Någonstans i Sverige

"Inget att tacka för. Jag är med dig 100 % nu." svarade Karl-Fredrik bara, för nu skulle han det och Aaron skulle överleva vad det nu var.
Att fokusera på honom hjälpte upp den känslan att han svek honom. Det hjälpte att fokusera allt på honom och försöka glömma sig själv och det som hänt.
Han hjälpte honom ner och lät honom vila lite innan de gick in till de andra.
Karl-Fredrik hälsade på dem andra och pressade fram ett halvt leende, men orkade inte mer då de ändå genomskådade honom.

Aaron log smått, för det var ju väldigt härligt att höra det iallafall - och att han gjorde alla de här små sakerna betydde så mycket. Det visade att han brydde sig, att han gjorde saker var så mycket mer värt än ord i många fall. Ord var lätta att bara säga utan bakmening medans handlingar var något helt annat. Väl nere vid middagen höll sig Aaron rätt tyst, vilket inte var alldeles ovanligt numera - dels hade han väl dragit sig undan lite mer då han blivit sjuk, även om han fått ett stort stöd ifrån kollektivet. Men också för att koncentrera sig på att hålla illamåendet undan och få i sig maten. Dock hade han ganska precis fått i sig sin portion då illamåendet blev övermäktigt och han fick sticka iväg till toaletten - inget ovanligt, problemet låg väl inte bara i ifall han tog upp näringen utan också ifall han fick behålla maten.

Karl-Henrik åt med god aptit som att han inte sett mat på länge, vilket var sant. Men då Aaron lämnade bordet följde han sakta efter. Han tog med sig ett glas vatten och öppnade sakta dörren. En oro spred sig snabbt över ansiktet, men han dolde den och kom istället fram och höll i honom för att han inte skulle falla ihop.
"Här." sa han sedan och gav honom vattenglaset. Han satte sig ner på golvet med Aaron i sitt knä och höll om honom.
"Du borde nog inte äta så stark mat. Mer buljong eller något och i små portioner." mumlade han och strök honom sakta över ryggen.

På något vis blev det så mycket jobbigare att må såhär skit när han inte ens visste vad det var. Mer än att hans kropp inte skulle klara av näringsbristen så länge till, men samtidigt visste ingen ifall dem skulle kunna göra någonting åt det.
Inget av det blev bättre av att han fått ur sig blod, snarare fick det den där lilla paniken att kännas av i bakhuvudet. Var inte det ett tecken på att det började bli riktigt illa? Aaron hade aldrig varit insatt i medicin, men fick lite annat att tänka på då Karl-Henrik dök upp - vilket fick honom att snabbt försöka tvätta sig i hopp om att han inte hunnit se blodet, även om risken väl var stor. Men han ville inte oroa honom, särskilt inte när han betedde sig såhär gulligt emot honom.
"Kanske. Tack." sade han tyst och försökte dricka lite.

Karl-Fredrik sa inget på en lång stund utan bara smekte honom.
"Hur länge har du haft blod?" frågar han slutligen och försökte hålla rösten lugn och normal även om darrningen hördes.
Ja han var orolig och han skulle fan vända upp och ner på hela sjukvården om de inte gjorde något åt det. Han höll försiktigt om honom med den friska armen och försökte vara den trygghet han absolut inte kände sig som. Vart något högre ljud i huset fick honom att rycka till och han kämpade för att inte falla ihop han med.
"Kom här." sa han slutligen och drog upp honom på fötter och ledde honom till deras rum och säng.
"Du behöver vila, ska jag läsa för dig?" frågar han och plockar fram en bok ur bokhyllan.

Så han hade alltså inte lyckats dölja det, och höra den där darrningen på hans röst skar i hjärtat.
Han ville ha kunnat välkomna honom hem mer, istället kom han hem till en jäkla sjukstuga. Han borde få komma hem och vila upp sig efter att ha varit i krig, och inte komma hem till att ta hand om Aaron. Han skämdes för allt det här, för att han fick komma hem till att se honom såhär. Samtidigt som han var livrädd för vad som hände med honom.
"Idag." nästan viskade han, hoppades att inte rädslan skulle skina igenom alltför mycket.
Då de snart var tillbaka smälte ändå hans hjärta lite av att han ville stanna där och av allt sätta sig och läsa för honom. Det om något var väl gulligt. Ändå skakade han lätt på huvudet, samtidigt som han drog en filt över sig på sängen. Frös trots att han var fullt påklädd, men att förstå allt hans kropp höll på med kändes lönlöst.
"Kom hit." bad han istället, ville mycket hellre bara få ligga intill honom - och han hade en känsla av att också Karl-Fredrik kunde behöva det.

Karl-Fredrik nickade.
"Bra, då har det inte hållit på länge." sa han och försökte låta lugn och hoppfull för hans skull.
Karl-Fredrik kröp ner vid honom och la sig nära för att värma honom.
"När ska du röntga dig?" frågar han lågt och borrar in sitt ansikte i hans nacke för att känna hans goda doft. Försiktigt slöt han ögonen, men öppnade dem snabbt. Det spelades upp hemska scener framför hans ögon så fort han slöt ögonen.
"Om du ursäktar måste jag dricka om jag ska kunna sova." viskade han tyst, det var så han löst sina problem där borta där det inte fanns något annat.
"Jag måste be om medicin, men nu har jag inte det."

Aaron kröp ihop tätt intill honom, tacksam för både hans värme och själva närheten han ingav. Den där tryggheten och trösten han saknat så.
"Nästa vecka. Det var nån särskild sorts röntgen, men jag kommer inte ihåg vad den hette." sade han tyst, Magnus hade lovat att köra dit honom då - han hade ingen lust att ta bussen och visste inte ens om han klarade det på egen hand. Han lutade huvudet emot hans bröstkorg, vände snart upp blicken till honom då han pratade igen.
"Är det så illa?" frågade han tyst.

"Vi får hoppas att vi får svar då." svarade han och hoppas verkligen det, hellre ett svar än denna oro.
"Mmm" svarar Karl-Fredrik och tar sig upp till sin ryggsäck och får fram en flaska med genomskinligt innehåll.
"Jag klarar inte av att somna på egen hand. Är tillbaka då, du vet som när dörren smällde." förklarade han och tog en djup klunk och la sig vid honom igen för att ge värme och närhet.
"Men borde väl söka hjälp gissar jag." mumlar han och tar ytterligare en klunk.

Aaron nickade tyst som svar, önskade verkligen att de kunde få något att gå på iallafall. Något som läkarna kunde medicinera emot. Nu hade dem verkligen ingenting. Visserligen var Aaron rädd för vad det kunde vara, men allt var bättre än den här ovissheten.
"Ja. Du måste lova att göra det." bad han tyst, oroad för hur han egentligen mådde efter det han fått se idag - och av att han måste dricka för att sova. Vilket var oroande, och något som Aaron uppriktigt talat inte alls var bekväm med. Nej, sånt där drog till sig alldeles för många minnen. Men han hade inte hjärtat att säga någonting om det heller, ville inte att han skulle känna sig ännu sämre för något han gjorde för att lyckas somna.
"Är du säker på att det inte går när jag är här?" frågade han tyst, det var ändå oskyldigt att fråga det.