Septimus Heap (Privat roll)

"Det gör den väll ändå ingte. Jag har inte upplevt någon smärta men det har du och vem av oss är magiska egentligen?" sa hon och log lite. "Fast du är ju i och för sig siare, men ändå." Menja ryser till hon var glad att hon inte var det.

"Sant men ofrivilligt" hon kurar ihop sig med armarna om knäna i en självömkande boll. Hon ger efter för sin önskan att bli frisk och säger till sjuksköterskan med lätt tjurskallig min "mitt dropp är borta"

Sjuksköterskan kommer med dropp och kopplar in den och hon och Alther försvinner. "Hur är det med dig?" säger Menja och lägger en arm om flickans axlar.

Elenya bara skakar på huvudet och darrar till sedan brister hon ut i gråt och gömmer huvudet mot Menjas axel och låter alla tillbaka hållna känslor komma fram.

Menja blir näst intill förskräckt när flickan vid henne brister i gråt. Hon kramar om henne och vaggar henne sakta fram och tillbaka. "Såja gumman, det är bra." tröstar hon, fast hon egentligen inte vet vad Elenya gråter för.

När Elenya slutat gråta så säger hon generat "förlåt, jag bara...jag har varit jätte rädd och det händer saker hela tiden, jag ville aldrig bli synsk!" vräker hon ur sig och torkar bort tårarna på täcket.

"Aww, men det är okej att gråta." sa Manja och log lite, medveten om att hon aldrig gjorde det. Att hon alltid stängde in allt. "Jag förstår att du inte vill, men man får göra det bästa av det." sa hon mjukt och torkade bort en tår från hennes kind.

"Du låter som mamma, vet du...du har blivit som en syster för mig redan och hur länge har vi känt varandra? Fast å andra sidan har vi upplevt mycket tillsammans" sade hon tankfullt och drog en hand genom håret.

Menja bara log. "Men tänk min familj har utökats ytterligare, ännu en lilla syster." ler hon glatt och nickar. "Ja, men så känner jag med."

Elenya ler glatt sitt extra soliga leende mot Menja, hon hade varit rädd för att Menja skulle ha sagt något hånfullt eller varit tyst "jag har alltid velat ha ett syskon, det är väldigt ensamt att vara ensam barn"