The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Fortsätt med bombningen! (Första och sista gången jag säger det), I think i know what Sirius secret är ooooooh

Tre kapitel på en dag är absolut inte dåligt, det är ju som julafton.

NEEJ DE BRÅKAR IGEN!! Sirius, varför skulle du förstöra allt? Och jag vill veta hemligheten. Nu. Åh, jag hatar när ens favorit-ff har så här stora cliffhangers gömda.
(Fast i och för sig, jag tror att jag vet vad Sirius hemlighet kan vara, men jag har säkert fel. Jag hoppas att jag har fel. Jag kommer att bryta ihop om jag har rätt.)

Men kan inte bröderna Black typ slutgiltigt bli sams eller något? Stackars Regulus... (Herregud, jag tycker synd om Regulus, jag måste vara galen.)

Och VARIFRÅN känner jag igen namnet Marlene McKinnon? Jag vet att jag har hört det förut.

Jättebra kapitel, fortsätt bombardera oss med dem, det är ju awesome. ♥

Yay (y)

Eller hur! Jag funderar på att slänga in lite minnen för att påminna mig själv och andra om varför vi bör hata Regulus. Oh well.

Hon nämns på två ställen.

''Och där är Marlene McKinnon, hon blev dödad två veckor efter att det här togs, de tog kål på hela hennes familj.''
-Monsterögat Moody när han ger Harry fotografiet på den ursprungliga Fenixorden i femte boken.

''Slingersvans var här förra helgen, jag tyckte att han verkade lite nere, men det var förmodligen nyheten om McKinnons; jag grät hela kvällen när jag fick höra det.''
-Lily i hennes brev till Sirius, sjunde boken


Alltså, jag är FRUKTANSVÄRT nyfiken på vad era gissningar är. Om ni har lust att skicka en uggla med de eller skriva här i en spoiler så skulle det uppskattas, men jag ska inte tvinga er

Mer, för att jag har tråkigt;



Kapitel 22
Joggingturer och tankar
Februari 1977

Klockan var bara halv sju på morgonen, och Sirius hade knappt sovit en blund.
Han sprang. Klädd i sina slitna gamla gympaskor, en alldeles för stor hoodie och svarta träningsbyxor flåsade han fram runt sjön. Ingen kunde höra honom. Ingen hade vaknat än. Inte ens Hagrid.
Hans ben protesterade, men han fortsätta att fokusera, ett steg i taget, fast besluten att klara sista varvet.

Det tar ganska mycket på energin att dölja något för sig själv. Det är nämligen väldigt svårt. Speciellt när det är tankar som dyker upp helatiden, trots att man inte vill något hellre än att de skulle försvinna. Speciellt när det känns som om hela världen genomskådar en.

Han hade bara femtio meter nu, så han spurtade sista biten. Några sekunder senare var han i mål, och damp ned på bänken som varit hans start- och målpelare. Han andades djupt och häftigt. Det bildades moln av ånga. Luften var kall och frisk ute. Av gammal vana kände han på sin ficka för att dra upp ett cigarettpaket, men det var tomt. Han suckade.

Samma tankar hade hemsökt honom hela natten, och ju mer han försökte trycka bort de, desto fler blev de.
Samma par ögon. Samma figur. Samma ansiktsdrag. Samma röst. Samma händer. Samma fantastiska, vackra par av händer.
Sirius sparkade på en sten. Han kände att hans andfåddhet började avta. Ett varv till?
’’Ett varv till’’, mumlade han för sig själv och reste på sig igen. Vad som helst för att komma på andra tankar. Det snurrade i hans huvud.
Vem försöker du lura, Sirius?
Han ökade farten. Om han bara sprang tillräckligt snabbt så skulle han inte kunna fokusera på något annat än att springa i mål.

En lite för stor sten låg på vägen. Men Sirius märkte den alldeles försent.

***

’’Var är Tramptass?’’ sa James irriterat. ’’Klockan är snart åtta.’’
’’Kolla om hans träningsskor står under sängen’’, sa Peter. ’’Han kanske är ute och springer.’’
’’Jag har varit vaken i en och en halv timme’’, sa James ängsligt. ’’Och han har varken gått ut eller in.’’
’’Tja, synd att vi inte har någonting som kan visa oss var folk är, eller hur?’’ suckade Remus. Peter och James kollade oförstående på honom, och han tillade; ’’Kartan, idioter. Kartan.’’
Peter och James utbytte en blick och blinkade några gånger, som om de inte kunde förstå varför de inte tänkt på detta tidigare.
’’Vad hade vi gjort utan dig, Måntand?’’
James lyfte på sin madrass och drog ut pergamentbiten. Han drog upp trollstaven och gav pappret ett lätt slag.
’’Jag svär högtidligt att jag har nåt rackartyg i kikarn.’’
Bläcket spred sig snabbt över kartan och han vecklade ut den. Hans ögon irrade runt över ritningen i letan efter pricken som bar namnet ’’Sirius Black’’, men verkade inte få syn på något.
’’Han är inte… Åh, där!’’
’’Var?’’
’’Sjukhusflygeln –’’
’’Vad gör han där?’’
’’Färdig med fuffens’’, mumlade James och gav kartan ännu ett lätt slag. Han vände sig sedan till Peter och svarade; ’’Jag vet inte, men det finns bara ett sätt att ta reda på det.’’

På vägen mot sjukhusflygeln blev de stoppade av professor McGonagall.
’’Potter, Lupin, Pettigrew – ni letar efter Black, gissar jag? Han är i sjukhusflygeln –’’
Peter såg ut som om han skulle säga ’’Vi vet’’, men Remus gav honom en diskret spark.
’’ – och sover, så jag skulle råda er att gå dit efter lunch.’’
’’Vad har hänt, professorn?’’ frågade James.
’’Hagrid hittade honom i morse. Han låg ute vid sjön. Mer än så vet jag inte. Hittar ni Hagrid så fråga honom.’’
De tre vännerna utbytte en oroad blick.
’’Tack, professor McGonagall’’, sa Remus. De vände sig om för att gå till stora salen, och James fick passande nog direkt syn på Hagrid.
’’Hagrid!’’
’’Var?’’ sa Peter.
’’Där!’’ sa James och pekade längst bort i korridoren. ’’HAGRID!’’
Den stora mannen vände sig om när han hörde sitt namn. Innan Remus och Peter hunnit reagera hade James suttit iväg efter honom som ett skott.
’’Hagrid!’’ ropade han igen och saktade in. ’’Vad har hänt med Sirius?’’
’’Har ni inte hört? Ja hitta han på grusgången vid sjön imorse. Han hade snubblat, tror ja. Han hade träningskläder på sig, så han hade nog vart ute o sprungit.’’
James flämtade, och Peter, som hunnit ikapp honom, frågade;
’’Är han okej?’’
’’Ja vet inte’’, sa Hagrid oroat. ’’Han ligger nog o sover nu. De e bra för han. Gå dit efter lunch o se om han har vaknat.’’
’’Det ska vi’’, sa Remus och nickade. ’’Tack, Hagrid.’’
Hagrid log till svar och vände sig sedan om för att fortsätta gå mot sin stuga. Marodörerna vände sig mot varandra.
’’Shit’’, sa James bara.
’’Vad är klockan nu?’’ sa Remus och såg sig omkring på väggarna.
’’Halv nio, snart’’, sa Peter, som hade armbandsur. ’’Vad sägs om att vi äter lunch halv tolv och sedan går vi och kollar till Sirius?’’
James nickade.
’’Kom nu. Vi börjar snart’’, sa Remus och nickade mot trapporna. ’’Vad har du, Slingersvans?’’
’’Jag har håltimme nu’’, sa Peter. ’’Sen örtlära. Ses vid lunchen?’’
James nickade.
’’Vi ses sen.’’

***

En pappersbit landade på Lilys bänk.

Jag fattar ingenting
–J

Lily log och rev försiktigt av en bit från sitt anteckningsblock. Hon kollade upp för att vara säker på att Snigelhorn stod med ryggen mot klassen och antecknade på tavlan, innan hon krafsade ner ett svar och kastade tillbaka till James.

Le, anteckna och låtsas att du förstår. Jag kan förklara för dig imorgon.

Deras blickar möttes när hon sköt över den till hans bänk. Han log och kollade ned i bänken när han läste den.

Tack.

Ni saknar en.

Sirius är i sjukhusflygeln.

Går Peter i sömnen igen?

Nej, han hade snubblat när han var ute och sprang imorse eller något.

Ajdå.

’’Miss Evans?’’
’’Åh, förlåt’’, sa Lily när hon vaknat till. ’’Vad sa du, professorn?’’
’’Du kanske skulle kunna förklara vad det är som gör att Polyjuiceelixir tar så lång tid att framställa?’’
’’Självklart’’, började hon. ’’Först och främst, så…’’

James hade redan tappat uppmärksamheten på vad hon sa. Det enda han kunde kolla på var hennes ivriga ansiktsuttryck och strålande ögon medan hon pratade.
När hon var färdig vände hon sig mot honom. Han hade iakttagit henne helatiden, och nu log han mot henne. Hon rodnade och kollade ner i bänken.
’’Bra, Miss Evans. 10 poäng till Gryffindor.’’

WOHOO, MER ♥

Nej, gör inte så att jag börjar hata Regulus igen D: Jag har ju precis börjat gilla honom Men självklart gör du som du vill.

Tack för infon, då slipper jag undra vem hon är.

Känner mig ganska säker på att Sirius hemlighet är

Även om jag fortfarande hoppas att jag har fel, så pekar det mesta i den riktningen.

4 kapitel på en dag är ju UNDERBART. För att inte tala om hur omänskligt bra den här ff:en är. Hur lyckas du med det här? ♥

We'll see

Bra gissning! Det visar sig snart.

Tack! Det är ingen svår match:

Ligga hemma med influensa; BAM, där har jag tiden.
Ha massa awesome läsare som kommer med bästa uppmuntran; BAM, där har jag motivationen.

Woooooow!!! Bästa ff:n!

Nej, vad synd. Krya på dig ♥

Jättebra kapitel! Jag fick samma tanke som True Potterhead: är Siruis kär i Remus också??? Eller i någon helt annan...

Jätte bra kapitel ♥♥

Tack SÅ MYCKET ♥

Kapitel 23
Brutna handleder och klädråd
Februari 1977


’’Jävlar, Tramptass. Du ser hemsk ut.’’
’’Tack’’, mumlade Sirius. Han öppnade långsamt ögonen och mötte James blick. ’’Fortfarande snyggare än dig.’’
’’Pfft.’’
’’Vad hände egentligen?’’ sa Peter och satte sig på en av stolarna.
’’Jag snubblade’’, gäspade Sirius. ’’Hagrid hittade mig.’’
’’Är du skadad?’’ sa James och satte sig på den andra stolen.
’’Jag fick lite skrapsår bara’’, sa Sirius och pekade menande på sitt ansikte. ’’Och min handled fuckade upp på något sätt…’’ Han höll upp sin högra handled, som var invirad i bandage. ’’Annars är det bra.’’
’’Shit. Du skrämde oss rejält.’’
’’Förlåt.’’
’’Lämna en lapp nästa gång.’’
’’Jag hade tänkt vara tillbaka innan ni vaknade.’’
’’Jag vet. Men ändå.’’
Han nickade.
’’Okej. Jag ska. Vad har jag missat i skolan?’’
’’Om jag visste, så hade jag berättat’’, sa James och suckade. ’’Jag fattade ingenting.’’
’’Du satt och brevväxlade med Lily, såg det ut som’’, mumlade Remus, som börjat rota i sin väska efter ett icke-existerande ting för att slippa möta Sirius blick.
’’Verkligen?’’ sa Sirius och kollade på James, som nickade nöjt. ’’Snyggt jobbat, James.’’
’’Vem släppte in er?’’ hördes en fräsande röst bakom de. Madam Pomfrey hade kommit in. ’’Mr Black hade en lätt hjärnskakning imorse, det är mycket viktigt att han…’’
’’Jaja’’, sa James snabbt och reste på sig. ’’Förlåt. Vi ska gå.’’ Han vände sig mot Sirius. ’’Vi ses sen. Krya på dig.’’
’’Tack.’’
James, Remus och Peter lämnade sjukhusflygeln.

Sirius fick komma ut från Madam Pomfreys klor vid sextiden, lagom till att både lektionerna för dagen och James kvarsittning hos professor McGonagall var avklarade. En dryg timme senare styrde de fyra vännerna stegen mot Stora salen för att äta en stor middag, lika fantastiskt god som alltid. Efter det hade James quidditchträning. Sirius och Peter följde med honom, men Remus stannade inne. När de kom tillbaka till uppehållsrummet, vid niotiden, var Remus påväg mot patrulleringen.
’’Plikten kallar. Har ni sett Lily?’’
’’Här är jag, Remus’’, hördes en röst från trappan till flickornas sovsal och Lily uppenbarade sig. ’’Ska vi gå?’’
Han nickade och vände sig mot sina vänner.
’’Vi ses sen.’’
Remus och Lily kröp ut ur porträtthålet och såg sig omkring i korridoren. Det verkade hittills lugnt.
’’Nervös inför morgondagen?’’ sa Remus med ett leende medan de började gå. Lily rodnade.
’’Mer än jag borde.’’
’’Se det såhär. Antingen så går allting jättebra och du vill göra om det, eller så gör det inte det och då har James lovat att aldrig mer störa dig igen. Du vinner oavsett.’’
Lily skrattade.
’’Sant, antar jag. Vad ska du göra imorgon?’’
’’Jag lovade att gå med Sirius’’, sa Remus och himlade med ögonen. ’’Jag brukar stanna här, men Peter har straffkommendering och James ska gå med dig, så Sirius blev ensam och lyckades få med sig mig.’’
’’Och hur känns det?’’
’’Öh…’’ Frågan var så konstig. ’’…bra?’’
’’Är du säker?’’
’’Vilken… skum fråga.’’
Lily stannade och vände sig mot honom.
’’Skulle du kunna svara helt ärligt på en fråga?’’
’’Visst’’, sa han direkt, men tillade sedan; ’’Tror jag. Hoppas jag. Kanske.’’
Hon såg ut som om hon tvekade några sekunder, sedan slöt hon ögonen och öppnade munnen;
’’Kan du helt ärligt säga att du inte har känslor för Sirius Black?’’
Remus blev så chockad att han bara stirrade på henne. Hans första reflex var att neka. Skratta. Avfärda hennes fråga med ett ’’Haha, den var bra.’’ Men hennes gröna ögon höll honom i ett stenhårt grepp, och till sist suckade han, vek undan blicken och svarade ärligt;
’’Nej. Det kan jag inte.’’
’’Jag visste det!’’ sa Lily triumferande och fortsatte gå. Han var mållös och stod blickstilla några sekunder, innan han sprang ifatt henne.
’’Har James sagt något?’’
’’James?’’ Hon skakade på huvudet. ’’Vadå, vet han om det?’’
’’Han är James. Han vet allt. Och om man inte berättar det, så kommer han att få reda på det förr eller senare i alla fall.’’ Lily skrattade. ’’Men… om inte James berättade, hur visste du…?’’
’’Åh, snälla’’, fnissade hon. ’’Du underskattar min kapacitet. Ditt hjärta började slå snabbare än en nifflare på rymmen när jag nämnde Sirius häromdagen. Jag har aldrig sett något så uppenbart i hela mitt liv. Ni två skulle vara så söta tillsammans.’’
Remus lät höra ett skratt. Tanken var bisarr. Hon blev med ens tyst och tillade sedan, allvarligare: ’’Han har känslor för dig också, Remus.’’
’’Lily…’’
’’Jag märker det!’’ sa hon hetsigt. ’’Jag märkte ju det på dig och jag hade uppenbarligen rätt, varför skulle jag inte kunna ha rätt gällande honom också?’’
’’Du känner mig mycket bättre än du känner honom. Sirius flörtar med alla. Inklusive McGonagall, dig och Hagrid.’’
’’Det vet jag väl’’, sa Lily förnärmat. ’’Men jag menar inte flörtandet. Jag menar allt som sker när du inte ser. Blickarna. Hans oroliga uppsyn så fort han inte vet exakt var du är någonstans.’’
’’Så är han med James också.’’
’’Inte på samma sätt.’’
Remus suckade. De gick i tystnad ett tag. Han var övertygad om att det Lily sa inte var sant, men ändå hade han svårt att se varför hon skulle ljuga för honom.
’’Det spelar ändå ingen roll’’, mumlade han.
’’Vad är det du säger?’’
’’Jag menar, kom igen. Jag är en kille. Han är en kille.’’
’’Och? Om jag berättade för dig att jag var kär i Mary, hade du sagt att det ändå inte spelar någon roll om vi tycker om varandra, för att hon är tjej och jag är tjej?’’
Han öppnade munnen för att ge svar på tal, men stängde den sedan igen.
’’Just precis’’, sa Lily. ’’Du borde berätta.’’
’’Jag dör hellre.’’
’’Varför?’’
’’Jag är inte ens säker själv!’’ sa Remus hetsigt. ’’Jag har absolut ingen aning. Allting är så konstigt, du fattar inte, jag…’’
’’Du tänker på honom helatiden trots att du bara skjuter undan tankarna, han är det sista du tänker på innan du somnar, det första du tänker när du vaknar, om han är i rummet så kretsar allting kring honom och allting annat är bara rekvisita, och hur mycket du än försöker förneka det och förklara dina känslor på något annat sätt så kommer du alltid till samma slutsats?’’
Återigen stod Remus mållös.
’’Hur…?’’
’’För att det är så jag känner om James’’, tillade hon, nu med en bitter ton. Hon tillade snabbt; ’’Och om du säger till honom att jag sa det där så slår jag dig gul och blå.’’
Remus sken upp i ett stort leende.
’’Jag visste att du skulle komma på rätta tankar, Lily. Och oroa dig inte.’’ Hon log tillbaka. ’’Hur har det gått med tjejgänget, förresten?’’
’’Jag gick till Sev, precis som du sa’’, började Lily dystert. ’’Och sa att om han någon gång var upphov till att mina vänner råkade illa ut igen, så skulle jag personligen se till att han aldrig mer fick chansen.’’
’’Och?’’
’’Han svarade inte. Han bara stirrade på mig och gick därifrån. Jag berättade för Liza och Mary vad jag sagt till honom. Sen kom Marlene in och sa att hon och Sirius var officiellt över. Liza började skrika om att hon hade varit en idiot och alla grät och det var gulligt. Sen dess har allt varit bra.’’
Remus skrattade.
’’Jag är glad över att höra det.’’
’’Jag är glad över att jag kan säga det’’, sa Lily skämtsamt. ’’Jag bara hoppas Severus håller sig i skinnet nu. Jag orkar inte med mer… trassel.’’
De hade nått runt det varv som de skulle patrullera i den kvällen. Lily stannade upp. ’’Förresten. Jag vet inte vem jag ska fråga – orkar du?’’
’’Absolut.’’
Hon såg ut som om hon i några sekunder ändå var osäker på om hon borde fråga honom, men till sist spottade hon ur sig det, snabbt utan pauser;
’’Jag vet inte vad jag ska ha på mig imorgon och det gör mig så stressad och jag kan inte fråga någon av mina tjejkompisar för jag förnekar fortfarande för dem att den här träffen spelar någon som helst roll för mig och jag har sagt till dem att jag bara gör det här för att få tyst på James men i själva verket så bryr jag mig faktiskt och jag vill göra ett gott intryck och jag har absolut ingen aning om vad jag ska klä på mig.’’
Remus blinkade. Sen brast han i skratt och omfamnade den omtumlade Lily.
’’Jag känner mig inte som rätt person att svara på det här’’, sa han. ’’Men jag ska göra mitt bästa. Vad är alternativen?’’ Han släppte taget om henne.
’’Jag kan ha jeans och en ljusrosa blus’’, började hon. ’’Jag hade den på min födelsedag, jag vet inte om du kommer ihåg den. Korta, lite puffiga ärmar. Sen kan jag ha en mörkgrön tunika med svarta leggings. Trekvartsärmar. Med ett svart skärp i midjan. Simpelt. Tredje alternativet är en svart, lite mer åtsittande klänning och röd kavaj. Med strumpbyxor till.’’
Remus tänkte på det.
’’Jag gillar mittenalternativet. Det lät mest som du. Men det andra lät också fint. Ta det som du känner dig bekväm i.’’
’’Mörkgrön tunika blir det’’, sa Lily lättat. ’’Tack.’’
’’Glad över att kunna stå till tjänst’’, sa Remus. ’’Marmeladkonfekt.’’
Porträttet svängde upp, och Lily log mot Remus innan hon klättrade in.