Unlucky charms [PRS]

Åh jösses, den andre verkade inte vilja ge med sig överhuvudtaget när det kom till det där med att vara bedårande. Precis som innan smälte hjärtat en gnutta inom Tsukiya, vars fingrar fortsatte att gräva i den mjuka pälsen. Det spelade liksom ingen roll att öronen nyss varit strukna över den fluffiga hjässan. Av någon anledning kändes det som om Renji inte skulle göra honom illa, inte ens omedvetet. Förmodligen hade han gjort det om de inte spenderat natten tillsammans, men nu hade de gjort just det. Sjuttonåringen luktade ju på precis samma sätt oavsett skepnad, även om han funnit sätt att dölja det hela på. Lyckligtvis var det ingenting artonåringen skulle vara tvungen att oroa sig över, speciellt inte då den där lukten av hund redan försvunnit.
Den yngres huvud föll lätt på sned och han strök varsamt fingrarna över ett av öronen och sedan ner längsmed sidan av halsen. Pälsen var så otroligt mjuk och fin, tät och varm - han kunde inte låta bli för stunden. Det var faktiskt den första gången han suttit och klappat en varg överhuvudtaget. För även om han bra gärna haft lust hade han aldrig kunnat klappa sig själv på huvudet. Och även om han nu kunnat det hade det inte alls varit samma sak.

”Deg är ganska lustigt hur du lyckas trycka på precis alla mina knappar även när du inte ens förstår det själv”, muttrade Tsukiya och plockade upp matteboken. Med ett litet knorrande vände han ryggen mot Ren och lutade ryggen mot den äldres sida. Typ den bästa kudden någonsin. Sjuttonåringen drog upp knäna en aning så att han kunde vila den nu öppna boken mot dem. De hade börjat gå igenom kombinatorik, inte hans bästa ämne direkt. Det var just därför som det var så otroligt viktigt för honom att plugga och inte halka efter i just den kursen. Inte ens allt varg-grejs fick komma emellan. Fan, om det nu var så att fullmånen var natten innan ett prov studerade han ändå. Tassarna var inte helt oanvändbara och hjärnan kunde fortfarande snappa upp en hel del, så det så.

Det är verkligen lite som en väldigt härlig massage det där, att bli klappad och kliad på de rätta ställen. Precis vid öronen tillexempel, så tillfredsställande. På något underligt sätt kan han inte undgå att le, hur nu det där breda leendet kan strykas över en vargs ansikte vet han inte, men så är det iallafall. Nöjd och belåten lutar han huvudet mot sina tassar, och sluter ögonlocken en kort stund. Fingrarna i pälsen är nog en av sakerna som lugnar ner honom en aning.. annars skulle han rört sig lite här och var i letan efter föda, eller så kanske Renji hade attackerat sjuttonåringen. Inte helt omöjligt, faktumet att han har så mycket kontroll över läget är förvånande. Eller ja, kontroll och kontroll, han har inte förlorat sinnet helt och hållet iallafall.
Nu har han verkligen ingen som helst aning om vad det är som sägs, eller vad något av orden betyder, men ändå känner han lite värme spridas i kroppen. Ännu någonting märkligt, så väldigt många märkligheter. Bra analys. Kanske det är tonen av rösten som är lite susande, kanske det är personen den kommer ifrån. Det är oklart. När det däremot blir så att rörelsen i pälsen försvinner, ja då blir han ytterst besviken. Med ett besviket läte puttar han försiktigt Tsukiya i midjan. Nu är han fortfarande nära, och ger honom förvisso lite värme, men det är inte samma sak. Uppenbarligen är han irriterande, aldrig skulle han göra så i sin tvåbenta form, men tja, nu är han inte där. Han kanske är en riktigt irriterande varg, vem vet. Allt är nya nyheter för honom.

Återigen, snacka om att trycka på precis alla knappar. Renji verkade inte riktigt kunna acceptera faktumet att Tsukiya ville studera. Men trots att sjuttonåringen verkligen ville ha lite lugn och ro inför sitt pluggande, kunde han inte undgå att känna hur kinderna hettade till när den där nosen puttade till honom i midjan. Okej, det kanske var lika bra att ge upp när det kom till läxorna, han skulle ändå inte kunna uppbåda någon större koncentration med tanke på en viss varg.
”Hörru”, grymtade den yngre av de två ungdomarna och slängde matteboken åt sidan. Därefter vände han sig om och lade sig platt på mage framför artonåringen, med händerna kupade runt det pälsiga ansiktet. ”Vill du att jag ska bli irriterad på riktigt eller? För du kan ge dig fan på att jag kan tvinga min kropp genom förvandlingen bara för att klå upp dig”, luttrade han med underläppen putandes och ögonbrynen hopdragna. Självfallet skulle det där inte ske, men men. Han var tvungen att etablera sig som alfa på något sätt, eller hur? Det var nog ändå bara bra för Ren att ha någon att följa, alltså med tanke på att han betedde sig lite som en förvirrad hundvalp. Å andra sidan var det väl precis vad han var? Äsch då.
”Är du hungrig? Köttet som finns kvar kanske är lite mjukt och ljummet, men antar att det kvittar”, mumlade Tsukiya och satte sig upp. Han sträckte sig efter ryggsäcken som låg någon meter bort och började rota efter den sista påsen med köttbitar. ”Hm, vi får väl se”, fortsatte han och fiskade upp en av dem, bara för att hålla fram den mot den äldre - utan att utstråla varken rädsla eller oro.

Förstod Renji ett endaste ord som kommer ut ur munnen på den tvåbenta filuren? Icke. Men till och med någon så korkad som den lurviga vargen kan höra den stora skillnaden på rösten. Förut var den ljuv och öm, nu är den bitter och sur. Nu kanske han förtjänar det, puttandet i midjan hade mycket möjligt gått för långt.. men det betyder inte att han förstår själv vad det är som pågår. Om Tsukiya varit i samma form som honom hade det kanske varit lite mer självklart, men olyckligtvis är han inte det längre. Istället verkar han analysera det lite mindre bra, och slickar filuren i ansiktet. Som att det på något sätt skulle göra situationen bättre. Dumma, jävla Renji. Fullkomligt idiotisk. Men det visar väl hur bedårande oskyldig han är, som tror att lite slickande i ansiktet är lösningen på allt. Kanske det är det, kanske han kommit på något nytt. Det kan man alltid hoppas på iallafall.
Doften av kött får hela magen att kurra, låta lite väl mycket för hans egna bästa. De stora ögonen fäster sig på påsen med kött, och han slickar sig illvilligt om munnen. Lite som en hundvalp, han blir vän med alla som ger honom föda. Med ett stort skutt kommer han upp på alla fyra, och nosar på köttbiten som sträcks fram till honom. När han blir tillräckligt nöjd sätter han tänderna i den, lägger sig ner och börjar slita, precis som under gårdagen.