Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

"Det var Lucias förslag att jag skulle komma med hit. Jag hoppades att hon skulle ha några planer för oss.", sa Cecilia ärligt och bytte en blick med Alba innan hon droppade olivolja över salladen för att sedan ta med den ut till det dukade bordet. Ute i trädgården hade kusinerna dukat fint för middagen. Till Cecilias glädje var vindarna svalare nu. Och solen kastade ett mer oranget ljus, vilket fick det att se välkomnande ut.
Cecilia tog sig friheten att tända de små ljuslyktorna på bordet för att få till den där sista mysfaktorn. "Så fint ni har gjort.", erkände hon och drog ut en stol för att slå sig ner.
Gian visade sig snart, han kom bort från där häckarna växte. Lika glad. Kanske glad över att de verkade vara i trygghet. Ostörda.
"Wow, ser gott ut.", sa han och drog ut ena stolen på långsidan av bordet för att slå sig ner. Valentino kom ut med en brödkorg med uppskuret bröd i. "Så. Nu äter vi.", sa han och slog sig ner vid bordet med.

"Vi kan ge förslag men du borde få välja eftersom det är din första gång här." Han tog med drickan och såg sig om.
"Vart är pappa?" Mara kom och tog drickan från honom.
"Du borde inte bära så mycket. Du komme då tappa något och då förstörs något. Köttet eller drickan." Hon suckade.
"Ceci vill du sitta så du ser solen går ner eller vill du sitta med ryggen emot?"

"Jag sitter bra här, tack.", svarade Cecilia och log åt Maras håll för att sedan se lite osäker ut. Hon undrade också över var Luca tagit vägen.
"Pappa sitter i telefon. Han ville att vi skulle börja utan honom. Jag tror han pratar med din pappa faktiskt, Cecilia.", sa Valentino som svar på Maras fråga och log mot Cecilia. Cecilia nickade då och ryckte på axlarna. "Okej, då är det väl bäst att vi börjar då." Hon sträckte sig efter karaffen med vattnet för att hälla upp i sitt glas.
"Alba, du kan väl berätta vad ni brukar göra när ni är här? Vad är det bästa med att vara här?", frågade Gian med en glad ton.

Alva började lasta på pasta och såg upp.
"Åh vad vi brukar göra här är så olika för person till person." Han log.
"Jag gillar inte att handla kläder som mina systrar men jag gillar att gå längst gatorna och se på alla småbutiker som finns. Ta en glass som är så god att man inte skulle tro att den är gjort någon annanstans än himmelen själv." Han log.
"Jag gillar att gå på de små konsthusen och ibland se på när barnen springer och spelar boll."

Gian nickade intresserat och tog en tugga av salladen. "Så.. det är lugnt, alltså? Händer det inget..?", han såg menande på Alba och hoppades att han skulle fatta vinken. Gian ville ju såklart försäkra sig om att de var i trygga händer. Men oavsett sin kusins svar skulle Gian ändå se det som sin plikt att skydda familjen under deras semester.
"Lucia, vad brukar du göra då?", frågade Cecilia som hade hört samtalet mellan hennes bror och kusin. Hon såg på Lucia och sträckte sig efter glaset för att smaka av drycken. "När du är här alltså.", tillade hon för att förtydliga.

"Det kanske händer något men oftast så händer det inget. Vi brukar ligga lågt." Han log och stoppade gaffeln i munnen.
Lucia såg upp.
"Åh handla kläder, se på smycken. Äta Italiensk glass och bada. Killar flirtar med oss så bi får bara säga vårat efternamn så blir de rädda." Hon fnittrade.
"Ingen vågar dejta oss när vi har Alba och Leonardo som bröder. "

Cecilia nickade långsamt. Hon gillade också att shoppa och hade en förkärlek för de exklusiva. Om de skulle ha tid för de, och att tillfället gavs, skulle de säkert finna någon tid för att gå på någon av märkesbutikerna inne i staden som låg några mil därifrån. Hon drog gillande på läpparna av tanken.
När Lucia sedan nämnde hur killarna verkade fattat ett intresse för hennes kusiner kunde hon inte låta bli att skratta. För hon relaterade så. Inte nog med att hon var en Di Vittorio, men att hennes pappa var Matteo Di Vittorio.. Den pojkvän hon skulle ta med sig hem skulle förmodligen vara väldigt nervös. En tanke som roade henne smått.
"Jag förstår. Jag förstår precis.", skrattade hon.

Mara log och tog en bit bröd.
"Så imorgon kommer de säkert gå på oss igen. De kommer fråga dig säkert och vi kan översätta ifall de inte kan engelska." Hon gav sin kusin en mjuk blick.
"Gian kan du räcka mig läsken? Vi är ju barn och får inte dricka vin." Hon lade huvudet på sned.
"Åh sen vill jag gå på en promenad. en liten bara."

"Vad är det för killar? Var ser ni dem?", frågade Cecilia och tog en tugga av maten för att sedan svälja. Hon var ju nyfiken på hennes kusiners äventyr i Italien. Det lät ju som att de inte hade särskilt tråkigt precis.
Gian såg lite skeptiskt mot sin syster. Han hoppades att hon skulle vara försiktig bara.
Utan att svara Mara räckte han över den kolsyrade drycken.

"Inne i stan förståss. De vågar aldrig komma hit." Hon såg på Gian och lade huvudet på sned.
"Var inte orolig Gian. DU kan få följa med ifall du vill. Det kommer bli kul och glassen är att dö för."
Lucia suckade.
"Åh du överdriver. Inte ska man behöva dö för lite glass?" Hon sneglade på sina bröder.
"Ska jag göra en tallrik sen för att lämna hos pappa?"