Winter is coming

Det verkar som att Aidan är nästintill medvetslös när han öppnar munnen på nytt, ger den stackars alven ännu en komplimang. Det känns så bra, att kinderna hettar upp sig av varje komplimang, hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen. Får honom att vilja skrika kärleksfullt, tja.. kanske sjunga är en bättre beskrivning. Kinden börjar nästan brinna av Aidans hand mot huden, fan. Earendil känner hur hjärtat dunkar allt snabbare, hur hela kroppen värms upp av förhoppningar. Förhoppningar som han egentligen inte kan låta sig själv ha, det är helt fel. De kommer ändå aldrig kunna vara lyckliga. Nu är det ju så att Earendil inte kommer vara lycklig oavsett, han kommer att bli bortgift.. men han vill inte dra den yngre med sig.
"Tack," viskar han med ett genuint leende, han bestämmer sig helt enkelt för att inte protestera. Om någon som Aidan tycker att han är söt, attraktiv, kanske Earendil borde vara lite snällare mot sig själv? Uppenbarligen är Aidan väldigt annorlunda från resten av mängden personer som fallit för alvprinsen, med tanke på hur det är han får honom att känna. Men kanske det bara är bäst om han låter det glida undan, inte berättar för Aidan? Det är nog bäst för dem bägge två, och det stora rikets framtid. De kristallblå ögonen rotar sig fast på det fräkniga ansiktet, stryker försiktigt bort några mörka lockar från ögonen. Greppet om hans smala midja blir allt starkare, vilket bara gör det svårare för Earendil att komma undan utan att väcka den utmattade sömntutan bredvid honom. "Jadå, jag kommer innan solen gått ner." det är det enda han hinner svara innan tjugotvååringen faller ner i en tyst dvala. Förhoppningsvis får han inga mardrömmar.

Smidigt, men med en del svårigheter kommer Earendil tillslut ut ur det tajta greppet. Jösses, personen han legat så tätt intill är absolut bedårande där han ligger och sussar. Visserligen kanske inte andedräkten är den bästa, och kanske det inte är så fräscht att få någon annans dreggel på sin hals. Men helt ärligt bryr sig inte Earendil någonting om det, allt får bara Aidan bara att utstråla ännu mer perfektion. Det är inte någonting som vanligtvis skulle attrahera den fullvuxna alven, men precis som med mycket annat är det annorlunda med barndomsvännen.
"Godnatt," det är en viskning, som Aidan antagligen inte kommer nappa upp. Men han ville få det sagt, se till så att han sover bra. Efter en sån händelsefylld natt behöver han verkligen slappna av, musklerna måste få återhämta sig. Psyket också. Han böjer sig ner försiktigt, och lämnar en liten puss på den hemskt varma pannan. Den yngre är fortfarande febrig, så efter att ha sagt sitt lilla adjö tvättar han trasan noga, bara för att lägga en ny, fräsch en på pannan. Bra, kanske det kan bli lite bättre innan Aidan vaknar upp iallafall.

Earendil tar ett djupt andetag, stryker en hand över sitt rosiga ansikte innan han noggrant och tyst stänger igen dörren till rummet. Det känns så konstigt, att gå ner till Illbryn och vännens mor med ett hjärta som håller på att tumma ut, händer som darrar och kinder som fått en röd färg. Illbryn kommer definitivt att fråga om det, men förhoppningsvis kan han vänta tills de är själva.

Det var troligen ganska bra att Aidan somnat när Earendil lämnade den där lilla kyssen på den kallsvettiga, brännheta pannan. Hade tjugotvååringen varit vaken vid det lilla underbara tillfället hade han troligen gått hela vägen upp i taket. Därför var det nog bara bra att den yngre låg och sussade för fullt, bortom allt medvetande där bland lakanen. Han grävde ner sig djupare i sin lilla lya, rynkade på ögonbrynen och gäspade. Drömmarna hade inte hunnit träda fram ännu, men han hade redan på känn att de skulle vara trevliga för engångsskull. I vanliga fall brukade de kunna vara väldigt otrevliga efter nätter som spenderats där nere i den gamla vinkällaren, men alvens närvaro verkade ha gjort susen. Mer än susen, snarare någon form utan underverk. Och det var inte bara spekulationer, utan när drömmarna väl kom så var de faktiskt milda, försiktiga och relativt snälla överlag.
Ängarna bredde ut sig framför de chokladbruna ögonen och det gröna, frodiga gräset svajade i vinden. Det var ganska långt, påminde honom om markerna nedanför värdshuset. Han satte sig ner ovanpå den mjuka, lätt daggiga ytan och bredde händerna över de miljontals stråna. Himlen var klarblå, precis som den varit under dagen i det verkliga livet. Däremot var det inte det bästa, nej, för de svala vindarna doftade precis som en viss Earendil Mithalta. Doften var söt, lugnande och bara allmänt rätt. Uppenbarligen så gjorde bara tanken av det hela den yngre alldeles slö och komfortabel.
Det fick hans undermedvetna att vakna till - tankarna att snurra någonstans långt därbakom hans medvetna. Kanske, bara kanske, skulle det gå bra under fullmånen? Alven hade ju onekligen en nästintill bisarr inverkan på Aidan, så förhoppningsvis.

På våningen under lös Jaenyas gröna, stora ögon genast upp när den äldre alven steg in i köket. Hon slängde ner en hel drös med upphackade morötter i en av kittlarna som stod och puttrade ovanför brasan i eldstaden. Bredvid henne stod Alyssa och blängde stint på allt och alla samtidigt som Raemar stökade omkring i ett av skåpen, för att plocka fram silver serviserna som skulle användas under kvällen. Precis som vanligt väntade en kväll fylld med en massa gäster och allmän stress.
Modern i familjen log vänligt mot Earendil samtidigt som hon torkade av händerna på sitt gamla slitna förkläde. Hela hennes uppsyn var på något sätt snedvriden, sorgsen men på samma gång glad. Väldigt tvistat, om inte ännu mer underligt än så.
”Han somnade, eller hur?” Undrade hon och placerade de små händerna omkring den andres kinder, bara för att ge dem varsin respektive moderlig puss. Sedan återgick hon stillsamt till matlagningen, plockade upp de uppskurna potatisarna från Ilbryns skärbräda och blandade dem med morötterna i kitteln.
”Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna hjälpa honom, det gör mig alldeles handfallen”, fortsatte hon tyst och började krydda grytan med salt och diverse kryddor. ”Det känns hopplöst, förstår du vad jag menar? Nästan varje vecka utan några uppehåll..”

Precis som Earendil förmodat blir han varmt välkommen när han stiger ner för det sista, branta trappsteget. Jaenya lägger fingrarna om de rosiga kinderna, precis som många gånger innan och lämnar små pussar på dem. Det är värmande, även om alven är flera hundra år äldre än kvinnan, så är hon fortfarande som en moderfigur. Kanske det är lite löjligt, deprimerande. Självfallet kommer ingen kunna ta hans mammas plats, men en kvinnlig förebild är bra, särskilt för Aelene. Aelene behöver lära sig en hel del, även om hon är väldigt duktig på nästintill allt så krävs det att hon tränar lite på sin artighet. Och förmågan att kunna hålla alla känslor inne, och inte skapa någon scen. Visa att hon inte bryr sig, och att folk får tro vad de vill, för det tyder bara mer på hur ruttna de är än hon själv. Kanske Jaenya inte är rätt person att lära henne alla de sakerna, men vänligheten iallafall. Just nu vill dock alven därifrån, sätta sig vid bäcken hos fåglarna och fundera.. gå igenom alla funderingar och tankar. Alla känslor i kroppen som han får av Aidan.
"Ja, han är alldeles utmattad." förklarar Earendil, med ett genuint leende över läpparna. Bara för att han vill därifrån betyder det inte att han tänker vara oartig och lämna dem mitt från ingenstans. Nej, han är verkligen väluppfostrad stackarn. Dock tvingar han bort alla dessa tankar, de hör inte hemma i stunden. Det viktigaste just nu är att få Jaenya mindre oroad, och kanske hjälpa även henne lite grann. Underlätta det. "Förhoppningsvis kommer ni inte behöva göra det mycket längre till." Det fångar hennes uppmärksamhet, och Earendil själv ser hur hans lillebrors öron rycks till, redo för att tjuvlyssna. "Ehm.. jag har en vän som ska försöka få fram en ring, magisk ring som ska försöka hålla nere skiftningen. Så att han kan få mer kontroll, och inte behöver leva i konstant smärta." Ja, kanske det kan ge familjen lite hopp. Men alven kommer bara få skuldkänslor om det verkligen inte fungerar.
"Jack? Kan han göra det?" frågar Ilbryn och kikar upp från sina fint hackade grönsaker, med samma stora, blåa ögon som den äldre. "Det visste jag inte."
"Han ska ge det ett försök," lägger Earendil noggrant till, alldeles för höga förhoppningar kan göra riktigt ont när de går i stupet. "Förhoppningsvis kan det fungera, det brukar göra det. Men det är aldrig helt hundraprocentigt." försiktigt slår han lite på sina rosiga kinder, känner hur han vill kuta därifrån. Antingen uppåt, gosa ner sig under täcket; det skulle leda till att hans huvud skulle explodera. Eller till deras hus, där han kan gömma sig; få lyssna på Aelene och Haemirs retande toner, och inte få gosa mer med Aidan.

"Jag tänkte även komma förbi om fem dagar, ta hand om Aidan." lägger han till och pillar per automatik upp nagelbanden, precis som innan. Något annat han kan göra medan de väntar på ringens resultat är att hjälpa familjen. Kanske hålla tjugotvååringen sällskap, ta hand om honom så att de inte behöver bekymra sig över det. Kanske de skulle tro att Earendil känner sig tvungen, men det är långt ifrån sanningen. Han vill hjälpa till, han har förlorat så mycket tid utan familjen och han vill ta igen det.

När Earendil nämnde den där ringen, spratt både Alyssa och Raemar till. De vände sig om mot alven i precis samma ögonblick, båda två med stora ögon och halvt gapande munnar. Jaenya, å andra sidan, var inte alls lika förvånad. Det var nämligen så att hon och hennes man försökt komma över just en såndär ring för några år sedan, bara för att inse att priset var alldeles för högt. I slutändan hade de kommit fram till att de aldrig skulle ha råd och därför hade de inte ens talat om det för sina barn, än mindre Aidan.
”Du menar alltså att han rent hypotetiskt sätt skulle behålla sina sinnen och inte typ tappa förståndet?” Undrade den äldsta av sönerna i familjen och lade ifrån sig silverbesticken. ”Alyssa, tänker du samma sak som jag?” Fortsatte han lömskt och såg plötsligt väldigt ond ut, med ett flin strykandes över läpparna - ett flin som snart speglade sig hos den yngre systern.
”Jodå, käre bror”, svarade hon, minst lika hemlighetsfull och sned i tonfallet. Jaså, vad hade de här två gått och drömt om som involverade det? Att de skulle borsta av all päls och göra mjukt garn? Alltså det hade inte förvånat någon om de tänkt i de banorna, men tydligen var det inte riktigt det någon av dem syftade på.
”Han kommer att bli den bästa huvudkudden någonsin!” Utbrast Raemar slutligen och började studsa upp och ner på stället. Jahaja, det var alltså så det låg till.
”Nej, vet ni vad?” Började modern i huset strängt och nöp tag om vardera öra på sina ohyfsade ungar. ”För det första ska ni aldrig ens tänka tanken på att använda er stackars bror till något så tamt som en huvudkudde och för det andra..” Jaenya tystnade och vände sig långsamt mot alven med ett blekt leende på läpparna. ”..och för det andra så kan vi inte ta emot något så dyrbart..det skulle inte vara rätt, även om det skulle hjälpa Aidan en hel del på traven”, avslutade hon tyst och släppte greppet om sin dotter respektive son. Sedan återgick hon stillsamt till matlagningen, utan att säga någonting mer. Under föräldrarnas försök att få tag på någonting som kunde underlätta tillståndet för deras näst äldste son, hade de fått nys om hur mycket sådana dyrbarheter kostade. Det var verkligen inga små summor de talade om. Inte ens om de sålde hela värdshuset tillsammans med boskap och allt skulle de ha råd med någonting så fint. Nej, det gick hel enkelt inte.

Då barnen fortfarande höll sig tysta, sneglade hon hastigt mot den äldre alven och rynkade lätt på ögonbrynen. Herrejösses vad röd han var. Kunde det bero på feber?
”Earendil”, knorrade hon missnöjt och placerade en av sina bleka händer över prinsens panna. ”Men herregud, du brinner ju upp! Har du feber eller?”, grälade hon och ruskade på huvudet. ”Du får ursäkta mig, men jag måste nog faktiskt skicka hem dig. Det kan inte vara hälsosamt att strutta omkring med den där kroppstemperaturen. Seså, raska på! Hem med dig och bums i sängs!” Sådär var hon bokstavligen mot precis alla. Det spelade ingen roll om hon ens kände personen eller ej, då hon brydde sig något enormt oavsett. Hon var verkligen en underbar kvinna, skicklig kock och världens bästa mor enligt sina barn. Synd att döttrarna inte verkade ta efter henne.

Syskonens reaktioner är väl mer eller mindre vad Earendil förväntat sig, även om han finner det irriterande. Aidan har ju behövt lida så hemskt mycket de senaste åren, om ringen fungerar så ska han inte behöva agera kudde för sina syskon. Jaenya verkar tycka exakt samma sak, och agerar på det sätt de n fullvuxna alven inte kunnat låta sig till. Han sluter ögonlocken en kort stund och masserar sina tinningar, som om det ska kunna göra något åt stressen och mängden tankar som får hjärnan att vilja sprängas. Dock börjar modern i familjen prata om hur dyrt det är, hur de inte har råd och inte kan ta emot något sådant. Earendil förstår det fullt ut, han själv skulle nog inte ha råd med det om han varit tvungen att betala den originella summan. Då hade han behövt sno från fadern, vilket borde vara ett stort nej. Att familjen inte har råd med det är mer än förståeligt, det är inte många som har. Earendil tänker däremot inte ta nej till ett svar, Aidan ska få ringen oavsett om den fungerar eller inte.
"Det är ingen fara.." påbörjar han, som om han på något sätt ska kunna övertala Jaenya att inte få dåligt samvete för att ta emot något sådant. "Jack, han som håller på att få till den är ändå skyldig mig det." Okej, det spelar ingen roll om han inte kan övertala Jaenya om att ta emot den eller inte, för han tänker ge den till Aidan oavsett. Även om nu han kanske förlorar moderns tillit.. usch vilken dålig situation. "Plus vill jag verkligen hjälpa Aidan så mycket som jag kan, och förhoppningsvis kan ringen få honom att må bättre, känna att han har kontroll igen. Jag kommer att ge den till honom när den är klar, endast för att jag vill." Sådär, okej. Nu kan huvudet lugna ner sig en aning, han har fått säga det han vill ha sagt. Det känns bättre, nu behöver han bara lugna ner sig och tänka tills migränen kommer. Och även då fortsätta tänka.

De redan stora ögonen blir dubbelt så stora, blinkar dumt upp mot Jaenya som lagt sin hand om pannan. Just i den stunden kan han inte undgå att tänka på Aidans händer, som visserligen är mycket grövre och större, men de har fortfarande samma värme. Jösses vad Earendil önska att det kunnat vara tjugotvååringens hand.
"Åh.. kanske jag blivit lite smittad," mumlar han skamset, med tanke på hur nära de legat varandra är det inte riktigt en omöjlig tanke. Plus gör inte värmen från de generade kinderna saken bättre. Inte det minsta faktiskt. "Tack så mycket Jaenya." Ilbryn, som börjat städa undan medan frun gripit tag om hans storebror, vänder sig om mot honom. Jo, Earendil ser ut som en vandrande flamma, vilket inte kan vara gott.
"Hur i helskotta har du fått dig själv att få feber?" Bra fråga, alver ska ju ha bättre immunförsvar.

Jaenya började halvt om halvt knuffa Earendil bort mot ytterdörren, ut från köket och genom matsalen förbi en av de skrangliga trapporna. En av de små, nätta händerna var placerade bakom den äldre alvens rygg medan den andra låg på Ilbryns ena axel. Nej, hon kunde inte ha en febrig prins i köket. Hur mycket hon än uppskattade de två brödernas sällskap och hjälp, så gick det verkligen inte för sig. Därför slutade hon inte med sitt knuffande och putande förrän alverna befann sig utanför dörren. Sedan försvann hon in i värdshuset igen, in i köket där hon började plocka bland alla örter och kryddor. Hon plockade upp en liten, tunn tygpåse från en av bänkarna som hon hastigt fyllde med en massa olika rötter och andra växter. När hon kände sig nöjd, vilket inte tog någon längre tid, skyndade hon tillbaka mot ytterdörren och stoppade påsen i handen på den äldsta av de två bröderna.
”Så, nu går ni hem, lägger de här kryddorna i varmt vatten och låter det koka upp”, började hon strängt och lämnade en liten klapp på en av de puffiga kinderna. ”När det har kokat i fem minuter silar du vattnet och häller upp det i en kopp, så ska du nog se att febern kommer minska inom kort..jag hade gjort detsamma för Aidan, men det verkar inte bita på hans..ehm..sort”, förklarade hon tyst och vände de gröna ögonen ner mot marken. ”I vilket fall, gå försiktigt, båda två! Och Ilbryn, se till att din bror får lite vila”, avslutade kvinnan och lämnade små pussar över deras kinder.

”Jag tror inte att han har feber”, påpekade Raemar, som fortfarande stod och plockade med silverbesticken. Det där lilla lömska flinet hade krupit tillbaka över läpparna på honom och ögonen flackade mellan Alyssa och bort mot den öppna dörren.
”Nähä? Vad skulle det annars vara för fel på honom?” Kontrade den yngre systern och höjde lite på ett av ögonbrynen.
”När jag gick upp förut för att hämta min tröja så satt Aidan tvärs över Earendil”, förklarade den äldre och övergick till att plocka fram en massa silverbägare. ”De såg väldigt skyldiga ut båda två..eller alltså Aidan såg ännu mer skyldig ut. Det är ju typ sjukt uppenbart att han gillar vår käre prins”, fortsatte han med ett litet skratt och ruskade på sig.
”Men..de är killar båda två”, påpekade Alyssa förvirrat och lade ifrån sig sleven som hon stod och rörde grönsaksgrytan med.
”Spelar det någon roll egentligen? Man kan väl ändå inte styra över sina känslor..”, svarade Raemar och satte sig på en av köksbänkarna.
”Jovisst men..äh, vi får väl spionera lite extra mycket på dem när fullmånen kikar fram?” Föreslog systern och ryckte lätt på axlarna, innan hon hoppade upp bredvid den andre.
”Hm, dålig idé. Aidan höll typ på att ha ihjäl mig igår”, fnös han och sparkade benen i luften. ”Vad tror du händer om de faktiskt gillar varandra på det sättet?” Många frågor, väldigt många komplicerade frågor.

Även om nu Earendil vill få klart för sig att Jaenya förstår vad det är han vill ha sagt, så låter han sig bli utknuffad genom det öppna rummet. Han skulle nog kunna lägga sig ner på gräset och somna just där och då, sussa en kort stund innan han börjar fundera över allt som pågår i den upptagna hjärnan. Han orkar inte protestera när han plötsligt får en påse nertryckt i händerna på honom, kanske det är just vad han behöver.
"Det ska jag absolut göra," sjunger Ilbryn med ett tacksamt leende och lägger en hand om sin brors slanka axlar. Den äldre ut av alverna tackar frun än en gång, hon är så förbaskat snäll och rar att han vill krama om henne hårt. Vilket i faktum är just det han gör. Kramar om henne, visar sin uppskattning innan de två bröderna börjar röra på benen. Varken Ilbryn eller Earendil vet hur de ska tacka Jaenya, de har inte mött varandra på länge, men de senaste dagarna har hon verkligen varit omtänksam. Kanske ringen är det enda sätt att visa just hur tacksamma de är, och hjälpa Aidan på vägen. Okej, nu måste huvudet definitivt lugna ner sig lite, migränen börjar dundra mot tinningen, får ögonen att inte kunna hitta fokus.
"Hmh, hur kommer det sig att du fått feber? Jag menar, vårt immunförsvar är mycket bättre än deras, du har inte haft feber på över tusen år. Så vad egentligen gjorde ni?" lillebrodern ställer frågorna nyfiket, vickar på ögonbrynen. I jämförelse med Aelene är han mycket snällare och tillbakadragen, men det betyder inte att han inte vill reta sin äldre bror. Eller få reda på alla hans hemligheter. Men, dessa frågor sätter ännu större press på stackars Earendil, vars ben börjar skaka och tvingar honom att stanna upp. Dumma yrsel, han behöver få i sig något. Äta, han har inte gjort det på en hel vecka. Ja, alver behöver inte lika mycket näring, en bit bröd kan mätta dem på flera timmar. Men en hel vecka utan mat brukar oftast vara lite för länge. "Earendil?" Ilbryn vänder på sig efter några steg, lyssnar på fåglarnas vackra sång och bäckarna som dalar ner över bergen. Träden som följer med den svaga vinden. Allt är vackert, men det hindrar inte den fullvuxna alven att förlora medvetandet och falla tillbaka mot grusvägen.

"Aj, aj, aj." gnäller han medan ögonbrynen dras ihop, kinden svider likt förbannat medan några försiktiga fingrar rör vid det.
"Still," befaller Amidith, en alv med fantastiska kunskaper inom alvisk läkekonst. Hon är bara lite äldre själv, men med magiska familjer som är kända inom läkekonsten är hon mycket bättre än de flesta. Därför lever hon under kungafamiljens tak, ser till att ta hand om soldater som precis varit i krig. Eller barnen som konstant gör sig illa på ett eller ett annat sätt. "Du har stukat armen i fallet, fått några rispor i ansiktet. Men de kommer gå bort snart." Earendil är i lite av en chock, när i helskotta hade det här hänt? Allt han minns var att han lämnade värdshuset... så antagligen var det strax efter det. "Så ingen mer träning med pilbåge eller svärd för dig hörredu. Du får ta det lugnt iallafall i två veckor." Den lilla prinsen stirrar häpet på henne när hon svansar iväg, och slår försiktigt bakhuvudet mot kudden. Det hade varit skönt att vara medvetslös, inga tankar, inga känslor. Nu, när han däremot slagit upp ögonen kommer alla dessa tillbaka.
"Förstår inte hur du tar dig till, du gör dig illa hela tiden." Haemir skakar dömande, men roat på huvudet medan han stiger in i det stora, vackra rummet med Delunia efter sig. Hon håller i en liten skål, antagligen med alla ingredienser som de fått av Jaenya. "Ilbryn har blivit stark, han bar dig hela vägen hit. Rätt imponerande."

Efter den där förvirrande dagen passerade resten dagarna alldeles för långsamt. Varje morgon hade Aidan en alldeles för stor lust att bara ligga kvar i sängen tills solen gick ner igen, även om han mycket väl insåg att det inte var ett alternativ. Så det hela slutade med att han släpade sig upp, åt en redig frukost för att sedan försvinna it den största delen av dagen. Han hade blivit lite väl lat efter Earendils föregående besök och satt mest någonstans vid skogsbrynet och flätade armband av tunna grenar och torkade blommor.
Dagen till ära lyckades han däremot rycka upp sig och faktiskt försöka utföra alla sina olika sysslor. Det var först framåt lunchen som koncentrationen brast och tjugotvååringen var tvungen att gå upp och gräva ner sig under täcket i sängen. Kallsvetten forsade från pannan och ryggen samtidigt som huden brände och sved. Aidan slingrade armarna omkring de darrande benen och begravde ansiktet i kudden med en skövlande suck. Visst såg han framemot att Earendil skulle dyka upp och lysa upp dagen, men just i den stunden räckte det inte att tänka positivt. Smärtan var redan ordentligt påfrestande precis som de hackande tänderna och den skakande kroppen.
En liten knackning ljöd plötsligt genom rummet och inte långt därefter steg modern in i rummet. Hon hade med liten en böja med vatten, en trasa och en liten bricka med soppa och varmt te. Förmodligen skulle det väl inte göra någonting bättre, men hon kunde ju inte undgå att åtminstone försöka, eller hur?

”Du”, började Jaenya och doppade trasan i det svala vattnet, för att sedan stryka den försiktigt över det kallsvettiga ansiktet. ”Det kommer vara över snabbare än du förväntar dig”, lovade hon tröstande och drog lätt på en av mungiporna.
”Mhm, men i slutändan så gör det ingenting bättre”, påpekade Aidan torrt och sneglade upp mot sin mor med trötta ögon. ”För det gör fortfarande ont, både fysiskt och psykiskt”, fortsatte han tyst och slöt slutligen ögonlocken, i samma veva som ögonbrynen drog ihop sig av den ilande smärtan som for genom käken på honom.
”Jag tvivlar inte på det”, svarade modern modfällt och skakade långsamt på huvudet så att de röda lockarna studsade lätt. Hon plockade upp den lilla brickan från nattduksbordet och räckte den till sonen, plötsligt bestämd.
”Men det betyder inte att du kan hoppa över en måltid, du måste fortfarande äta”, grälade hon och reste sig upp. De korta benen rörde sig sakta men säkert bort mot den öppna dörren, där hon stannade till och vände sig om för att betrakta tjugotvååringen.
”Jag kommer och tittar till dig om en stund, okej? Måste gå och fortsätta med städningen”, förklarade hon och drog tyst igen dörren efter sig.

Ytterligare en suck trängde sig ut från Aidan, som lyckats sätta sig upp med bakhuvudet vilandes mot väggen bakom huvudändan. Han stirrade först mot soppan innan blicken höjde sig mot fönstret som låg närmast. Himlen var inte lika vacker som den varit under de föregående dagarna. Gråa moln strök sig över den där underbart klarblåa färgen och det såg ut att kunna bli både regn och åska. Värdshuset skulle ha öppet under kvällen, ta emot gäster och servera mat precis som de alltid gjorde. Så fort det nalkades oväder blev vinsterna alltid bra mycket saftigare, och det var någonting som föräldrarna inte kunde avsäga sig. De behövde pengarna.
Tjugotvååringen återgick till att betrakta soppan ett slag. Sedan samlade han slutligen sig själv och började sleva i sig av den varma grytan. Det var ju inte direkt äckligt, men så snart maten nådde ner till magsäcken kändes det verkligen som om han skulle spy. Äh, det var bara att svälja ner alla uppstötningar och ignorera det hela.

Fem dagar gick väldigt långsamt i jämförelse med hur dagarna alltid brukar glida fram likt vatten för den fullvuxna alven. Med armen i bandage och såren över kinden får han inte träna, vilket är den enda sysselsättningen som kan få bort alla kvävande tankar. Så det är rätt typiskt. Earendil släpar sina ben efter sig där han går tillsammans med Ilbryn. Ilbryn har under de senaste dagarna försvunnit ner till värdshuset allt mer, vilket inte riktigt gör ett bra intryck på varken fadern eller Fearenduil. Men den mindre brodern verkar inte bry sig om deras önskningar, och finner ro och lugn i att hjälpa Jaenya i köket med alla rotfrukter och örter.
"Du måste rycka upp dig när du kommer in till dem, det förstår du va?" frågar Ilbryn medan tänderna sätter fäste i ett rött, lysande äpple. Det är klart att Earendil vet det, klart han kommer raska upp sig. Saken med godhjärtade människor som de två yngre bröderna är att de alltid försöker göra andra glada, lyckliga, medan de ignorerar sin egna inre sorg. I längden är det självdestruktivt, men även efter tvåtusen år har varken av dem slutat upp med dem.
"Det är klart jag ska." mumlar han och masserar tinningarna, låter ögonen glida över det välkomnande värdshuset.

Synen ger honom alltid någon sorts värme, som ett andra hem. Även hans moder kom bra överens med Aidans föräldrar, kanske grunden i deras vänskap låg där. Synen av värdshuset påminner Earendil om den syn av mamman som de inte alltid får se, där hon kan prata, där hon kan nynna och lugna ner sig. Där hon inte blir alldeles stressad och uppjagad av precis allting. Hon har smittat av sig det på Earendil. Hemmet de har är vackert, varmt fylld med vänliga människor. Familj. Men naturen och djuren ger ett annat lugn till dem. På värdshuset kan man prata med folk som inte tvingas prata om bortgiftning med, eller krig. Anledningen till all nedstämning är tankarna, eller snarare svaren på tankarna. Den där kvällen efter han svimmat hade han pratat länge med Haemir och Delunia, han hade inte sagt några namn, vilket gjort dem olidligt nyfikna.. men de gjorde det klart för honom att de där känslorna kan tyda på något mer, som i grund och botten gömt sig länge och kanske väckts upp nu när han inte kommer få någon mer chans. Earendil vill inte höra det, för det kommer aldrig kunna hända något mellan honom och Aidan, ingenting som inte skulle skada dem bägge två iallafall. Så Earendil har bestämt sig för att hålla tyst om det, det är nog bäst för alla.

"Hejsan Jaenya," säger de bägge två i munnen på varandra, två lysande leenden över läpparna. De har lärt sig hur man ser glad ut även när man vill sjunka ner under marken, och det är riktigt bra i såna tillfällen. Även om modern antagligen kan se rakt igenom dem. De har en kort dialog, välkomnande och hon slänger ifrån sig en del frågor om den bandagerade armen. Svimmande visar på ohälsa, så han bestämmer även sig från att hålla det borta. Ingenting viktigt. Därefter får Earendil tillåtelse att röra sig upp mot trappen, handen tar krampaktigt tag i halsbandet runt hans hals och sluter ögonlocken när han kommer fram till den stängda dörren. Det vackra halsbandet har han runt halsen, men den är lite ändrad. Ett litet, vackert tyg omringar silverbandet, för om Aidan ska ha den på sig ska han inte bränna sönder huden.. och ja, Earendil tänker mycket riktigt ge iväg sin odödlighet till den yngre, för de uppväckta känslorna kommer han inte få för flickan han ska gifta sig med. Så varför inte ge den till någon som fått honom att känna på det viset?

Framåt eftermiddagen började regnet så sakteliga trumma mot de buckliga fönsterglasen. Aidan gillade inte regn speciellt mycket, i alla fall inte när han var tvungen att stå i det. Men när man låg inomhus, nergrävd under ett varmt, tjockt täcke med händerna kupade om en mugg med varmt te var det faktiskt riktigt mysigt. Det gav allting en ny dimension, en trevlig känsla som spred sig genom hela kroppen. Tjugotvååringen kurade ihop sig ytterligare, drog upp de lätt darrande benen mot överkroppen och sneglade nästintill förfört bort mot fönstret snett framför sängen. För bara några minuter sedan hade han varit panikslagen, huttrande med gråten i halsen. Nu kändes det däremot bättre av någon oklar anledning - en oklar anledning som förmodligen berodde på att Earendil stod precis utanför det lilla rummet och tryckte.
Minuterna fortsatte att långsamt ticka förbi i takt med att den unga mannens andetag blev mer och mer lugna, harmoniska. Det var först då som han tog ett djupt andetag och insåg att någonting var annorlunda. Doften var annorlunda. Aidan fingrade nervöst på den varma muggen, lät fingrarna glida upp och nerför den skrovliga ytan att flertal gånger. När han slutligen kunde placera den där ljuvliga, svaga doften, kröp ett litet leende fram över de bleka, darrande läpparna. Varför stod den äldre och tryckte utanför dörren egentligen?
Försiktigt gled tjugotvååringen ner mot golvet, tillät de bleka fötterna att finna fäste på den svala ytan. Därefter tassade han fram mot den stängda dörren och placerade en av händerna på handtaget. Han sneglade ner över den bara överkroppen, tvekade några få sekunder innan han tillslut bestämde sig för att det inte spelade någon roll och tryckte ner handtaget.

”Jaså, här står du och trycker”, konstaterade Aidan och lutade sig mot dörrkarmen med ett blekt leende på läpparna. Armarna låg i kors över den bara, ärrade bröstkorgen och de bruna ögonen studerade den äldre aningen förvirrat. Hade Earendil gjort sig illa? Skrapsåren över ansiktet och den bandagerade armen tydde ju starkt på det.
”Vad i helvete har du haft för dig under de senaste dagarna egentligen? Du ser ju nästan lika hemsk ut som jag!” Utbrast han och ruskade på huvudet, med ögonbryn som automatiskt dragit ihop sig. Fast det där var ju en jävla lögn då alven såg allt annat än hemsk ut. Det var väl nästan omöjligt för någon så perfekt att se dålig ut, varesig han hade en bruten arm eller skrapsår över ansiktet eller inte.
Aidan sneglade ännu en gång ner över sin bara överkropp. De vassa tänderna gnagde obeslutsamt i underläppen och snart försökte han omedvetet täcka de stora, tjocka ärren med händerna. Vilket oerhört tappert men förfärligt dåligt försök. Han hade nästan lust att brista ut i skratt över sin egen dumdristighet.