PRS Lupple och Emma07

Zacharias skrattade igen, hade verkligen saknat allt det här under tiden på sjukhus. Stämningen, att få skratta så mycket, och bara få vara hemma med honom. Trots att det var så enkelt, så var han otroligt lycklig för tillfället.
"Det klart, det har du ju rätt i." flinade han, han tänkte då inte protestera emot det. Han beundrade sin älsklings klipskhet väldigt mycket - själv hade han inte alls lika lätt för till exempel skolan, eller ja han hade klarat sig den tid han gått där, men hans älskling verkade mycket mer dedikerad än vad han varit.
Han hade snart hunnit efter ut i köket, hade inte ens en tanke på att de antagligen inte alls hade något hemma efter att han varit på sjukhus så länge.
"Vem vill du ska komma?" log han tillbaks, han tyckte båda vore roligt på sina vis - bebisar var ju härliga, och Mary som var så energisk med förstås. Men det vore roligt att träffa brodern också. Han virade försiktigt armen omkring Benjamins midja, ville känna hans närhet igen.

Benjamin kände hans arm och log stort, smekte honom över underarmen och funderade lite. " Varför ger du mig ansvaret att välja?" Sa han med ett suck och såg på honom. Han hade absolut tagit Zacharias broder framför en bebis men samtidigt ville kanske Zach ha bebisen här. " Vad orkar du?" Frågade han och såg på honom, tänkte precis böja sig fram och kyssa honom när det ringde på dörren.
Han tittade frågande på Zach innan han tog sig loss ifrån Zachs grepp.
"Har du ringt någon?" Frågade han och gick sedan ut i hallen och låste upp dörren och öppnade.
Det han såg var det mest chockerande på länge. Här stod han iklädd endast kalsonger och Zach inne i köket och där- utanför dörren stod hans storebror. (Var storebror va?)
Med blommor, en stor bukett med de mest perfekta blommorna. Utan att tänka särskilt mycket så smällde han igen dörren framför ansiktet på sin bror och övervägde vart någonstans han skulle gömma sig. Han behövde kanske snarare gömma Zacharias. Men allt detta alla tankar skedde endast i huvudet han själv stod där helt paralyserad. Stirrade på den numera stängda dörren. Han skyndade sig att flytta handen mot låset för att låsa den när handtaget trycktes ned och dörren öppnades.
"Benjamin, det där var oartig." Sa hans bror torrt och knuffade sedan varsamt undan honom så han kunde kliva in och stängde dörren bakom sig.
"Blommor, fredspresent- välkomstpresent- krya på dig present." Sa han och tog av sig skorna och jackan. " Allt bra här, hos er?" Frågade han vänligt och Benjamin stod bara där, stirrandes.

Zacharias hade nu nästan ändrat sig helt, plötsligt lät det mycket mer lockande att bara stå här intill honom istället resten av dagen. Fast det var ju det där lilla problemet med maten då bara. Men något kanske dem skulle kunna hitta? Eller också så fick han försöka skärpa sig lite, han hade ju all tid åt sin älskling nu så han hade tid till besök också. Frågan var bara vilket besök - det lutade nästan lite åt hans bror, något som skulle vara ett mycket lugnare besök än Mary och Anton med bebis.
Han tänkte just svara på hans fråga när det ringde på dörren.
"Nej, jag har inte pratat med nån." sade han med rynkad panna, förstod inte alls vem som ens visste att han var hemma redan.
Han var lite långsammare än sin make med att ta sig ut i hallen, och hann precis se Benjamin stänga dörren rakt framför sin storebror.
"Men Benjamin." sade han direkt, inte särskilt förvånad egentligen över hans reaktion - den var fullt förståelig, men han fick ju ändå försöka förmå honom att bete sig lite bättre kanske. Dock skötte brodern det lite själv och klev in, och Zacharias blev först nu medveten om hur lite kläder han hade på kroppen.
Men det var inget han kunde göra åt precis nu, istället fick han försöka göra det bästa av situationen.
"Tack, och välkommen. Väldigt bra, åtminstone med tanke på omständigheterna." svarade han med ett vänligt leende, hans älskling verkade inte särskilt pratsam för tillfället - vilket också det väl var lite förståeligt - så han fick väl försöka prata han istället, han kände ju inte alls Benjamins bror men han hade ändå fått ett någorlunda gott intryck än så länge.

Benjamin såg på sin bror, såg på Daniel. Han kom överens, han hade alltid gjort det med sin bror. Men efter allt med Zacharias hade hans familj övergett honom och han hade övergett dem. Dock hade han försökt återknyta kontakten med både sin bror och sin syster. De var ju lättare än de yngre syskonen eftersom de fortfarande bodde hemma. Det var en fin gest av Daniel att stiga på såhär men med tanke på att det var en förebild för Benjamin var det hela väldigt speciellt. Daniel hade ju uppenbarligen accepterat detta någorlunda med tanke att han varit med på bröllopet. Men att se honom här, han var ganska orolig över ifall hans far snart skulle dyka upp men det skulle väl Daniel aldrig stå bakom? Han svalde hårt, försökte hitta några ord men kunde inte prata.

Daniel log mot Zacharias och nickade. "Ja det hela är väldigt hemskt men du verkar ha återhämtat dig bra." Log han och såg sedan på sin lillebror men insåg ganska snart att han inte var på humör att prata just nu så han fokuserade istället på Zacharias. "Är det något jag kan göra för er? Något ni behöver hjälp med?" Frågade han leendes och gick sedan in i köket och startade igång kaffekokaren. Han var inte speciellt förtjust i detta, men han älskade sin lillebror och han hade aldrig sett honom så lycklig som nu så han fick helt enkelt försöka.

Benjamin följde honom med blicken men när han insåg att han hade planer på att stanna så fick han fart i benen och tog sig in i sovrummet och drog på sig några kläder, mjukiskläder. Han hade inte någon aning om vems kläder detta var- hans eller Zachs men han orkade inte bry sig. Han tog sedan till sig några klädesplagg till Zach - byxor och tröja. Även det mjukiskläder och gick tillbaka in i köket och gav över det till Zach. "Här älskling." Viskade han och pussade hans kind.

Zacharias var ändå rätt så förvånad själv också över att se honom där, för han hade inte trott att han var sådär överdrivet förtjust i hans relation till Benjamin. Eller ja, han hade ju varit på bröllopet och allt så det kunde ju knappast vara så illa, men ändå. Å andra sidan, så behövde ju Zach faktiskt inte bekymra sig om det - det var upp till honom vad han tyckte och tänkte, och det var ju bara positivt att han var här iallafall och besökte.
"Ja, det går sakta men säkert framåt iallafall." sade han - alldeles för sakta om man frågade Zach, väldigt fort om man frågade läkarna. Men så var väl Zach inte den bästa på att sitta still alltid heller.
Då han frågade om de behövde hjälp såg han lite osäkert emot Benjamin, han var inte helt säker på riktigt hur illa det var med matläget och kunde inte riktigt med att be honom om hjälp - han kände honom ju knappt själv, så det fick vara upp till Benjamin.
"Jag vet inte riktigt faktiskt, men tusen tack för erbjudandet." log han, försökte vara så trevlig som möjligt. Något som inte ens var en utmaning, han hade ju inget emot killen.
Han såg tacksamt upp på sin älskling då han kom med kläder, som vanligt tänkte Benjamin steget längre än han själv.
"Tack." log han och kramade snabbt hans hand, tog snabbt på sig kläderna.

Under den korta tiden, den tiden det tog att gå till sovrummet, klä sig och komma tillbaka hade han hunnit hämta sin fattning och såg på sin älskling. Han var numera klädd i kläder och det var något han ogillade ytterst ville ju se. Men det var inte rätt läge och han gick fram till skåpet och tog fram kaffekoppar. "Ska du ha älskling?" Frågade han och såg mot Zach.
Hans bror stod lutad mot diskbänken och studerade sin lillebror. " Så behöver ni hjälp med nått?" Frågade han och Benjamin svalde hårt.
Var detta ännu en fredsgest? Ett tappert försök att knyta an till sin lillebror igen? Benjamin hoppades innerligt det men samtidigt vågade han inte hoppas för mycket.
"Hur visste du att vi var hemma?" Frågade han ganska hårt och Daniel skrattade lågt.
" Jag studerar till läkare, lillebror. Jag har kontakter. " Sa han vänligt och Benjamin svalde hårt. Detta visste han, hur kunde han inte koppla ihop detta?
"Mamma skulle..." Började Daniel lågt men Benjamin hann före och skakade på huvudet. "Prata inte med mig om den kvinnan. " Sa Benjamin irriterat och till sin stora förvåning tystnade Daniel.
"Du skulle kunna gå och handla åt oss." Sa Benjamin efter en stunds tystnad, satte sig vid köksbordet och tog fram papper och penna och började skriva ned en inköpslista.

Zacharias försökte hålla sig lite mer i bakgrunden nu när Benjamin verkade ha hämtat sig mer ifrån den första chocken, han ville ge dem båda chansen att prata, ville att Benjamin skulle ta för sig så mycket han ville utav samtalet utan att Zach störde i onödan.
Samtidigt försökte han också hålla sig nära honom som något slags moraliskt stöd, misstänkte lite att Benjamin kanske kunde behöva det även om han inte var till hundra procent säker.
"Jag kan ta lite. Men vi verkar inte ha så mycket att bjuda på." sade han med ett lite urskuldande leende emot Daniel med det sista, de hade inte mycket kvar hemma alls. Zacharias var inte någon överdriven konsument av kaffe i normala fall, men drack det då och då, och fick nu hålla sig till max en kopp om dagen - kaffet kom inte överdrivet bra överens med medicinerna i större mängd än så.
Han slog sig snart ner vid bordet intill Benjamin, fattade hans ena hand - lite av flera orsaker. Dels ville han alltid ha fysisk närhet till honom, och förstås stötta just nu. Men också se lite hur brodern reagerade skulle vara intressant.

Daniel tog fram tre koppar, fyllde på två stycken fullt när det hade bryggt klart och fyllde sedan på hälften i den tredje. Han serverade kaffet och log. " Det är okej, kaffe funkar." Log han och såg sedan mot inköpslistan. "Ni behöver verkligen allt, huh?" Flinade Daniel och ryckte åt sig listan när Benjamin skrivit klart. "Jag fixar det." Sa han och la ned inköpslistan i fickan och tog några klunkar av kaffet.
Benjamin var otroligt tacksam över Zachs hand i sin, men det kändes för lite. Han ville helst av allt ha sin älskade man i knäet och kunna gömma sig bakom honom och hämta kraft ifrån honom. Men insåg att det antagligen skulle bli stelt. Han tog några klunkar av kaffet och såg på Daniel som hade noterat deras händer men inte reagerat på det. Han försökte verkligen.
"Jag har också lite nyheter." Log Daniel och såg mot Benjamin.
"Mimmi är gravid." Log han och Benjamin svalde hårt, hans fru- gravid. Åh herregud. Inte fler barn. Men han tvingade sig att le.
" Grattis." Sa han och tog några djupa andetag. "Så länge barnet slipper möta sin farfar så kommer det vara ett lyckligt barn." Sa han syrligt och Daniel suckade. "Jag har nyheter om det också." Sa han tyst.. " Pappa är häktad Benjamin. Skattebrott är han misstänkt för." Sa han lågt och Benjamin fick verkligen tvinga sig, anstränga sig otroligt mycket för att inte skrika av lycka. Skattebrott, det är långa fängelsestraff för det.
"Åh. Har de ett starkt fall?" Försökte han säga så neutralt han kunde.
" Vad jag har förstått är det mycket bevisning. " Sa han lågt och Benjamin nickade lite. Visste inte riktigt hur han skulle fortsätta detta samtal utan att visa sin lycka över det. Han greppade tag om sitt kors med handen några sekunder innan han drog upp Zach i sitt knä. Kramade om honom. Detta måste vara bra nyheter även för honom, men med tanke på att det fanns fler brott som inte fanns med så var det kanske jobbigt också.

"Tack." log Zacharias vänligt åt kaffet, som han tog en slurk ifrån innan han riktade mer utav uppmärksamheten åt Daniel igen. Han fick en känsla av att han nog nästan var gladare över nyheten om barnet än Benjamin - men å andra sidan så förstod han det. Han hade ju förstått att Benjamin inte var sådär överdrivet förtjust i barn överlag, så det var väl bara så det var.
"Gratulerar." sade han, uppriktigt glad för deras skull - även om han på ett sätt avundades dem som faktiskt kunde få barn, så var han inte desto mindre glad för dem.
Han spetsade öronen betydligt mer då samtalsämnet gick över mer till deras far. Han skulle inte ens försöka neka till att han var lättad över häktningen - även om allt det där var saker han försökte lämna bakom sig, var det minnen och rädsla som skulle jaga honom resten av livet, med största sannolikhet. Han skulle aldrig komma undan mardrömmarna ifrån den där källaren, förhoppningsvis skulle det bara bli längre och längre perioder emellan dem. Han tänkte just öppna munnen för att säga något om det då han istället strax befann sig i Benjamins knä, och kunde inte låta bli att le lite trots samtalsämnet - för hans del var det ju bara positivt det med, men han förstod ju att Daniel inte var lika förtjust i att pappan var häktad. Men det var bara så härligt att sitta där. Han lade armarna omkring hans och kramade dem lätt.
"Hur allvarligt brott?" frågade han nyfiket.

Det var tydligt att Daniel inte alls var förtjust i hur de satt nu men han kommenterade det inte utan såg bara på Zach med en liten suck. "Förskingring sägs det." Sa han och Benjamin smekte Zachs hand lite.
"Tagit pengar från företaget- från kunder och lagt i sin egna ficka. Hittar de ett pengaspår kommer han att fällas." Viskade Benjamin och Daniel såg på sin lillebror.
"Jag vet vad du känner för vår far Benjamin. Men han skulle aldrig." Började Daniel och Benjamin svalde hårt och blängde på honom.
"Daniel, den mannen är kapabel till allt. Du var den perfekta sonen men jag hade alla fel och alla problem. Du har ingen aning." Sa han argt och pussade sedan Zach på ryggen. "Och min älskling? Det finns inte ens ord för det." Sa han upprört och Daniel svalde hårt.
"Benjamin, jag vet. Okej. Jag tycker bara det är jobbigt, allt detta. " Sa han lågt och Benjamin svalde hårt. Det är klart detta var jobbigt för hela familjen. Han förstod det.
"Vad säger mamma?" Sa han tyst och Daniel skakade på huvudet. " Du vet hur hon är. Förnekar det, för sig själv och alla runt omkring. Du borde prata med henne." Sa Daniel lågt och såg på Benjamin. "Du kanske når fram." Viskade han och Benjamin svalde. "Kanske. " Svarade Benjamin och höll hårdare i Zachs händer.