PRS Lupple och Emma07

Anton uppskattade också han högt att få komma dit och hälsa på dem, för självklart hade han ju varit orolig efter samtalet med Benjamin föregående dag. Men besöket hade varit lugnande, och nu togs han mer och mer tillbaks till verkligheten med Mary och barnet.
"Du har nog rätt." log han emot Mary, hälsade hejdå till de båda killarna för att strax istället rulla ut med Mary och dottern.

Zach var faktiskt nästan lite lättad över att dem gick till sist. Dels klarade hans huvud inte alls av barnskriken, trots att han försökte att inte visa det fick det huvudet att göra mycket mer ont än tidigare. Vilket sannerligen inte behövdes tack vare den nivå huvudvärken redan låg på. Att Benjamin var tillbaka igen var också en mycket positiv sak - han hade saknat sin trygghet bara på den korta stund han varit borta.
"Saknat dig." log han smått och kramade hans hand lite, även om blicken nog avslöjade hans något dystra sinnesstämning - han var jätteglad över att Mary och Anton fått dottern, men samtidigt gjorde det ont att se.

Benjamin såg på honom och smekte hans kind sakta.
Såg något i sin älsklings ansikte men han greppade inte alls vad det berodde på.
Kanske var han bara utmattad?
"Saknat dig." Sa han och rättade till hans täcke försiktigt.
"Älskar dig." Log han sedan och böjde sig fram och gav honom en lätt kyss på läpparna.

Zacharias hade tankarna kvar hos barnet, eller barn överlag, trots att de nu gått iväg.
Men det gjorde ont att veta att han själv aldrig skulle vara i deras sits, aldrig skulle få några egna barn hur gärna han än ville det.
Samtidigt ville han inte riktigt tänka så - han skulle ju ändå aldrig vilja byta ut det här livet, aldrig i livet. Här var han ju lycklig. Men visst, det fanns andra möjligheter än att skaffa egna biologiskt - men han hade inte hjärta till att försöka övertala Benjamin att adoptera eller något i den stilen. Något sådant skulle ju vara ett gemensamt beslut och något som båda ville - och han hade också egentligen full förståelse för varför Benjamin kände som han kände. Han var otroligt stolt över hur mycket han ens vågat efter sin uppväxt - bara att han vågat gifta sig med en man var ju imponerande, och att skaffa barn med en var kanske för mycket begärt.
"Älskar dig med." log han lite tillbaks, besvarade försiktigt kyssen han fick.

Någonstans slog det Benjamin att Zachs humör berodde på barnet och det smärtade honom.
Men om det var en sak han absolut inte ville göra nu, var just att ta den diskussionen.
Barn var en av alla de punkter där de absolut inte hade samma perspektiv men denna fråga var också ganska känslig.
För dem båda.
Han smekte hans kind och log svagt.
"Sov älskade, du behöver vila efter denna spännande morgon." Sa han och smekte honom över kinden igen och log varmt.

Zacharias försökte bättra på sitt humör lite, han fick ju dåligt samvete för Benjamins skull.
Han misstänkte ju att han skulle ha dåligt samvete om han visste hur Zach kände, och det ville han inte - inget var ju egentligen Benjamins fel. Inte som Zach såg det iallafall - visserligen var det hans älskade man som satte stopp för att adoptera eller något, men han lade ingen skuld på honom för det. Man kunde inte bli sur på någon för något sådant.
"Jag vet." nästan viskade han tillbaka, visste att han hade rätt - och han var väldigt sliten - men samtidigt ville inte alla de här tankarna släppa taget om honom.

Benjamin svalde hårt och drog handen igenom hans hår.
"Vad kan jag göra för att du ska vila?" Frågade han och såg på honom.
Det var nog få saker han inte skulle göra för att hans älskling skulle bli på bättringsvägen.
Han behövde bara veta vad, han behövde någon slags riktlinje.

Bara allt med att han var där, att känna hans närhet gjorde väldigt mycket. Ändå hade han svårt att slappna av riktigt ordentligt, han hade för mycket i huvudet efter det här besöket. Barn... Det var så mycket lycka och olycka inblandat i det där. Det var helt fantastiskt att ha den där, men det fick honom också på väldigt dystert humör här nu efteråt.
"Du kan inte göra något, det här humöret är inte ditt fel." sade han lågt.

Benjamin såg på honom, försökte söka efter svaren i sin älsklings ansikte. Men han fann inget, han fann bara någon slags sorg men samtidigt en lycka.
Och tanken om att barnet var anledningen till detta slog honom igen. Han vände bort huvudet och försökte samla sig.
Det fanns en hel del saker som gjorde Benjamin arg och besviken på sig själv och en av de sakerna var att inte kunna ge Zach allting han ville ha, att han sårade Zach genom sin skeva uppväxt vilket var antagligen anledningen till den här barnfrågan.
Benjamin slöt sina ögon en stund, fingrade på korset för att sedan efter en stund vända tillbaka blicken mot sin älskling, otroligt mycket mer samlad.
" Fast det är det. " Viskade han lågt åt hans kommentar och kramade hans hand, slog ned blicken och den här överväldigande känslan av total besvikelse på sig själv sköljde över honom.
Samtidigt som tanken, minnet av att han kunde ha orsakat sin älskling död genom att stänga av det som hjälpte honom att andas, slog honom med full kraft.
Han ville vara stark för Zacharias, speciellt nu men hela hans kropp, hans sinne ville springa och gömma sig. Ta sig härifrån. Han kramade hårdare om sin älsklings hand för att hålla sig kvar, tvinga sig att sitta stilla.
"Försök sov, snälla." Viskade han och fick flera gånger svälja sina tårar, försöka svälja den där klumpen i halsen.

Det gjorde ont att se honom sådan, för Zacharias kände honom väl nog att förstå att det var någonting som plågade hans älskling. Det var nu något som plågade honom också, och han anade att det kunde vara just därför - att han själv hade ont av något mer än allt det här fysiska och att Benjamin inte visste varför. Det hade åtminstone Zach haft ont utav ifall rollerna vore ombytta. Men samtidigt hade han dåligt samvete och ville inte avslöja vad han egentligen kände - han ville ju inte att Benjamin skulle må dåligt över det.
Men å andra sidan verkade han ju göra det ändå.
Han slog undan blicken lite, tvekade och visste inte vad han skulle varken säga eller göra. Han var väl egentligen tyst en stund utan att svara, innan han till sist tog till orda igen. Fortfarande med blicken nedslagen, som om han skämdes - vilket han också på ett sätt gjorde eftersom han inte ville lägga minsta lilla skuld på Benjamin för det här.
"Det är bara... svårt. Svårt att se dem så lyckliga, och veta att man själv aldrig kommer få uppleva det." sade han tyst och gjorde en kort paus.
"Men även om det är svårt, är det en livsstil jag valt och är lycklig med. Jag skulle ändå inte kunna byta den till en där jag inte var det."

Benjamin tittade inte på Zach, han kunde inte förmå sig men han satt och väntade i tystnaden för att sedan lyssna på hans ord.
Det han sa sårade honom för han visste att det sårade Zach, att det inte var något han kunde ge honom. Samtidigt blev han lite stolt över att han hade kunnat lista ut, misstänka snarare att det var just barnfrågan som gjorde Zach upprörd. Att det hade blivit så tydligt nu.
Han försökte att inte bryta ihop, det skulle absolut inte ge Zach något som helst stöd.
Det tog honom en ganska lång stund att ens kunna formulera det han skulle säga i sitt huvud och ännu längre tid innan han ens kunde säga det.
" Du är lycklig, men något fattas?" Frågade han lågt. Även om han absolut inte ville prata om detta och verkligen inte nu så misstänkte han att det kanske var vad de båda behövde- prata om det.