Chlodon/Chleric [PRS]

Okej. Eric bjöd inte på ett leende. Det fick Chloe nästan att tro att han var arg eller irriterad på henne, men samtidigt insåg hon ju att ingenting annat han gjort tydde på det. Så hon utgick från att han inte var sur. Eller arg. Eller förbannad.
”Bra”, svarade hon med samma leende som förut och satte sig ner på sängen. Drog fram den silvriga laptopen under sängen, för någon tv på rummet hade hon inte. Netflix eller någon annan streamingtjänst hade hon inte heller. (Dock hade hon ju åtkomst till familjen Boyds netflixkonto, men det hade känts mer än lite skevt att dra fram och titta därifrån med en annan kille!)
”Vad vill du se för någon film?” frågade hon, efter att ha slagit upp skärmen och gått in på en mindre laglig streamingsajt som förmodligen drog hem några virus på hennes dator för varje klick hon gjorde. Nåväl, det fick det vara värt.

Eric satte sig bredvid Chloe. Nära. Inte i-knät-nära såklart. Men inte heller långt bort. För då kanske den yngre skulle få skuldkänslor eller så för att hon sagt nej och det hade verkligen inte varit bra. Skuldkänslor var ju aldrig roliga att gå runt och bära på.
”Välj nåt du, vad tycker du ens om för filmer?”, frågade han. Nej, så långt hade de tydligen inte kommit ännu i deras lilla relation. Och just i stunden kunde han inte bry sig mindre om vad de skulle kolla på. Eller tja, det klart det fanns tråkiga filmer och sånt, men det kändes ändå viktigt att vara med Chloe. Och bra, såklart.

Det hade blivit enklare om Eric bara sagt någon film. För Chloe visste inte vad han gillade för filmer och var rädd att själv välja någon film som han skulle fullständigt hata. Var det normalt att tänka så, eller var det bara övertänkare som Chloe som gjorde det?
”Hm... Vi kan se hunger games kanske?” föreslog hon. Det var väl inte en töntig film? Nej, det var en film för både killar och tjejer. Inte en sån stereotypisk tjejfilm som killar skulle hata. Hunger games kändes safe. Dessutom ganska bra. Inte en av Chloes favoriter, dock, men den funkade.

Hunger games var okej. Lagom för en sån här dag liksom. Ingen favorit men den funkade.
”Det blir bra”, svarade han med ett svagt leende. Wow, utvecklat svar. Därefter flyttade han upp en bit i sängen. Skulle de ligga ner? Det kändes väl rimligast. Att sitta och glo in i datorskärmen skulle ju leda till typ ryggskott. Aj. Nej, ligga ned blev nog bäst. Om Chloe ens ville vara nära nu efter Erics felsteg. Fan. Tänk om hon bara ville putta ut honom genom dörren direkt. Men att hon inte vågade och därmed satte på en film. En film om ungdomar som hade ihjäl varandra. Okej, jösses Eric. Ska vi ta och chilla lite?

Hunger Games blev bra, sa han i alla fall. Nu kunde Chloe inte veta ifall det stämde eller inte. Förhoppningsvis gjorde det ju det, men hon hade inte möjligheten att läsa av Eric som hon kunde göra med Brandon. Nåväl Chloe, det var bara en film. En film som de förhoppningsvis mestadels skulle hångla framför, istället för att titta på.
Hon sökte fram filmen på den där sajten och klickade igång filmen. Satte sedan datorn mellan dem, ungefär i knähöjd (i alla fall Chloes knähöjd) innan hon la sig ner. Och om Eric också gjorde det gosade hon in sitt ansikte vid hans bröstkorg. Mys.

Hunger games sattes på och Eric följde Chloes exempel med att lägga sig ned. Ja, annars hade det ju blivit stelt. Och huvudet intill bröstkorgen var välkommet men också förvirrande. Vad betydde det ens? (Fast okej Eric. Om du fortfarande syftat på misstaget förut och nu inte ens kan skilja gos från en sexuell inbjudan, ja då är du inte mycket bättre än de där hormonstinna tonårspojkarna som ingen orkar med. Eller vill vara med(undra varför). Skärp dig) Han började iallafall pilla med Chloes hår och sedan så...tja, blev det väl en och annan kyss. Inte mer än så dock. Eric var livrädd för att göra något felsteg igen.

(C) Fullt i korridoren. Blä. Eric hade gått bara några minuter efter att filmen hade slutat dagen därpå. Så tröttheten kunde hon dessvärre inte skylla på den äldre. Nej, det var övertänkandets fel. Gårdagen hade ju varit så bra. Men samtidigt hade hon snurrat in sig ytterligare i alla lögner. Familjen trodde nu att det var slut med Brandon och att Eric var hennes...pojkvän. Jösses, bara tanken var sjuk. Absurd typ. Eric Parker. Definitivt pojkvänsmaterial, men...nej, det kändes mest som en skev dröm. Och en otroligt rörig sådan. Hur som helst, behövde Brandon och hon få ett slut. Det gjorde ont inombords. Hon hade ju aldrig varit ute efter att såra någon. Nu tänkte hon inte berätta om otroheten, men ändå. De två hade ju varit ett par länge. Väldigt länge i jämförelse med många andra i samma ålder, som ständigt bytte person att hålla hand med. Chloe litade ju på Brandon. Han var snäll mot henne, skulle aldrig lämna och så var statusen bra. Men sättet Eric fick det att pirra i kroppen kunde i jämföras med det hon och Brandon hade. Tyvärr. Det gick inte att fortsätta med det där. Och med de tankarna stegade hon bort mot sitt skåp, inte långts bort från Brandons. Hjärtat slog snabbt.

(B) Om Brandon hade vetat att Chloe planerade att göra slut med honom hade han stannat hemma från skolan och stängt av mobilen. Gjort det omöjligt för henne att säga orden till honom. Det faktum att det egentligen inte spelade någon roll, och att hon bara kunde gå vidare ändå, struntade han i. Nåväl. Nu när han kom in i skolan på morgonen var han i alla fall lyckligt ovetandes om flickvännens planer. På väg till sitt skåp hälsade han med diverse vänner och bekanta i korridoren. Och sedan gjorde han ett stopp vid Chloes skåp, som bara var en bit bort från hans eget.
Först tänkte han hälsa med en kram bakifrån eller något annat klyschigt, men sedan insåg han att det där bara var drygt. Kanske inte för honom och Chloe, men för alla andra som fick titta på. Förhållandegrejer i det offentliga var inte nice, och såvida man inte var nykär och verkligen inte kunde hålla händerna ifrån varandra, var det inte okej.
”Hej”, hälsade han leendes istället och lutade sig mot skåpet bredvid hennes.

Chloe började plocka fram skolböckerna ur skåpet. Men om det gick att fokusera på något annat än kärleksdramat? Nej. Självklart inte. Brandon och Eric. Eric och Brandon. Fan. Vad hade hon blivit för person? Tydligen en som var otrogen och nu skulle göra slut med sin pojkvän. Åhhh. Det gjorde ont. Någonstans därinne visste hon ju att det ändå var rätt, men det betydde inte att det var lätt. Hon älskade ju Brandon. Ja, det gjorde hon faktiskt. Men inte längre som en pojkvän. De känslorna hade fadeat ut. Och Eric...ja, hon var dunderkär hur fånigt det än var.
Hallå?! Dags att komma tillbaks till verkligheten, Chloe. Brandon står framför dina ögon. B r a n d o n. Fan. Vad skulle hon göra? Slut duh. Åh, fast den där andra chansen då? Vad hände med den? Eric. Eric hände. Det skulle bli omöjligt att ta sig tillbaks ditt nykära Chlodon. Totalt omöjligt. Det behövde ta slut. Idag. Nu. Hon hade redan dragit ut det hela under alltför många veckor. Det var inte mer än rätt för alla inblandade att bara göra det. Som med ett plåster. Bara dra.
”Jag kan inte va ihop med dig längre”, fick hon fram. Stirrade ner i golvet, men tvingade sig att låta blicken möta Brandons. Fan. Smärta.
”Du har varit en jättefin pojkvän men...men nu gör jag slut”. Okej. Andas Chloe. Andas. Och torka bort den där ensamma tåren från kinden. Vad gör den där? Hon torkade snabbt bort droppen och backade bak ett steg. Allt gjorde ont. Allt.

Brandon stirrade på henne. Hade han gått till fel skåp? Nej, detta var Chloes skåp och det var Chloe framför honom. Fint blont hår, ljus hy, medellång... Definitivt Chloe. Men orden som lämnade hennes läppar var inte Chloes ord. Det kunde inte vara Chloes ord. Allting hade ju blivit som vanligt igen? Deras förhållande hade stabiliserats. Det hade varit lite vingligt fram tills torsdagen veckan därinnan men de hade ju fixat till det. De hade fixat allting, så varför stod hon där och ljög? Vadå ”jag kan inte vara ihop med dig längre”? Varför inte? Han förstod inte sig på henne. Stod bara där och stirrade på henne, med en gapande mun och oförstående blick. Det var tydligt vad hon ville ha sagt - men han kunde inte förstå det. Ville inte förstå.
”Vad menar du?” frågade han och lyfte reflexmässigt på handen för att torka bort den ensamma tåren som rann nerför (ex)flickvännens kind. Hon hann dock före och istället för att bara ta ner handen igen tog han tag i hennes handled. Inte hårt, eller hotfullt på något sätt, men bara för att röra henne. Tjejen som han älskade. Som... krossade hans hjärta? Det kändes så. Som att hon stampade på hans hjärta.
”Jag trodde att vi var okej?” fortsatte han sedan. Kunde fortfarande inte riktigt ta in att han var dumpad. I korridoren. Helvete. Han tittade sig omkring lite. Hade någon märkt att han blev dumpad? Nej, fy vad pinsamt. Bli dumpad inför alla. Åh. ”Kan vi bara prata? Någonstans där vi kan vara ensamma?”

Vadå ’vad menar du’? Det kunde inte bli mycket tydligare. Och kanske hade Chloe varit stolt över sig själv om det om det hela handlade om något annat. Att hon gick rakt på sak trots sin extrema konflikträdsla. (Den lilla detaljen att hon dragit ut på det i veckor var kanske inte så viktig.) Men nu var hon allt annat än stolt. Hon kände sig elak. Så förfärligt elak. Och falsk.
”Jag har tänkt på det ett tag och du har inte gjort något fel men...ja, nu är det slut”, upprepade hon. Om Brandon behövde hjälp att förstå. När en till tår började rinna nedför kinden vände hon sig om och pressade in allt hon hade i famnen in i skåpet igen och låste snabbt. Blickade upp på ex-pojkvännen med blanka ögon.
”Inte nu. Jag- nej, inte nu”, fick hon fram samtidigt som gråten eskalerade och hon backade undan ytterligare. Och därefter sprang hon. Bort. Ut från skolan. Mm, what a lovely day.