Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Nathaniel nickade instämmande, han trodde att det här skulle kunna fungera bra med planen han hade - han skulle ändå ha gott om män omkring sig där, plus att han skulle ha mer krafter än vad han hade nu.
"Tack." sade han och log sen, det var uppenbart att han egentligen inte behövde svara men han kunde ändå inte låta bli när han fick chansen att prata om det. Det hände ju trots allt inte särskilt ofta, och lite stolt fick man väl lov att vara när man hade kämpat så och fått ett så bra gäng?
"Jag och Charlys har fått ihop ett ordentligt gäng numera." log han.

Iselia la sig ned i sängen och försökte sova, med all sin kraft men hon låg bara där och vred och vände på sig.

Merec såg hans leende och log tillbaka. " Bra jobbat." Sa Merec och kramade hans axel med ena handen- varsamt för att visa hur stolt han var. " Vad ska du göra med gänget när du återfår makten då?" Frågade Merec med en allvarlig ton. "De du stridit med får inte lämnas bakom. Minns det." Sa Merec med ett stabil blick på honom men den var inte ovänlig på något vis.

Både orden och gesten betydde otroligt mycket för Nathaniel - Merec hade varit hans lärare i många år, och hans beröm hade ju alltid varit något han strävat efter. Han hade väl nästan blivit lite som en fadersfigur - även om han aldrig haft några som helst problem med sin egen far, tvärtom hade deras relation varit alldeles strålande god och det gick knappt en dag utan att han saknade sina föräldrar. Men Merec blev en person han höll fast vid, för det var som någon slags livlina tillbaka till den tiden då allt var normalt och dem var vid livet.
"Jag vet. Dels måste dem bli belönade, dem har offrat alldeles för mycket för min skull - men jag hoppas på att dem kommer vilja stanna vid min sida. Jag vet inte vilka jag kan lita på längre häromkring, och jag kommer behöva de jag kan lita på till att hjälpa mig bygga upp allting när jag väl får tillbaka makten. Män som dig." svarade han med ett litet leende, han skulle behöva byta ut en hel mängd höga positioner som hennes far bytt ut till sina män - det var alla möjliga sorters ministrar och allt var det var, för att inte tala om generaler eller liknande.

Merec log varmt, Nathaniel var både uppfostrad och utbildad på rätt sätt och det värmde att höra att han hade en plan för de män som stridit med honom och skulle fortsätta strida med honom i den slutgiltiga fighten.
" Det glädjer mig att du inte glömt varken uppfostran eller utbildningen. Dina föräldrar skulle vara så stolta. "Log han ärligt och sträckte lite på sig.
"Du har rätt, vem tilliten ligger hos kan man aldrig veta, ibland vet man när det är för sent- men detta vet du." Viskade Merec och såg sorgset på honom. " Du behöver vara extra vaksam i början min kung, det är mest troligt att de som är trogna förrädaren kommer slå till då. " Fortsatte han för att sedan skratta vänligt. " Jag är gammal min kung, för gammal min enda önskan är att hålla svärdet en sista gång, tro mig - jag kan fortfarande svinga det." Viskade han med ett sorgset leende. " Jag vet att min plikt är att få tillbaka dig på tronen om jag så dör i försöket." Sa han med ett ärligt ansikte. " Det är min skuld till dina föräldrar, till dig. " Viskade han och vände för ett ögonblick bort blicken i skam.Merec visste att han hade svikit kungen och hans familj den där hemska natten. Han skulle ha varit där, men förrädaren hade övertygat honom om att kvällen var under kontroll att han kunde ta en ledig kväll. Det fanns inget dygn då han inte ångrade det beslutet. Om han hade varit där, med kontroll över sina män skulle det kanske aldrig ha hänt.
"Jag har väntat på denna dagen, så berätta min kung. Vad är din plan för balen?" Frågade han och såg förväntansfullt, vänligt men också troget på honom.

Orden betydde så otroligt mycket för Nathaniel - Merec var någon som hade känt hans föräldrar, och att han sade något sådant var av tung vikt för honom. Normalt var Nathaniel ganska hård emot sig själv - något som bara blivit värre efter morden.
"Tack." svarade han lågt och med ett litet leende emot honom. Han tvivlade själv på hur stolta de skulle vara - han hade gömt sig i tre år innan han ens tagit sig hit för att kunna ta tillbaka makten. Vad hade han ens för vettig ursäkt till det?
"Du har ingen skuld till oss. Men jag skattar väldigt högt att du fortfarande vill stå på min sida." log han emot honom, i hans tycke hade Merec inte gjort det minsta fel - dem hade alla agerat i god tro, ingen hade riktigt kunnat ana förräderiet som väntade.
"Jag kommer försöka ställa honom i en sits där han inte kan agera särskilt mycket emot mig. Jag tänker locka gästernas alla blickar emot mig för att därefter avslöja mig - i det läget måste han hålla sin mask uppe och agera väl inför folket, och skulle han ändå försöka något har jag mina män ibland gästerna." förklarade han och log sedan snett.
"Men du glömmer att jag inte är kung ännu." påpekade han, hade inte vant sig vid att bli kallad det alls ännu.

Merec skrattade mjukt, öppet och nickade. " Det är en bra plan. Mannen är en orm och han kommer spela med om du försätter honom i en situation där han inte har något annat val. " Sa Merec och nickade. "Det kommer du ha." Sa han och log svagt. " Förrädaren måste dödas. Han kommer aldrig sluta smida planer." Viskade han sorgset och såg ned. Att döda, oavsett vem det var var alltid en jobbig situation och något man måste visa ödmjukhet inför. Han log sedan och såg på honom. "Du är den rättmätiga kungen. Du är född till detta. Sen du föddes har du varit kronprins. I tre år tillbaka i tiden har du varit kung trots att du inte haft kronan." Sa han lågt men allvarligt och såg på honom.

Timmarna gick, eller kanske var det minuterna men Iselia kunde inte somna. Hon vände och vred på sig, klev upp ur sängen och gick av och annan och försökte lägga sig tillrätta igen. Det var omöjligt.
Iselia gick fram till balkongen och slog upp dörrarna och klev ut och satte sig i hörnet. Stirrade längtansfullt på skogen och det var där hon tillslut lyckades somna.

"Och gör han inte det, visar han bara folket vilken orm han är - i vilket fall som helst lär vi tjäna på det. Han kommer inte längre kunna agera hur som helst efter att folket vet med säkerhet att jag lever." sade han, det skulle tvinga honom till mer försiktighet och skulle göra att Nathaniel inte skulle tvingas till riktigt samma försiktighet.
Nathaniel hade sedan länge varit beredd på att döda honom. Vilket från början inte verkat som det minsta lilla problem - det var vad den där mannen förtjänade efter vad han hade gjort, och Nathaniel kunde inte påstå att han ändrat åsikt i den frågan. Han hatade fortfarande mannen precis lika mycket, om inte mer eftersom det inte verkade finnas ett uns av skam i hans kropp.
Men samtidigt hade det dykt upp problem - Iselia. Han skulle inte kunna leva med att hon skulle hata honom för det, och han visste faktiskt inte alls vad hon skulle tycka om saken men det var ju ändå hennes far det handlade om.
"Jag vet." nöjde han sig med att svara för stunden, för att därefter nicka lite lätt åt hans ord angående kungen. Visst hade han en poäng, men det var ändå alldeles för ovant.
"Kanske lagligt, men inte på riktigt förrän jag har makten." höll han med.

Iselia hade räknat timmarna, till och med minuterna tills denna hemska dag. Hon hade inte sett Nathaniel på länge, så fort han var hyfsat stabil så hade han flyttats och hon visste inte vart. Hon hade inte kunnat sova på länge för oron, kanske skulle han lämna henne? Men kvällen innan hade hennes pappa tvingat i henne örter som fick en att sova. Hans ord hade varit, du behöver din skönhetssömn, imorgon är det din tid att skina. Hon var utvilad och från stunden hon vaknat hade hon blivit både skrubbad och iordninggjort i timmar.
Hon sken, klänningen hon hade var utan tvivel det vackraste hon någonsin haft på sig. Den var i en ljusrosa färg med guldtrådar isydda i vackra mönster. Stenar som skimrade, att de var äkta diamanter skulle hon inte tvivla på.
Iselia hatade korsetter men de hade tvingat på henne en och nu satt hon upphöjd i en vacker, tronliknande stol. Alla hade masker, förutom hon. Håret hängde i vackra lockar ned för hennes rygg och ned mot hennes mage. Ja nästan till höfterna. Hon hade lovat att vänta tills midnatt, den var nu tio på kvällen och hennes hjärta höll på att hoppa ur bröstet på henne. Att det nästintill var storm med kraftigt regn reagerade inte hon på. Kanske hade hon en finger med i det spelet. Fönsterrutorna dånade av vinden och regnet smattrade så hårt att det lät som stenar föll på dem. Hon kunde knappt andas. Han hade lovat. Upprepade hon gång på gång i sina tankar. Hon hade tappat räkningen på alla män som kommit fram och bett om hennes hand men hon hade sagt nej, vissa hade hon inte ens tittat på som svar. Hon sökte med blicken igenom rummet om och om igen. Vart var han? När hennes far la en hand på hennes axel höll hon på att hoppa högt. "Le Iselia." Fräste han i hennes öra och höll handen så hårt att hon nästan fick tårar i ögonen men hon tvingade sig att le även om det inte var det minsta ärligt så var det åtminstone vackert och det var ju allt som betydde något.

Nathaniel hade haft otroligt fullt upp inför den här dagen - det var väldigt mycket som skulle ordnas, i och med att alla måste vara med på noterna. De måste se till att dem de litade på verkligen kom in, och det med gömda vapen för säkerhets skull. Det var mycket som kunde hända ikväll och de måste vara beredda på vad som helst. För Nathaniels del hade det varit bra, för han hade inte haft tid att bli nervös. Han var betydligt bättre efter att han befriats, även om såren kanske inte var hundraprocentigt läkta så klarade han sig fint med tanke på den korta tid som gått. Men så läkte han också snabbare än normalt nu när hans magi kunnat börja hjälpa till.
Nu var han till slut på plats på balen, och nervositeten hade börjat komma mer och mer. Både för hur det skulle gå - risken var stor att han skulle hamna i samma håla igen som för några dagar sen, det var han väl medveten om. Men det kunde också gå strålande bra, folket måste få veta att han levde. Men han blev allt mer och mer nervös inför att han faktiskt skulle fria - varför i hela friden hade han inte förvarnat henne? Nu ångrade han sig mer och mer, visst var det väl finare att överraska henne men han hade sluppit lite nervositet i alla fall.
Han hade hållit sig i bakgrunden till en början, dels för att börja få koll på läget utan att själv bli upptäckt av vakterna men också för att inte börja sätta igång något prat ännu - hans riktiga ögon var väl synliga, och de var ju inte de vanligaste ögonen direkt. Men nu började det bli dags, klockan tickade sig förbi tio och vidare emot elva - visserligen skulle folk antagligen inte gå förrän dem fått se vem hennes trolovade blev, men han ville ändå vara säker på att så många som möjligt var där och såg honom.
Han började strax styra stegen upp emot den lilla tronen där Iselia satt. På ett sätt hade han sett fram emot den här stunden sedan han kommit in i salen - för hon var något helt fantastiskt vacker där hon satt. Som en ängel.
Då han kom upp på den lilla trapp som var upp till henne, så hörde han hur det viskades bakom honom - folk undrade väl vem han var, då han numera också kastat bort hela den där hållningen han haft innan som vakt. Han var den rättmätige kungen, och det var dags att både bete sig och föra sig som det också nu.
Hennes far skänkte han inte en blick, vilket också det gav anledning till mer prat att inte visa hänsyn till kungen - alla de tidigare hade ägnat sig åt någon slags hälsning eller bugning, men Nathaniel tänkte då inte låtsas längre. Det var slut på den här katt och råtta leken dem emellan. Istället ägnade han uppmärksamheten emot Iselia, och sanningen att säga fann han det väldigt svårt att ens ha uppmärksamhet på något annat just nu.
"Iselia, du är vackrare än någonsin idag - du lyser på kapp med de vackraste av stjärnorna. Det ger mig kanske en liten chans att lyckas här idag, men jag kan åtminstone erbjuda dig en plats vid min sida som drottning. Vill du göra mig den äran att gifta dig med mig?" frågade han med blicken fast på henne, kunde inte ens ta ögonen ifrån henne just nu. Medans han talade gick han också ned på knä, i samma veva som han drog av masken - nu då med ryggen emot publiken, men av deras mumlande att döma funderade dem bara på vem i hela friden han var än så länge.

Tiden började rinna ut, den slog snart tolv och hon kunde inte vänta mer. Hon behövde härifrån, hon hade gett upp och satt nu frenetiskt och letade efter flyktvägar. Hon behövde få av sig klackskorna, hon behövde dra bort kjolen men hon behövde också bli av med korsetten. Hon kunde knappt andas, hur skulle hon lyckas springa? Men oavsett om allt det lyckades så fanns det ingen väg. Det var folk överallt och vakter i varje dörr och hon? Ja hon var vaktad av hökar från alla håll.
Kanske var hennes bästa chans att springa rakt fram? Det var dit hon tittade- rakt framför sig när hon såg någon stiga fram åt hennes håll. Gestalten och hållningen gav henne hopp- kunde det var Nathaniel? De flesta andra hade tappat modet för längesen eftersom hon hade avböjt frieri efter frieri- men detta var en man som var modig. Det faktum att han fullständigt struntade i hennes far höjde bara hennes hopp. Åh snälla nån säg att det är Nathaniel? Tänkte hon om och om igen. Men så slog det henne, varför var han påväg upp till henne? Rädslan slog sina klor i henne och hon svalde hårt. Varför gjorde han inte bara det han skulle för att återta makten? Om han blev kung så skulle hon kunna sluta låtsats vara någon med rang. Då kunde hon återgå till sitt gamla liv.

Hennes far var chockad av att inte visas den respekten han krävde så chockad att han bara stod där- fastrotad i marken men så togs masken av och hennes far förlorade all färg i ansikte- han var ju instängd?

Iselia såg på honom, såg på de där vackra dragen - såg på mannen hon älskade och började le. Vädret började avta eller åtminstone byta riktning - det var inte slottet som var under attack längre. Kanske för att hon inte kände sig lika hotad? Frieriet var det vackraste hon hade hört och hon log större och kände ögonen tåras av glädje. Detta var hennes enda chans, att han erbjöd henne platsen som drottning spelade ingen roll det var ju han som hon ville ha. Hon nickade, skrattade mjukt. "Ja, såklart Nathaniel. "Andades hon och lutade sig framåt för att pussa hans kind. " Lova att jag får bestämma mina kläder i framtiden, och jag vill ha ett eget svärd. "Fnissade hon viskande i hans öra. Hon behövde inget av det egentligen. Det var ju han som var priset men kanske, bara kanske kunde hon lyckas få en av de extra sakerna. Hon smekte hans kind med lyckligt leende. " Gör din plikt nu. Folket väntar. "Viskade hon kärleksfullt och hon kunde se sin fars panik.

Fadern hade förlorat varje alternativ och stod nu där, och bara stirrade. Detta var den bästa mannen för hans dotter- den med mest makt. Detta var ju det största riket men ändå var han inte nöjd och hatet i hans ögon både mot Nathaniel och sin egna dotter syntes tydligt. Hans hand letade sig mot svärdet klingan drogs upp en bit. Iselia greppade tag om svärdet med handen för att hindra det från att åka upp mer. Smärtan i handen var enorm men hon höll fast och såg på sin far för att sedan vända blicken mot Nathaniel igen leendes.

Hans far harklade sig. "Får jag presentera det nyförlovade paret Iselia (efternamn minns ej) och Harmion Legrand.(stämmer detta?) " Sa hennes far sammanbitet.