PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade kanske hoppats att Daniel skulle vara lite mer överseende än så med tanke på vilken bra start det varit - men det var ju väldigt bra att han inte sade någonting om det. Om inte en suck räknades då, men Zach kunde faktiskt inte bry sig mycket mindre - han kunde tycka vad han ville, men så länge han accepterade det och inte var alldeles för anti det i deras närvaro fick det faktiskt vara. Det var ju upp till var och en egentligen vad dem tyckte, vare sig det var åt det ena hållet eller det andra.
Han ville hjälpa till, förstärka sin älsklings ord om att han verkligen var kapabel till vad som helst, men samtidigt så ville han låta de båda sköta det lite själva också - det handlade ju om deras familj trots allt, och även om Benjamin var Zacharias familj skulle han kanske inte påstå att hans familj också var Zachs familj. Inte efter allt de gjort.
Så istället fick han kanske försöka hålla sig till mer neutrala kommentarer, samtidigt som han också kramade om Benjamins armar lite mer.
"Så det verkar någorlunda säkert att han får någon dom?" frågade han, någon liten idé hade planterats i huvudet. Men han var inte riktigt redo att så den ännu, inte inför Daniel åtminstone.

Daniel tittade upp mot Zach när han ställde frågan och nickade sakta. "Vår advokat, hans advokat säger att det bästa vore att erkänna. Stå till svars för sina misstag- det kanske ger honom några extra poäng, så att säga." Förklarade Daniel och Benjamin lutade huvudet mot Zachs axel för att dölja ett flin.
Han var fast, han skulle fällas- inte ens advokaten hade hopp.
"Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med, skall det mätas upp åt er.." Viskade han och såg på Daniel.
Daniel såg på sin bror och svalde hårt. "Benjamin." Sa han varnande och Benjamin kunde inte låta bli. "Den rättfärdiga tänker innan.." Började han men Daniel blängde på honom.
" Sluta Benjamin, det är elakt." Sa han och reste sig upp. "Jag åker och handlar, Benjamin- när jag kommer tillbaka vill jag ha en annan attityd. " Sa han och kramade hans axel med handen innan han gick iväg mot hallen och vidare ut.

Zacharias blev allt rätt skadeglad av de orden - då skulle han utan minsta tvekan bli dömd, frågan var bara hur långt straff han skulle få alltså.
Vilket var väldigt goda nyheter enligt honom. Han kunde inte riktigt släppa de här nya idéerna - men han behövde tänka på dem. Han visste ändå med sig att det skulle bli otroligt svårt.
Då Daniel gått igen kunde Zach inte längre hindra ett flin, trots att Daniel själv kanske inte avslutat med den trevligaste tonen. Men det var Benjamins ord som fått honom på så bra humör främst, ihop med nyheterna om hans far förstås.
"Vart har den gamla försiktige Benjamin gått och gömt sig?" frågade han retsamt, kunde inte låta bli. Han gillade skarpt när hans älskling var på sånt där lite busigare humör - det var så roligt att se hur han vågade det, hur han tog för sig mer.

Benjamin såg på sin älskling, såg hans flin och skrattade lågt. "Ingen aning, han kanske är på semester?" Flinade han och pussade Zach i nacken. " Det är helt och hållet din förtjänst, du smittar av dig." Viskade han lyckligt för att sedan bli mer seriös, nästan skadeglad.
" Det bästa med den här familjen det är när man får tillfälle att sätta dit dem med ord från boken de värderar så högt. Boken de har vänt emot mig." Viskade han och smekte hans rygg sakta.
"Pappa kommer så åka dit och förskingring- skattebrott. Det är många år-så många år."Sa han ärligt och skrattade lågt. " Det är hemskt- jag borde inte skratta men fan lite kul är det?" Flinade han och såg på sin älskling.

Zacharias skrattade till igen, flinade glatt samtidigt som hans kyss fick honom att rysa till lite.
Som han älskade den här mannen. Han hade precis allt, och han förvånade ständigt och lockade till skratt och glädje. Vad mer kunde man ens önska sig?
"Jag gillar den här spännande nya sidan." flinade han glatt, väldigt lycklig ändå där intill honom. Det var ju världens bästa ställe att befinna sig i, hans famn.
"Jag tror dem kan behöva det. Få se hur det finns så många sidor av det." nickade han instämmande, han hade ju inte för fem öre koll på alla de där bibelorden och allt men han förstod att det måste betyda mycket för dem.
"Det är faktiskt rätt kul." log han, lite av leendet kom bara av svordomen - inte för att svordomar i sig var bra, men han blev glad ändå att höra det ifrån Benjamin. För tänk vad han ändå förändrat sig med såna saker.

Benjamin såg på honom, smekte hans kind. " Då kanske en del behöver vara på semester längre." Flinade han lyckligt och la armarna mer om honom om det nu var möjligt. Det kändes som han egentligen behövde fler armar så han kunde hålla om varje del. Det vore bra.
"Men de gillar det inte." Flinade han och nickade sakta. " Hur känner du inför detta? Med tanke på allt? Med häktningen?" Frågade han lågt och det var när han tog upp sin pappa på ett mer seriöst sätt men någon vars åsikt verkligen betydde något som han insåg att det var ganska jobbigt.
Det var ju ändå hans far. Som han hade pratat till Daniel? Åh herregud, och han svor också. Han svalde hårt, pressade näsan mot sin älsklings axel och drog in hans doft. Försökte skingra dessa irriterande och påträngande tankarna och det fungerade. Lyckan var total- Zacharias. Han var då svaret på precis allting.

"Åh, det skulle jag inte klaga på." flinade han igen, såg runt lite lätt i rummet - han ville se på sin älskling, men det var lite svårt när han var helt bakom honom. Nacke som en uggla hade varit alldeles strålande att ha just nu.
"Dem måste inte gilla det heller." log han tillbaks, han brydde sig inte det minsta om vad dem tyckte men han förstod ju ifall Benjamin gjorde det.
Hans nästa fråga fick honom att bli lite allvarligare igen, fick honom att faktiskt tänka efter innan han svarade.
"Det är skönt, att han ställs till svars. För något åtminstone." började han, lekte lite med hans fingrar och tvekade - han visste inte om han skulle säga något mer om sina funderingar, på ett sätt ville han det men samtidigt hade Benjamin redan så mycket.

Benjamin nickade sakta och lyssnade på hans ord. Det var viktigt att höra hans åsikt men något sa honom att det han sagt inte var allt. Åhh han ville så kunna se hans ansikte just nu. Försöka läsa av honom.
" Snurra runt?" Bad han lite frågande och lekte med fingrarna över hans midja.
Såg mot hans hår, nacke. " Vill se dina ögon." Förklarade han sedan och smekte hans käkben sakta och väntade.
Det här med hans far var viktigt men att ha samtalet utan att kunna se på varandra, det kändes konstigt.
Fysiskt var han ganska nöjd över att ha sin älskling så nära, i knäet. Men han kände en saknad att verkligen se honom. Se det vackra, det perfekta som hans man var från topp till tå.
Han älskade sin älskling rygg, inge snack om saken men det var lite tråkigt när han hade tröja på sig.

Han förstod lite av frågan att Benjamin förstått honom, förstått att han inte berättade riktigt allt. att det fanns mer som han inte delade med sig utav, inte ännu - han visste helt enkelt inte om han skulle bekymra också honom med det än innan han bestämt sig mer.
Men han blev ju också lite glad faktiskt, han ville mycket hellre kunna se sin älskling även om det här var utomordentligt mysigt det också.
Så han lydde utan vidare sin älsklings order och vände sig om så att han istället satt med ansiktet emot honom, fortfarande i sin älsklings knä förstås. Inte en chans att han tänkte sätta sig längre bort i onödan. Han passade på att lägga armarna omkring hans nacke med en gång, kunde bara inte låta bli nu när han hade chansen.

Benjamin hade som plan att ta upp detta igen, det de nyss talat om men hur kunde han ens tro att han skulle kunna säga något så allvarligt i denna situation?
Hans mans ögon var ju förtrollande och hans armar om nacken. Ja det enda han kunde tänka på nu var Zach och endast det.
Han skrattade lågt och såg på honom. "Jag som trodde att jag skulle kunna fortsätta samtalet, men det är ju omöjligt." Viskade han och la sina armar mer omkring hans midja och smög in dem under hans tröja - leendes.
"Jag älskar dig." Viskade han och såg på honom och som alltid kändes det viktigt att meddela detta men det var också så otroligt sant.
Sanningen slog honom så starkt- så äkta och lyckan var totalt- precis som alltid.