[PRS] LadyGhoost & yehet

"Jag tar hand om mig själv," protesterar Jae, men vet inte riktigt om han litar på sig själv. Han vet hur man behandlar sår, han har länge studerat det, men det är inte som att han behandlar sig själv med respekt. Jae låter sin blick vila på den andra mannen när han säger att han önska att Jae ska uppskatta sig själv. Om det varit någon ut av hans närmaste så kallade vänner, så skulle han inte alls vara lika förvånad, men nu. Han låter sig själv nästintill stirra på den äldre, innan han tvingar bort blicken till marken. Han känner sig generad, osäker på om han ska lita på de orden eller inte. "Varför önskar du det för?" undrar han, rädd för svaret.

Jae skakar på huvudet när den andra ledaren räcker fram vantarna.
"De värmer tillräckligt," säger han och lägger ner sina händer i fickorna, av någon anledning vill han att den äldre ska behålla dem. "Plus, jag har en varmare jacka en dig, de där kan hålla iallafall dina händer hyfsat varma," Jae lät sin hand snudda vid den äldres, för att sedan skjuta tillbaka dem till den äldre.

"Jag kom inte riktigt ihåg det heller förrän några dagar sedan," förklarar han och börjar sakta att gunga. Jae nickar sakta på huvudet medan han låter sin blick vila på skorna. "Du hade följt med vad jag antar var din pappa.. Jag var nere vid ån," börjar han och lägger huvudet försiktigt på sidan. Osäker på om den äldre sett ån vid huset när de kommit på ett ut av mötena. "Du skrämde livet ur mig." Ett leende gör sin väg över hans läppar.

"Ditt handlande och dina ord talar emot dig" svarade Uta och syftade på det mannen sa för några minuter sedan, och att han tryckt kedjan emot den plats där han var skadad. Uta bara skakade på huvudet, det kunde vara så att den andra mannen tog hand om sig själv, men Uta fick inte den uppfattningen. Förvisso var de främlingar inför varandra, och han kunde läsa den andra mannen fel, väldigt fel. Men Uta satte tilltro till sin förmåga att läsa människor, det var trotts allt en stor del av hans jobb.

När mannen rakt ut frågar honom varför han önskar det, ser Uta först rakt fram. Han hade inget direkt svar att ge mannen. Han kunde inte förstå varför han önskade det själv. Han kunde säga att det var för att han inte ville höra att hans fiend trillat av pinnen, genom att en skada blivit infekterad, men det var något han inte trodde på själv. Inte ens lite. Han kunde inte påstå att det var för att de var vänner, och att det var hans plikt som vän, då de knappt kände varandra. Uta försökte finna några ord att yttra, men han fann inga. Det var vårt att yttra sig om något, där han inte hade ett svar. Uta vände sig om för att granska den andra mannen, innan han långsamt ryckte på axlarna, för att inte få för ont.
"Jag kan ärligt inte ge dig ett svar på den frågan" sa Uta långsamt "Kanske det är för att jag inte uppskattar att se hur människor slänger bort sina liv på olika sätt, genom att de inte tar hand om sig själva, eller uppskattar sig själva. Att de anser att deras liv inte är värdefulla. Men att säga det är en aning motsägelsefullt med tanke på hur jag har mördat flertalet människor. Och hade jag uppskattat livet som i en helhet, hade jag inte gjort det"
Uta skrattade ett kort skratt, långtifrån ett roande skratt. Men det var sanningen. Han ansåg att människor bör leva sina liv till fullo, uppskatta sig själva och ta hand om sig själva. Men trotts detta dödade han. Han kunde se det som om att han gjorde det, för att han uppskattade sitt eget liv, och inte var villig att förlora det.

Uta ser på den yngre mannen när han vägrar ta emot handskarna, och en barnslig tanke for genom hans huvud. För en sekund såg han hur han kastade handskarna emot den andra mannen, och vägrade ta emot dem när han erbjöd honom att använda dem en stund till. Men den tanken avbryts när han känner hur den andra mannens hand vidrörde hans för en kort sekund. Det var en märklig känsla, att känna den andras varma, mjuka hand emot hans egna. Dessutom att någon gjorde det utan att ha något annat i baktankarna. Oftast vidrörde ingen hans händer om det inte vore för någon form av sexuell kontakt, och Uta tvivlade starkt att det var vad den andra mannen önskade. Uta visste inte om den andra mannen var medveten om rörelsen, det var mycket möjligt, att det bara var en olyckshändelse, ändå fick den Uta's tankar att snurra. För en sekund ville Uta nästan ta tag i mannens hand, men han hade hindrat sig själv, då det med garanti hade tolkats på fel sätt av den andra mannen. Istället tog han på sig handskarna igen.
"Jag hade inte tänkt att vistas ute" sa han nästan ursäktande när den andra mannen påpekade hans jacka. Innan han började lyssna på den andra mannen om minnet.

"Hur drog du dig till kännes om händelsen?" frågade Uta, en aning nyfiken. Vad hade fått den andra mannen att minnas en händelse för så många år sedan. Uta borde ha varit åtta vid den åldern, och han kunde inte minnas att han följt med sin far till den andra mannens hus, eller varför han ens fått det. Det måste ha funnits någon anledning till det, men han visste inte vad.
"Jag må inte minnas mycket ifrån den tiden, men vad jag minns och har fått återberättat för mig, så skulle jag inte anse mig själv som skrämmande" sa Uta med ett snett leende. Han visste att folk hade sagt att han hade varit ett snällt barn, betydligt snällare än vad hans far önskat. Självklart mindes Uta inget ifrån det här, men att han skulle ha skrämt den andra mannen fann han en aning lustigt.

Jae förblir tyst efter det den andre sa, tog in de visa orden. Fötterna stannar upp vilket leder till att gungan också gör det. Kanske han är mer självisk än han trott. Modern hade dött i tanken om att få skydda sin son, och att då inte leva sitt liv till fullo kan anses tragiskt. Jae kan dock inte finna det i sig.
"Jag säger inte att mitt liv inte är värdefullt, det bara.." Jae funderar på hur det är han ska uttrycka sig själv. Kanske det är dumt att göra det, men den andra mannen är uppriktig mot honom, han kanske också borde vara det. "Det är bara lättare att kontrollera mina tankar, och inte tänka så mycket när det finns någonting annat som gör ondare." förklarar han, han vet inte riktigt om det kom ut rätt, om den äldre skulle förstå. "Det gör det lättare att förstå vad som är verklighet och vad som är tankar." Jae tystnar och ser ner på sina fötter återigen. Kanske han pratar för mycket nu. "Förlåt, jag borde ha hållit tyst."

Jae ställer sig sakta upp från gungan, känner hur ryggen värker i takt med blåmärkena. Han själv hade fått en underlig känsla när händerna enkelt snuddat vid varandra, och genast dragit bort den. Kroppskontakt är en läskig sak. Det är inte många som bara vill hålla om honom, hålla honom i handen, kramas utan att någonting ska gå överstyr. Det har hänt ett fåtal gånger att hans närmaste livvakter haft en beskyddande arm över hans axlar, en simpel kram ibland, och ibland även en tröstande puss på huvudet. Minnet från när Brian låtit honom ha sitt huvud på hans axel börjar fylla hans tankar, men det var som beröringen han fått av sin mor. Han kan föreställa sig att deras relation är lite mer syskonlik. Andra människor däremot, visar inte någon hänsyn när de rör vid honom, redan när han var tio blev han rädd för den minsta beröringen. Men på något sätt blev han inte lika rädd när Jaes hand snuddat vid den äldres, även om han snabbt dragit bort den.
"Om du nu vill fortsätta prata, kanske vi kan gå in?" undrar Jae och sneglar mot den andra ledaren.

"Tja.. det var väl mer att jag ville veta anledningen till att min pappa avskytt din familj så mycket. Sen slutade det upp med att jag mindes en hel del på en gång." Jae rycker enkelt på de slanka axlarna innan han tänder en cigarett som han kan sätta mellan läpparna där han står. Jae tar ett bloss, medan han tittar upp mot stjärntäcket över himlens mörka färg. Ett litet, nästan omärkbart skratt flyr från hans läppar. "Det var inte direkt du som skrämde mig, det var hur du kom fram mitt från ingenstans." förklarar han och låter sina fötter trampa lite i snön för att inte somna. Även om de nu värker mer än någonsin. "Du själv var inte skrämmande, alls."

Uta fick åter igen lust att slå till den andra, banka lite vätt i honom, som människor ibland uttryckte det. Uta var väl medveten om att det inte var någon lösning på problemet, men den andra mannens ord irriterade honom verkligen.
"Det måste vara en av de mest korkade saker jag hört, och tro mig jag får höra en hel del" sa Uta och tänkte på alla underliga saker människor sa till honom, när de hade honom i sin säng.
"Jag är väl medveten om att tankar är förvirrande, och jag kan vara fel person att yttra mig, då jag mer än lovligt tar emot kunder om tankarna blir för mycket. Men så länge du inte är masochist och får njutning av smärtan, vilket jag starkt tvivlar på, så finns det ingen egentlig anledning att använda sig av smärtan på det sättet" Uta försökte hålla en stadig ton medan han såg på den andra mannen, och försökte få honom att förstå vad han menade, utan att det skulle uppfattas på fel sätt. "Därav att du bör försöka ta hand om dig bättre. Och huruvida något är verkligt eller inte. Ja att använda sig av smärtan för att känna av det är även det korkat. Om du inte är sårad sedan tidigare, skall du då skada dig själv för att ta reda på ifall det är verkligt eller ej?"
Uta skakade åter på huvudet. Av någon anledning kände Uta sig mycket äldre än den andra mannen, något han inte känt innan. Men att höra mannens tankar fick Uta att känna sig gammal. Han fick också en underlig känsla av att han ville visa mannen att det fanns så mycket bättre sätt i världen än att använda sig av smärta. Men det var inte hans plats att göra det.

När den yngre reste sig upp, följde Uta honom med blicken, nästan i tron att han tänkte ge sig av igen. Men då han ser på honom och undrar ifall han vill gå in, ler Uta nästan lättat. Han reser sig försiktigt ifrån gungan och böjer sig ner och plockar upp växten, med stor ansträngning, då smärtan blir påtaglig. Uta biter ihop, för en sekund innan han åter ställer sig upp.
"Jag har inget emot att fortsätta samtala med dig" började han "Men vart någonstans du hade tänkt gå in här nere i hamnen vet jag inte. Så vida du inte tänkte besöka några av mina etableringar, vilket jag starkt avråder ifrån, så vet jag inte vart vi kan gå"
Uta granskade den stängda hamnen. Under natten var endast hamnområdet öppet för fraktbåtar och liknande, samt att han hade några klubbar i hamnen, för de sjömän som la till. Men Uta hade inte för avsikt att ta med den andra mannen dit, inte under några omständigheter.

"Fann du något svar på vart ifrån hatet kom?" frågade Uta. Han var själv inte medveten om det, och han hade inte gjort så stor sak i att ta reda på det. Kanske borde han se om han kan finna en anledning, men med den andra mannen stående bredvid honom kändes det meningslöst. Uta granskar den andra mannen när han för cigaretten till läpparna, för en sekund for tanken genom Uta's huvud hur det skulle vara att känna den andra mannens läppar emot sina. Men han sköt den tanken åt sidan, skyllde på att han började bli trött, trotts att han inte visade några tecken på trötthet.
"Tacka min lysande stjärna för att jag inte skrämde dig, för hade det varit fallet, hade jag tvivlat på att du kunnat ta dig fram i den här världen" sa Uta leende "Och varför sökte jag upp dig, om jag må fråga, du kanske inte vet svaret dock"
Uta visste inte varför men han gillade att höra historien, av någon anledning kändes det bra att veta att han träffat den andra mannen tidigare.

Jae blåser ut den tunga röken, medan han lyssnar på den äldres uppläxning. Han vet inte om han på riktigt uppfattar den nedvärderande tonen i dennes röst, eller om han bara inbillar sig. Rösten låter hård och stadig, och Jae känner hur den tomma känslan börjar klättra tillbaka in i honom.
"Du förstår inte.. Jag gillar inte att ha ont, men jag föredrar fysisk smärta mer än psykisk. Mycket mer," förklarar han och låter sina ögon innan han försiktigt lutar huvudet mot stången som håller kedjorna till gungorna uppe. "Du missförstod mig nog. Jag bryr mig inte om såren på min kropp, de får vara där resten av mitt liv om de så behagar. Det jag gjorde med kedjan var bara så att mina eftersläntade tankar ska förstå om det är verkligt, eller om det bara är ännu en fantasi. Om det är verklighet, så försöker jag hålla mig uppe så att jag inte säger saker jag sedan kommer ångra. Om det är en fantasi, då kan jag prata om precis det jag vill." Jae rynkar lite på ögonbrynen, innan han lätt nickar för sig själv, som att han smakar på orden om det kommit ut rätt. "Det här med såren och tankarna är två olika saker. Ja, när jag väl får såren täcks jag med andra tankar, mindre krävande, mer självkritiska tankar. Men de är bättre än de tankar som har något med minnen att göra."

Tjugofem åringen vågar inte möta den andres blick. Det han pratat om är så känslomässigt, någonting han aldrig pratar med folk om, just för att det är så svårt att förklara. Jae vet att hans närmaste vänner ser honom som ett offer, alltid oroliga, vill alltid vara kring honom för att ingenting dåligt ska nå honom. Även om de vet att han brukar söka sig själv till de där dåliga sakerna själv. Visst är det en fin tanke, men Jae vill inte bli behandlad som att han inte kan stå upp för sig själv. Det kan han, det är bara det att han inte ser någon vits med det. Om folk vill ha hans kropp, då är han okej med det. Han har blivit nöjd med att folk faktiskt vill ha honom på iallafall ett sätt. Även om inte hans personlighet är inkluderad. Han känner sig nästan ännu äckligare nu när han pratat om det, patetisk som inte ens kan hålla det för sig själv.
"Det finns ett fik," berättar han med tunn röst. "Ett museum, konstmuseum." Jae kommer ihåg hur hans mamma tagit med honom dit när han fyllt sju. Efter det har han alltid gillat konstmuseum. Även om den yngre försöker hålla sig borta från att se in i den äldres ögon, så märker han hur det blir svårt för honom att bära växten i sin famn.
"Vill du ha hjälp?" frågar han, även om han knappt tror att han kan hjälpa någonting.

Jae skakar lätt på huvudet medan han tar upp påsarna i sin lediga hand. Det värker i armen när han bär på dem, men ingenting han inte klarar av.
"Jag slutade leta efter minnet," berättar han och tar sitt sista bloss, innan han fimpar cigaretten mot marken. "Du verkade inte vara ett särskilt läskigt barn, helt ärligt. Bara nyfiken, rolig."

Den andra mannen hade rätt, Uta förstod inte, inte alls. Kanske var det för att han var annorlunda själv, eller så var det för att han inte mött någon som den andra mannen. Förvisso kanske han hade liknande män runt honom, men då han inte var nära med dem, kunde han inte veta deras tankar.
"Psykiska minnen är mer än ofta värre än de fysiska, men åter igen är det du håller på med inte en bra lösning." säger Uta något mjukare än innan. Han visste inte hur han skulle få den andra mannen att förstå. Kanske var det en dum idé från hans sida. Mannen kanske inte ville förstå, eller ha hans råd. De var trotts allt främlingar, och Uta var tämligen säker på att han inte hade uppskattat ifall en främling försökte rådge honom på detta sättet. Men han ville heller inte höra den andra mannen tala på det sättet han gjorde.
"Åter igen, oavsett vad anledningen är till att du vill förstå om det är verkligt eller inte, skulle jag inte säga att smärta är rätt sätt att ta reda på det." sa Uta endast. Han hade aldrig reflekterat över vad som var verkligt eller ej, och han kunde inte förstå varför mannen gjorde det. Men Uta frågade inte.

När den andra mannen sen fortsätter blir hans blick mörk. Uta kunde mer än väl förstå vad mannen talade om, kanske hade han hjälp ifrån deras samtal under gårdagen, då han redan misstänkt det. Uta la lite vikt vid de brott som pågick runt honom, kanske av saknat intresse, eller för att han inte kunnat arbete om han gjorde. Men om det var något brott han inte uppskattade så var det när någon anförde sig på någon ovillig. Kanske var det på grund av det han gjorde, han sålde sin kropp frivilligt, det var hans beslut vem han skulle ge den till, och ingen han nekat hade rätten till den. Så höra den andra mannen tala om det, något som uppenbarligen påverkade honom, ställde sig Uta framför honom. Uta ser att den andra mannen vänder bort blicken och det är med viss försiktighet som Uta rör mannens ansikte och får honom att möta hans blick. Uta är väl medveten om risken han tar här, men något får honom att ta den ändå.
"Jag talade om för dig redan igår, att du bör uppskatta dig själv mer" sa Uta lågt, utan att släppa den andra mannen med blicken. "Och jag kan till viss del förstå de tankar som far igenom ditt huvud, kanske inte helt, men ändå. Och jag skulle säga att hantera det på det sättet du gör är långt ifrån bra. Inser du att du är fast i en ond cirkel? Och att det du gör med dig själv inte är till din fördel. Om du skall genomgå det du låter dig själv genomgå, kan du likväl börja jobba för mig, och ta betalt för det" Uta mötte den andra mannens blick, log svagt emot honom innan han vände sig om. Han visste inte hur den andra mannen skulle tolka hans agerande och han valde att backa en aning, för att åtminstone inte göra den andra mannen obekväm.

"Jag är långt ifrån en återkommande besökare på museum, men jag tvivlar att de är öppet vid den här tiden" sa Uta vänligt "Men att lägga till inbrott vid sidan av andra brott jag begått, kan ju knappast skada. Såvida du inte vet något annat sätt att ta sig in. Kanske finns det en hemlig tunnel, eller har du nyckel kanske?"
Uta skrattade sedan vänligt när den andra mannen erbjöd sin hjälp.
"Jag är tämligen säker på att du har ondare än vad jag har i denna stund" sa han.

Uta nickade endast när mannen sagt att han slutat leta.
"Jag var nog inre det fören min mor dog, men vem vet, jag kanske kunde ha blivit ett läskigt barn innan dess. Även om jag tror att mitt utseende, har en del att göra med varför folk idag anser mig läskig" sa Uta uppriktigt, utan att direkt bry sig om det. Uta började gå mot utgången av lekplatsen och väntade sedan på att den andra mannen skulle visa vägen.

Jae håller sig tyst när den andra börjar prata igen. Det bildas en liten rynka mellan hans ögonbryn, varför hade han börjat prata om det? Ja, den andra ledaren hade sagt till honom, men han hade kunnat hålla käften eller ljugit, vad som helst för att inte säga sanningen. Det finns dock någonting med mannen, som gör Jae villig att dela med sig om nästintill allting. Varför just den andra ledaren, det vet han inte. Men Jae känner en stor klump i magen i vilket fall som helst, någonting han inte brukar känna.
"Jag vet att det kanske inte är ideal, men för mig är det ett bra sätt." säger han med ett viss påtvingad leende hängandes i ansiktet. Jae är dock tacksam, över att den andra ens brydde sig lite, och av någon anledning känns det annorlunda från oron hans vakter har för honom. Tjugofem åringen vet att det han gör kanske inte är bästa sättet för hans välmående, men rent psykiskt känner han en lättnad i det.

När den äldre ställer sig framför honom, med sin blick fäst på hans ansikte, har Jae nästan gett upp hoppet. För en kort stund tror han att den andra mannens handlingar ska vara något helt annat, att han ska bryta mot sina ord. Därför kan han inte beskriva hur lättad han blir när den andra bara försöker få upp hans huvud för att kolla den äldre i ögonen. Jae ryser av den lille beröringen, men han gillar det av någon anledning. Den andra ledarens hand är alldeles len, mjuk mot Jaes kind. Och även om han inte vill se honom i ögonen, inte när han sagt vissa saker som får honom att hata både sig själv och andra, så kan han inte se bort från honom. Ögonkontakten är stadig, nästan lite tröstande.
"Det finns en viss befrielse att veta att folk vill ha mig, även om det är förnedrande efteråt," berättar han i tyst ton. Jae känner sig generad, både för att den äldre varit nära honom på ett annat sätt än andra, och för att han sagt saker som kan framstå honom som svag, äcklig. Jae vet inte hur den andra kommer att ta det, hur hans syn av den yngre är, men han är inte säker på om han vill veta det heller. Han skakar dock på huvudet när den andra frågar om han vill börja jobba hos honom. Aldrig. Det här har han mer kontroll över, och det är något han inte känner ofta.

"inbrott är inte nödvändigt, nej," säger Jae, han saknar nästan den simpla lilla beröringen. Den yngre har länge varit bekant med chefen till museet, och dess arbetare. De hade tyckt om när en sjuåring kom in springandes och börjat kolla in alla målningar, läst dess historier. Men då den andra berättar att han ofta inte brukar gå till museum, så bestämmer han sig att det kanske inte är en bra ide. "Men det behöver vi inte göra." Jae studerar den äldre, han kan inte undgå att undra vart det är han fått alla sina sår.. även om han har en aning om vad det kan vara. Och han undrar om vad som hänt med handen, då han inte kommer ihåg den vara lika dåligt behandlad dagen innan.

Jae ler lite innan han skyndar sig efter den andra. Han undrar om han ska ta upp hur de presenterade sig för varandra, men bestämmer sig att det kanske inte är en värst bra ide att göra det nu.
"Då har folk en rätt ynklig syn på vad läskig är," svarar han. Jae kanske tyckt att det varit en aning märkligt första gången de såg varandra, mannen klädd i tatueringar och piercingar. Men han kan inte föreställa sig att han varit rädd för honom. Nu tycker Jae att han är avskyvärt snäll, och han finner både tatueringarna och piercingarna väldigt vackra.

Uta slöt ögonen en kort sekund, medveten om att ilska inte var rätt väg att gå. Och han ville inte skrämma den andra mannen. Uta kunde egentligen inte anklaga den andra ledaren för hans synsätt, då han misstänkte att det inte var ett synsätt han fått utan anledning.
"Du bör finna ett annat sätt" sa han bara lugnt. Uta visste att det var lättare sagt än gjort. Att finna ett bättre alternativ, kunde vara en lång smärtsam väg, och alla var inte villiga att ta den. Ty även om de man levde i var smärtsamt, var det en bekant smärta.
Uta kan nästan känna etsningen ifrån den andra när han vidrör honom, och han ler ursäktande, han hade inte för avsikt att göra den andra mannen obekväm.
"Om någon endast vill ha dig för det, kan du lika väl bli prostituerade, tro mig" sa Uta till honom med ett svagt leende innan han åter blev allvarlig. "Men om det enda människor vill ha ifrån dig är din kropp, skulle jag kalla dem avskyvärda, även om det är en underskrift. Att ta någon med våld är aldrig rätt! Och du bör inte se en befrielse med det! Du bör värdera dig själv högre än så" sa Uta innan han vände sig om och tittade upp emot himlen.
"Men det är ditt liv att leva, och med tanke på att jag teoretiskt är din fiende, bör du kanske inte ens lyssna på mina ord" sa han lågt och skakade sedan på huvudet. Mannens ord gjorde av någon anledning ont att höra mannens ord. Uta var inte säker på vad orsaken till det var.

"Och jag som hade hoppats på att kunna skriva inbrott på mitt CV" sa Uta ironiskt. Inbrott var något som aldrig intressant honom, det var under hans värdighet. När den andra mannen sa att de inte behövde besöka museet så log han.
"Att jag inte är en återkommande besökare, betyder inte att jag inte skulle uppskatta ett besök. Hade det inte fångat mitt intresse hade jag låtit dig veta" sa han.

När den andra mannen kom upp till honom och de började gå, skrattade han åt hans kommentar.
"Jag vet inte om du precis har förolämpat mig eller alla andra" sa han med ett leende. Uta själv hade aldrig förstått hur människor kunde anse honom som skrämmande, men kanske hade det med hans ryckte att göra. Men det var inget Uta funderade något vidare över.

Jae vet inte om han ska lyssna på den andres ord, han kan inte tänka sig att få ut sina tankar på något annat, lika snabbt sätt.
"Jag har andra sätt, också," förklarar han och pillar med tyget i sina jackfickor. Att måla, läsa och gå ut och gå fungerar alltid till viss del. Men där brukar alltid tankarna komma snabbt tillbaka, koka inom honom och aldrig sluta. Det funkar helt enkelt inte lika bra. När den äldre sedan tittar på honom ursäktande, skakar han enkelt på huvudet, Det hade känt underligt att bli rörd på ett icke-sexuellt sätt, men inte obekvämt alls. Och även om hans närmaste vänner ibland försökte krama om honom, så kändes det annorlunda med den andra mannen. Jae skulle ljuga om han sa att han inte tyckte om det. Tjugofemåringen har altid tänkt tanken att bli prostituerad, utan skakar ännu en gång på huvudet. "Som du sa, det är så nära perfekt som det kan vara." Konversationen från gårdagen dyker upp, när de pratat om önskningar. Jae undrar hur de kommit in på det ämnet.

Den yngre ler till, och håller blicken i snön som gör små, knarrande läten när de går. Det är svalt, men Jae lägger inte stort intresse i det, det enda han lägger intresse i är samtalet och mannen bredvid sig.
"Jag ser dig inte som en fiende," säger han och låter blicken glida upp till den andra ledaren. Han undrar om den andra kanske gör det, försöker psyka honom med ord. Jae vill inte tro på det, men det är en möjlighet. Blicken vilar på ledaren en tyst stund, innan han vänder tillbaka den mot vägen framför sig. Han är forfarande inte säker på om konversationen han har med den äldre är riktig, det känns så främmande. Tillfredsställande, men främmande.

"Du kan få göra inbrott om du vill, jag säger ingenting," säger Jae, med samma ironi i rösten. Även att skämta med den andra ledaren känns främmande och underligt, som att han snart kommer vakna upp och börja jobba normaltid igen. Dag in, dag ut. Jae undrar om hur hans män skulle reagera om de visste vad det är de gör, pratar med varandra om rätt personliga saker. Jae ser återigen upp på den andra med höjda ögonbryn. "Är du säker?"

"Mot dem såklart, sen kanske du tar det som en förolämpning om du nu siktar på att vara skrämmande," säger Jae och låter leendet, som blir allt mer vanligt i den andres sällskap, dras upp över läpparna.

Uta nickade åt mannen.
"Så anser jag att du bör hålla dig till de andra sakerna" sa Uta till honom "även om jag tror du är medveten om det, så kan människor bli en aning för våldsamma och giriga när det kommer till sex. Därav att det gäller att ha regler, och att värdera än själv och ens kropp. Att man aldrig låter någon göra vad de vill med en!" Sa Uta och gav mannen en allvarlig blick men log sedan. "Om det är tankarna du vill få bort kan jag skicka över någon. Det är säkrare och du kan nog få vad du vill"

"Låt inte dina män höra det" sa han och log svagt. Uta var inte villig att låta hans mannar höra det heller. Han var väl medveten om att det inte skulle mötas på ett bra sätt. Och han var nästan övertygad om att de skulle lyncha honom på plats. De må vara lojala emot honom, men det fanns en gräns. Han visste inte ens hur de skulle reagera om de visste att han gick bredvid den andra mannen, och det var inte något han ville få reda på heller.
"Men jag kan glädja dig med att jag inte ser dig som min fiende" sa Uta och mötte mannens blick, med ytterligare ett leende. Han kunde inte minnas att han lett så här mycket på en lång tid, och det var överraskande att det var den andra mannen som fick honom att le så.

"Det skulle vara intressant, även om jag tvivlar på mina kunskaper vid inbrott, och skulle förmodligen åka fast. Även om det per säg inte skulle vara ett problem" sa Uta och tänkte på kontakten han hade med polismästaren "så vore det synd att förstöra den relation du nu måste ha med vem som nu är ansvarig på museet. Det kan ju sluta med att du inte är välkommen tillbaka, och så kan vi inte ha det"
Uta log roat mot den yngre mannen. Men det låg någon sanning bakom orden, av någon anledning ville han inte förstörs för den yngre mannen.
"Jag är säker. Dessutom har jag varit på värre dejter, det är inte så att du tar med mig på en lång kurs om hur man konserverar frukt" sa Uta skämtsamt emot den andra mannen. Uta ansåg faktiskt att det kunde bli intressant, han kunde inte minnas när han senast varit på ett museum, än mindre ett konst museum.

"Jag skulle inte säga att det är något jag strävar efter. Det gör mitt yrke en aning mer komplicerat om jag skrämmer bort mina kunder. Det är nog snarare något som andra anser av någon outgrundlig anledning" förklarade Uta medan de gick längs den tomma gatan. Snön föll ner ifrån himlen och även om vantarna värmde så huttrade han till, jackan var till lite hjälp emot blåsten. Men det kanske skulle leda till att han tänkte sig för innan han började vandra genom staden. Även om han var tacksam att han gjort det, då de givit honom en chans att prata med den andra mannen igen.