Tidvändar (o)lycka

:O Och jag som åker nu och är borta i typ en vecka :O
Jaja, får väl läsa när jag kommer hem då Ha det bra allihopa !

Ha en trevlig resa

Äntligen! ♥

Kap. 14

Lily's ansikte blev lika flammande rött som hennes hår. Sirius busvisslade, och Remus log. James tog hennes hand och alla sju gick ut genom porträtthålet och ner för alla trappor till Stora Salen.

Stora Salen var sig inte lik, det fanns girlanger i regnbågens alla färger och väggarna var röda. Det fanns julgranar i varje hörn, och runda bord satte lite överallt vid väggarna med några stolar. Där lärarbordet brukade vara fanns nu ett bord med bål och glas.
Bandet Wizards Brothers stod på en scen vid väggen och spelade, ungefär vid mitten.

Det var inte så många som dansade, men allt fler gick ut på dansgolvet. James tog genast Lily's hand och drog henne upp på dansgolvet, och försvann i vimlet. Sirius såg sig omkring och gick sedan till en flicka i silverfärgad klänning och ljust hår. Remus rodnade och mumlade ett ”Får jag lov?” till Lisa och gick ut på dansgolvet med henne.

”Får jag lov?” frågade även Harry, och Nicole nickade med ett litet leende och de gick tillsammans upp på dansgolvet.
Han tog hennes hand och lade den högra vid midjan, och hon lade sin vänstra på hans axel. De började långsamt valsa över dansgolvet, medan det fylldes med fler par. Han såg James en bit bort, och han såg lyckligare ut än Harry någonsin sett honom. Lily log hon också, och Harry såg hur Alice gjorde tummen upp åt henne medan hon dansade med Frank. Sirius och Peter sågs inte till någonstans. Remus dansade med Lisa i närheten av Frank och Alice, och han såg väldigt glad ut.

Lyckan varade inte länge, för plötsligt blev den kallt, som om någon hade hällt en hink kallvatten över sig, och en dimma spred sig långsamt i hela salen.. Bandet slutade spela och alla blev stela och slutade dansa och vände sig mot dörröppningen till hallen, flera ryste och blev bleka i ansiktet. Harry släppte Nicoles hand och lade handen på trollstaven i fickan.
”Det kan inte vara sant” tänkte Harry ”Hur kom de sig in?” Var var lärarna när man behövde dem som mest? Han hade inte sett dem ännu, de måste väl vara i närheten, eller? Han spetsade öronen, han kanske kunde höra dem.. Han insåg plötsligt, att det var fler än en. Han hade rätt, inte en, utan inte mindre än tio dementorer gled in i salen. Harry rös till när han började höra röster i huvudet.
”Buga dig för döden Harry.. Det kan vara smärtfritt... Jag vet inte, jag har aldrig dött”
Han hörde saker från sista striden, han hörde sin mamma och pappa när de blir dödade, Sirius som föll, föll... I bakgrunden hörde han skrik från elever.

Han såg några som förgäves försökte hålla dementorerna på avstånd med meningslösa lamslagningsbesvärjelser, tre sjundeårselever, som han kände igen som James och Sirius och en ravenclawelev, försökte jaga iväg dem med patronusbesvärjelser men de kunde inte få mer än en dimma, som inte jagade iväg dementorerna. Utan att blinka drog han fram trollstaven, och tänkte på Ron, Hermione och Ginny.
”EXPECTO PATRONUM!” vrålade han och kronhjorten bröt fram ur staven. Han andades häftigt medan hjorten sprang runt och spred värme runt i hela salen och flera elever stirrade på honom med vördnad i blicken. Dementorerna backade och han rusade ut ur salen och fick dem att försvinna bort helt från skolans mark. Han hörde rop från lärarna som sprang mot honom, som äntligen förstått vad som hänt och svimmade.


När han vaknade märkte han att han ännu låg på skolgården, och halva skolan stod i en cirkel runt honom. Han antog att alla försökte få sig en bättre titt på honom när Dumbledore och madam Pomfrey böjde sig över honom, och pratade lågmält. Han öppnade inte ännu ögonen.
”Han är väldigt kraftfull, en sådan stark patronus i hans ålder.” var det någon lärare som sade, han trodde det var McGonagall, men han var inte säker.
”Han måste ha haft väldigt fasansfulla minnen, om han svimmade” hörde han madam Pomfrey säga.
Han stönade lågt och öppnade ögonen.
”Bara några attacker från Voldemort och mina föräldrars och gudfars död” han tog sig upp och lutade sig mot armbågarna, och det svartnade lite för ögonen. Han hörde flera flämtningar, eleverna hade inte hört vad han sagt, men madam Pomfrey såg förfärad ut och Dumbledores ögon glittrade inte som de brukade. McGonagalls mun var ihopdraget till ett enda smalt sträck, och han såg i hennes ögon att hon var orolig för honom.
Harry såg hur marodörerna sprang mot honom.
”Harry!! Vad hände?!” skrek Sirius. De satte sig på knä vid honom, utan att höra på madam Pomfreys protester.
”Var lugna, han har just upplevt sina hemskaste minnen.” hon såg på dem med bister min.
”Var det därför han svimmade?” Madam Pomfrey nickade, och marodörena såg förskräckt på Harry.
”Jag tror inte ni vill veta” sa Harry med ett matt leende.
”Kan du berätta för mig hur du kunde få en sådan kraftfull patronus i din ålder?” frågade McGonagall.
”Jag har kunnat sedan jag var tretton” svarade Harry trött. McGonagall öppnade munnen för att säga något men stängde den igen med imponerad min.
”Alla ur vägen, för nu ska mr. Potter upp till sjukhusflygeln!” madam Pomfrey trollade fram en bår.
”Jag tänker inte lägga mig på båren, jag kan gå själv tack.” sa Harry irriterat och ställde sig upp och vinglade till. Genast var Remus och James på varsin sida om Harry och stödde honom.
De gick upp till sjukhusflygeln, och direkt de kom fram tvingades Harry ner i en säng och fick choklad. Harry bara himlade med ögonen och åt upp chokladen.
”Vad var det du hörde?” frågade James försiktigt. Harry kände hur han blev blek i ansiktet. ”Du behöver inte berätta om du inte vill” tillade han hastigt.
”Mina föräldrars död” viskade han, och han kände en tår som rann ner för kinden.
”Åh.. Förlåt, jag menade inte...”
”Det är okej.” avbröt han. ”Det var länge sedan. Jag var bara ett år” Sirius rynkade pannan.
”Du sa att dina föräldrar dog för någon månad sedan, och att du flyttade till din moster och morbror som bor här..” sade han. Harry stelnade till, nu hade han allvarliga problem... Remus gav honom en blick som sade berätta. ”Umm... Det är något jag inte har berättat...” började han. ”Jag vill helst ta det i enrum med James och Remus..” han pausade ”Förlåt Sirius och Peter...” sade han när han såg deras miner.
”Okej...” sa Sirius och de gick ut. Harry kastade muffliato mot dörren till madam Pomfreys kontor, och mot utgången. Han tog ett djupt andetag och vände sig mot sin pappa.
”James..” började han, men blev avbruten.
”Får jag äntligen veta varför du beter dig så... Annorlunda?” frågade James. ”Jag bad farfar att kolla upp dig i arkivet,” han såg beklagande på Harry ”men du fanns ingenstans... Det är som om du inte existerar..”

[James POV]
Jag hade funderat på varför Harry betedde sig som han gjorde... Jag hade till och med frågat av min farfar (han var högt uppsatt på ministeriet) om han kunde kolla upp honom i arkivet på ministeriet. Jag hade fått en uggla tillbaka med ett brev där det stod;

Käre James.

Jag kollade i arkiven för att få information om denne Harry Potter, men jag hittade inget, konstigt nog... Om du inte skulle veta att han talar sanning, skulle jag tro att han har ett falskt namn. Det är något konstigt med din vän, men jag vet inte vad...
Din farmor hälsar.

Hälsningar farfar

Det verkade som om Harry inte existerade överhuvudtaget, men det kunde ju inte stämma, han var ju där, och marodörkartan visade att hans namn var Harry Potter, men hur kom det sig då att han inte fanns med i arkivet?

Dagarna hade gått och till sist var det julbal. Jag hade varit lyckligare än han kunde minnas, ända tills dementorerna hade kommit. Jag hade upplevt mina hemskaste minnen, vilka jag inte ens vill tänka på.. Jag, Sirius och en ravenclawelev vid namn Alexandra hade förgäves försökt få fram en patronus att jaga bort dementorerna med, men vi hade inte lyckats. Plötsligt störtade Harry fram från ingenstans och vrålade;
”EXPECTO PATRONUM” och hans patronushjort bröt fram ur staven och allt blev varmt igen. Harry rusade ut ur salen, och drev bort dementorerna, medan lärarna plötsligt kom fram, och Harry svimmade.

Halva skolan stod runt Harry där han låg på marken. Lärarna mumlade något till varandra och plötsligt tog Harry sig upp på armbågarna och sade något som gjorde lärarna chockerade. Vi marödorer rusade fram till honom, medan Sirius skrek;
”Harry!! Vad hände!?” Vi satte sig på knä vid honom, utan att höra på madam Pomfreys protester.
”Var lugna, han har just upplevt sina hemskaste minnen.” hon såg på oss med en alltför välkänd bister min.
”Var det därför han svimmade?” frågade Sirius chockat. Madam Pomfrey nickade, och vi såg förskräckt på Harry.
”Jag tror inte ni vill veta” sa Harry med ett matt leende. HUR i hela Merlins namn kunde han le vid en sådan här situation!?
”Kan du berätta för mig hur du kunde få en sådan kraftfull patronus i din ålder?” frågade McGonagall.
”Jag har kunnat sedan jag var tretton” svarade Harry trött. McGonagall öppnade munnen för att säga något men stängde den igen med imponerad min, det hade man inte sett ofta.
”Alla ur vägen, för nu ska mr. Potter upp till sjukhusflygeln!” madam Pomfrey trollade fram en bår bredvid Harry.
”Jag tänker inte lägga mig på båren, jag kan gå själv tack.” sa Harry irriterat och ställde sig upp och vinglade till. Remus och jag gick genast fram och stödde honom. ”Han måste vara galen.” tänkte jag.

Vi gick upp till sjukhusflygeln, och direkt vi kom fram tvingades Harry ner i en säng och fick choklad, av någon konstig anledning. Harry bara himlade med ögonen och åt upp chokladen.
”Vad var det du hörde?” frågade jag försiktigt, jag ville inte pressa honom till att berätta. Harry blev blek i ansiktet. ”Du behöver inte berätta om du inte vill” tillade jag hastigt.
”Mina föräldrars död” viskade han, och en tår rann ner för hans kind.
”Åh.. Förlåt, jag menade inte...” jag såg sorgset på honom.
”Det är okej.” avbröt han. ”Det var länge sedan. Jag var bara ett år” Men vänta lite... Det kunde ju inte stämma... Jag såg hur Sirius rynkade pannan.
”Du sa att dina föräldrar dog för någon månad sedan, och att du flyttade till din moster och 8morbror som bor här..” sade han. Harry stelnade till. Remus gav honom en konstig blick. ”Umm... Det är något jag inte har berättat...” började han. ”Jag vill helst ta det i enrum med James och Remus..” han pausade. Med mig och Remus? Varför inte Sirius och Peter? ”Förlåt Sirius och Peter...” sade han när han såg deras miner.
”Okej...” sa Sirius tveksamt och de gick ut. Harry kastade muffliato på dörrarna, och tog ett djupt andetag och vände sig mot mig.
”James..” började han, men blev avbruten av mig.
”Får jag äntligen veta varför du beter dig så... Annorlunda?” frågade jag. ”Jag bad farfar att kolla upp dig i arkivet,” jag såg beklagande på Harry ”men du fanns ingenstans... Det är som om du inte existerar..” Harry såg plötsligt väldigt obekväm ut.
”Jo, jag... Jag kommer inte riktigt härifrån...” sade han. Vad menade han med det? Är han från en annan dimension eller vaddå? ”Jag kommer från en annan tid” sade han snabbt. Jag backade medan tankarna virvlade i huvudet. Annan tid, han hade kanske gått på Hogwarts, men hur långt i framtiden? Nej. Det kan inte vara så..
”Jag är din pappa, är jag inte?” sa jag utan att kunna stoppa mig själv. Harrys ögon visade smärta och sorgsenhet, och han nickade. ”Hur..?”
”Jag hjälpte en av mina bästa vänner att städa vinden på mugglarvis. Jag hittade hennes tidvändare och hamnade här.” sa Harry. ”Jag träffade er och..” han avslutade inte meningen, jag förstod vad han menade, han kunde inte låta bli att bli vän med oss.
”När..? Vem..?” jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle fråga.
”När ni dog? Jag var ett år, vid halloween.” Jag stängde ögonen. Han fick inte lära känna mig och sin mamma. ”Vem du gifter dig med? Tänker jag inte berätta” Jag tittade på honom och höjde ett ögonbryn, men han bara flinade. Jag himlade med ögonen, det verkade som om han fått lite av (det var svårt att erkänna för mig själv) min arrogans...
”Nu vill jag veta allt om dig.”sa jag bestämt, men glatt, det var ju inte alla dagar man fick reda på att man hade en son, och jag hoppade nästan av glädje.

[Harrys POV]
Harry blev förvånad över hur bra hans pappa verkade ta det, när han berättade att han var från framtiden och var hans son. James hade praktiskt taget hoppat av glädje innan han började fråga ut honom om skolan, vänner och livet sådär annars. Men han berättade inte om det faktum att han hade stått öga-mot-öga med Voldemort ungefär en gång per år sedan han kom till Hogwarts, och att Sirius var i Azkaban och Peter låtsades vara Ron's råtta. Men han berättade sanningen om hemligheternas kammare, och om livet med Dursley (fast han undvek noga att säga vad de hette). Remus satt tyst bredvid dem och log.
”Ska jag berätta år Sirius också..?” frågade Harry tveksamt. Remus suckade.
”Det är nog bäst eftersom han vet att du sade fel... Peter skulle ändå inte förstå så han behöver du inte berätta för.” Harry andades ut, han skulle inte berätta för råttan...
Remus steg upp och gick ut från sjukhusflygeln för att hämta Sirius, och kom sedan in igen. Sirius hade ett lätt förvirrat ansiktsuttryck.
”Sirius, jag... Är från framtiden... Och jag är James' son.” Sirius såg ut som om ett ljus gått upp för honom.
”Så det är därför du har betett dig så konstigt?” frågade han, och fick ett plötsligt väldigt intresserat ansiktsuttryck. ”Är jag är din gudfar?” frågade han glatt, och såg mellan Harry och James. Harry bara flinade, och svarade;
”Kanske...”
”James, din son är elak.” sade Sirius allvarligt, men hans ögon glittrade.
”Ja, du är min gudfar.” Sirius började hoppa upp och ner på stället och började skrika;
”Jag är Harry's gudfar!” James, Remus och Harry himlade med ögonen.
-----
Tadaa... Längsta kapitlet hittils Hope you like it!

YAY!! DET VAR SÅ UNDERBART! Älska Sirius Cx ♥

^Haha, tack ;D ♥Sirius

SÅ BRA! MER!

Jättebäst! Fullkomligt ÄLSKAR det! Jag skulle behöva ett starkare ord, det finnns inte ord att beskriva det med. ♥!
(Forfarande FÖR liten benämning.)

Jag har en ide till nästa kapitel. Peter får också reda på att Harry är från framtiden och Harry berättar också att det var Peters fel att James och Lilly dog.

Bra!