PRS Lupple och Emma07

Zacharias hoppades nästan lite att han bara skulle lämna det där, men icke.
Men samtidigt var det också kanske bäst.
Trots allt var det något som smärtade Zach på ett vis. Men på ett vis var han ju också så otroligt lycklig, och han ville inte äventyra det med något sånt här.
Men de hade också alltid varit otroligt sammansvetsade, och han trodde onekligen att de skulle kunna ta sig igenom också det här - de måste ju lösa det på nåt sätt och inte ha en massa osagt emellan dem.
"Jag vet inte om det är den rätta beskrivningen. Jag är otroligt lycklig. Men jag vill ha barn, ja. Men att få några barn biologiskt är en tanke jag fått ge upp för många år sen, det bara svider när man ser andra så." försökte han förklara, även om det inte kändes som en fullgod förklaring åt känslorna - men så var de också svåra att förklara ordentligt, han förstod dem knappt själv ens.

Benjamin väntade spänt på hans svar, han kunde inte tro att detta skulle driva dem isär- de hade ju klarat så mycket annat tillsammans. Nog skulle de väl klara även detta? Det var alltid bättre efter att de hade pratat men det var ofta otroligt svårt att ha det svåra samtalet.
Han lyssnade intensivt och försökte förstå men det var otroligt svårt för han själv hade absolut ingen som helst vilja att ha barn. Det kändes bara så fel på nått sätt. Som om det inte var han och rädslan över att bli sin egen far var otroligt påtaglig.
Biologiska barn, barn, barn och barn. Han slöt sina ögon och bet sig lite i läppen.
" Det är hemskt att inte kunna ge dig det, biologiska barn." Viskade han lågt, för det var ändå sant på något sätt.
"Jag förstår att det kan vara jobbigt och se men jag kan inte relatera- inte alls." Sa han ärligt. Det kändes otroligt viktigt att vara tydlig. Han svalde igen och försökte hitta modet. " Du är gudfar. " Sa han tyst, för honom kändes det övermäktigt kunde inte det vara tillräckligt för honom?

Allt hade varit så mycket lättare om han bara inte velat ha barn. Många gånger önskade han bara att han kunde trolla bort den viljan, och det gick också bra - normalt hade han inte ont av det. Men så kom det dagar som denna, då det blev så påtagligt när de kom med barnet så.
"Jag vet att du inte kan det, och det är inte ditt fel. Många gånger kan jag kanske önska att vi skulle vilja samma, men det är som det är och jag får bara försöka gilla läget - ta det inte som att jag försöker övertala dig eller något. Det vill jag inte, sånt här är ju saker man ska vilja och att du inte vill det förstår jag. Det är bara svårt för mig att ändra på." Det var så svårt att förklara när han inte ville lägga nån skuld på Benjamin, Zach tyckte ju att problemet låg hos han själv och inte Benjamin.
"Jag vet, och det är fantastiskt ändå." sade han, det var onekligen otroligt roligt - men det var svårt att se det här också, även om han var överlycklig för vännernas skull.

Benjamin lyssnade, och försökte höra hans ord- verkligen höra dem. Trots att han försökte, att han försökte tro på orden så skyllde han på sig själv. Varför kunde han inte ge Zach detta? Det var ju solklart att felet låg hos honom.
" Jag hatar när vi är oense såhär." Sa han lågt och tog upp hans hand och pussade lite på den.
"Jag förstår att det är svårt för dig att ändra dig, jag skulle inte vilja att du ändrade dig bara att det inte smärtade dig så som det gör." Sa han lågt.
Benjamin log svagt och vände upp blicken mot honom. " Du kan få min del som gudfar också. "Viskade han och smekte hans kind sakta.
"Jag är så ledsen för detta." Viskade han, kändes som han borde be om ursäkt för sin ståndpunkt, att det behövdes.

Zacharias ville inget hellre än att krama om honom bara, söka hans stöd där - det gjorde ju fortfarande ont både psykiskt av deras barn och fysiskt efter hela den här händelsen, men han skulle inte ens klara av att resa sig upp för tillfället.
"Jag med." viskade han tillbaks, att vara oense med honom var det värsta han visste.
Nej förresten, att rent bråka med honom var långt värre.
"Detsamma." sade han, ville inte heller att han skulle ändra sig bara för honom - sådant måste ju verkligen komma inifrån och inte på grund av någon annan.
"Det är ju inte ditt fel." sade han envist, kramade försiktigt hans hand lite.

Benjamin nickade sakta och såg på honom. "Inte ditt heller." Viskade han ärligt och smekte hans kind sakta.
"Vill du snälla försöka sova nu?" Frågade han och pussade hans panna mjukt.
" Jag tycker om när vi pratar igenom sånt här." Sa han tyst och bet sig lite i läppen.
Det gjorde allting så mycket lättare, det var lättare att hantera, lättare att förstå varandra och det förde dem närmare varandra.
"Vi borde bli bättre på att prata." Fortsatte han, om det var en sak som var absolut sant med dem två var att de båda aldrig ville prata för att inte tynga ned den andre.

Zacharias valde att inte riktigt svara på det där första, just för att han inte höll med - han kom inte på något bra svar. Det var en lättnad att inte Benjamin såg på saken så, men det ändrade inte det faktum att problemet ändå låg hos Zacharias. Det var ju han som hade ont utav det.
"Jag ska det." nickade han, sömnen var ändå inte alltför långt borta - han hade varit vaken, social och pratat länge vilket tärt enormt mycket på krafterna. Ändå hade han varit som piggast nu, och det var bara barnets förtjänst - så här länge hade han inte varit vaken förut och inte heller orkat prata såhär mycket.
"Jag vet, vi borde nog försöka sköta oss bättre." höll han med, kände själv hur han blev allt tröttare men ville heller inte råka somna förrän samtalet kändes avslutat - något annat var ju rent otrevligt gjort.

Benjamin log svagt och böjde sig fram mot Benjamin och kysste honom försiktigt.
" Sov nu." Sa han och bäddade försiktigt ned honom.
Det kändes som om orden inte riktigt hade någon plats längre, att de hade pratat tillräckligt för denna gången.

Zacharias kände sig ändå väldigt nöjd efter samtalet med sin älskling, och kyssen fick allt att kännas lite bättre igen.
Men det var också något han älskade med honom, att de kunde få saker att kännas bättre igen bara av att prata lite såhär med varandra.
Det dröjde inte alls länge förrän han somnat, för han var ändå totalt slut efter dagens alla ansträngningar. Sanningen att säga så var han ju fortfarande väldigt dålig - han hade ingen som helst energi, och huvudet kändes fortfarande väldigt tungt.

Han studerade sin älskling en stund och bara såg honom sova innan han reste sig upp och gick iväg för att köpa något ätbart och kaffe.
När han väl var klar med det så gick han tillbaka in och slog upp sin dator för att hänga med i studierna.
Och allt för att slippa tänka på allt jobbigt om så bara för några timmar. Han tänkte och oroade sig nästan dygnet runt över allt med Zach och han behövde vila sin hjärna en stund, försöka samla sig.