PRS Kkaebsong & JustAFriend

Desto närmare köket de kom, desto mer kurrade Zhiyuans mage. Fan vad hungrig han var, hur hade han inte insett det innan? Urk.
”Vadå kanske? Säger du sådär blir det bara ännu mer uppenbart att mina teorier är korrekta”, sade sjuttonåringen och skrattade till när Kiwi började klaga. Hon var väl också hungrig efter resan? Eller bara extremt angelägen att komma fram till uppehållsrummet? Sak samma, det kanske var någon slags blandning.
”Och som sagt”, började han och stannade plötsligt till när det bara var några få trappsteg kvar. ”Om du nu skulle få för dig att du vill prata om det, så är det bara att prata på.”

Okej, han hade redan sagt för mycket. Dessutom var väl inget av det hemligt egentligen. Även om Zhìyuan uppenbarligen inte verkade ha koll så visste ju många, troligtvis till och med de flesta, vad som hänt. Eller nej, inte allt. Orsaken var inte allmänt känd, men att två av skolans tre trillingbröder gått bort för två och ett halvt år sedan, det var trots allt något som uppmärksammats ganska rejält när det skett. Hade han åtminstone fått höra. Han hade ju inte varit där, på skolan veckorna efter.
Så det var var väl egentligen bara Max som var sitt eget hinder och problem. Han hade inte riktigt pratat med någon om det. Och bara tanken att öppna upp fick honom att rysa till.
"Jo, det var nog ganska traumatiskt...", svarade han tyst. Ganska? Nej, inte ganska. Han var ärrad för livet och alla konsekvenser fick honom att må skit till och från varenda dag. Och natt. Mardrömmar. Ughhh.
"Tack, jag ska komma ihåg det", fortsatte han och gav den längre en hastig, försiktig blick medans Kiwi fortsatte med sitt högljudda klagande. Jisses.

”Jag ger kanske inte de bästa råden..förmodligen inga råd alls om jag ska vara helt ärlig, men jag kan åtmsintone lyssna. Som sagt”, mumlade Zhìyuan och gjorde en liten grimas. Äsch fan. Nu började kroppen slutligen klaga på allt kånkande och han var hyfsat säker på att axeln skulle hoppa ur led förr eller senare. Det hade den nämligen en tendens att göra. Därför skyndade han efter Max och höll sig tätt bakom honom, i ett mycket underligt försök att få honom att skynda på stegen.
”Min axel har problem, är ganska säker på att den kommer ge upp snart”, muttrade sjuttonåringen och såg lätt plågad ut. Dumma, dumma kropp. Inte nog med att han såg sjuk och tärd ut, nejdå. Kroppen skulle även klaga och gnissla och hålla på för jämnan. Axlarna var däremot helt klart värst, de verkade hata sina rättmätiga platser.

Dåligt samvete. Den jämnårige hade burit både sin egen och delar av Max packning, inte konstigt att kroppen sa ifrån. Han rynkade lite bekymrat på pannan.
"Ska jag bära något?", frågade han tyst. Nej, han ville verkligen inte att Zhìyuans axel skulle ge upp. Speciellt inte om det var Max fel. Vilket det ju typ var och det var hans packning som orsakat det. Ughhh, varför hade han inte burit allt eget från början.
"Vi kan lägga in allt i sovsalarna sålänge, innan vi går till köket. Tror ändå typ alla är uppe i Stora salen. Då kan vi lämna av Kiwi också", fortsatte han och blundade när katten med för mycket extra energi knorrande börjat jaga några av lockarna som hängde ner i Max panna.

Sjuttonåringen ruskade lite på huvudet och fortsatte att lydigt trava efter Max.
”Nej, så länge du skyndar lite på stegen. Tror faktiskt att Kiwi är lika angelägen som jag att komma fram, så det är nog inte en så dum idé”, erkände han samtidigt som ögonen smalnade en aning. Hm, nu skulle ju Zhìyuan trots allt besöka den jämnåriges sovsal - precis det som han sagt att han aldrig skulle göra för några timmar sedan. Herregud, vad höll han ens på med? Varför var han så jädra angelägen om att hjälpa Max med ditten och datten?
”Tänker du typ låsa in mig i en garderob eller någonting? Och..jag vet inte..allmänt kidnappa mig?” Undrade slytherineleven misstänksamt. Men herregud. Nu var han verkligen bara fånig. Hur pass paranoid kunde man tänkas bli innan det ansågs vara sjukligt? Det troligaste var väl dock att Zhìyuan redan passerat den gränsen. Nåja, inte bara passerat den, utan snarare krossat den alldeles fullständigt.

"Känns jag som en kidnappare?", svarade han lätt roat och snabbade på stegen. Troligtvis hade de två inte samma uppfattning av vad ett snabbt tempo var Max gick verkligen inte långsamt men längdskillnaden var något problematiskt. "Jag har inga planer på att kidnappa dig, nej", fortsatte han efter en liten paus.
Nåväl, inte långt därefter var de inne i uppehållsrummet. Rummet som kändes lite som ett andra hem. Den gula inredningen, mysiga kuddar och proppat med växter. Som han misstänkt var det nästintill tomt. Några elever från årskursen under passerade dem. Hälsade artigt på Max och sedan lätt tveksamt på Zhìyuan, innan de försvann ut, troligtvis mot middagen som pågick någon våning upp i slottet.
Kiwi protesterade vilt till att stanna på Max fluffiga hjässa. När han böjde lite på sig tog hon ett stort skutt ner på närmsta, senapsgula fåtölj. Nästintill vilt sprang hon runt runt och hoppade mellan bord, fåtöljer och soffor innan hon snabbt stannade till och blickade upp på Max. Strax därefter satte hon dock iväg igen, med full fart mot sovsalarna. Max kunde inte låta bli att skratta till samtidigt som han försökte följa, den till synes galna katten med blicken. Hon var nog lite galen när allt kom omkring...
"Vi har en vägvisare", mumlade han och nickade åt Zhìyuan att följa med.

”Din katt är som sagt riktigt underlig”, mumlade Zhìyuan och följde efter Kiwi med en växande grimas över ansiktet. Kanske han kunde gå till madam Pomfrey senare och se om det fanns någonting de kunde göra åt den bråkiga axeln. Förr eller senare skulle han ju ändå behöva ägna henne ett besök. Rättare sagt under morgondagen.
”Allting är väldigt gult här”, konstaterade sjuttonårigen och såg sig omkring, samtidig som benen förde honom raskt efter katten. Hon var så tjock och fluffig, med andra ord jävligt klappvänlig. Åh, han ville verkligen, verkligen sno den feta kissemissen. Däremot skulle han väl få en ny fiende om han gjorde det - en fiende vid namn Max.
”I Slytherins uppehållsrum är allting inte ens grönt, utan en blandning mellan en massa mörka toner. Det domineras ju självfallet av grönt och silver, men ändå”, babblade han på och fortsatte efter lurvbollen. Grimasen blev bara mer och mer synlig för varje sekund som passerade. Med största sannolikhet väckte det väl en hel del misstankar och teorier hos den jämnårige. Eller var det bara Zhìyuan dom höll på med sådana fånigheter?

Max hade lite svårt att tolka varför den växande grimasen uppenbarat sig på den jämnåriges ansikte. Var han obekväm med att var där? Var det fult? Gjorde axeln så ont?
"Tycker du inte om gult?", frågade han med ett höjt ögonbryn och blickade över axeln mot Zhìyuan. Max hade alltid tyckt om rummet. Visst var det gult. Väldigt väldigt gult. Men gult var ju en glad färg. Och det var mysigt med alla kuddar och plantor. Han tvekade på att något annat elevhem hade ett mer hemtrevligt uppehållsrum. Möjligvis gryffindor...
Försiktigt öppnade han dörren Kiwi börjat krafsa på som den hun..ehh katt hon var *host*. Ännu ett gult rum uppenbarade sig. Sex sängar. Två tomma. Det var ju egentligen ganska skumt att sängarna stod kvar, tomma, efter så lång tid. Det borde väl gå att trolla bort dem eller så... Hmm.
Max ställde ner sin packning bredvid sängen Kiwi jamande lagt sig på rygg i.

Jodå, Zhìyuan tyckte visst om gula toner. Det var mest det faktum att precis allting var gult som fick honom att reagera.
”Jo, gult är fint”, mumlade han och följde efter Max in genom dörren. Så bra hade det gått med att inte besöka den jämnåriges sovsal. Äsch, vad spelade det för roll? Ingen, svaret var definitivt ingen roll. Sjuttonåringen skulle väl ändå aldrig komma tillbaka, speciellt inte eftersom det troligen aldrig skulle vara lika tomt som det var nu. Försiktigt placerade han den andres packning på toppen av det lilla berget som redan stod på golvet, bredvid sängen. Merlin vad skönt. Zhìyuan masserade axeln som klagat så förbaskat ett slag, djupt försjunken i kaoset med tankar som susade runt i huvudet på honom.
”Det här är betydligt mysigare än min sovsal..” konstaterade han och satte sig ner bredvid Kiwi. Hon bad ju praktiskt taget om att bli kliad på magen, även om han troligen skulle få ett par vassa små klor i handen. Det spelade som sagt ingen roll om han fick några fler ärr - han brydde sig nämligen inte.

"Tack", ja utan den jämnåriges hjälp var det faktiskt väldigt oklart hur allt hade gått. Med Kiwi, böckerna, väskorna, tårarna, allt. Nej, trots att det tog emot så hade faktiskt hjälpen varit nödvändig. Bara att ta in Max, alla behöver hjälp ibland. Det är okej.
Kiwi började nöjt spinna med tassarna halvt i vädret. Äntligen någon som gjorde som hon ville, uppmärksamhet det var allt bra grejer det mmm...
"Mm, det är betydlig lättare att få det mysigt med varma färger. Det måste väl vara ganska mörkt nere hos er, eller?, frågade Max och började sortera böckerna i ämneshögar. Han fick ju packa upp resten sen när han var ensam, men kontrollbehovet gnagde och det var faktiskt fullt nödvändigt att först se till så att allt var med. Med tanke på Zhìyuans axel var det kanske ingen dum idé att vila en aning innan besöket i köket. Inte länge, men en liten stund. Så att Max kunde dubbelkolla allt, Kiwi lugna ner sig och Zhìyuans axel vila. Jo, det var nog både rimligt och nödvändigt. Fast å andra sidan hade ju den andre frågat om Max skulle kidnappa honom. Visserligen kanske det inte varit helt seriös frågat och så, men ändå. Max förstod helt klart om Zhìyuan bara ville fly.