PRS Lupple och Emma07

Det hade gått nästan ett dygn sedan Zacharias vaknat till, men han kände sig fortfarande fullkomligt utpumpad på energi.
Dygnet hade också varit jobbigt, han hade haft en hel del ont - även om han förstås inte orkat vara vaken hela tiden. Tvärtom, han hade väl nästan sovit större delen av tiden.
Igår, när han först vaknat, hade han envisats med att prata men han hade fått ångra det något senare. Det tog otroligt mycket på krafterna, och krafter var inget han hade gott om. Han hade gett upp lite på det där, och idag hade han bara sagt några fåtal ord på morgonen - han orkade inte även om han ville. Samtidigt hatade han sjukhus, iallafall att vara på ett, vilket gjorde allt det här värre och kanske fick honom lite mer sluten än annars. Men Benjamin var åtminstone där, vilket gjorde mycket.

Dagen efter var Mary otroligt mycket mer utvilad. Hon hade fortfarande ont och så men det var ändå bättre än igår.
Hon hade vaknat och sedan somnat om och om igen.
Men nu- idag- hon skulle på äventyr.
" Anton min älskling." Sa hon och såg på honom. "Hämta rullstolen. Jag är pigg nu." Sa hon och såg på honom. Hon var mycket piggare det syntes.

Benjamin hade vakat över sin älskling, han hade knappt sovit alls medan Zach nästan bara hade sovit men det var ju hans uppgift.
Benjamin försökte samla energi, försökte bli pigg men det skedde inte, utan han satt bara där med Zachs hand i sin.
Personalen hade vandrat in med jämna mellanrum och tittat till allt men Benjamin hade knappt koll på vad dem sa längre.
Han ville bara få ta hem Zach. Att allt skulle bli bra- det var vad han väntade på, vad han sökte efter när de pratade men inget sånt.
Bara förbättringar och det var jättebra, absolut men kunde han inte bara bli frisk nu?

Zacharias hade periodvis svårt att hänga med på vad personalen förklarade, om alla olika värden som iallafall blev bättre. Koncentrationen fanns inte riktigt där.
Men det var så svårt, med smärta och noll ork. Det som gav honom den lilla ork han hade var Benjamin - han måste ju fortsätta kämpa för hans skull. Plus att han ville hem igen, hem till lugnet, tryggheten och Benjamin.

Anton hade haft på känn att hon bestämt skulle ge sig av idag, och det skulle väl inte vara nån idé att försöka stoppa henne heller.
När frågan också kom lockade den därav fram ett litet leende.
"Det är väl ingen idé att försöka övertala dig till annat." log han retsamt, hade snart ställt rullstolen intill sängen för att hjälpa henne dit.

När hon väl satt i rullstolen. Det var ganska smärtsamt att sitta upp så behöll hon leendet.
Hon tänkte då inte få honom att tänka om.
"Nej det är det inte. Till första receptionen. " Flinade hon och höll dotter mot bröstet, inlindad i en filt.
Det tog inte lång stund fören hon hade fått de svar hon velat och de befann sig utanför Zachs rum.
Hon tog några djupa andetag för att sedan nicka mot Anton så de kunde ta sig in i rummet.
Det var en glädje att se att Zach var vaken men han verkade väldigt trött.
"Hej där." Sa hon och kramade hans andra hand mjukt.
"Det finns nån som vill träffa dig." Log hon lugnt och höll upp dottern som vaknade till och såg mot Zach.


Benjamin hann knappt reagera på att dörren öppnas, personalen hade ju nyss varit här men så hörde han Marys ton och han kopplade ihop delarna.
Han vände blicken dit, såg på Anton, Mary och bebisen.
Han hade inte riktigt något att säga men han lyckades le mot dem.
Det var skönt att ha dem här. Det betydde mycket.

Anton var ju förstås lite orolig över att hon skulle ha ont, men han visste att det inte var nån idé att protestera - hon skulle väl knappast sluta envisas förrän hon fått som hon ville och besökt Zach. Istället fick han väl bara försöka göra det bästa av situationen och köra henne dit. Sen kunde han säkert vara lite irriterande med sina ständiga frågor om ifall det gick bra, men det fick hon faktiskt stå ut med när hon hittade på sånt här.
Men förstås ville han också träffa dem - det var lite jobbigt att se dem goda vännerna så, Zach i det uppenbart rätt svaga skick han var i och Benjamin var väl inte underligt om han var sliten.
"Hur går det?" frågade han vänligt, mest koncentrerad på Benjamin just nu - Mary hade redan haffat tag i Zach och han trodde nog Benjamin också kunde behöva frågan.

Zacharias sken märkbart upp lite då de kom in och han fick syn på det lilla barnet. Det var klart en liten höjdpunkt att dem kom, för här var annars lite lätt tråkigt även om han uppskattade så mycket lugn och ro som möjligt nu när han var så slutkörd. Men så hade han också sett mycket fram emot att få träffa deras dotter. Han älskade ju barn, och det blev ju ändå lite speciellt när de var så goda vänner - men samtidigt var det nästan lite tråkigt. Som ett extra litet stick i hjärtat med en påminnelse om att han själv aldrig skulle få uppleva det.
Han skulle aldrig vilja byta ut sin livsstil ihop med Benjamin för nåt i världen, så det gällde att missförstå det rätt. Men just barn var något han saknade att kunna få.
"Nämen hej." log han lite, det var fortfarande tufft att prata. Men besöket av bebisen fick honom ändå att piggna till rätt så tydligt, kanske just av hur barnglad han var. Han lyckades till och med kämpa upp handen för att hälsa på den lille, vilket egentligen kanske var en liten sak men i de här sammanhangen var den ändå stor tack vare kraftansträngningen det krävde.

Benjamin såg mot Anton, otroligt tacksam över frågan och han log mot honom.
"Okej, Zach är på bättringsvägen." Sa han och log lättat för att sedan se mot Mary och barnet och tillbaka på Anton.
"Hur är det för dig?" Sa han med ett litet flin på läpparna.
Nog märkte han hur Zach piggnade till av barnet, det gjorde honom nästan lite avundsjuk att han lyckades röra vid barnet men inte honom.
Men samtidigt så kändes det tungt. Detta gjorde Zachs barnkärlek otroligt tydligt och någonstans, nästan undermedvetet började Benjamin se det som nått typ av tecken.
Även om han inte erkände det för sig själv.

Mary log brett och såg på honom.
"Visst är hon perfekt? " Frågade hon med ett flin på läpparna och såg hur barnet som kände hans hand liksom greppade tag om handen med sin mun.
Eller ja ett finger.
Mary fnissade lite och la försiktigt ned henne på Zachs bröstkorg.
" Det orkar du." Sa hon leendes och såg sedan på Anton med en 'vad var det jag sa'- blick. Bebisar gjorde alla friska det var ju solklart.

Anton log litet emot honom, visste inte riktigt ifall okejet syftade på honom själv eller mer de båda med hur Zach blivit bättre - i vilket fall som helst kändes det kanske inte som det bästa tillfället att fråga ut en massa. Istället försökte han hellre koncentrera sig på det positiva sakerna, för han kunde ju tänka sig att hela händelsen gått hårt åt Benjamin.
"Strålande - man är glad, lycklig och orolig i nån blandning samtidigt som det känns overkligt." flinade han, lyckan över dottern låg aldrig långt bort - den hade bara blivit lite dämpad det allra sista tack vare det här.

Zacharias log och nickade lite instämmande med Mary, den lilla bebisen var verkligen gullig - sen var väl Zach också av den åsikten att alla bebisar var gulliga, men vissa var kanske gulligare än andra då.
"Tack." log han tacksamt emot henne då hon lade barnet hos honom, dels var det riktigt roligt att få hålla den lille men också för att det var mycket lättare för honom.

Benjamin nickade sakta och log.
" Förstår." Sa han och svalde hårt.
Han såg på Zach som var helt uppslukad av bebisen och han klev fram och kysste Zach på kinden.
"Kommer strax." Sa han och log för att sedan bege sig ut ur rummet.
Behövde ta luft, behövde ta sig till kapellet. Han behövde göra massor såsom att städa hemma hos dem så det var fint när Zach kom tillbaka.

Hon log brett och såg på Zach och dottern, det var verkligen gulligt och hon tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i rullstolen.
Fanns så mycket hon ville prata om med Zach, hon ansåg ju honom som sin närmaste vän.
Men hon förstod också att just nu var det inte rätt läge.

Zacharias lyfte blicken till sin älskade man istället då han fick en kindkyss, log emot honom och nickade. En del av honom ville hålla tillbaka honom, ville inte vara utan honom en enda liten sekund i onödan, men han kunde inte heller kräva det av honom när han varit helt fantastisk och funnits där vid hans sida hela tiden.
"Lovar du?" kunde han ändå inte låta bli att fråga med ett litet leende - kanske lite nojig men han hade ju ändå tekniskt sett skallen att skylla på om han betedde sig konstigt.
Han ägnade snart mer uppmärksamhet åt barnet igen då Benjamin gått, något som verkligen tåldes att se ordentligt på så sött som det var.
"Hon är jättegullig."

Benjamin log mot honom och nickade.
" Superlovar." Viskade han leendes påvägen ut från rummet.
Han var borta en ganska lång stund och när han väl kom tillbaka var bebisen otroligt upprörd.
Den bara skrek och skrek.
Han tittade på det hela, oförstående.
Mary log ursäktande och tog in henne i famnen igen och kände hur dottern letade efter brösten.
"Vi borde dra till oss. Nån är hungrig." Sa hon leendes och försökte lugna henne.

Benjamin klev in och satte sig på samma stol han suttit på hela denna tid och så greppade han tag om Zachs hand och log.
" Se tillbaka. "Sa han och pussade hans handrygg mjukt.