PRS Lupple och Emma07

För Zacharias hade det varit en väldigt tuff tid på sjukhuset - han hade varit extremt trött och haft ont. Men han hade också fått träna en del - eller träna och träna. Det var enkla saker egentligen, som att bara gå - det var något han fortfarande hade något svårt för. Det krävdes enormt mycket att göra såna enkla saker ändå - nerverna hade ju blivit smått skadade av hjärnblödningen till såna saker som att gå vilket löstes lätt egentligen med bara träning. Men det var svårt, det gjorde otroligt ont.
Han såg otroligt mycket fram emot att få åka hem till slut, för han hatade sjukhus och det skulle bli väldigt skönt att äntligen komma hem.
Allt var egentligen klart, det enda han visste skulle bli tufft var att gå in till lägenheten sen - men han var ändå helt fast besluten att hålla sig stark.

Trots att Benjamin väldigt gärna ville ha hem sin älskling eftersom det skulle ge dem båda bättre återhämtning samt att Zach verkligen inte trivdes på sjukhus- det var dags att åka hem, han visste det men det gjorde honom verkligen inte bekväm med situationen.
De hade blivit tillsagda en gång förut att de kunde åka hem och vart hade det lett dom?
Hit.
Han samlade sig efter att ha frågat doktorn minst 100 gånger per dag i drygt en vecka om det verkligen var säkert för dem att åka hem, vad som behövde göras och liknande.
Även nu hade han frågat ut doktorn innan han blivit så irriterad att han nästan hade fräst åt honom att allt skulle gå bra.
Benjamin gick med tunga steg mot sin älskling för att försöka ta hem honom.
"Redo?" Frågade han och såg på honom, drog fram rullstolen till sängen så han kunde sitta i den tills de var i bilen.

Zacharias var väldigt glad att dagen äntligen var kommen för hemresa. Men det skulle ju också bli svårt, det kändes som om precis allt var svårt nu - han var fortfarande tröttare än normalt av minsta lilla, och det skulle onekligen bli svårast för Benjamin kändes det som. Han fick ju en massa extraarbete med att behöva ta hand om Zach utöver sig själv, och för det hade Zach faktiskt lite dåligt samvete.
"Så redo jag lär bli iallafall." nickade han instämmande, för att lyckas flytta över sig till rullstolen istället. Dessvärre fick han inte ta med den hem - på ett sätt ville han ha med den för att underlätta hemma, men samtidigt inte. Det sårade ju ändå stoltheten lite att åka runt i rullstol. Men de ville att han skulle träna, och då fick han som mest använda kryckor hemma vilket blev det enda han fick med sig.

Benjamin hade redan packat in allting de skulle ha med sig hem i bilen.
Han var på ett sätt otålig men på ett sätt ville han helst ändra allting så att de åkte hem om kanske en vecka, eller två kanske.
Men han samlade sig och försökte hjälpa Zach till rullstolen.
Efter mycket om och men (?) var de redo att rulla iväg.
Benjamin ställde sig bakom rullstolen och körde iväg mot hissen.
Han pussade Zach på huvudet. " Allt kommer gå bra." Viskade han, kanske mest för att övertala sig själv om detta.

Zacharias hade en känsla av att Benjamin var den mest orolige utav de båda - men det var väl också berättigat.
Trots allt var det ju Benjamin som skulle få det extra kämpigt, medans Zach bara var otroligt lättad att få komma hem igen efter tiden här.
"Det kommer gå jättebra älskling." viskade han tillbaks, blev nästan lite smått glad att han för en gångs skull fick vara den som stöttade lite tillbaks - Benjamin hade gjort så otroligt mycket för honom och stöd förtjänade väl han om någon.
Det kändes som om det tog en evighet innan de kommit ut och Zacharias istället satt sig i bilen. Men det var med ett leende på läpparna - han var äntligen, äntligen på väg hem igen härifrån.
"Har du sagt nåt till Mary om att jag kommer hem idag?" frågade han, lite delad i den frågan själv - man visste aldrig vad hon skulle hitta på om hon visste det, och han såg fram emot att komma hem till lugn och ro med Benjamin.

Det värmde att höra sin älskades ord, det värmde otroligt men de övertygade inte honom, inte det minsta.
Han kysste honom över huvudet och fortsatte gå, mest i sina egna tankar.
När de båda väl satt i bilen så backade han ut och körde iväg hemåt.
Hans fråga förvånade honom men samtidigt var den väntad, de var ju väldigt nära vänner han och Mary och så var det ju barnet nu också. Benjamin tvingade sig själv och samlade sig lite medan han skakade på huvudet.
" Nej, jag tänkte att du kanske ska återfå lite styrka innan hon får för sig massa idéer. " Log han ärligt för att sedan skrattade lite. "Sen är hon otroligt svår att få tag i nu för tiden, Anton(?) också. Är antagligen så mycket med bebisen." Sa han innan han startade lite musik på låg volym.

Zacharias nickade lättat åt svaret, vilket var det han hoppats på. Han skulle inte orka rena välkomstfesten nu, och sånt var väl lite typiskt Mary kändes det som.
"Tack. Jag skulle inte orka med nån av hennes planer just nu." log han ärligt, det var nog bara det här.
Han såg sig glatt omkring, väldigt glad att få komma utanför sjukhusets väggar - samtidigt var det väldigt många intryck på en och samma gång, och den där nästan ständiga huvudvärken gjorde sig påmind igen. Men han hade inte hjärta att stänga av musiken eller något - hans älskling ville ju uppenbarligen ha den där, och läkarna hade ju trots allt sagt att han behövde träna.

Han skrattade lågt. "Nej hennes planer är alltid mycket." Log han och svängde av för att ta snabbaste vägen hem.
Ganska snart parkerade han utanför huset och stängde av bilen.
"Så vi får helt enkelt få upp dig först, sen får jag hämta grejerna." Sa han och log mot sin älskade man.
Han klev ur bilen och gick runt och öppnade dörren åt honom för att sedan hämta kryckorna åt sin älskling och ge över dem till honom.
"Är du redo? " Frågade han och såg på honom. "Jag hjälper dig." La han sedan till och kysste hans kind lätt.

Zacharias nickade med ett instämmande leende, höll sig dock tyst under resten av resan. Försökte väl på något vis samla kraft eller något i den stilen.
Det kunde mycket riktigt behövas tack vare hans förbaskade tillstånd. Han var så otroligt trött på att alltid känna sig så trött eller orkeslös - det var hopplöst att försöka göra något, och han som älskade att vara aktiv i normala fall.
"Låter som en bra plan." höll han med och tog sig ut ur bilen så länge, tog tacksamt emot kryckorna.
"Jadå. Tack." viskade han mjukt tillbaks, så otroligt glad för hans ständiga stöd.
Vad skulle han ha tagit sig till utan sin älskade Benjamin?
Det var kämpigare än han trott att ta sig uppför trapporna, just på grund av den här huvudvärken som bara ökade i styrka i takt med ju mer han ansträngde sig. Det var så otroligt retande - att en sån enkel sak som att ta sig in i lägenheten skulle vara svår och ansträngande.
Han försökte dock att inte visa det för Benjamin, även om hans make antagligen kände honom väl nog iallafall för att se smärtan.

Benjamin följde med upp mot lägenheten, han var i närheten redo att ta emot honom om han föll men någonstans visste han att Zach ville klara detta själv. Att han försökte vara stark, men han såg rakt igenom det.
När de väl kom fram till dörren så låste han upp, greppade tag om hans midja och stöttade honom in till sovrummet och satte försiktigt ned honom i sängen.
Han kysste honom sakta på kinden. " Kommer strax. " Sa han och gick ned för att hämta resten.
När allt var uppburet så låste han dörren och begav sig in till Zach.
"Du borde vila." Sa han och bäddade upp sängen så han kunde lägga sig.