Dystopi PRS rollspelargärna och Emma07

Tim såg på barnet direkt och lyssnade, kände direkt hur han blev helt kall... dem skulle inte ha litat på honom trots allt.
"Är du säker?", frågade han lugnt barnet, trots att han var allt annat än lugn inombords.

Hon nickade sakta.
- jag såg dem, han hade en pistol med sig sa hon tyst och svalde mjukt. Hon började gå därifrån, blev irriterad av att han inte trodde på henne.

Tim lyssnade på honom och nickade.
"Det är jättebra att du säger till, tack", sade han till barnet, blev genast allt mer orolig. Tänk om dem försökte skada Leah? Rätt snart hade han givit sig iväg på egen hand efter dem, han visste att det nog var lite dumt men han var orolig för henne. Han kom rätt snabbt ikapp dem och närmade sig dem bakifrån i hopp om at kunna få räddat henne.

Hennes bror vände sig om.
- hon ska tillbaka dit hon hör hemma sa han innan han tog upp vapnet och sköt Tim i sidan. Leah såg dock inte riktigt var den träffade, hon gav ett skrik av panik. Hennes bror höll fast henne.
En av hans vänner dök upp.
- han är död, vi hittade hans kropp sa han med ett flin. Leah gav ut ett skrik av smärta i hjärtat och tårar rann enrför hennes kinder.

Tim såg direkt på brodern
"Hon hör hemma hos oss", svarade han kort och ropade sen till då skottet kom och träffade honom i sidan, egentligen rätt så lindrig träff. Men han föll genast ihop och allt blev svart för en stund. Han visste inte riktigt hur länge det dröjde innan han vaknade till igen, men blött en del hade han gjort när han drog sig upp på fötter. Längre bort såg han några av hans män komma springande emot honom för att hjälpa till, rätt snart hade de tagit sig tillbaks till sig där han fick hjälp med såret och allt. Dock tog det några dagar innan han var i så pass bra skick att han kunde försöka ta sig in igen och få ut Leah. Men så fort han fick chansen var han påväg in dit igen, denna gången hade han lyckats smyga sig helt in.

Leah svalde hårt. Hon hade i princip bara suttit på sitt rum och gråtit sen hon kom hem. Hon orkade inte ta sig tillbaka, det skulle bli alldeles för smärtsamt och dessutom fanns det ingen anledning till att vara där när inte den hon älskade fanns kvar. Hon svalde hårt och satt på sin säng. Hennes pappa hade såklart slagit henne när hon kommit tillbaka och efter det förbjudit henne att gå ut. Hon var bara ute från sitt rum när hon åt eller gick på toaletten.

Tim hade fått höra att Leah gått tillbaks till ledarnas sida, men kunde knappt tro det. Han älskade henne och han hade trott att hon älskade honom också. Men så gick hon över till deras sida? Han ville inte riktigt tro på det, att hon skulle ha lämnat honom så. Det gjorde för ont i hjärtat att ha förlorat henne, det var som om det gick i tusen bitar av att hon lämnade honom. Men det pekade ditåt, varför hade hon annars inte försökt ta sig därifrån? Han ville åtminstone hitta henne och få en förklaring iallafall, hur dumt det än kanske var att ta sig in dit. Snart var han helt inne, han hade lyckats ta reda på vart hennes rum var nånstans och kom snart in i rummet.

Leah hörde dörren öppnas, hon var säker på att det var hennes pappa eller någon som kom in så hon vände inte ens blicken dit utan fortsatte kolla ut genom fönstret.
- vad? Sa hon ganska kyligt, hon hade varit otrevlig sen den dagen då de sagt att Tim hade dött.

Tim lyssnade och kände direkt hur hjärtat sjönk i bröstet på honom, han hade ju trott att hon sett att det var han. Han blev tyst några sekunder, så allt var sant iallafall att hon hade gått över till dem igen. Varför annars skulle hon vara så kylig mot honom dessutom?
"Så dem hade rätt", sade han tyst, han hade hoppats dem inte haft det ju. Han älskade henne helt, men det här fick honom att undra ifall hon hade älskat honom med eller ifall hon planerat det här hela tiden. I hans ögon kunde man se hur krossad han var över det, han trodde ju helt på att hon hade lämnat honom.

Leah hörde vems röst det var. Hon vände sig om och stirrade på honom.
- men Tim... Du blev skjuten... De sa att du var död stammade hon fram medan tårar rann nerför hennes kinder. Hon kunde inte tro att det var sant, hon måste drömma.