Vikings PRS Emma07 & wolfy

En man dök upp från till synes ingenstans och ville prompt ha Hareks uppmärksamhet. Asta följde honom med blicken en stund då han promenerade iväg innan hon själv fortsatte gå i relativt lugn takt, då hon delvis ville vänta in honom så att de kunde gå tillsammans. Något försjunken i sina tankar var hon också eftersom hon inte riktigt hade koll på omgivningen på samma sätt som hon vanligtvis brukade ha. Överraskad ryckte hon till då en arm slingrade sig om hennes midja bakifrån. Hennes första tanke var att det var Harek som smugit sig ikapp men till hennes förvåning - för att inte tala om fasa - var det mannen från föregående dag. Då hon öppnade munnen för att skrika förde han upp sin hand till hennes mun för att kväva alla ljud hon kunde tänkas ge ifrån sig.


"Nej." Audun kände sig inte det minsta sugen på att festa. Vad hade han för anledning till det? Han hade fortfarande god lust att ge sig av för att döda Knut, och han fick gång på gång övertala sig från att låta bli några dumheter med tanke på rättegången som skulle hållas följande dag. Att hålla Tyra i sina armar lät betydligt mer lockande och han spenderade hellre kvällen tillsammans med henne. Inte minst för att han ville få hennes tankar på annat håll.
"Jag stannar här med dig. Vill du att jag berättar en historia för dig?" Han hade en hel del att dela med sig av efter alla äventyr han varit iväg på.

Mannen hade inte kunnat släppa sitt - enligt honom - misslyckande föregående dag eller kväll, och till sist hittat en chans att närma sig henne igen. Då han åtminstone fått henne tyst flinade han stort, än så länge gick ju saker vägen. Han höll ena handen kvar om henne, lät den andra ingående röra vid hennes ben påväg tillbaka för att börja dra av sig sina egna byxor igen.

På ett vis var det en lättnad, samtidigt som hon hade lite dåligt samvete över att hålla honom här - hon var ju mycket väl medveten om hur förtjusta de var i att fira efter att ha ägnat ett tag här.
"Säker? Jag kan följa med i sådana fall." envisades hon, ville väl mest försäkra sig om det hela även om det verkligen värmde att han stannade här för hennes skull. Och hans gulliga erbjudande lockade fram ett leende hos henne, mycket mer uppriktigt än tidigare - hon kanske inte glömde helt fullt ut vad som hänt, men för stunden lade hon det åt sidan och tänkte inte något på det med hans närhet. Istället lades hennes fokus mer och mer på honom och hur hon gillade honom.
"Tack. Gärna!" sade hon, kanske smått ivrigt - men hon gillade hans historier och höra honom berätta. Fortfarande smått leendes - blev bara mer och mer sig själv igen - drog hon med sig honom emot sängen, kröp hellre ner där och lyssnade på honom än stod här.

Trots mannens hårda grepp om henne försökte hon ta sig loss. Hennes chans att lyckas var liten men hon behövde försöka. Hon vred och ålade sig likt en orm i hans famn, försökte med armbågarna slå till honom för att skapa tillräckligt stor smärta så att han skulle lossa på greppet ens för en stund. Ändå verkade hon inte ha någon chans. Det var som om han visste exakt vad hon skulle göra och i vilken ordning, och han blockerade hennes slag och sparkar i rätt tid och stund. Ilskan ersattes snart av förtvivlan och panik - det här fick helt enkelt inte hända.


Att hon skulle tacka ja till att höra honom berätta en historia hade han förväntat sig, så han hade redan valt ut en som han skulle dela med sig av. Med en arm om henne och blicken fäst i taket började han berätta. Audun behövde inte tillägga några dramatiska detaljer eftersom vikingarnas upptåg var tillräckligt dramatiska, våldsamma och blodiga som de var. Men det var inte de händelserna som hans berättelse huvudsakligen handlade om. Han levde mer in sig i känslor, funderingar och liknande. Trots att han aldrig skulle vilja leva som en präst så funderade man ju givetvis på vad och hur ett sådant liv gick ut på och så vidare bortåt. Poängen med historien den här gången var inte att göra den intressant utan snarare mer att reflektera över saker och ting.

Om Harek inte förstått Auduns ilska tidigare, gjorde han det då sannerligen nu. Då han kom tillbaka ut igen efter att ha pratat med mannen, som mest ville ha lite hjälp med logistiken inför festen, kände han sig först chockad över att få syn på Asta i greppet på den man som tagit sig in i hans hus tidigare innan ilskan tog över helt och hållet. Han rusade ilsket fram och drog våldsamt bort mannen ifrån henne, kastade sig utan minsta eftertanke över honom. Det var först då han insåg att mannen blivit still och slutat andats som han lyckades lugna sig lite, vände upp blicken till Asta och kom på fötter igen.
"Är du okej?" frågade han.

Även om hon inte lade jättemycket vikt vid hans historia, njöt Tyra av att bara ligga och lyssna på honom. Efter att ha dragit med honom ner på sängen hade hon gosat in sig intill honom och legat och bara lyssnat, ritade små mönster med fingrarna på hans bröstkorg. Trots det som tidigare hänt - vilket för stunden åtminstone var glömt - och allt, så kände hon sig rent lycklig här med honom.
"Hur många gånger har ni egentligen rest över till England?" frågade hon nyfiket, log lite emot honom.
"Det är galet, men jag är på ett vis ändå glad att ni kidnappade mig. För jag är lycklig här, lycklig med dig - och jag hade ju aldrig träffat dig annars."

Ett pipigt ljud lämnade hennes läppar då Harek dök upp likt en virvelvind och slet bort mannen ifrån henne. Hennes blick lämnade inte de två männen, och trots den panikslagna känslan som fortfarande vilade över henne kunde hon inte annat än känna belåtenhet över att mannen var borta. Asta studerade det blodiga, sönderslagna ansiktet en stund innan hon lyfte blicken till Harek - hade knappt registrerat hans fråga. Fysiskt var hon ju okej men emotionellt så var det lite av en överdrift att påstå att hon var okej. Hon skulle behöva ägna en stund åt att lugna ner sig.
"Gå i förväg du." Festen hade förmodligen redan kommit igång och männen skulle så småningom började undra var jarlen höll hus någonstans. De skulle sakna hans närvaro.


"Två gånger." De hade bara gjort två resor till England än så länge, men de skulle med rätt hög sannolikhet inom en snar framtid ge sig av igen. Det fanns mycket mer att upptäcka och fler rikedomar att få med sig hem. Orden som därefter lämnade hennes läppar förvånade honom en aning. Tyra var nog den första personen, tillsammans med Asta vågade han gissa på, som var glad över att ha blivit kidnappad.
"Bra." Att hon var lycklig där, lycklig med honom värmde hans hjärta - något som var uppskattat med tanke på ilskan han tidigare känt och fortfarande kände. Inte gentemot henne, det var inte på något vis Tyras fel, utan det bubblande raseriet var riktat mot Knut och de två andra männen. De var inte bättre män än Knut.

Harek fick inget tillfredsställande svar, eller egentligen inget svar alls - fysiskt såg hon ju ut att vara välbehållen, men han kunde ju tänka sig att insidan kunde vara en helt annan efter den här händelsen. Och han ville få höra det, få försäkra sig om att hon inte var helt åt skogen dålig iallafall, men såna här känsligheter var inte hans starka sida och han visste inte riktigt vad han skulle säga eller göra för att göra det bättre på något vis. Han skakade lätt på huvudet.
"Du tror jag vågar släppa dig ur sikte efter det där?" frågade han, upptäckte väl själv hur han brydde sig otroligt mycket om henne redan och det här hade skrämt upp honom rejält.

Tyra vände upp blicken till honom, visserligen var han fåordig men det fick henne bara något mer nyfiken. Hon behövde efter dagens händelser inte ens fråga något om hans känslor - det hade ju varit tydligt tack vare hans reaktion och ilska tidigare att han brytt sig mycket mer än vad hon vågat tro och hoppas på.
"Är du helt säker på att du hellre är kvar här än med dem andra?" frågade hon, hade nästan svårt att tro att han valde henne framför resten av männen. Hon vred på huvudet för att placera en lätt kyss på hans bröst.

Asta svarade honom inte utan vek undan med blicken. Det var obehagligt och chockerande då det hände en gång, men två gånger? Det enda positiva med det hela var att mannen nu var borta och inte skulle komma åt henne igen. Hon fick ta tröst av det samt att Harek återvänt just i det ögonblick han gjort.
"Då går vi väl tillsammans." Trots att hon kände sig ännu mindre på festhumör nu så skulle hon bli tvungen att koppla på sig en glad min. Hon tog ett djupt andetag innan hon sträckte ut handen mot honom. En del av henne ville ta hans kniv för att hugga den upprepade gånger i mannen, trots att han var död, men hon skulle nog lyckas bearbeta sina känslor på annat sätt också.


"Jag skulle inte vara här om jag inte ville." Audun gav henne en menande blick. Så pass bra borde hon känna honom vid det här laget, att hon visste att han inte gjorde saker han inte ville. Åtminstone inte med glädje. Hade han lust att festa så skulle han förmodligen ha gett sig av för att göra det. Men nu kände han för att vara ensam med Tyra. Inte bara med tanke på vad hon gått igenom under dagen, utan för att han faktiskt uppriktigt kände för att spendera tid med henne. Han fick nog av de andra männen som det var ändå.

Harek ville gå fram och hålla om henne trots ilskan som fortfarande bubblade inom honom, på något vis i det försäkra sig om att hon var okej. Men samtidigt som han ville det fick han tvinga sig att låta bli att närma sig henne - det var fullt förståeligt om hon skulle tycka det var obehagligt, så han fick istället lämna det åt henne att bestämma när eller om hon ville vara nära. Men han fick tydligen iallafall hålla hennes hand, vilken han genast mjukt kramade och gav sig på ett förhoppningsvis uppmuntrande leende samtidigt som han återigen styrde stegen emot festen.

Tyra hade väl på ett vis vetat om det, men samtidigt hade hon väl smått svårt att tro att han brydde sig så mycket om henne. Hon hade väl helt enkelt inte riktigt insett det förräns först idag, men det var något som fullkomligt fick hennes hjärta att smälta. En kort stund var hon för ovanlighetens skull bara tyst, brukade sällan hålla tyst några längre stunder men med honom kunde man slappna av och bara njuta. Det dröjde dock inte alltför länge förräns hon sträckte på huvudet med ett litet, nästan busigt leende.
"Jag tycks minnas att någon lovade att lära upp mig lite igår. Och eftersom du nu ändå tänkt stanna här, hade vi ju kunnat passa på med det?" föreslog hon med ett höjt ögonbryn, sade aldrig nej till att få se honom i action. Sen var hon kanske inte på humör till att försöka träna sig svettig hela kvällen, men det skulle minst sagt vara trevligt att få träna med honom för en liten stund iallafall.

En del av henne hade hoppats på att Harek skulle ta henne tillbaka hem istället. Hennes insida praktiskt taget skrek att han gott kunde missa en fest. Men hon sa ingenting. En hel del hade hon snappat upp under sin tid där, och det var först och främst att ingen riktigt verkade vilja tala om sina känslor. Eller bland kvinnor var det vanligare men männen verkade lösa allt med knytnävar och våld. Sedan var det bra med saken. Väl framme vid byggnaden hurrade och tjoade männen högljutt då de fick syn på Harek, klappade med handflator och bägare mot bordet. Trots att det fanns två så kallade "tronstolar" så satte hon sig ner på en bänk istället. Den ena tillhörde jarlen och den andra hans fru. Hon var inte hans, eller någon annans heller för den delen, fru så det var inte hennes plats att sitta på.


"Kanske du minns fel?" föreslog Audun och låg kvar på sängen, gjorde ingen som helst ansats till att resa sig upp. Han visste att han sagt åt Tyra att han kunde lära henne att slåss ordentligt, men han var inte övertygad om att nu var rätt stund. Han borde inte behandla henne som om hon vore liten och försvarlös men hon hade ändå fått sig en stor chock tidigare under dagen. Och hon kom inte från samma omständigheter som han gjorde. Det var dock ingen ursäkt. Ville hon lära sig slåss så skulle hon få göra det också.
"Upp och hoppa då," suckade han med ett leende och klappade till henne på höften innan han hävde upp sig från sängen.

Harek hade tappat så gott som all lust han haft att festa, men han visste att det förväntades att han skulle dyka upp så han försökte intala sig att han bara skulle ägna en liten stund där och umgås med männen innan han tog med sig Asta hem igen. Han förstod väl att det här knappast var där hon helst var för stunden - men han ville heller inte lämna henne på egen hand, inte för att han inte litade på henne utan ifall något liknande skulle ske igen. Även om han inte alls var på humör gav han sig iallafall på att för en stund dricka och prata med männen, dröjde dock inte särskilt länge förräns han styrde stegen mot Asta igen. Lite hade han ju hunnit få i sig, så helt nykter var han kanske inte, men definitivt inte berusad ännu. Det skulle det allt krävas mer för.
"Vill du att vi ska ge oss tillbaka?" frågade han, skulle gärna följa med henne hem igen om hon ville det.

Tyra höjde genast på ögonbrynen då han föreslog det, dock på ett retsamt sätt, hade hunnit bli på bara bättre och bättre humör under tiden som gått och blev mer och mer så gott som sig själv igen. För i hans sällskap kunde hon glömma åtminstone känslorna efter det som hände tidigare och bara njuta av stunden, vilket var guld värt. Bara att få vara med honom och umgås, vare sig de låg och pratade, tränade eller ägnade sig åt mer ingående aktiviteter än så.
"Påstår du att jag har dåligt minne? Det kanske är du som glömt bort det?" frågade hon genast, den där kvicka tungan hade börjat leta sig tillbaka igen men hon log genast nöjt då han gick med på det och skuttade upp ur sängen i väntan på fler instruktioner.