Splintered heart [PRS]

Vill hon stanna? Helt ärligt är Hayley inte så rädd, kanske hon litar för mycket på den äldre men efter att han sagt att han inte kommer göra henne illa, ja hon litar på det. Däremot är hon rädd över att se honom gå igenom all smärta för att skifta.
”Jag vill stanna,” försäkrar hon mumlandes och drar benen intill kroppen medan hon gnager sig hårt i underläppen. Kanske hennes sällskap på något sätt underlättar det hela för honom, man kan ju åtminstone hoppas på det. Hur som helst vill hon hålla honom sällskap, för att kunna finnas där för honom när det hela är klart. Tyvärr kan hon inte riktigt göra någonting åt den smärtan han måste genomgå, åh vad gärna hon skulle vilja kunna göra det. När han sedan börjar skrika lägger hon händerna för öronen och kniper ihop ögonen. Åh, kan hon inte hålla om hans hand, försöka göra allting okej? Det känns så värdelöst att inte kunna hjälpa en person som hon verkligen gillar. Sjuttonåringen hade hunnit se ögonen som poppat ut, och fy fan vad vidrigt. Att folk tvingas genomgå det här kan hon inte förstå, det måste kännas som ren tortyr, och att de behöver göra det en gång i månaden är helt sjukt. Trots att hon håller för öronen kan hon fortfarande höra skrik och det knackande ljudet av ben som vrider och vänder på sig. Osäkert slår Hayley upp ögonlocken igen när skriken slutar och knakandet försvinner. De glansiga ögonen stryker sig över det mörka fluffmolnet framför henne. Hon blir lite orolig när Yaosu tassar fram mot henne och börjar sniffa henne i ansiktet. Han verkar inte det minsta farlig, bara nyfiken. Hon andas ut och låter ena handen försiktigt stryka sig över pälsen på honom. Så dumdristigt, men hon kan inte hjälpa det. Hon känner sig fortfarande säker hos honom och att han ska känna sig säker hos henne. Har han medvetandet kvar? Osäkert.. kanske han inte kommer ihåg henne överhuvudtaget, men det hindrar henne inte från att inte prata med honom, hon pratar en del med Elmo faktiskt.
”Är du okej? Dum fråga.. men gör det fortfarande ont?”

Var Yaosu okej? Nej, egentligen inte, men det fanns ju absolut ingenting han kunde göra åt det hela, så därför var det bäst att ändå intala sig själv att allting visst var okej. Öronen vickade lite på sig och han sneglade på Hayley med huvudet lätt på sned. Han hade förstått vad hon sa, men samtidigt inte. Det var som om han kunde höra orden och förstå dess innebörd i några sekunder, men att den förståelsen försvann snart därefter. Åtminstone såhär i början av kvällen, allteftersom återgick han mer och mer till sina normala tankegångar.
Nittonåringen grymtade till när hennes fingrar började röra sig genom pälsen, helt förvirrad över vad den konstiga, tvåbenta varelsen höll på med. Ingen hade gjort så innan, det närmsta han kommit var väl han och Zihaos evinnerliga bråkande, däremot gjorde det mer ont och det hår var liksom skönt. Typ som massage. De gula ögonen fäste sig återigen på den yngre flickan och han fortsatte med sitt undersökande, samtidigt som minnena sakta men säkert började återvända. Hon doftade så bekant att det verkade påskynda processen och snart var han ganska så säker på att han nyss kysst henne, när han också varit en såndär konstig, tvåbent sak.
Vänta nu, vad höll han ens på med? Ögonen blev stora som tefat när Yaosu insåg att han börjat tugga på sjuttonåringens hår. Han fräste till för sig själv och spottade genast ut de blonda lockarna med ett smått korkat uttryck över ansiktet. Nu gillade han hennes hår väldigt mycket, men inte så mycket att han ville äta det - och han tvivlade starkt på att hon uppskattade att han ens försökte göra det.
Med en bedrövad suck gömde han kort huvudet i knät på henne, halvt sittandes, halvt ståendes. Hon måste tro att han var spritt språngande galen, att han inte var mycket bättre än Zihao och hans underliga fasoner. Förvisso hade hon inte träffat den yngre brodern under fullmånen, men han betedde sig ju skumt för jämnan. Nittonåringen höjde slutligen huvudet igen och började försöka rätta till Hayleys stackars hår, med ånger i blicken och glansiga ögon. Han kände sig så patetisk, som ett litet barn nästan.
”Förlåt, jag tappade bort mig själv en stund där”, smågnällde den äldre och drog några av de vassa klorna genom håret på henne, väldigt försiktigt. Hon skulle inte förstå vad det var han ville ha fram, men det kändes ändå bättre att tänka högt, eller vad man nu skulle kalla det för.

Jösses vad gullig han är. Hayley känner sig faktiskt inte det minsta rädd just nu, hon finner honom bara väldigt bedårande, precis som han alltid är. Den lurviga, tjocka pälsen påminner henne om sin lilla katt. Däremot är den äldre betydligt större än Elmo, och har mörkare päls. Elmo är liten, lurvig och nästintill kritvit. Hur som helst är de lika gulliga, och hon kan inte hindra sig själv från att stryka fingrarna över hjässan på honom. Det är tveksamt vad den andre tycker och tänker om det, han verkar inte riktigt som sig själv. Han är så förvirrad, vilket faktiskt också är väldigt gullig. Något mindre gulligt är när hon inser att molnet med fluff börjat tugga på de långa lockarna. Yaosus reaktion för henne helt ärligt att skratta till, hur han fräser och spottar ut lockarna. Rätt äckligt faktiskt. Med rynkade ögonbryn kollar hon ner på de blonda lockarna där några hårstrån försvunnit. Det är inte så mycket borta att hon behöver göra något åt det, man ser det inte riktigt, men hon finner det fortfarande aningen äckligt. Hjärtslagen börjar lugna ner sig när han placerar huvudet i knät på henne, vilket tillåter henne att röra ännu mer vid pälsen. Den är bara så len och tilltalande, hur skulle hon inte kunna fortsätta dra fingrarna igenom den? Elmo kan bli lite trött på allt kelande ibland, trots att han är kelsjuk, förhoppningsvis tänker inte den äldre så. Det är så rogivande att sitta och klappa. Efter en stund verkar han bestämma sig för att försöka fixa till håret, vilket får henne att inse att Yaosu är tillbaka. Väldigt gulligt beteende. Det är svårt att rätta till hår med tassar och klor, men hon finner det ändå väldigt bedårande. Någonting slår henne och hakan faller ner till golvet. Hur fungerar det här ens? Sjuttonåringen kan höra den bekanta rösten, som att han pratar med henne trots att han är i en fyrbent form och inte kan prata. Hayley lutar sig tillbaka ett slag med ett glatt leende på läpparna.
”Du behöver inte be om ursäkt,” försäkrar hon och drar in lurvbollen i en varm kram. ”Jag kan höra dig Yaosu, hur fungerar ens det? Betyder det att vi är själsfränder?” Hon kan inte undgå att fnissa till av hennes ordval, så jävla klyschigt.. men hur ska hon annars beskriva det?

Vänta lite lite nu, va? Yaosu stelnade till när hon försäkrade honom att det var okej, som om hon hört det han sagt. Tänkt, rättare sagt, för ljuden som kom ut var mer en blandning av gnällande läten och knorranden. Nu brukade han kunna lista ut vad det var Zihao stod och bjäfsade om, men det var faktiskt förståeligt. Dels för att de var bröder men främst eftersom de båda två hade fyra ben och nosar att lägga i blöt. Nittonåringen höjde på huvudet och stirrade på Hayley, utan att riktigt veta vad han skulle svara. När hon sedan drog in honom i en kram, blev ögonen ännu större.
”Jag har ingen aning..brukar kunna kommunicera ganska bra med Zihao, men inte med människor..alltså inte alls”, svarade den äldre och lutade sig tillbaka så småningom, så att han kunde se henne i ögonen igen. Han kunde inte låta bli att frusta till när den yngre flickan fnissade, det lät väldigt klyschigt, men han tyckte om det..lite för mycket.
”Kanske, jag tycker i alla fall att vi kan bestämma oss att det betyder det”, konstaterade Yaosu och ruskade plötsligt på sig. Som sagt, han hade aldrig blivit klappad innan och därmed kände han ett behov av att återställa pälsen, även om han gärna ville att hon fortsatte. Det var verkligen som någon underlig form av massage och han tyckte om det. Däremot var han ganska säker på att han bara gillade det när det var Hayleys fingrar som drogs genom allt fluff. Vargen hade gillat henne sedan den där gången han hjälpt henne plåstra om knäna, så inte undra på att han kände sig dragen till henne - varenda instinkt skrek åt honom att aldrig släppa taget och hålla sig nära. Precis som en knähund, en väldigt stor knähund som inte var en hund.
”Tycker du att det är obehagligt? Ditt hjärta slog som bara den innan men..” Yaosu tystnade och riktade öronen mot bröstkorgen på henne och kände hur svansen började vifta likt en propeller. ”Det slår inte lika fort längre, betyder det att du fortfarande tycker om mig? Är jag söt? Har aldrig sett mig själv innan i den här formen, vet bara att jag är klumpig och stor och har mycket päls”, fortsatte han rabblandes och såg med ens förskräckligt söt ut, uppenbart exalterad över att hon inte flytt sin kos, och till råga på allt verkade tycka om hans päls.

Det hela får faktiskt ett brett leende att stryka sig över läpparna på Hayley. Spelar ingen roll vad Isaac just sagt för hemskheter, det glädjer henne något otroligt att de på något sätt kan kommunicera med varandra. Hur nu det går att förklara vet hon inte. Helt ärligt så tycker hon att det varit en bra förklaring, att de är själsfränder. Nu har hon aldrig trott på något liknande, och inte heller trodde hon att hon var menad att vara med någon, men det här känns som ett litet tecken för det. Nu är det förskräckligt klyschigt, men hon brukar faktiskt inte vara det så hon tycker att det är okej. Ögonen blir faktiskt lite glansiga av lycka just nu, för det känns så förskräckligt bra att vara med honom. Hon lutar sig lite tillbaka när han lutar sig tillbaka och ruskar ut pälsen. Åh, är det inte okej att klappa och klia honom? Osäkert.
”Vill du att jag ska sluta?” Undrar hon och stryker handen över den lena hjässan en sista gång innan hon drar tillbaka handen. Hon vill liksom inte göra honom obekväm. Nu verkar katter och hundar tycka om det, åtminstone de hos Joshua. Hästarna och korna inne i byn gillade också att få lite uppmärksamhet, men de lägger sig inte ner på rygg och tigger efter klappningar på magen. Men nu kanske det är annorlunda för vargar, hon har liksom inte provat innan. När Yaosu sedan frågar om det är obehagligt skakar hon på huvudet. Nu hade hon varit rädd för att han skulle göra något helt annat innan han började skifta, men enda anledningen till att hennes hjärna ens gått dit är hennes bakgrund.
”Känner inget obehag nu, men förut var jag lite rädd.. men det var av en annan anledning,” försäkrar sjuttonåringen och kupar händerna om de lurviga kinderna. Svansen som börjar vifta gör honom bara ännu gulligare. Såååå söt. Hayley lutar sin näsa mot hans lilla nos innan hon bestämmer sig för att lämna en kyss på nosen. Hon kan ju inte kyssa honom på läpparna nu, så nosen får helt enkelt duga.
”Jag tycker fortfarande om dig. Mycket.” Hon stryker fingrarna över kinderna på honom och gnager sig i underläppen. Inte av nervositet eller rädsla som anledningen brukar vara, utan bara för att det är en dum vana. ”Och ja! Du är så himla gullig.”

”Klart jag inte vill, det är jätteskönt”, protesterade nittonåringen genast och puttade på en av de små händerna, för att få henne att fortsätta klappa honom. ”Kommer ändå vara fast i den här formen tills någon gång imorgon, så varför inte njuta av det? Vet att jag är en fullvuxen man egentligen, men har aldrig riktigt kunnat trivas under fullmånen..fast nu känns det okej, bättre än okej”, fortsatte han och lyckades tillslut putta upp handen över huvudet. Yaosu kände sig exalterad över så många olika grejer för stunden, vilket Hayley förmodligen uppfattat vid det laget. Svansen viftade okontrollerat och ögonen riktigt log, precis som de brukade göra i vanliga fall också. Man kunde liksom alltid se om leendet på läpparna var äkta eller inte genom att kolla på hans ögon. För log han genuint, då log ögonen också.
Dock lugnade svansen långsamt ner sig när sjuttonåringen berättade han hon var rädd förut. Inte för att han bokstavligen krupit ur sitt eget skinn, utan av en annan anledning? Den äldre studerade henne ingående, med huvudet lätt på sned och öronen vickandes åt alla möjliga håll. Vad kunde det ha berott på? Att han tagit av sig kläderna? Fan, han insåg med ens vad det var som skrämt henne. Han borde ha vetat bättre, ha förklarat istället för att hålla käften och från ingenstans stressa med att ta av sig kläderna. Med tanke på traumat hon upplevt som liten borde han ha tänkt sig för. Det spelade ingen roll att han varit smått stressad och nervös, hennes välmående kom alltid först. Saken var bara att Yaosu hatade att säga ordet varulv, det hade en dålig klang till sig. Och så fanns det ju så många olika typer av varulvar, hon hade säkert inte ens hört om den sorten han var av. Nästan ingen hade det.
”Jag skulle aldrig tvinga mig på dig, Hayley”, konstaterade nittonåringen efter en stunds tystnad, medan svansen genast drog igång med sitt vevande efter den lilla kyssen han fått på nosen. Att ha hennes händer runt kinder kändes bra, som om hon fortfarande såg honom som samma Yaosu. Vilket han var, lite hårigare såklart, men efter de där första minutrarna hade i alla fall sinnet kommit tillrätta.
”Fast inte lika mycket som jag tycker om dig, för tycker om dig förskräckligt mycket och är patetiskt kär i dig”, påpekade han och lämnade en egen liten kyss över näsan på henne. ”Tycker du? Jag menar Zihao är också väldigt gullig under fullmånarna, så gissar att vi ser ungefär likadana ut? Undrar vart han håller hus..” En mycket bra fråga, för även om han trivdes hysteriskt bra i gryffindorarens sällskap, kunde han inte låta bli att oroa sig över den yngre brodern. Han hade ju en tendens att vara okontrollerad och olydig.

Det är väldigt gulligt hur den äldre försöker få upp hennes på hans hjässa igen. Hela Yaosu är förskräckligt gullig just nu, med svansen som viftar, öronen som vickar på sig och ögonen alldeles stora. Nu är han väldigt gullig i sin tvåbenta form också, men de är söta på olika sätt. Hayleys hand glider upp mot hjässan och börjar stryka sig över den tjocka pälsen, börjar klia honom lite här och där. Som sagt, det är väldigt rogivande det här. Elmo brukar alltid kunna hjälpa henne på samma sätt när hon mår dåligt eller är stressad, bara hans uppmärksamhet och gos brukar få henne att må bättre.
”Kanske borde vara med dig varje fullmåne?” Undrar hon med ett litet leende och lutar bakhuvudet mot väggen. Hon älskar att umgås med honom, både i den här formen och den primära. Främst den sistnämnda såklart, då kan hon kyssa honom på läpparna, men båda är mysiga. Den äldre sprider ett lugn i henne som hon inte är van vid, och fan vad det är skönt. Tänk att någon kan påverka en på det viset. När han sedan. Berättar att han aldrig kommer tvinga sig på henne nickar hon långsamt, hade det varit uppenbart vad hon snackat om?
”Jag vet ju det.. men de rädslorna kommer bara per automatik, även om jag litar på dig med hela mitt hjärta,” förklarar sjuttonåringen med ett bittert litet leende. Hon kan inte riktigt göra något åt det, i såna tillfällen kommer bara dåliga minnen upp och gör henne både förvirrad och rädd. Det här är en av anledningarna till att hon aldrig kunnat röra vid någon utan att ha alkohol i systemet, tills hon träffade Isaac. Han fick henne att känna sig säker.. men allt det hade bara visat sig vara skit. Yaosu är däremot annorlunda, på så många olika sätt. Han är en genuint god människa, och hon vet att han inte skulle såra henne. Inte medvetet iallafall. Hayley kan inte undgå att skratta när han lämnar en kyss på hennes näsa. Väldigt gulligt.
”Hm.. är rätt säker på att jag gillar dig mer, är också patetiskt kär i dig,” Den yngre flickan drar lurvbollen närmre intill sig och lutar sin panna mot hans. Hon är ovan vid att se in i de där gula ögonen, hon är liksom så van vid de bruna. Däremot är de här fina också såklart.
”Du är gulligare, det är jag säker på.” Hayley har inte någon bra historia med Zihao och kan definitivt inte se honom som lika gullig som lilla Yaosu. Spelar ingen roll om de är lika varandra, hon kommer alltid finna den två år äldre gulligare. ”Vill du att vi ska gå och leta efter honom?”

Frågan fick Yaosus hjärta att skutta till, hon skulle inte ha ställt den om hon inte genuint ville - varför försätta sig själv i den situationen när man kunde undvika den liksom? Han betraktade henne stillsamt, med en blick som riktigt skrek om hur nöjd han var för stunden. Om hon var med honom varje fullmåne skulle det kanske inte kännas lika jobbigt att genomgå all den där hemska smärtan? De kunde ju göra en grej av det, att typ reservera de nätterna för en massa mys och gos..kanske campa under månljuset när det blev varmare utomhus? Det skulle vara riktigt härligt, plus att han kanske till och med skulle börja se framemot de nätterna.
”Om du genuint vill det så får du mer än gärna vara det..för en gångs skull känner jag mig inte äcklig och vidrig, utan bara som..som mig själv”, svarade den äldre och knorrade nöjt till när hennes fingrar gled över hjässan, det var som sagt väldigt skönt. Det är din förtjänst, tack för att du stannade trots att du kände obehag”, fortsatte han och slog upp ögonlocken när sjuttonåringen talade igen. Han förstod henne fullständigt och visste att det var något hon inte kunde styra över. Dock måste det ha varit tröttsamt för henne, att få den där vågen av rädsla över sig gång på gång. Åh, nittonåringen var smått förbannad på sig själv för att han fått henne att känna på det sättet. Nu litade han på att det gryffindoreleven sagt var sant, alltså att hon i sin tur litade på honom, men det var ändå han som skrämt henne.
”Jag lovar att aldrig ta av mig kläderna framför dig igen, känner mig så korkad över att jag gjorde det överhuvudtaget..fast jag är lite glad över att jag slapp äta upp en massa tygbitar”, mumlade Yaosu, vars öron var strukna över hjässan, som för att riktigt visa den skam han kände. ”Förlåt, jag tänkte mig verkligen inte för”, fortsatte han och gnydde ofrivilligt till. Knähund. Han var en förvuxen knähund. Jösses vad pinsamt. Och naturligtvis fick hennes lilla skratt svansen att återgå till att vara en propeller, suck.
”Du kommer aldrig vinna det här kriget, Hayley, det är två mot en”, protesterade den äldre och blickade in i de kristallblå ögonen, som på något sätt verkade glittra ännu mer nu när han hade andra ögon att betrakta dem med. ”Innan jag kom tillbaka efter skiftningen, fick du träffa min varg och min varg tycker uppenbarligen om dig, annars hade jag inte tryckt upp trynet i ansiktet på dig”, förklarade han och höjde nosen, typ som om han försökte skjuta ut hakan. ”Tror du? Helt ärligt tror jag det också”, medgav nittonåringen därefter och frustade till. ”Alltså han brukar klara sig själv, men..jo, om du inte har något emot det så skulle jag vilja det..”

Då är det inte någon fråga om saken, om den äldre vill ha Hayley med sig under fullmånen så tänker hon följa med, helt klart. Hon vill ta vara på varje liten stund hon har med honom.
”Det är klart jag vill det.. och Yaosu, du är så långt ifrån äcklig och vidrig man kan komma,” påpekar hon med ett glatt leende. Hon gillar verkligen inte den självbilden han har av sig själv, det han behöver genomgå är hemskt och det gör honom inte äcklig eller vidrig, det gör honom otroligt modig. Trots att han inte riktigt har något val så ser hon det som modigt. Han är modig helt enkelt. Kanske han inte riktigt håller med, men hon tycker uppriktigt sagt att han är den modigaste personen hon stött på. Huvudet faller lite på sniskan medan de kristallblå ögonen glider över lurvbollen framför henne. När han sedan säger att han aldrig ska ta av kläderna framför henne igen ruskar hon på huvudet, av flera olika anledningar. Det hon känt när han tagit av sig var för att hon var osäker på vad han tänkte göra, men nu vet hon ju helt klart att det inte varit det han tagit av sig för. Plus så vill hon gärna vara nära honom och tja.. kanske vara intima någon gång? Om det är något han vill det vill säga. Det här vet hon däremot inte hur hon ska förklara för honom och kinderna blossar upp lätt.
”Lova inte det, jag var bara osäker, nästa gång kommer det att gå bra.” Hon gnager sig i underläppen medan båda händerna stryker sig över den mörka pälsen. Så len och fin, väldigt trevlig att röra vid. Hon putar med underläppen och knäpper fingret försiktigt mot hans hjässa, inte tillräckligt hårt för att det ska göra ont.
”Men jag kanske också är två.. så det så,” försöker hon resonera, vilket leder till att hon vill slå sig själv i huvudet. Så korkat det låter, men hon vill inte förlora det här kriget och därför kanske hon tänker låtsas som att hon har två personligheter. Nu finns det inte en chans att Yaosu skulle gå på det, men ändå. Hon själv finner det lite kul. Med en nickning ställer hon sig upp från sitt plats på golvet. ”Ska vi gå nu då?”

”Det är lite svårt att tänka på det sättet efter att man typ krupit ur sitt eget skinn”, svarade Yaosu och gjorde någonting som förmodligen efterliknade en grimas. ”Men tack, det betyder mycket att du säger så”, fortsatte han och slöt ögonlocken. Förr eller senare skulle han somna bara för att det var så skönt när hon drog händerna genom pälsen. Det var lite som när han gick till frisören och de borstade genom ens hår på ett sätt som kändes sådär otroligt bra. Ungefär så kändes det, särskilt när hennes händer befann sig över huvudet på honom, det var extra härligt.
När han slog upp ögonlocken nästa gång, tog det inte många millisekunder för honom att notera de röda kinderna. Åh vad söt hon var, allt han ville göra var att nypa tag i dem och lämna en massa små hasar över ansiktet på henne. Tyvärr hade han inga fingrar att nypa tag med, däremot kunde han ge henne en drös med små sliskiga kyssar. Vilket han gjorde också. Nittonåringen stack upp nosen i ansiktet på den yngre flickan och började slicka henne i ansiktet - det var hans definition för kyss för stunden. När han väl kunde skifta tillbaka skulle han ge henne en ordentlig kyss, men det fick vänta tills då.
”Varför rodnar du? Vad för slags förbjudna tankar tänker du riktigt på?” Undrade den äldre nyfiket och höjde därefter på ögonbrynen. Correction, han försökte höja på ögonbrynen. ”Äh, kan vi inte bara komma överens om att vi är lika kära i varandra?”, gnällde han fortsättningsvis och lipade mot henne, för att därefter följa hennes med blicken när hon kom upp på benen. Hon kanske inte tänkte på det, men nu var hon faktiskt längre än Yaosu, vars rygg bägge upp ungefär till midjan på henne. Han var helt klart betydligt större än en vanlig varg, men fortfarande kortare.
”Du inser att jag är kortare än dig just nu? Påpekade nittonåringen och tassade fram mot den stängda, låsta dörren. Tänk att hon till och med låst den trots att hon varit rädd..nej, han var verkligen inte modig i jämförelse med henne. Inte alls.