yehet & wolfy [prs]

”Tror du själv på det eller säger du bara så att vi kan sträcka ett streck över diskussionen?” Matthew syftade på hur Charlie instämt i att det inte var jordens undergång trots att han inte fått högsta betyg i ett prov. Om den jämnårige verkligen skulle vara av den åsikten så skulle han själv inse att han behövde sakta ner. Det var i slutändan ändå enbart Charlie som kunde göra något åt saken. Han kunde lyssna på sina närståendes förmaningar eller ignorera dem. ”Jag pratar ju med dig nu, eller hur?” tillade han sedan med en viss vasshet i rösten.

"Det är väl klart att det inte är världens undergång, det vet jag ju. Men ja, så att vi kan sätta ett streck på den diskussionen." medger Charlie med en rynka strykandes mellan de välplockade ögonbrynen. Själv ser han inget problem med allt plugg, all stress, det är hanterbart. Men folk runt omkring verkar oroliga över att han ska bli utbränd vid sjuttonårsålder. Kanske det skulle vara skönt, bara ta det lugnt.. men han kan tyvärr inte göra det, för på ett eller ett annat sätt kommer tankarna och förväntningarna tillbaka, och han blir bara mer besviken på sig själv om han ligger och sölar. Ögonen glider från Ozzy till Matthew, granskar ansiktet i tystnad medan den vassa tonen på den jämnåriges röst slår in i hjärtat. Skär hål. "Ja, du gör väl det." Kanske han borde ha struntat i det, låta Matthew ta initiativet att prata när han vill göra det. Låta deras förhållande dö ut, precis som Anton vill ha det. Charles håller sig tyst ett bra tag, blicken fäst på den andre, innan han skakar på huvudet åt sig själv. "Jag orkar inte med det här. Du får bestämma när du vill prata själv, så får vi se om jag orkar med det då." Charlie är inte irriterad, även om det låter som det. Nej, han är ledsen. Men han måste påminna sig själv om att kärlek aldrig kunnat vara något vara för honom. Ett förhållande med Matthew utan bekymmer var helt enkelt för bra för att vara sant. Så han ställer sig upp från golvet.

Då Charles reste sig upp gav Matthew ifrån sig en plågad suck. Nej, nej, nej. Det var inte så här det borde gå. Han önskade att han kunde dra ner den jämnårige på golvet bredvid sig igen, försäkra honom om att det inte spelade någon roll om hela världen visste om deras förhållande eller om det bara var deras hemlighet. Han ville trycka ner Charles på golvet, ställa sig på alla fyra över honom och kyssa de där mjuka läpparna sommvar så beroendeframkallande. Han önskade att han kunde vara okej med att inför alla andra låtsas som om Charles bara var hans styvbror, men i sitt hjärta veta att den mörkhårige var så mycket mer för honom. Men allt det var just önskningar.
”Det finns inget att prata om,” började han med ljuv röst. Den vassa skärpan från tidigare var som bortblåst. ”Du är inte värd mig om du vill hålla vårt förhållande hemligt. Och.. jag är inte värd dig för att jag inte vill acceptera din önskan och vilja.”

"Är du seriös?" frågar Charlie efter en lång stunds tystnad, och ögonen vattnas mer för varje sekund som tickar förbi. Han kniper ihop ögonlocken en stund, ber till vilken stormakt som än finns där uppe i himlen att det bara är en liten mardröm. Men när den första lilla tåren glider ner över kinden, och de mörka ögonbrynen landar på Matthew igen, inser han att det är hopplöst. Han är besviken. På Matthew, på sig själv. Kanske det var bäst så, för dem bägge två. "Du tycker alltså att vi inte är värda varandra? Spelar det överhuvudtaget någon roll? Jag mår bara bra när jag är med dig, spelar ingen roll vem som förtjänar vem, eller vem som inte gör det." Charlie blickar uppåt, blinkar bort tårarna som trycker mot ögonen under glasögonen, Glasögonen som får ansiktet att se än lite mer puffigt ut. "Jag vet inte när jag kommer vara redo för att berätta Matthew, om du tycker att vi ska göra slut pågrund av det.. så kan jag inte direkt hindra dig." Han stirrar ner på sina tår som försiktigt vickar på sig innan han drar Ozzy intill sig. Dumma, dumma Matthew. "Jag är inte värd dig, got it."

Det här var ett sådant ögonblick där Matthew inte ville något annat än sjunka genom golvet. Herregud, det borde vara olagligt att göra bort sig på det här viset. Han var en riktig idiot. Det fanns inte ord som räckte till för att beskriva vilket idiotiskt beslut han nyss fattat.
”Så du tycker att jag snällt ska vänta tills det är en bra stund för dig att berätta om oss för alla andra? Du vet inte ens själv när den stunden kommer! Eller om den ens över huvud taget kommer.” Matthew gjorde inte direkt situationen bättre nu med sina ord. Men han hade ju redan satt sig själv i skiten så varför inte gräva en djupare grop åt sig när han ändå var i farten?

Med rynkade ögonbryn, och de mörka, stora ögonen frenetiskt satta på Matthew sjunker axlarna drastiskt. Efter allt som hänt under dagen har Charlie verkligen ingen ork med ett bråk... inte med den enda människan som han någonsin på riktigt fallit för.
"Det är klart att jag inte tycker det," påbörjar han och blickar ut mot fönstret där regnet skjuts ner från himlen. Som att även molnen är ilskna på vad som händer i det här rummet på övervåningen. "Men jag trodde att vi var i det tillsammans Matthew. Och att du inte hade något bekymmer i att vänta, bara så länge vi var glada." Charlie är osäker om Matthew kan förstå vad det är han försöker få sagt.. men förhoppningsvis. Samtidigt som han slänger ur sig alla ord, med en förvånansvärt lugn röst, börjar huvudet att dunka. Visa sitt missnöje, som att hjärtats inte var tillräckligt. Han känner sig yr, och klandrar sig själv för att ha skippat maten för att plugga istället. Hur jävla dålig får man vara? "Men om du så gärna vill berätta för alla, gör det.. men jag tänker inte vara med på det."

Han skakade långsamt på huvudet åt Charlies ord. Han tänkte inte berätta om deras förhållande för någon, dels för att den andre inte var med på saken och dels för att han inte visste om de fortfarande var i ett förhållande. Matthew öppnade munnen för att säga något mer men stängde den igen då Kevin dök upp och lutade sig mot dörrkarmen.
”Skulle vi se ett avsnitt av Sherlock eller inte?” frågade han otåligt, precis som om han hade något annat viktigt för sig under kvällen och ville få det här ur vägen så snabbt som möjligt. Matthew riktade sin blick mot Charlie och ryckte knappt märkbart på axlarna, de kunde nog sätta punkt för samtalet där och då innan det spårade ut och det inte fanns ett återvändo.

Kunde någon verkligen dyka upp mer olägligt än Kevin? Nej, storebrodern verkar ha en talang att dyka upp när Charlie minst vill det. Axlarna som tidigare sjunkit ner glider upp, och armarna håller lurvbollen i sin famn tätare intill sig. Ozzy har lyckats somna där under det lilla grälet. Charlie stryker bort tårarna som krupit fram, innan den skarpa blicken på Matthew glider tillbaka till Kevin.
"Jag ska plugga," säger han, rösten rispande och svag. Allt är så oklart, är det slut mellan de två? För i såna fall vill Charlie inget annat än att krypa ner i sängen och gråta i evigheter. Men helst vill han vara hos Matthew, med sina armar om honom, och läpparna tätt intill hans. Den jämnårige är så duktig på att få alla bekymmer att försvinna, men uppenbarligen kommer inte det hända nu.
"Nehej du, det ska du inte!" protesterar Kevin, som lagt märke till den lilla bleka tonen i lillebroderns ansikte. "Vi ser på Sherlock, sen vill jag sticka. Kan fixa lite varm choklad till er två, ni bägge två ser lite skärrade ut.

Matthew blåste upp luft i kinderna innan han långsamt andades ut igen. Han visste inte om han var lättad över att Kevin dykt upp eller irriterad över att bli avbruten mitt i ett samtal. Eller gräl var det väl snarare. Det lutade nog lite mer åt det förstnämnda för han ville inte bråka med Charlie. Den killen betydde något så otroligt mycket för Matthew, och han ville ju inte såra honom. Men han visste bara inte vad han skulle ta sig till. Kanske han inte kunde rädda den här situationen längre. Kanske det var bäst så här? Han blev nästan rädd för sina egna tankar. För hur kunde han egentligen tänka så?
"Jag är trött, ska nog lägga mig tidigare," sa han och vände blicken mot Kevin, det var hans sätt att tacka nej till den där varma chokladen.

Charlie slänger en blick mot den jämnårige, känner hur hjärtat gör ont bara genom att se på honom. Han kan inte gå igenom det, att lämna Matthews sida. Spelar ingen roll vad Anton hotar med, det går helt enkelt inte att göra något liknande. Kanske han bara kan vara lite mer försiktig? Även om det kanske irriterar den andre.. det är osäkert om han ens vill ha något med Charles att göra överhuvudtaget. Han sluter ögonlocken, försöker få kontroll på huvudet som dundrar likt förskräckligt, innan han vänder ryggen till Matthew och rör sig ut ur rummet. En lite orolig, men nyfiken Kevin kommer tassandes efter honom.
"Vad var det där om? Har ni börjat bråka som vi brukar göra? Tar faktiskt väldigt illa till mig i såna fall." Än en gång kan sjuttonåringen inte göra mycket annat än att skaka på huvudet, och låta Ozzy skutta ner från hans famn.
"Vet du vad, jag behöver också gå och lägga mig nu." säger han och klappar Kevin tafatt på axeln, innan han slingrar sig förbi honom in mot sitt egna rum.