Borgen (sjunde året)

Heliga Guds moder vilket bra kapitel! Det blev riktigt romantiskt i början!
Och nu ska Snape lämna svärdet i sjön. Ska bli spännande att se hur det går. Jag hoppas även att vi får veta varför Elvira bor i fosterhem. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Tips:

“Ett litet odjur är du”, morrade han och kysste mig så häftigt vid halsen att jag kände hans tänder mot huden och kippade efter andan. “Ett litet odjur som vill avväpna mig.” Han skrattade sitt mörka skratt och fortsatte kyssa sin väg neråt tills jag började jämra mig av helt andra orsaker än tidigare.

Jag skulle vilja ändra den röda meningen, så det låter bättre.

“Du är ett litet odjur”, morrade han och kysste mig så häftigt vid halsen att jag kände hans tänder mot huden och kippade efter andan. “Ett litet odjur som vill avväpna mig.” Han skrattade sitt mörka skratt och fortsatte kyssa sin väg neråt tills jag började jämra mig av helt andra orsaker än tidigare.


Nästa vecka blir det spännande att se hur det går.

Jag kan bara säga så mycket om att när jag första gången läste kapitlet så blev jag inte alls traumatiserad, det är nog bara när jag sitter framför dig och ska bli "besvärad" som jag faktiskt blir det. XD Blir ju ett sådant spännande samtalsämne liksom....

Nåja, kapitlet då - ja - (vänta lite jag tror jag skrev lite kommentar-aktigt på wattpad ju)

Men jag älskar att Mirre förför honom! Sååå vågat av henne, vilket inte riktigt är hur man uppfattar henne. De rosiga kinderna hon har senare är mer så jag tänker mig... Men i det privata, med någon man älskar och litar på så kan man visa sig lite hur som helst, inte sant?

Mintygirl89


Trezzan


96hpevanescence


boknörd_

Tack Elzyii för bilden på Snape och Metrimona.



Kapitel 24 - Närhet

Gryffindors svärd avtecknade sig tydligt på botten av den frusna dammen. Som ett egendomligt krucifix låg det där och väntade på att få tjäna sitt nödvändiga syfte. Det kunde endast tas under uppvisande av tapperhet, och att få tag i det denna ovanligt mörka och isande kalla natt skulle inte bli något lättvindigt företag. Det var definitivt inget att avundas Harry, tänkte jag och smög in i Severus varma famn när han släckte trollstaven. Mörkret var så djupt sammetssvart att det nästan inte gick att se handen framför sig. Det var kanske därför han vågade behålla mig där, så nära.
“Deanskogen är omfattande, tyvärr. Vi kan behöva genomföra flera medtransferenser innan vi lyckas lokalisera dem”, viskade han.
“Jag är redo, Severus.” Jag sörjde inte det eventuella flertalet transferenser. Det var den perfekta anledningen att få omfamna honom.



Och Merlin ska veta att det var frestande att ligga kvar i hans famn efter den första förflyttningen. Några extra sekunder tillät jag mig själv att blunda och vända in ansiktet mot den trygga manteln.
“Så, så. M? Är du med mig?”
Motvilligt öppnade jag ögonen och såg upp i hans ansikte, otydligt i det kompakta mörkret. “Jag är med dig, Severus.” Nu gällde det Harry, och min längtan efter närhet var naturligtvis sekundär i sammanhanget.
“Det verkar som om vi kom rätt på första försöket. Jag känner av att det finns sköldar i området, skyddsförtrollningar”, viskade Severus och spejade runt bland trädstammarna som nätt och jämnt kunde urskiljas.
“Så bra”, viskade jag och försökte låta övertygande, fastän det inte alls hade varit oävet att få komma nära och vakna i hans famn några gånger till. Trots mörkrets ogenomtränglighet kastade Severus den avancerade osynlighetsförtrollningen över oss, så att risken för upptäckt skulle vara helt obefintlig. Dessutom höll han trollstaven släckt. Och så började vi gå tillsammans bland de snötyngda träden. Jag höll mig så tätt intill jag kunde för att inte förlora honom i mörkret. Det var inte helt lätt att ta sig fram i terrängen och när han efter en stund stannade till andades jag ut av lättnad.
“Nu är de nära”, sa han lågt och drog fram trollstaven. “Det är dags.”
Ur stavens avancerade rörelser sprang hans patronus fram, älvan som med lätta steg rörde sig i väg en bit framför oss bland buskar och snår. Men precis när varelsen tog form hann jag se att hon var identisk med Miriam. Ja, det hände allt oftare att jag tänkte på henne i tredje person. Någon som hade levt och verkat i en helt annan tid.

Hon var en bra bit framför oss i skogen och platsen där vi befann oss föll åter delvis i mörker. Men när jag trevade efter Severus hand och tog den i min, blev skenet från älvan skarpt och bländande. Det gick att se varenda kvist och gren i den omgivande skogen.

Och plötsligt blev Harry synlig i utkanten av ljusets krets.

Jag kramade om Severus varma hand och skenet tilltog genast ännu mer i styrka. Trots osynlighetsförtrollningen drog vi oss bakom ett träd varifrån vi tydligt kunde se Harrys rufsiga hår, det ivriga blänket i glasögonen och en tröja som såg så tjock ut att det måste finnas många fler lager under den. Åh, det var säkert kallt där de höll till. Harry - hjärtat knöt sig i bröstet när jag insåg hur mycket jag hade saknat honom, Ron och Hermione.

Älvan hade stannat på avstånd från Harry och de betraktade varandra.
“Miriam?” frågade han och rösten hördes klart och tydligt i skogen. “Har du kommit från den andra sidan för att hjälpa oss?”
Tårarna bröt fram i ögonen. Harry trodde att jag var död. Ja, vad skulle han tro? Men det tröstade att kunna vara en del av att ge honom hjälp och se hur ivrigt han följde älvan när hon började sväva inåt skogen, på väg mot dammen. Det var flera kilometer att gå men Harry följde henne oförtrutet och tillitsfullt, trots att han inte kunde nå ända fram. Severus och jag följde efter på betryggande avstånd med ett fast grepp om varandras händer. Så fort jag tryckte hans hand lyste skenet upp.

Väl framme vid vattnet stannade varelsen och såg ännu en gång på Harry. Han skyndade fram mot henne, sprang genom sly och snår som för att äntligen få fråga om allt han behövde veta. Severus och jag hade tagit skydd bakom två ekar som växt ihop så att man precis kunde kika fram mellan stammarna. Lika tätt hopslingrade såg vi älvan blekna bort och lämna en uppenbart besviken Harry ensam i mörkret. Kort därpå tände han trollstaven. Det gjorde ont i hjärtat att inte kunna visa sig för honom, samtidigt som närheten till Severus och vetskapen om att Harry var under uppsikt kändes tröstande.
"Vi får under inga omständigheter avslöja oss," viskade Severus varmt mot mitt öra och jag förstod ju varför. Harry skulle klara sig fint. Nu hade han upptäckt svärdet på botten och var i full färd med att springa runt dammen medan han vaksamt såg sig omkring. Accio hjälpte naturligtvis inte för att få tag i det eftertraktade föremålet, så det dröjde inte länge förrän han krossade isen med diffindo och huttrande började skala av sig alla tröjorna för att dyka. Vi iakttog honom spänt och jag kände Severus hand krama om min axel när plasket hördes. Han grepp hårdnade ju längre tiden gick. Den krossade isen skvalpade vilt runt på ytan, men Harry kom inte upp.
“Vid Merlin!” utbrast Severus chockat, “visst är väl pojken simkunnig? Tänk om han har fått kramp?!” Vi såg förfärat på varandra och i hans ögon fanns samma fasa som vid sjön i somras, den enda gången jag någonsin sett honom riktigt panikslagen. Han gjorde en ansats att lämna vårt gömställe för att dra upp Harry, men jag hejdade honom i sista sekunden: “Titta! Någon hjälper honom!”
Och mycket riktigt. En lång gestalt hade kommit springande från skogen och slängt sig i sjön. Snabbt fick den fatt i både Harry och svärdet, under en hel del svordomar. Det var något bekant med rösten …
“Ron!” utbrast jag så pass högt att Severus lade en hand för min mun. Jag tog tag i handen och tryckte den upphetsat. Harry hade fått sällskap av sin bäste vän och båda var vid liv, om än ordentligt nedkylda. Ron hostade flåsande när han lutade sig över vännen på marken och utbrast: “Är du helt dum i huvudet?” Ljudet av hans röst var det enda som behövdes för att Harry skulle komma på fötter i snön och börja dra på sig kläderna. De stirrade på varandra och Severus drog mig tätare intill sig när han viskade: “Vår uppgift här är slutförd. Nu har de varandra, fortsätter tillsammans och det är dags för oss att återvända.”
“Måste vi? Redan?” mumlade jag omedgörligt. Att i min älskades armar kunna betrakta mina vänner, som jag inte hade sett på så lång tid, var något att hålla kvar så länge som möjligt. “Ska vi inte … se hur det går för dem?”
Men Severus skakade på huvudet. “Nog för att jag skulle vilja veta vad den stackars pojken förväntas göra med det där svärdet, men det är Albus vilja att vi återgår utan att riskera upptäckt. Skyddet kring slottet är ju dessutom försvagat under juldagarna, som du vet. Vi måste vara på plats.”
“Åh, Severus.” Jag borrade in mig i den svarta mjukheten, höll honom hårt under transferensen och lyckades till och med stanna vid medvetande, hungrig efter varje sekund av fysisk närhet.



Vi hade förflyttats till ett mörkt skogsområde i närheten av borgen. En kulen vind drog suckande genom trädkronorna och fick dem att vaja sakta mot den mulna natthimlen. Tomheten var omedelbar - ingen lysande älva, ingen Harry eller Ron, och alldeles snart en Severus på behörigt avstånd.

Den hulkande gråten steg upp ur strupen från mitt djupaste inre innan min tanke hann hejda den. Hela kroppen skakade i försöken att hålla tillbaka och jag slog händerna för ansiktet. Han var där på en sekund, höll mig där i mörkret och strök över det långa, främmande håret.
“Så, så, hur är det fatt?” Hans mjuka röst gjorde det bara värre och tårarna sprutade rakt in i den skyddande famnen. Jag försökte få fram orden, be om ursäkt för utbrottet, för att jag gav efter så när han ständigt fick hålla sin starka fasad, men allt som kom när jag försökte tala var nya snyftningar och han började smeka och vagga mig sakta. “Så, så, jag vet”, mumlade han med armarna hårt slutna om mig. “Du behöver inte säga något.”
Och då brast alla fördämningar. Allt jag behövt hålla uppe så länge rasade som ett korthus när jag tillät mig att vara svag hos honom. Han sa inte mer, vaggade mig bara med sin varma kind mot mitt hår, och det var plötsligt inte alls någon brådska att återvända. Hur länge vi satt där i de skumma snåren vet jag inte, men till sist fanns inga tårar kvar. Jag var utmattad och nästan lite sömnig, som om det inte fanns någon kraft kvar att uppbåda några skuldkänslor längre.
“Så, min skatt. Det verkar som om du behövde det här”, viskade han och såg inte ens åt borgens konturer som avtecknade sig i fjärran.
“Tack, Severus. För att du orkade.” Jag såg trött på honom. “Jag förstår inte varför det kom just nu … men det var nog för att vi fick se Harry och Ron … och det var så skönt, ikväll, att få vara riktigt nära dig. Hålla din hand och gå vid din sida. Tänk om vi någon gång får göra det utan att behöva gömma oss?”
I skumrasket kunde jag se skuggan av ett snett leende hos honom.
“Var försiktig med vad du önskar dig, M. Du kommer att få gå vid min sida inom en snar framtid, faktiskt bara om några dagar”, sa han med ett visst vemod i rösten. Jag såg frågande upp i det mörklagda ansiktet.
“Förra året kom jag undan”, fortsatte han, “men i år är det dessvärre helt nödvändigt för oss båda att närvara.”
Och när jag fortfarande inte förstod, smekte han mig åter ömt över håret och med en blick mot den avlägsna borgen lade han korten på bordet.
“Nyårsfirandet på Malfoy Manor.”

Vilket makalöst bra kapitel! Det pirrade i kroppen på mig när jag jag läste om händelsen med Harry, Ron och sjön! Det var som om jag fick gåshud. Och både Snape och Miram/Metrimona minns tillbaka vad som hände i somras!


“Vid Merlin!” utbrast Severus, “visst är väl pojken simkunnig? Tänk om han har fått kramp?” Vi såg förfärat på varandra och i hans ögon fanns samma fasa som vid sjön i somras, den enda gången någonsin jag sett honom riktigt panikslagen. Han gjorde en ansats att kasta sig ut från vårt gömställe men jag hejdade honom i sista sekunden: “Titta! Någon hjälper honom!”

Du fick till det jättebra! Jag undrar vad trion ska säga om de får reda på det.
Och Miriam gråter på slutet. Det förstår jag. Hon har, som jag uppfattar det, försökt hålla masken och vara stark, men till slut orkar hon inte. Det är nog vanligt, tror jag. även i verkliga livet. Man håller huvudet högt, men till slut orkar man inte, utan släpper fram tårar, som längtar att få komma fram.
Spoiler från "Tårar från himlen".



Lite tips: (OBS! Det är inte i ordning, så du får läsa igenom och se om du hittar dem på rätt ställe.)

“Vid Merlin!” utbrast Severus, “visst är väl pojken simkunnig? Tänk om han har fått kramp?” Vi såg förfärat på varandra och i hans ögon fanns samma fasa som vid sjön i somras, den enda gången någonsin jag sett honom riktigt panikslagen. Han gjorde en ansats att kasta sig ut från vårt gömställe men jag hejdade honom i sista sekunden: “Titta! Någon hjälper honom!”

Byt plats på några ord, ändra på ett ställe och sätt till ett komma-tecken på ett annat. Plus ett ord som beskriver Snapes känsla. En förklaring till varför Snape vill lämna gömstället vore också bra.


“Vid Merlin!” utbrast Severus chockat, “visst är väl pojken simkunnig? Tänk om han har fått kramp?!” Vi såg förfärat på varandra och i hans ögon fanns samma fasa som vid sjön i somras, den enda gången jag någonsin sett honom riktigt panikslagen. Han gjorde en ansats att lämna vårt gömställe för att dra upp Harry, men jag hejdade honom i sista sekunden: “Titta! Någon hjälper honom!”

"Vi får under inga omständigheter röja oss," viskade Severus varmt mot mitt öra och jag förstod ju varför. Harry skulle klara sig fint.

Byt ut ordet, så det låter naturligt.

"Vi får under inga omständigheter avslöja oss," viskade Severus varmt mot mitt öra och jag förstod ju varför. Harry skulle klara sig fint.

Jag kramade till om Severus varma hand

Jag tror inte det röda ordet behövs.

Jag kramade om Severus varma hand

I övrigt är det superbra! Längtar redan till nästa lördag! ♥
Och vilken fin bild Elzyii har bidragit med! ♥
Frågan är dock hur det ska gå på nyårsafton! De ska till Malfoy! Det låter oroväckande. Låt oss hoppas att inget farligt händer.

Åh, Miriam är älvan och vad kusligt att hon tänker på sig själv i tredjeform. Som en person hon aldrig mer kommer att bli... I en framtid eller dåtid långt, långt borta.

Och vi vet ju hur dålig hon blir av transferens så det är inte alls konstigt att hon gärna vill ligga kvar i Severus armar längre... Om inte för alltid. Bara släppa den hemska verkligheten de lever i.

Samtidigt är detta viktigt, inte minst för Miriam, för att vi får äntligen se att Severus gör mycket gott. Och mycket av det är Miriam tyvärr inte med och ser. Mycket av det onda han fortfarande, tyvärr gör, tar han ju absolut inte med henne på och det kan vi förstå varför. Han vill inte utsätta henne, varken för en hemsk bild av sig själv eller av de hemskheter som kan närma sig henne på grund av det....

Och han är en stark, tröstande, kraft som Miriam alltid kan luta sig tillbaka mot. Som tur är! Även om han är så nära hela tiden så är de inte tillräckligt nära.

Tänk om vi någon gång får göra det utan att behöva gömma oss?”

♥

Mintygirl89


Trezzan


boknörd_

Det här kapitlet har jag och Trezzan skrivit tillsammans, verkligen bokstavligt talat, i samma dokument. Det var en rolig och lärorik erfarenhet som jag kan rekommendera. Kapitlet “zoomar ut kameran” och använder tredjepersonsperspektiv samt presens, nutidsform.



Kapitel 25 - Herrgård

Medförfattare: Trezzan

Det är en fantastiskt fin, vindstilla, och iskall vinterkväll. Malfoys herrgård är pittoreskt placerad i den sjunkande skymningen, med gårdsplanen prydligt krattad utan ett gruskorn på fel plats. Över gräsmattor vilar ett tjockt lager snö, lika prydligt placerat som gruset, men utanför förtrollningarna är mörker och lera påtagligt i det tunga regnet. Ett glittrande ljussken från de höga fönstren tilltar långsamt i intensitet. I alla fönster utom två på husets östra ovanvåning. De är nästintill kolsvarta men för ett tränat öga syns tydligt ett flicker från stearinljus. Entréhallen är fylld av värme, åtminstone bildligt talat, och banderoller i silver och sammetsgrönt hänger från högt i tak och ger rummet ett luftigt intryck. Snökristaller svävar runt högt i luften och inger känslan av den vintriga kvällen utanför även på insidan.

Far och son Malfoy står med en aura runt sig som kunnat frysa vatten till is och välkomnar sina gäster till den traditionella nyårsfesten. Kontrasten mellan de blonda männens kyliga uppsyn och rummets påhittade värme är inte lätt men när gäster som Severus Snape och Jessica Raven anländer ser de rakt igenom den uppdiktade scenen. De har trots allt lärt sig under många år. Arm i arm med sin något äldre släkting skrider Metrimona Prince över den antika, heltäckande, golvmattan och kastar observanta blickar över den högtidsklädda societeten. Liksom Severus är hennes utstyrsel helt i svart, men sidenet fångar mjukt upp skenet från ljuskronorna och framhäver de kvinnliga kurvorna och den bleka hyn.

Ett par steg bakom dem träder Jessica in med rappa men korta steg. Slänger en stötig blick kring sig över den samlade gruppen av renblodselit som sett till att bli inbjudna till årets trevliga och mest eftertraktade tillställning. Hon håller huvudet högt, stöttad av klädnaden hon bär som sluter vid hennes hals högsta punkt, och får syn på Avery som står och talar med sin fru. Han ser ut att vara dubbelt så gammal som kvinnan intill honom, tack vare de grå håren som är penslade över hans tinningar. Lara ler ett stort vitt leende mot henne och Jessica nickar kort innan hon fortsätter framåt. Följer tätt efter de kusligt lika släktingarna framför henne. Hon drar händerna över det röda materialet i sammet som utgör kjolen på hennes klänning. Det är meningen att korsetten ska sitta tajt kring hennes midja men istället ger den henne en illusion av att vara större än vad hon egentligen är. Något hon inte misstycker.

Snape tar raskt till orda med Lucius Malfoy och trots att Jessica står ett par steg bakom så gör hon allt i sin makt för att lyssna. Inte med all enkelhet på grund av sorlet i rummet, men hon uppfattar ändå det viktigaste budskapet:
“Vi behöver sätta igång, Severus. Tämligen omgående.”
Snape böjer bekräftande på huvudet, men ger sitt sällskap en tydlig sidoblick som inte undgår Lucius. Han stryker sig tankfullt över den kraftiga hakan när han betraktar kvinnan vid Severus sida.
“Angenämt, fröken Prince.” Lucius ansikte dras ihop i något som ska likna ett trevligt leende men mer framställs som ett grimaserande smil. Ett ansiktsuttryck som ger Metrimona en klump i halsen. Hon gör genast allt för att försöka lösa upp den.
“Jag tänkte att du kanske kunde visa min unga släkting runt på godset?” föreslår Severus, med en ton som beordrar snarare än föreslår. Lucius ser dock fortsatt skeptisk ut och kastar en blick mot trapporna som leder upp genom herrgårdens många våningar och rum. Det undgår ingen av dem att han blickar åt den östra delen.
“Men käre Lucius …” Det är Jessica som tar till orda bakom dem. “Vi behöver ju alla vara närvarande vid det som ska … avhandlas. Jag fick just en förtjusande idé, min vän. Varför inte låta sonen få förevisa godset för vår gäst?”
“Det låter som en bra idé”, nickar Metrimona och ler artigt mot Lucius, vars tid på Azkaban lämnat spår av snabbt åldrande i hans annars fläckfria ansikte. “Det är trots allt några år sedan jag besökte er.”
Den bredaxlade, men annars tunne, blonde herren över godset skiner svagt upp.
“Jag tyckte väl att ni var bekant på något vis”, säger han lågt och ser sig om efter sin son, som omärkligt dragit sig en bit ifrån dem i vimlet, men nu långsamt återvänder med släpiga steg.
“Känner du igen fröken Prince, Draco?” frågar Lucius uppfordrande och pojken nickar, aningen besvärat. Metrimona undrar om han minns sitt skryt under den där kvällen för tre år sedan. Kanske, för när han hastigt möter hennes blick far en rodnad över det spetsiga ansiktet. Nu ser han dock inte alls lika självsäker ut som då. Faktum är att hon blir djupt skakad av de mörka ringarna under ögonen och hans ihåliga kinder. Inte ens de stiliga kläderna kan dölja hur illa medfaren han är. Hans tillvaro under det senaste året måste vara mer än de flesta klarar av under en livstid, tänker Metrimona. Och han är ändå bara en tonårspojke. Hon känner sig, trots omständigheterna, underligt upprymd över att få egentid med honom. Någonstans i hennes medvetande börjar fröet till en idé att spira.

Draco ser dock inte alls förtjust ut när han pliktskyldigast slänger iväg sin långa arm inåt salongerna: “Den här vägen, miss.”
Metrimona följer honom med ett tankfullt uttryck i ansiktet. Den här gången tänker hon inte snubbla på de höga klackarna.
“Vilket rum vill ni se först?” frågar Draco buttert och tar långa kliv framför henne. Porträttens ögon följer dem, trots att det vimlar av högtidsklädda människor i salarna. Metrimona får syn på sin svartvita uppenbarelse i en av de höga speglarna, en spader dam i den hänsynslöst blandade leken.
“Åh”, svarar hon långdraget medan hon vandrar med ögonen över kristallkronans prismor och minns hur den - påverkad av hennes okontrollerade kraft - föll över folkhavet då för tre år sedan, “ett av de lugnare rummen skulle passa bra. Jag är inte särdeles förtjust i folksamlingar”, flyger det ur henne innan hon hinner tänka sig för. Draco rycker på axlarna.
“Vem är det?” mumlar han och hon noterar att de faktiskt är på väg mot ett av de lugnare gemaken, ett rum i mörkgröna nyanser och med en eldstad där lågorna tycks stå stilla. Hon kan inte låta bli att se sig storögt omkring, men samlar illa kvickt ihop ansiktsdragen när han skickar en slug blick mot henne.
“Så, vilken magisk familj tillhör ni egentligen?”
“Prince? Severus Snapes mors sida … vi har faktiskt träffats en gång tidigare.” Hon försöker låta likgiltig inför den kritiska tonen och letar desperat efter ett annat samtalsämne. Skolan dyker genast upp i tankarna och känns någorlunda säkert att diskutera.
“Ni måste ha studerat på Hogwarts?” kastar hon ur sig, när de slår sig ner på ytterkanten och på behörigt avstånd från varandra i en av de rymliga sofforna av mossgrönt siden.
“Far ville att jag skulle gå på Durmstrang”, svarar han kort, “men det blev aldrig så.”
“Och nu har ni avslutat studierna?”
“Jag avbröt dem …” Han hejdar sig och flackar med blicken över rummet. Hon får plötsligt tag i idén; det där fröet som gror inom henne ges färg och form i takt med hans rastlösa rörelser. Han har rest sig från soffans ytterkant och går otåligt mot eldstaden, börjar vrida och vända på några föremål på spiselkransen.
“Är det så att du kanske saknar studierna?” Hon märker att en iver lyser igenom i hennes röst. “Jag arbetar centralt på skolans administration, och om ni kanske ville … har intresse av att …”
“Jag förstår inte vad ni indikerar.” Draco låter plötsligt kall.
“Jag skulle kunna ordna …” Hon finner inte orden. Hur mycket kan hon lova egentligen? Vad skulle Severus tänka om det här?
“Lite tydlighet, om jag får be!” fräser han till och vänder sig mot henne. Hon ryggar nästan tillbaka för stålet i hans ögon, och blicken dras ofrivilligt till hans vänstra handled. Han måste ju vara en av dem nu, med tanke på allt som skett. Men hon påminner sig om att hon mött de där ögonen många fler gånger än han vet om. I en skolsal på Hogwarts, där han till sist blev en ivrig och extremt ambitiös elev.
“Ni har rätt, tydlighet är a och o i all undervisning”, säger hon diplomatiskt och noterar att han betraktar henne med skärpt uppmärksamhet. “Det råkar faktiskt vara så, att vi på Hogwarts just nu har en relativt ny och mycket högpresterande elev från Sverige. Skulle ni vara intresserad av lite studier på distans?”



Jessica drar försiktigt längs sin vänstra underarm med den ringprydda högerhanden. Vigselringen från Rosier sitter kvar på ringfingret som i ett försök att låta hans minne leva kvar. Men kontrasten från ringen på pekfingret gentemot sammetstyget i rött går inte att undvika. Hon synar den för ett ögonblick innan hon vänder blicken mot Severus som gör allt för att undvika att följa Draco och Metrimona med blicken. Hon skänker honom en tanke, “oroa dig inte”, och när han möter hennes ögon vet hon att han fått hennes tysta meddelande. De står vid sidan av från Lucius som fortfarande, i sin märglade kropp och ställning, välkomnar människor. Folkskaran är stor, visserligen, men de senaste åren har fått ännu fler människor att dra sig undan från denna typ av evangemang. Snart är både Draco och Metrimona försvunna från deras syn och ingen av dem verkar särskilt bekväma med faktumet. Tills de stålsätter sig och följer Lucius när han diskret manar dem till det. De bestiger den breda trappan med elegans och tunga steg. Precis som att varenda trappsteg var ett steg mot en svår framtid. En kall hand rör vid Jessicas skuldra och hon suger in ett djupt andetag innan hon ler försiktigt mot sin svägerska. Avery är flera steg bakom Lara och när Jessica synar människorna i entréhallens värme ser hon inget annat än stel kyla. Så propert, fnyser hon långt inombords, bakom flera meter tjocka murar.

Porträtten längs hallen på husets högsta plan vakar över de fem dödsätarna medan deras steg ekar i det tysta. Långt, långt, borta hörs pianospelet från flygeln under dem. Men det hade kunnat vara i en helt annan värld. Utanför rummet där mötet ska hållas står Lestrange lutad mot väggen med det lockiga håret över ansiktet. Den ena klacken har hon mot väggen medan den andra håller henne kvar i sin position. Hela huvudet rycker till på henne när hon vinklar sig för att se på dem.
“Dyker ni redan upp? Oväntat”, fnissar hon torrt och biter sig i tungan med de gråvita, förstörda, tänderna. Dubbelhakan viker sig när hon grimaserar underligt.
“Ett viktigt möte”, noterar Snape, “ingen tid får spillas.”
“Och jag som trodde att ni skulle roa er och glömma bort tiden så att jag kunde roa mig med att se på lite tortyr”, fnittrar hon och slänger sig från väggen för att öppna dörren åt dem. I en djup och förnedrande bockning låter hon dem stiga in i rummet.



Ett isande regn en vintermorgon i minusgrader är vad känslan kunnat beskrivas som. Det är, om möjligt, det kyligaste rummet Jessica någonsin trätt in i. Men om det syns på någon ja då är det sättet Lucius Malfoy ryser till på. Kanske gläder han sig åt att Herren inte ser det där han sitter bortvänd från dörröppningen med sin fåtölj riktad mot elden. En illabådande skugga kastar sig över rummet och långbordet bakom Herren. Flera av dem sitter redan där. Yaxley och Mulciber mittemot varandra, i ett tyst samtal för att inte störa. Dolohov har platsen intill Yaxley men närmast fåtöljen är ändå två platser tomma. Snape intar den till höger om Herren och Jess den vänstra. Precis intill Dolohov som är upptagen med att nonchalant iaktta smutsen under sina naglar. Han ler brett åt henne men hon härmar inte gesten utan ser mot fåtöljens rygg med sådan intensitet att hon hade kunnat bränna hål på den. Hon visar naturligtvis inget - men Dolohov är en av de få människor hon inte tål. Hans fru försvann någon gång efter första trolldomskriget och Jess klandrar henne inte. Såsom hon minns Dolohovs fru var hon en stark kvinna. Inte såsom Bellatrix, med sina galna fixeringar och idéer, utan på ett sätt som kanske gjort henne fri. Ändå undrar Jessica om inte Dolohov själv ligger bakom försvinnandet av sin fru. Hon ogillar hans närmanden, som blivit allt fler på senare tid. Långt bakom fasaden av kyla gömmer sig en rädsla för att historien ska upprepa sig. Att Herren ska be henne gifta sig med Dolohov.

Men det finns inte med på hans agenda för kvällens möte, inser hon när han vänder sig om.
“Mina allra närmaste bundsförvanter”, påbörjar han systematiskt att tala. “Vi står inför slutet och jag bör dela med mig av information till er som är av största vikt för vår fortgående seger. För många år sedan stod jag inför ett stort hot. Det har uppdagats igen och vårt ändamål är mer hotat än någonsin. Det är av högsta angelägenhet och prioritet att ni aktivt söker efter fenixorden och dess skara med gamlingar och barn. Yaxley och Dolohov för befälet över snappare som ska söka dag och natt efter tecken på orden. Raven, du ska bevaka varenda, minutiös, sak som var elev på Hogwarts gör - det finns anledning att tro att de har nära kontakt till fenixorden.”
Dolohov är först med att ta till orda.
“Min Herre, snapparna är inte riktigt av rätt kaliber för ett sådant tufft uppdrag.”
“Då ser du till att de är av rätt kaliber, Dolohov!” ryter Herren så att fönsterglasen skallrar. Rummet verkar ha slut på syre och anhängarna tystnar. Det är Bellatrix som bryter den.
“Herre”, hon nästan fnittrar, men inte åt honom utan åt det hon ska säga. “Hur gör vi med informationen angående smutsskallarna som verkar ha fått i uppdrag att propagera för integrationen av mugglare och trollkarlar? Av Snape att döma verkar det ha varit vår mest hatade rektors senaste idé.”
“Det stämmer, Bella”, fnyser Jessica och stolsbenen skriker när hon tvärt ställer sig upp. “Tydligen talar inte historien tydligt nog för hur trollkarlar och häxor behandlats vid tidigare tillfällen då de avslöjats eller röjts för mugglare. Albus Dumbledore verkar tro att vi skall tas emot med öppna armar och kärlek.” Ett kallt skratt lämnar hennes hals och resten av rummet stämmer in i vad de alla, enhetligt, anser vara fullkomligt befängt.
“Och vad är din plan, Raven? Du var general en gång och jag ser dig gärna som det igen.” Det är Herren som talar och han har måhända dragit på smilbanden men inte visat några andra känslor än så.
“Jag har fullt förtroende för att käre Lucius tar hand om problemet.” När hon tittar på honom nickar han snabbt men både hon och Herren kan se osäkerheten bakom hans fasad. Lucius Malfoy lurar inte dem - men detta är ett test de båda kommit överens om att han skall genomgå. Han måste leva upp till förväntningarna på honom. “Mitt förslag, Lucius”, säger hon och han möter hennes blick vari hon hinner uppfatta en glimt av beundran innan han fokuserar. “Är att du skrämmer dem. Kanske kan du lyckas göra karlar av snapparna? Jag misstänker att Dolohov och Yaxley klarar sig utan ett dussin av dem för detta ändamålet.”
Dolohov talar först och snubblar nästan över orden i sin iver. “Givetvis, Raven.” Han vänder blicken mot Herren och nickar högaktligt. “Vi skall inte låta dig bli missnöjd med vårt arbete, Herre.”
“Det återstår att se, Dolohov. Jag förväntar mig inga stora ting från dig bortsett från att du klarar av att hantera situationen.” Tonen på Mörkrets herres röst är neutral men orden är kraftfyllda. Han vänder blicken mot höger och Snape möter genast, lydigt nästan, hans blick och nickar.
“Snape, hur ter sig situationen på Hogwarts?” frågar Herren och fastän rösten är lika neutral som innan så är inte orden tyngda eller betonade. Det är en genuin fråga.
“Ända sedan Raven tillsattes som lärare i Försvar mot Svartkonster har vi genast sett förbättring.”
“Och du har lyckats styra där trots ditt arbete med vår … armé?” Mummel hörs runt bordet men Herren lyfter en hand och de tystnar genast.
“Naturligtvis, Herre.”
“Och jag förmodar att din biträdande assistent har lyckats ha hand om administrationen i din frånvaro?”
“Naturligtvis, Herre.” Lord Voldemorts uppmärksamhet riktar in sig på Lucius Malfoy som nästan skälver i sin plats vid slutet av bordet. Jessica delar en blick med Severus innan de båda, omärkbart, synar bronshandtaget på dörren som leder in i och ut ur rummet. Bådas tankar har ohämmat skänkts till den biträdande assistenten, spader dam bortom den magiskt förseglade dörren.

Kan hon vara det vinnande kortet - esset i ärmen?

Åh, gode Gud, vilket makalöst bra kapitel! Kylan tränger in i byggnaden och till och med jag fryser lite grann!

Ett isande regn en vintermorgon i minusgrader är vad känslan kunnat beskrivas som.

Alltså, bara den meningen får håret i nacken att resa sig. Nu undrar jag hur det ska gå.

Tips:

Dolohov är först med att ta till orda. “Min Herre, snapparna är inte riktigt av rätt kaliber för ett sådant tufft uppdrag.”
“Då ser du till att de är av rätt kaliber, Dolohov!” ryter Herren så att fönsterglasen skallrar. Rummet verkar ha slut på syre och anhängarna tystnar. Det är Bellatrix som bryter den.
“Herre”, hon nästan fnittrar, men inte åt honom utan åt det hon ska säga. “Hur gör vi med informationen angående smutsskallarna som verkar ha fått i uppdrag att propagera för integrationen av mugglare och trollkarlar? Av Snape att döma verkar det ha varit vår mest hatade rektors senaste idé.”

Flytta ner dialogen en rad.

Dolohov är först med att ta till orda.
“Min Herre, snapparna är inte riktigt av rätt kaliber för ett sådant tufft uppdrag.”
“Då ser du till att de är av rätt kaliber, Dolohov!” ryter Herren så att fönsterglasen skallrar. Rummet verkar ha slut på syre och anhängarna tystnar. Det är Bellatrix som bryter den.
“Herre”, hon nästan fnittrar, men inte åt honom utan åt det hon ska säga. “Hur gör vi med informationen angående smutsskallarna som verkar ha fått i uppdrag att propagera för integrationen av mugglare och trollkarlar? Av Snape att döma verkar det ha varit vår mest hatade rektors senaste idé.”


I övrigt var det lika bra som vanligt! Kan det bli värre? Hm... Dum fråga! Så klart att det kommer hända saker.

Spoiler från sjunde boken:



Trezzan har också varit duktig!

Streckläste hela fanfictionen inatt, såå braa!!! Längtar tills nästa kapitel!

Trezzan


Mintygirl89


Lilypotter123


96hpevanescence


boknörd_



Kapitel 26 - Vetskap

Långsamt tonade de välbekanta konturerna av Severus våning fram. En av de platser jag älskade mest på jorden och definitivt den där jag kände mig mest trygg. Dessutom var jag i hans armar och efter alla år hade det fortfarande samma effekt. Ett belåtet ljud undslapp mig och som alltid vaknade jag till av Metrimonas något mörkare stämma. I stunden mellan dröm och medvetande var jag ännu inte van vid att den rösten var min. Men nu kom allt tillbaka - hur vi, via transferens, hade förflyttat oss från Malfoy Manor. Till Severus våning var den magiska övergången möjlig, även om ingen förutom vi tre kände till det.
“Är du med oss, M?” Ordet oss fick mig att yrvaket se från Severus till Jessica, som stod med armarna korsade vid den lilla byrån. Ovanpå möbeln stod skissen jag hade gjort som julgåva för många år sedan. Severus på den tecknade tavlan var omsorgsfullt utarbetad, nyanserad blyerts in i minsta detalj. Han stod i klassrummet, mitt i ett avancerat moment i undervisningen. Man kunde lätt se att det var porträttet av en oändligt beundrad person.

Tavlan stod fint uppställd där på bordsytan, men han hade aldrig vare sig tackat för eller kommenterat den.

Jessica gav bilden en snabb blick innan hon spände ögonen i den verklige Severus, som såg tillbaka med vaksamhet.
"Snape", sa hon och det slog mig att de aldrig använde varandras förnamn. “Ut med språket nu och se inte så tragisk ut. Vad är det som bekymrar dig?”
“Herren frågade specifikt om M, som du kanske minns, Raven.” Jag sjönk tillbaka i hans armar efter ett fåfängt försök att resa på mig, och han hjälpte mig till en stol där han blev stående på vakt vid armstödet, vänd mot Jessica. Hon såg inte speciellt oroad ut.
“Det behöver inte alls betyda något”, sa hon torrt. “Jag skulle säga att det lät som en rutinfråga. Det är klart att herren vill förvissa sig om att den biträdande assistenten lyckas ta hand om administrationen när du är frånvarande.”
“Vad svarade du honom på det, Severus?” undrade jag och nyfikenheten tog för ett ögonblick överhanden över rädslan. Jag tog stöd mot stolskarmen och försökte bli lika rak i ryggen som Jessica. Kunde inte yrseln efter transferensen ge med sig någon gång? Jag ville vara en del av samtalet och inte bli omnämnd i tredje person.
“Jag svarade naturligtvis att allt är i sin ordning, M.” Severus lade en beskyddande hand på min axel och vågor av välbehag strömmande som alltid genom mig av hans beröring. Jessica betraktade oss klentroget och såg ut som om hon ville skaka på huvudet.
“Vid Merlin, efter det där mötet behöver jag en eldwhisky”, suckade hon och trummade otåligt med de azurblå naglarna mot byrån, så att tavlan av Severus darrade till. “Har du något, Snape?”
Jag hajade till, för jag visste ju skälet till att Severus vanligtvis avstod från alkohol. Men hans minspel avslöjade ingenting och snart hade både jag och Jessica var sitt vackert glas i händerna.
“Skål, M. Du ser också ut att behöva det”, sa Jessica och svepte sin dryck med en hastighet som stod i skarp kontrast till hennes aristokratiska framtoning. Hon ställde, med en liten smäll, det tomma glaset på byrån och slätade till den buktande kjolen med röda sammetsdetaljer. “Så”, fortsatte hon och fokuserade de isblå ögonen på mig, “hur gick det för dig med unge herr Malfoy?”
Jag smuttade försiktigt på whiskyn, ville absolut inte bli yr på nytt. “Unge herrn fick ett förslag av mig.” Både Severus och Jessica tittade till, och nu hade jag deras hundraprocentiga uppmärksamhet. “Angående studierna”, fortsatte jag och försökte att inte grimasera när whiskyn brände sin väg genom halsen. “Han avbröt ju dem … i våras.”
Jessica och Severus utbytte en blick och jag behövde inte behärska legilimering för att förstå vad de tänkte.
"Av uppenbara skäl", skyndade jag mig att tillägga och greppade nervöst om det ännu fulla whiskyglaset. "Men, hur som helst, så slog det mig att den unge mannen kunde tänkas vara intresserad av att hålla kontakten med Hogwarts. Jag har läst på om studier på distans", fortsatte jag och hörde ivern avspegla sig i min röst, "studier möjliga att genomföra via flampulver, under övervakning naturligtvis. Det har använts i kristider när eleven inte har haft möjlighet att fysiskt vara på plats."
Jessicas min var obetalbar. Hon stirrade på mig, öppnade munnen och stängde den igen. Till slut vände hon sig till Severus: “Nåväl, jag antar att du som sittande rektor får överväga både risker och eventuella möjligheter med att folk rotar runt i spisarna mellan oss och Malfoys.”
“Ur askan i elden.” Jag harklade mig för att få bort effekten av whiskyn. “Jag förstår att ni tänker det.”
Severus gav mig ett nästan okynnigt ögonkast innan han fastslog: “Det borde väl också finnas möjligheter att få hit pojken under en begränsad tid. Naturligtvis skulle det krävas resurser för en speciell studieplan. Vi kan inte bara kasta in honom på lektionerna, så som läget nu är. Jag …”
“En stark elev skulle kunna vägleda honom, på ett kamratligt sätt”, insköt jag och kände hoppet stiga i takt med värmen på kinderna. “Det är faktiskt så att jag föreslog en student för ändamålet, och unge herrn verkade ... intresserad.”
“Och får vi fråga vem den studenten är?” Jessica betraktade mig nu intensivt, med en blandning av misstro och något jag inte kan beskriva som annat än en viss nyfikenhet. Som om jag blivit en kraft att räkna med. Någon som kunde förändra saker - på gott och ont.



Gryningens ljus började framträda och ge konturer åt årets första dag. Jessicas silhuett tecknades skarpt mot panoramafönstret där hon stod med korsade armar och såg ut över sjön. Som om hon tillfälligt ville dölja sitt ansikte från oss medan hon funderade och överlade med sig själv.

Så vände hon sig häftigt om.
“Jag vill ta mötet dem emellan på mitt ansvar”, sa hon med en ton som inte tålde några motsägelser. “Om pojken ska tussas ihop med en elev från Gryffindor får det inte ske bakom stängda dörrar. Det vet jag bättre än någon annan.”
“Värst vad du tar vid dig, Raven”, sa Severus med en uns av förvåning i rösten. “Nog kan vi hålla den stackars pojken under uppsikt? Och vad Elli Jacobsson beträffar, har hon gått igenom betydligt större utmaningar.”
“Just därför!” utbrast Jessica med oväntad glöd. “Jag kräver full insyn i det här ärendet, Snape, och det blir över min döda kropp om den där pojkuslingen ska ställa till med någon onödig oro …”
“Jag kan hjälpa till att ta hand om honom”, försökte jag, smått ångerfull på grund av den frustration förslaget tycktes orsaka Jessica. Självklart innebar det en risk att sätta sig i förbindelse med Malfoys på det här sättet och det borde jag ha övervägt, men samtidigt brann mitt hjärta för att de två hårt prövade ungdomarna, Elli och Draco, skulle kunna återse varandra.
“Du är redan sysselsatt på heltid med annat arbete, M”, sa Severus varnande och det var uppenbart att han nästintill beordrade mig att hålla en låg profil i ärendet. “Och så bör det förbli. Vi vet nu med säkerhet att herren … lägger stor vikt vid hur administrationen sköts.”
“Som sagt”, återtog Jessica och tröttheten efter den långa natten började synas i hennes ståtliga ansiktsdrag, “kan du definitivt sänka garden där, Snape. Efter allt du och jag har gjort för herren skulle han aldrig ifrågasätta något med vår ledning.”
“Och hur kan du vara så säker på det, korp?” frågade Severus skarpt. “Du som alltid har påstått att du står herren så nära.” Han hade lämnat platsen vid min sida och långsamt tagit några steg fram mot henne vid fönstret. Jessica såg tillbaka på honom med matta ögon, samtidigt som den första aningen av soluppgång gav himlen bakom henne en nyans av torkat blod.
“Behöver jag räkna upp våra meriter?” sa hon monotont. “I grunden har du och jag alltid varit de två verksamma händerna. Höger och vänster, ända sedan Richmond och …”
“Tig, korp. Du har gjort dig förstådd.” Den plötsliga hårdheten i hans röst skrämde mig inte hälften så mycket som benämningen på orten. Namnet Severus brukade mumla i sömnen. Glaset darrade till i min hand och spriten spilldes på min högtidsdräkt när jag ångestfyllt betraktade dem. Jessica såg om möjligt ännu tröttare ut, nästan sorgsen, när hon såg från Severus till mig och tillbaka igen. Hennes axlar sjönk sakta mot bakgrunden av roströd himmel.
“Så M vet inte”, konstaterade hon tyst.

Och rummet började snurra igen, otydligt i kanterna.

Som om hela borgen satts i gungning.

De talade med varandra och jag ville uppfatta orden men hjärnan svek mig, alltför överväldigad av insikten om något som borde skett för länge sedan, något jag hade förträngt in i medvetandets mörkaste skrymslen. Jag såg deras munnar röra sig, uppfattade hur de gjorde upp planer och fattade praktiska beslut, men förstod inte innebörden. Darrande reste jag mig och placerade det halvtomma glaset bredvid Jessicas tomma dito på byrån, för att inte spilla ännu mer. Ett rationellt beslut. Något som gick att begripa. Deras låga röster surrade bakom mig och jag såg deras gestalter närma sig, otydligt reflekterade i ytan på den välarbetade, ömsint skissade tavlan av Severus.
“Raven följer dig till din våning, M. Du behöver vila, och jag ska sätta mig i förbindelse med Lucius angående pojken.” Severus neutrala röst avslöjade ingenting, lågmäld och avvägd som vanligt.

Något skavde oupphörligt i medvetandet.

Jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att gå rakt och inte grabba tag i Jessicas hårda, magra arm för stöd när vi gick genom korridorerna. Hon följde med mig in genom min dörr och drog raskt fram stolen vid det lilla toalettbordet så att jag kunde sätta mig där. Det vackra, gammaldags handfatet nedanför spegeln växlade hela tiden från suddigt till nästan bedövande skärpa. Jag undvek min spegelbild.
“Klarar du dig nu, M?” undrade korpen kärvt och verkade obenägen att lämna mig ensam. “Jag måste tillstå att du har sett piggare ut.”
“Du … du får gärna stanna och ta lite morgonte”, fick jag fram och höll mig i kanten på bordet för att rummet skulle stilla sig. Så såg jag på korpen, just nu den enda fasta punkten i tillvaron. En härdad men ståtlig kvinna som vant sysslade med tekoppar och tillbehör. Som samlade ihop de många lagren av högtidsdräktens kjolar och försiktigt satte sig på yttersta kanten av min säng. Den enkla mugglarkvinnans bädd.

Och det, som gått att förtränga i åratal, kunde plötsligt inte vänta en sekund längre.

Jag måste få vetskap.

“Snälla Jessica”, bad jag med skrovlig röst. “Berätta för mig om Richmond.”

Oj, vilket bra kapitel! Men är jag ens förvånad? Nej, självklart inte!
Nu undrar jag förstås men Richmond är, och varför vill Miriam/Metrimona veta om honom/henne? Det blir något att längta till.

Tips:

“Jag vill ta mötet dem emellan på mitt ansvar”, sa hon med en ton som inte tålde några motsägelser. “Om pojken ska tussas ihop med en elev från Gryffindor får det inte ske bakom lyckta dörrar. Det vet jag bättre än någon annan.”


Det är kanske inget fel med ordet, men det låter lite skumt i mina öron. Se alternativen jag har.

“Jag vill ta mötet dem emellan på mitt ansvar”, sa hon med en ton som inte tålde några motsägelser. “Om pojken ska tussas ihop med en elev från Gryffindor får det inte ske bakom låsta/stängda dörrar. Det vet jag bättre än någon annan.”


“Jessica”, bad jag med skrovlig röst. “Berätta för mig om Richmond.”

För att det ska kännas som hon verkligen ber, och för att meningen ska kännas levande, skulle jag vilja lägga till ett ord.

“Snälla Jessica”, bad jag med skrovlig röst. “Berätta för mig om Richmond.”

I övrigt är det underbart som vanligt!