Flowers in the dark [PRS]

Förvånad? Det är ett ord att beskriva Hayley för stunden. De välplockade ögonbrynen höjs upp i pannan på henne, tjutet hade varit isande i hennes stackars, dekorerade öron. Men hon bestämmer sig för att inte döma alldeles för mycket. Hon brukar inte döma folk vid första ögonkast, verkligen inte, men när det kommer till såpass högljudda personer.. ja, då blir hon lite väl förvirrad. Hon själv skulle klassa sig som extrovert, men det betyder inte att hon får öronen att blöda på folk. Det är liksom två olika saker. Gullesnutte var även ett rätt intressant val av ord. De måste stå nära varandra. Uppenbarligen. Så, helt borta och utzoonad står hon där tafatt på stället, hon har absolut ingen aning om vad hon ska göra med sig själv. Istället skickar hon nyfikna blickar åt Chuchus håll, jösses.. hon hade mycket hellre inspekterat plantorna än att stå där med dem. Oartigt? Kanske. Hon säger det åtminstone inte högt för alla att höra. Det brukar inte vara svårt att konversera med nya människor, i princip aldrig. Hon är rätt lättgående. Men nu är hon där på jobb, och tja, hon vill inte göra bort sig totalt. Sen har hon en tendens att inte komma bra överens med tjejer.. vanligtvis i hennes egna ålder, men ändå. Som sagt har hon ett resting bitch face och kan anses som dryg, sen brukar alla tjejer hon kommer någorlunda nära tro att hon ligger med deras pojkvänner. Det är liksom svårt att hämta sig efter det hänt så många gånger, och hon har på känn att Samantha inte riktigt uppskattar hennes närvaro något värst mycket heller.
Artonåringen väcks inte upp från sina tankar och funderingar förrän hon hör sitt egna namn. Så Yaosus manager. Vadd han har en sådan till har hon ingen aning om, då han själv verkade vara chef för hela företaget, men ja, det är väl mycket hon inte vet. Per automatik räcker hon fram sin egna, lätt ringklädda hand och skakar hennes. Ädelstenar på naglarna. Jo, det är märkligt. Verkar lite som att alla i den världen hon nu befinner sig i har lite vad som helst på sig, diamanterna på Chuchus halsband till exempel.. nej, Hayley förstår sig inte på sånt. Tänk hur lätt naglarna åker av, eller hur ett halsband kan fastna och dras sönder. Lite mer försiktig bör man väl ändå vara?
”Trevligt att träffa dig också,” säger hon med sitt vardagliga leende. Och sen kommer det där lite som en käftsmäll. Hayley har nästan lust att skratta, CV? Åh gud. ”Har faktiskt inte jobbat som det innan, det blir något nytt.” Hon har faktiskt inte jobbat med någonting alls förutom på gården, och det gills nog inte. Men Yaosu verkade inte ha brytt sig om det. Samantha.. ja, hon kanske tycker lite annorlunda.

Hayleys svar fick Samantha att bli lite blek om nosen. Aldrig jobbat med något sådant innan? Var det ett dåligt skämt eller? Hursomhelst verkade hon åtminstone försöka hålla ett rakt ansikte och det lyckades ändå till viss del. Ja, till viss del. Hennes ögon avslöjade tyvärr hur hon egentligen tyckte och tänkte angående det hela.
”Ehm..” Började Yaosu med ett litet harklande läte och kliade sig i nacken. ”Samantha här jobbade med min far, hon var hans personliga assistent i ganska många år och blev min manager när jag tog över. Jag kan inte hålla koll på allting själv så hon lägger upp mina dagliga scheman, bokar intervjuer och har första kontakt med pressen”, förklarade han och satte sig ner på huk, för att fiska upp Chuchu i famnen igen. Stämningen var stel och allmänt konstig, förmodligen resultatet av Hayleys förvirring och den äldre kvinnans oförnekliga svartsjuka.
”Nåja, jag hoppas att du ska trivas”, sade Samantha, riktat mot Hayley. Härligt, nu hade hon börjat ignorera tjugoettåringen också. Äsch, det kanske var lika bra att hon fick ur sig allting där och då istället för att gå och hålla på det.
”Det hoppas jag också såklart!” Inflikade Yaosu genast och borrade ner näsan i den lilla vovvens mjuka päls. ”Vi borde gå, vilken våning är mötet på? Och vilket rum?” Nej, utan Samantha hade den unge mannen inte kommit särskilt långt. Inte för att han var särskilt rörig och inte kunde hålla ordning, men ingen människa kunde hålla koll på precis allting hela tiden. Det var en omöjlig uppgift, och därmed hade han låtit en del av det ansvaret falla på någon annans axlar.
”Trettionde våningen, rum sju”, konstaterade Samantha kort och fiskade upp iPaden hon jämt och ständigt släpade omkring på. Jösses, hela hennes entusiasm verkade ha försvunnit inom loppet av några sekunder. Fingrarna susade omkring över den stora skärmen, fram och tillbaka, några gånger innan hon återigen släckte ner skärmen och höjde blicken.
”Det börjar om fem minuter, jag har redan meddelat att vi kanske blir några minuter sena..och chefen för digitaliserings avdelningen är sjuk, så han kommer inte att delta”, sade hon och rätade på sig.
”Okej, då får vi spela in mötet och skicka det till honom på efterhand”, mumlade Yaosu och började röra sig bort mot hissarna, varav en redan stod redo med dörrarna öppna. ”Hayley, vill du ge Chuchu lite vatten när vi kommer upp? Och hämta kaffe till mig, det är så nedrans kallt i rummen däruppe”, fortsatte han med en rysning och släppte ner den lilla hunden på golvet igen, bara för att räcka kopplet mot Hayley. Nu började det på riktigt, inga mer förberedelser.

Där och då har Hayley stor lust att brista ut i skratt. Hon kan inte direkt hålla borta det lilla leendet som bubblar upp över läpparna på henne. De kristallblå ögonen granskar ansiktsuttrycket över Samanthas ansikte, som sagt är hon rätt duktig på att tyda sånt där, och jösses vad skrattretande det är. Hur uppenbart det är, det vill säga. Tyvärr lämnar det ett avtryck som hon inte vill ha, och det gör ont. För helt ärligt har hon känt sig rätt inkapabel till jobbet som står på glänt, men den äldre kvinnans beteende får det klart för henne. Till hundra procent. Så det är inte riktigt ett lyckligt skratt som vill komma ut, som hon håller för sig själv.. nej, hon är rätt generad över sig själv. Under sina arton år borde hon ha mer erfarenhet. Men skulle hon inte ha varit ärlig, sagt att hon jobbat med området innan? Nej, det tänker hon inte göra. De får helt enkelt ta henne för den hon är eller låta henne gå. Hon vet inte riktigt om det är för att Samantha ogillar tanken att någon så oerfaren kommer jobba för dem, eller om det är svartsjuka som gjort henne så tyst helt plötsligt. Svartsjuka? Varför skulle hon vara svartsjuk? Det är något hon verkligen inte vill gå igenom igen. För efter alla gånger folk i hennes ålder sett henne som en homewrecker trots att hon inte gjort något, är faktiskt väldigt utmattande. Den äldre kvinnan är uppenbarligen någon som har mycket kontakt med Yaosu, ergo, de kommer säkerligen ha en del kontakt dem också. Och där och då har hon verkligen inte fått ett gått intryck av henne.
”Åh, jag förstår,” skyndar hon med att säga, Yaosu har verkligen ingen anledning till att förklara vad det är hon jobbar med. Manager funkar fint. Är inte allt det där däremot vad en personlig assistent skulle göra? Jo, verkligen. Men hon har ingen rätt att ifrågasätta det, hon är helt okunnig i jämförelse med dem. Tyvärr. ”Det var trevligt att träffas.” Blicken lämnar inte Samantha en endaste gång, och leendet över läpparna är detsamma, fortfarande väldigt vänligt. Därefter följer hon lydigt efter tjugoettåringen, bara för att notera allt som sägs. Vatten till Chuchu, kaffe till Yaosu. Hon nickar bara till svar, för helt ärligt börjar hon ångra sig en aning. Efter kvinnans beteende känns det inte riktigt rätt att jobba där, nej, någon mer kvalificerad borde göra det istället för hon. Men ja.. det kan hon inte säga där och då, det skulle bara bli en stor röra och göra allt mer problematiskt. Bättre tt ta det efter första mötet istället. Jo, hela samtalet hade tärt på henne en aning, och hon förblir tystlåten. Men det var väl rätt åt henne.

Okej så Yaosu hade alltså inte överdrivit, utan stämningen var minst sagt stel. Okomfortabel, kall, krävande. Samantha hade betett sig ganska oprofessionellt, men kanske det var tjugoettåringens fel i grund och botten? Åh, hur hade det redan hunnit bli pannkaka av det hela? Det var väl nästan ett rekord, då det bara hunnit gå några minuter.
”Just ja! Kan du boka ett bord för tio personer på The Loeb Boathouse i Central Park?” Frågade han Hayley, i samband med att hissdörrarna gled upp med ett plingande läte. ”Det finns tre pentryn på den här våningen om jag kommer ihåg rätt..ett borde ligga strax runt hörnet. När du har gett Chuchu vattnet och bokat bordet är det bara att komma in med kaffet, vi kommer inte att hålla några presentationer eller så som jag förstått det”, fortsatte han och rättade till slipsen medan tänderna gnagde febrilt i underläppen.
”Bord för nio”, påpekade Samantha och plockade återigen upp iPaden. ”Mr Caldwell måste till ett annat möte direkt efter och har ingen tid att avvara. Och förresten flyttade jag fotograferingen tills efter lunchen, så att den sammanfaller med intervjun”, fortsatte hon och släckte ner skärmen igen.
”Det betyder att lunchen blir någonstans runt tolv?” Undrade Yaosu trevande och började pilla med guldkedjan under kragen på skjortan. Nervös? Lite. Det hade inte riktigt hunnit slå honom än, men alla möten och så vidare var väldigt viktiga. Mängden pengar som låg i det hela var kopiös och därmed borde han nog börja vara en gnutta mer nervös. Men till hans försvar hade han faktiskt haft andra saker att tänka på - typ som Hayley. Han ville så otroligt gärna att hon skulle trivas och känna sig välkommen, men uppenbarligen hade han redan misslyckats totalt.
”Samantha, kan du gå före? Jag kommer alldeles strax..” sade tjugoettåringen efter en lång stunds tystnad och gav den äldre kvinnan en utdragen blick.
”Absolut, fem minuter?” Undrade hon och snörpte lite på de där röda läpparna.
”Max fem minuter”, svarade den yngre och log blekt när managern vände sig om och skyndade iväg. Ljudet av klackarna som slog mot golvet var högljutt och hon verkade ha satt både haka och näsa i vädret. Återigen, svartsjuk utan anledning, precis som det brukade vara.
”Förlåt!” Utbrast Yaosu efter några sekunders väntan och vände sig mot den artonåriga flickan. ”Jag vet att hon beter sig som en barnrumpa, men hon blir alltid svartsjuk över småsaker..det kommer att gå över så småningom, jag lovar..orkar du hålla ut tills dess?” Frågade han skamset och gömde ansiktet i händerna med en frustrerad suck. Bra där, be om ursäkt för hur din barnsliga manager beter sig. Utmärkt. ”Jag är verkligen ledsen, Hayley”, upprepade han tyst och lät händerna glida ner igen. ”Förlåt..alltså verkligen förlåt. Det är så orättvist och dumt, tro mig jag inser det själv..lovar att ta ett snack med henne senare.”

Redan där och då känner Hayley sig rätt utmattad över det hela. Inte endast för att det bubblar mycket i skallen på henne, av allt som behöver göras där och då.. utan främst av det där beteendet. Spelar ingen roll om hon är van vid det, det tär på en varje gång oavsett om man märker det eller inte. Aja, det gör ingenting bättre att stå och älta det hela. Det är bara att vara med på mötet, och sedan kan hon ta den där konversationen med den äldre. Så, under tystnad tar hon upp sitt block och en penna ur väskan, och skriver upp The Loeb Boathouse, skriver först en tia, innan hon stryker över det och ersätter den med en nia. Helt ärligt kanske det är dumt att vara sådär tyst, men hon har verkligen ingenting att säga. Vilket är nytt, då hennes mun inte brukar gå att styra. Men så stannar hon upp, när de klivit ut ur hissen och Yaosu ber den äldre kvinnan att gå i förväg. Av någon anledning gör det lite lättare för henne att andas, för varje sekund som hon var i närheten av den där kvinnan kände hon sig dömd. Ingenting som vanligtvis bekymrar henne, men tyvärr gör det det nu. Istället tittar hon på Chuchu, som nosar lite på hennes skor, som att hon vill komma upp i famnen på henne. Vilket hon tillslut får.
”Det är inget att be om ursäkt över, det var inte direkt ditt fel. Sen vet jag inte om det kommer gå över, hon är uppenbarligen förtjust i dig.” De kristallblå ögonen glider tillslut tillbaka upp mot den äldre, med en axelryckning. Nej, det är verkligen inte tjugoettåringens fel. Allt var Samantha, och hon verkar göra lite som hon vill. Hon beter sig mer som än artonåring än vad Hayley själv gör. ”Helt ärligt tror jag inte att det är ett bra jobb för mig i vilket fall som helst, men jag fixar vattnet, kaffet och bokningen.. sen tror jag att det räcker för mig, förlåt.” Det här var verkligen inte bara pågrund av Samanthas ruttna beteende, verkligen inte. Utan mer faktumet att hon själv börjat inse hur idiotiskt det varit att ens tro att det varit ett jobb hon har kapaciteten att göra. Konstigt att det inte slagit henne innan deras lilla, korta möte med varandra. Men Samantha blir nog glad över det. Då får hon Yaosu för sig själv, precis som hon vill ha det. Hayley själv får bara hitta något annat jobb, på något kafé.

Först stod Yaosu mest där och gapade. Han hade redan insett att det hela inte direkt verkade gå som en dans på rosor, men att Hayley skulle sluta innan hon ens börjat? Kunde han ens acceptera det? För helt ärligt tvivlade han lite på att han kunde det. Tjugoettåringen gillade att ha den yngre flickan i sitt sällskap, att ha någon att kunna luta sig mot när allting blev extra jobbigt - någon som han inte behövde ha på sig en mask inför, utan istället en person han kunde visa sitt absolut sanna jag. Så nej, han kunde inte acceptera att hon ville sluta där och då.
”Du ska inte sluta”, for det ur den äldre innan han hann stoppa sig själv. ”Det är visst ett bra jobb för dig”, fortsatte han stammandes, med paniken växande nere i magsäcken. ”Och..och jag vill inte ha någon annan..”, avslutade han tyst och vek undan med blicken. Rösten darrade och andetagen hade blivit en gnutta mer ansträngda, precis på samma sätt som pillandet med kedjan blivit nästintill desperat. De där orden som nyss rymt den yngre flickan hade satt igång en lavin av känslor inom tjugoettåringen. Äsch, det var väl klart att hon ville sluta, eller hur? För vem kunde tänkas vilja dras med en så socialt långsam person som Huaze Yaosu? Vem ville jobba så nära ett monster som hälften av tiden glömde bort innebörden av mänsklighet? Vem skulle inte vilja överge en sådan person?
Ett lätt hysteriskt skratt letade sig upp genom strupen på tjugoettåringen, som var på bristen till tårar vid det laget. Och han som trott att han äntligen hittat någon som faktiskt skulle stanna, någon som han kunde prata med utan att det kändes stelt. Med ett halvt kvävt läte strök han irriterat bort den lilla strömmen med tårar som slutligen börjat leta sig nerför varje respektive kind. Gud vad fånig han var, de hade inte ens känt varandra i mer än vad? Två dygn? Men ändå, ändå stod han där och grinade som en femåring.
”Samantha är inte förtjust i mig..och även om hon nu är det så är det inget jag..jag är inte förtjust i henne, hon är min manager och ingenting annat”, konstaterade Yaosu med ett snörvlande och försökte förgäves hålla naglarna borta från handflatorna. Det gick inte särskilt bra, tyvärr. ”Men om du nu absolut inte vill jobba för mig, då är det bara att komma förbi någon dag och signera ytterligare en bunt med papper.” Efter att ha torkat bort ytterligare några envisa tårar, samlade han sig själv och tog några djupa andetag, innan stegen förde honom genom den tomma korridoren mot rum sju. Fin fint, nu betedde han sig också som en barnrumpa. Snacka om att vara en riktig hycklare.

Okej, så orden som kommer ut ur tjugoettåringens mun får ögonen att bli dubbelt så stora på Hayley. Jösses, det verkar lite som att han är riktigt duktig på det där, att få de kristallblå ögonen att bli stora som tefat. Om det varit någon annan hade hon nog brustit ut i skratt, för att det hade varit ett sånt uppenbart skämt.. men ja, nu känns det inte riktigt som det. Den andre verkar vara genuin, inte som att han vill driva med henne. Reaktionen hon fått är verkligen inte den hon förväntat sig, utan hans blick viker undan, andetagen verkar bli lite häftigare och pillandet med kedjan blir bara allt mer desperat. Det känns lite som att de missförstått varandra.
”Yaosu, ta det inte personligt. Samtalet med Samantha fick mig bara att inse hur långt ifrån kvalificerad jag ör för jobbet, jag vill fortfarande prata med dig, såklart.” För visst måste även den andre se honom som helt omöjlig att ha som privat assistent? Åtminstone när man kollar på hennes CV, faktumet att hon inte haft något tidigare jobb överhuvudtaget. Dumma Hayley, uppenbarligen har den andre anledningar till att han anställt henne från första början, men det skulle inte förvåna henne om han först nu inser att hon är helt omöjlig. Dock brister det lite i bröstkorgen när de där små strömmarna med tårar slingrar sig ner över kinderna på honom. Utan att riktigt tänka sig för glider den lediga handen, som inte håller i Chuchu, upp mot en av kinderna, och stryker bort dem. Som att det på något sätt kommer göra något bättre. Nej, antagligen bara saker och ting värre. Yaosu vill troligen inte bli rörd av henne. Att tjugoettåringen inte förstår att Samantha är förtjust i honom är lite bedårande, oskyldigt på något sätt. Och av någon olustig anledning blir hon nästan lättad över att han inte känner detsamma. Varför vet hon inte riktigt. Blicken flackar mellan Yaosus handflator och hans ansikte. Naglarna har börjat skära in sig i huden igen, och hon är kvick med att fånga upp en av dem.
”Sluta med det där, snälla?” Kanske det är fullständigt korkat att hålla kvar den där handen, men han kan inte gå in på mötet sådär, han verkar ju vara påväg att få en panikattack.

”Kvalificerad? Du behöver inte ens vara kvalificerad för jobbet, det var inte ens därför jag anställde dig!” Grälade Yaosu och ruskade gång på gång på huvudet så att de svarta lockarna studsade omkring. ”Jag anställde dig bara för att jag tyckte om dig, för att du verkade ha viljan att lära och..du är som sagt duktig på att lyssna”, fortsatte han lätt förtvivlat samtidigt som axlarna sjönk ihop på honom. Att anställa Hayley hade liksom varit perfekt - han behövde någon som kunde hjälpa honom med hunden, huset och lite andra småsaker. Att hon sedan var perfekt på alla andra sätt och vis, det var ju en helt annan grej, men ändå. Det var nog den största anledningen till att paniken brutit sig lös inom honom. Och helt ärligt, han ville inte bli lämnad igen, övergiven och eländig. Däremot ryggade tjugoettåringen tillbaka en aning när de där släta fingrarna strök sig över kinderna. Kroppskontakt var som sagt någonting han inte var direkt van vid. Kanske när det var Samantha som var där och pillade, men det var ett faktum han i slutändan varit tvungen att finna sig i.
”Sluta med vad?” Kraxade den äldre, som inte insett hur naglarna var och grävde i handflatan. Blodet hade börjat sippra fram och slingrade sig gentemot den ljusa huden. ”Åh..” Försiktigt lossade han på greppet och mötte därefter den yngre flickans blick. Hela kroppen skakade av någon outgrundlig anledning och snörvlandet pågick ännu. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Sjunka genom golvet för att han skämdes så otroligt över sitt ruttna beteende? Jo, det var en ganska bra plan, dock ingenting han kunde utföra med sin materiella kropp. Attans, för det hade verkligen varit en perfekt utväg.
”Förlåt..förlåt, jag vet att det här inte är vettigt på någon nivå överhuvudtaget”, viskade Yaosu och torkade bort den nya strömmen med tårar. ”Jag tycker bara om dig så..så mycket och..” Rösten tynade bort och ögonlocken slöts. Usch, vad höll han ens på med? Vart hade han tänkt sig att den här konversationen skulle leda? En mycket bra fråga faktiskt.

Kanske det är så att den äldre av de två ungdomarna inte har samma syn på det hela som Samantha verkat ha. Egentligen borde väl Hayley ha gissat på det, med tanke på att det var han som anställde henne.. men ja, tyvärr kunde hon inte greppa sina händer om det, det kändes inte rätt. För varför egentligen skulle man vilja ha henne? Såna tankar brukar inte bubbla runt i huvudet på henne, hon är rätt duktig på att hålla alla nedvärderande tankar mot sig själv borta. Men nu verkar det som att de kommit tillbaka, under en väldigt dålig situation.
”Är du säker.. för jag menar, Samantha verkade inte riktigt tycka om det, och jag förstår verkligen om du inte gör det.” Jo, hon har viljan att lära sig, vilket kanske är konstigt efter allting som hänt. Och kanske hon är duktig på att lyssna, kanske inte. Även axlarna hos henne sjunker en aning, och helt ärligt svider det till en aning. Hon har verkligen ingen aning om varför. Varför hon blir lite sårad över faktumet att Yaosu drar sig undan från hennes hand, när han utan något problem låter den äldre kvinnan röra honom. Men de hade legat bredvid varandra under natten, hon hade haft armarna om honom och då hade det inte varit något problem. Ja, kanske det bara är han som bestämmer när och hur. Dumma tankar, han praktiskt taget gråter och det är vad hon tänker på? Aja, handen glider åt sidan, och istället låter hon uppmärksamheten försiktigt glida till Chuchu, som slickar henne om de smala, långa fingrarna.
”Det är inget att be om ursäkt för, som sagt.” Med ett magert leende höjer hon återigen blicken mot den andre. Den här gången tänker hon inte stryka bort tårarna från hans kinder, eller dra in honom i en kram. Att de skulle gå in på det där mötet om fem minuter är i princip omöjligt, inte när Yaosu skakar så mycket, eller när han gråter och blöder om händerna. Men hon blir lite rörd av de där orden.
”Jag tycker om dig också,” erkänner hon, så bekymmerslöst hon bara kan. För egentligen är det inte ord hon slänger ur sig hur som helst, långt ifrån. Men det kändes rätt att göra det där och då. ”Ska jag gå och säga till Samantha att du inte kan?”

Om Yaosu inte varit säker angående det hela, hade han då stått och predikat på det sätt han nyss gjort? Han tvivlade nämligen ganska starkt på det och tja, det borde Hayley också göra. Vem brydde sig om vad andra tänkte om det hela - att tjugoettåringen anställt någon som inte ens hade ett CV att tala om. Personligen gjorde han ju inte det, brydde sig alltså, och det var även därför han utan problem kunnat anställa den yngre flickan. Hon passade som sagt perfekt, särskilt eftersom hon accepterade den äldre för det stora fån han var. Ungefär på samma sätt som han inte kunde låta bli att uppskatta alla hennes små underliga beteenden, typ hur hon klängde under nätterna och inte förstod sig på vardagliga mugglarsaker. Det var helt enkelt charmigt och han hade ljugit om han sagt något annat.
”Samantha? Hennes åsikt spelar ingen som helst roll i det här fallet”, mumlade Yaosu, som fortsatte att febrilt pilla med guldkedjan. I stunden hade han bra gärna slitit loss den i ett försök att rymma från hela situationen. Inte nog med att han skämt ut sig, allting kändes bara allmänt olustigt vid det laget. Kanske, bara kanske, hade det känts en gnutta bättre om han kunnat rusa iväg utan att någon insåg att det var han. Fast samtidigt var det inte ens ett möjligt scenario, inte en dag som denna.
”Det är visst någonting att be om ursäkt för”, kraxade den äldre efter ett slag och skakade på huvudet. ”Jag beter mig som en femåring..som en liten unge som råkade tappa sin glass på marken..så otroligt patetisk”, skrattade han därefter och blickade upp mot taket. ”Nej”, fortsatte han långsamt och skakade ännu en gång på huvudet. ”Jag kan inte direkt springa från det här..mötet är viktigt, precis som den nedrans fotograferingen.” Han grävde ner fingrarna i håret med en suck och slöt ögonlocken. Det enda positiva var att Hayley sagt att hon tyckte om honom, även om det bara handlade om vänskapen mellan dem. Av så många olika anledningar värmde det i hjärtat på honom, men inte tillräckligt för att få skakandet att sluta. Skulle han verkligen klara av att gå in och sätta sig vid det där långa bordet och babbla på om pengar i två timmar? Nej, det skulle bara sluta med att han bröt ihop totalt.
”Jag vet inte, det här är helt ärligt min första panikattack utanför lägenheten”, medgav tjugoettåringen tyst. ”Så jag vet inte vad jag ska göra..” Och med de orden tog han några vingliga steg fram mot Hayley, bara för att vila pannan mot hennes blonda hjässa. ”Förlåt.”