt orden som slingrar sig in i öronen på henne. Dagen i ära har hon väldigt svårt att analysera orden, hjärnan går rakt på sak och drar otydliga slutsatser. Under gårdagen hade hon nog förstått vad som velats vara sagt, vad Amari egentligen menat, men nu går hjärnan direkt till ordet flirtande. Av någon anledning ställer hårstråna sig upp över armarna, sluter sig runt hennes nacke precis som den obehagliga känsla hon fått under nattens gång. Orden är så oskyldiga, vänliga, det finns inget bakmotiv till dem, ändå är det precis det som Celine tror. Om hon varit i tillräckligt friskt tillstånd som hon vanligtvis är i hade hon nog flirtat tillbaka, som den motstridande person hon är. Nu däremot, nu sitter hon bara där i tystnad. Uppenbarligen är det inte bara hon som fått den där obehagliga känslan bubblande under huden, hennes mörka ögons blick har uppenbarligen träffat en öm nerv hos den jämnåriga flickan. Celine hade inte tänkt igenom det där, hon som brukar vara så noggrann med att inte gå för långt.. nu hade hon praktiskt taget stirrat på Amari med ögon stora som tefat, och med tanke på att flickan bredvid henne gått igenom något någorlunda likadant.. det gör inte saken den minsta bättre. Bara värre. Hon sväljer hårt, försöker att få den luft hon eftersträvar, försöker att fukta halsen som helt plötsligt blivit lika strävt som en kiwis utsida. Usch, vad hon har gjort bort sig. Hennes blick hade inte varit menad att vara så inpå, hon hade endast velat betrakta det ansikte som varit så snäll mot henne, och det hade misslyckats brutalt. Istället för att säga någonting mer därefter tittar hon tyst och lite häpet i spegeln. Visserligen ser hon bättre ut än innan, huden har återfått lite färg från männens attack, men hon ser fortfarande långt ifrån sitt vanliga jag. Hon hatar de smala, men markerade kurvorna, hennes läppar, ögon, de blonda lockarna. Allt. Hon har lust att gråta av spegelbilden, synen på män är inte det enda som är förvrängt, utan även synen på sig själv. De smala fingrarna stryker sig över såren längs halsen, den brustna läppen och alla blåmärken som slagit fast över både över och underkroppen. Det är svårt att gömma med en sådan kjol, och en sådan tröja.
”Jo, förhoppningsvis är det inte någon som försöker få kontakt i polisen,” påpekar hon med hes, alldeles trasig röst innan hon skakar på huvudet. Amari har rätt, det är ingen större fara. Hon kommer klara sig fint. Nu är det soligt och folkmängden är betydligt större, ingen kommer våga sig på något. Hon kan skynda sig hem till sina syskon, byta om och tappa upp en varm kopp te. Det låter väldigt frestande faktiskt. Beslutsamt nickar hon mot sin spegelbild, det finns inget annat val. Hon måste bara gå vidare ifrån det helt enkelt, återgå till sitt vanliga jag och innerligt hoppas att Amari inte kommer ta upp något ut av det hon sagt under natten. Alla hemligheter. Även om hon låtit sanningsenligt när hon lovat att det skulle stanna mellan dem, så kan man helt enkelt inte lita på alla till hundra procent. Endast sig själv, om ens det. ”Du, tack så jättemycket för att du hjälpte mig. Vet att frukost inte riktigt gottgör det, men ett litet tack är det iallafall..” De små fötterna trycker hon ner i sina snörskor och låter blicken ytterligare hamna på Amari en kort stund. ”Om du träffar Dominic får du gärna hälsa från mig.”

Amari bet sig i läppen när hon hörde det Celine sa. Gud, att någon skulle kunna kontakta polisen när de får se på Celine gå runt i staden med kläderna nedstänkta med blod hade hon faktiskt inte ens tänkt på. Tankarna hade snarare främst kretsat kring att inga män skulle göra den mörkögda flickan något under henne promenad hem. Men polisen skulle kunna vara ett minst lika stort problem om de skulle bli inblandade. Även om det som hänt i gränden var självförsvar, ett resultat av att Celine hade tappat kontrollen över sina krafter, så hade hon trots allt fortfarande slagit de båda männen sönder och samman. Till och med dödat en av dem. Polisen skulle förmodligen inte ha mycket sympati för henne, särskilt inte eftersom det skulle bli svårt att bevisa att de faktiskt hade attackerat henne.
"Fan, du har rätt.. Du får nog försöka hålla dig undan folk på vägen" svarade hon tankfullt samtidigt som hon lät skjortan glida av henne innan hon hastigt drog på sig ett linne, fortfarande med ryggen mot badrummet. När hon sen dessutom fått på sig ett par jeans så lutade hon sig mot en vägg med armarna i kors och väntade på att Celine skulle komma ut. Det tog inte lång tid, och när hon kom ut så lät Amari blicken glida över henne. Om man såg henne så skulle det vara helt omöjligt att missa att hon hade varit med om något. Fick inte blodet folk att haja till så skulle såren och blåmärkena avslöja henne. Men en sak hade hon ändå haft rätt i, och det var att hon såg rätt läskig ut. Inte för att hon genuint blev rädd för henne, men kombinationen av blodet, såren och hennes i övrigt väldigt söta utseende gav en ganska.. obehaglig effekt. Amari ville dock inte stå och stirra på henne, hon mådde nog tillräckligt dåligt över hur hon såg ut för tillfället, och att bli utstirrad skulle knappast göra saken bättre. Så hon vek av med blicken.
"Åh, det var så lite så. Jag kunde ju knappast ha lämnat dig där" sa hon och ryckte på axlarna medan hon återigen vände blicken mot henne. Det var sant, att lämna henne där hade aldrig varit ett alternativ för henne, oavsett hur illa hon hade tyckt om henne tidigare. Dock så hade det ju hjälpt att de hade umgåtts tidigare under dagen och att hon hade fått se en mer omtänksam sida av Celine, annars kanske hon helt enkelt hade nöjt sig med att följa henne hem. Inte bjudit med henne till sig. Återigen så märker hon hur Celine tittar på henne, men den här gången känns det i alla fall inte som att hon stirrar på henne som tidigare. Hon log ett lugnande leende åt henne.
"Det ska jag göra, om jag nu träffar honom" försäkrade hon henne. För ett tag så hade hon faktiskt helt glömt bort Dominic, hela anledningen till att de båda var där i Paris från första början. Det som hade hänt under natten hade varit minst sagt omtumlande. "Jag hoppas det går bra för dig att ta dig hem" lade hon till.