kawaiiposes och Majis lilla egna privatroll! Mohaha!

Jag förstod direkt vilka Anastasia syftade på.
"Kom, så går vi till ett säkrare ställe där vi även kan tjuvlyssna" sa jag och tog tag i Anastasia som först stretade emot, så fick ta armen runt hennes midja och dra med henne till stället jag snackade om.

Jag rodnade när jag kände hans hand på min midja och började protestera omedelbart.
" V-v-vad håller du på med!? " Utbrast jag lite tyst.

"Du verkar uppenbart inte synas men vill höra, så tar dig till ett gömställe" sa jag och stannade upp vid en gardin och gick bakom den och bakom den fanns ett hål i väggen där man kunde kika in i uppehållsrummet och sedan mumlade jag en trollformel som gjorde så man kunde höra.
"Jag fick se detta gömstället första gången då Roses äldre kusin, James Potter, visade mig det. Han hade fått se det på nån slags karta... marodörkarta... Har typ aldrig använt det, men det är ju nåt för dig nu!"

" Det här kan vara användbart... Tack för att du visade det för mig." viskade jag med ett leende. Jag kikade in i hålet och såg Rose och David. Undrar vad dom pratar om egentligen.... Tänkte jag tyst för mig själv.

"Säg denna formel om du vill höra...!" Sa jag och viskade sedan formeln i Anastasias öra.

Jag panikerade lite när han plötsligt började viska till mig rätt i örat och började slå och flaxa mot honom.
" VARFÖR ÄR DU SÅ NÄRGÅNGEN!?!" Utbrast jag med lite väl hög röst.

Jag blev paff av Anastasias utbrott. Jag som bara ville hjälps henne med att lyssna, för jag förstod att det tog hårt på henne det med David, så jag ville hjälpa men ej riskera att någon annan hörde, men ja... hon verkade tydligen inte vilja ha min hjälp...! Det gjorde mig irriterad att hon blev så arg när jag försökte hjälpa henne, trots att hon knappt varit schysst!
"Ursäkta mig att jag försökte hjälpa, men inte vill att nån annan ska höra... men okej, jag går iväg så jag då kan omöjligt vara närgången! Inte ena nära, det funkar väl?" Sa jag argt och gick in till uppehållsrummet, passerade David och Roses förvånade miner och gick in till killarnas sovsal.

Jag stod och tittade rakt ut i tomma intet. Ööööömm.....va? Nu missförstod han mig nog lite... ÅÅÅ VARFÖR SKA JAG ALLTID GÖRA FEL!? Tänkte jag och stampade ilsket med foten. Jag kurade ihop mig som en boll mot väggen och skällde på mig själv ett långt tag innan jag började samla mod för att gå in till Arthur och förklara hur jag menade med det där. När jag hade ställt mig upp och gått fram till tjocka damen så tog jag ett djupt andetag innan jag gick in. När jag väl kom in så var det ingen där och mitt hjärta lugnade sig en aning. Jag började gå mot killarnas sovsal och kände att en klump började växa i magen på mig. Jag sprang runt i sovsalen ett tag innan jag hittade honom.
" Arthur snälla förlåt mig, det var inte så jag menade!" Sa jag nog lite för plötsligt och skrämde honom nog.

Jag blev först väldigt skrämd av den plötsliga ursäkten som kom från ingenstans och jag trodde även att det var Rose som kom in och jag fick en känsla av hat och medlidande... men när jag vände mig om och såg Anastasia försvann hatet, men även medlidandet och ersattes av ilska.
"Okej, inte för att vara elak eller nåt, men denna gången var det inte jag som var närgången..."

" Jaja, förlåt att jag skrämde dig MEN!! Det är inte det som gäller! Jag är inte så van vid att vara nära andra människor som jag inte känner så bra.... Tro mig, när jag och David först mötte varandra så ville jag inte ens vara i närheten av honom...och han ville hela tiden kramas... Uuuggh.... Men det är verkligen inte så att jag inte vill ha dig i närheten!! Det är bara att jag inte är van..." Förklarade jag entusiastisk.