Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Du sa själv att jag var bra att ha." Hon såg på honom och lade huvudet lite på sned.
"Men är det så smart att försöka döda oss då? Vi har ju en prinsessa på båten." Det sista sa hon på deras språk och log.
"Jo nu när du säger det minns jag honom."

"Ja, jag menade nog lockbete främst.". Han vände på sig och granskade henne. "Ingen av männen skulle kunna lura på ett sådant sätt som du gör.", sa han och drog lite på läpparna innan han vände på sig igen för att se på männen som laddade kanonerna.
Han stegade förbi de och gick upp mot däck igen för att se ifall de hade närmat sig deras skepp. Vilket de hade. Men de var inte så pass att göra anfall än. Kapten John tog kikaren igen. "De har laddat kanonerna de med.". aHan sänkte den.
"Det är därför du kanske måste gömma dig, eftersom att du är en prinsessa.". Han såg mot Kiliah. "Låt dem inte ta dig."

"Sant det är jag bra på." Hon såg på honom och nickade svagt.
"Okej kapten jag är i din kammare om ni behöver mig." Hon höll svärdet till sig och gick ner till kammaren och stängde dörren efter sig och sate sig på en av stolarna. Hon kunde höra skrik från däcket och smällar small som åskan.
"Tusan detta hade jag glömt."

Kapten John och de andra piraterna hade gjort anfall mot Edward och hans besättning. Skeppen var nu bredvid varandra. Båda sköt kanonkulor mot varandra, och kastade sig över varandra med svärdet i högsta hugg. Ethan tillsammans med några fler från besättningen hade tagit sig över på motståndarens sida för att slåss på deras skepp. Flera stupade i vattnet, med Ethan, tillsammans med besättningen och Kapten John höll sig kvar på fötter.

Hon hade hört allt och när det blivit tyst vågade sig Kiliah sig upp på däck och såg sig om.
"Mår ni bra?" Frågade hon och lade huvudet på sned.

Med andan i halsen och böjd framåt för att luta sig mot sina ben tittade Ethan upp mot Kiliah som visat sig från nedervåningen. "Kiliah.", sa han i ett andetag och torkade bort smuts och svett från ansiktet med baksidan av sin arm. Ethan var täckt i blod av fienden och sår på armar och händer. "Jadå", flåsade han som svar och tog sig över på sitt eget skepp. Andra från besättningen hade tagit några av motståndarna som fångar och bundit fast de på skeppet.
Kapten John visade sig. "Kiliah, är du okej?". Han haltade fram till henne. Ett av hans ben hade tagit illa skada vilket gjorde att han fick samla all vikt på sitt ena ben. "Jag tror det är dags att du berättar för alla vem du är.", viskade han till henne när han kommit tillräckligt nära.

Hon såg på dem alla och suckade.
"Sätt er så ska jag fixa till er. Ni kan inte gå med era skador." Hon såg upp på Kapten John och lade huvudet på sned.
"Nu? " Frågade hon och drog en hand genom håret som hade frigjort sig.
2Ka jag intge göra det senare ikväll?"

Kapten John jämrade sig av smärtan från såret på benet. Det rann blod från det. "Nja, okej, låt oss hämta oss, så kan du berätta senare. Men jag tänkte att det kanske kunde vara bra att veta att vi kommer lägga i hamn i ditt hemland senare.", flåsade han och satte sig ner på en bänk. Ethan hade ställt sig vid rodret och beordrat resten av männen att göra sig klara för avfärd. Motståndarnas skepp skulle snart fallera till havsbotten tillsammans med de andra stupade. Ethan svalde av tanken att de förlorat några av männen från besättningen, några som var hans bästa vänner.
Så gott som det gick började de söka sig på däck för avfärd.

Kiliah såg på honom och gick fram och sjönk ner på tog fram en kniv från bältet hon bar och skar upp byxbenet och såg ett stort sår och lade huvudet på sned.
" Det ser djupt ut." Hon log mjukt och reste sig.
"Jag återkommer snart. Jag tror jag såg något andvändbart."

Ethan styrde skeppet från det nu vrak som lämnats kvar av kapten Edward och hans besättning. Nu hade skymningen satt sig och Ethan beordrade de andra att tända ljusen för att kunna se mer. Jämrande gjorde besättningen som de blev tillsagda. De svor i tystnad när de tände lyktorna på däck.
Kapten John log ett krystat leende mot Kiliah och såg sedan mot Ethan. "Ethan, kom hit, pojk.". Ethan satte sig ner bredvid sin kapten. "Låt mig få undersöka dig.". Kapten John kollade på Ethan. Lade märke till hans sår på armar och händer och ansikte. "De var riktiga mördarmaskiner de där.", sa Kapten John. "Men inte lika mycket som vi.", skrattade Ethan och de andra ur besättningen stämde in i ett skratt för att sedan blicka mot fångarna.