Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Hon var bara alltför gullig. Han var så otroligt lycklig för tillfället, och hennes gulliga lilla näsgnuggning fick honom att le brett. Han gav henne en mjuk puss, lade armarna kring henne i en ordentlig omfamning. Ansiktet lade han sen emot hennes hår, för att ge henne ännu än puss emot hårbottnen. Han trodde inte det var möjligt att vara lyckligare än såhär, och han var otroligt tacksam över att få uppleva allt det här med henne.

Grace gosade sig närmare honom och begravde ansiktet mot hans hals för att andas in doften av honom. Det var en härlig doft som hon aldrig tycktes tröttna på. Det var också en anledning till varför hon tyckte om att sno hans kläder. Inte bara var de mysiga men de hade hans doft som hon kunde sitta och dra in när hon än ville. Vad kunde vara bättre än det? Men allra bäst var det ändå när hon fick vara honom nära och njut av hans varma, trygg omfamning. Det var där hon kände sig hemma och som ingenting kunde hända henne.

Ederel log mjukt och höll om henne, älskade att känna hennes ljuvliga doft och känna hennes hud emot sin. Bara känslan av att ha henne i sin famn var nog för att ta honom till himmelriket. Han hade aldrig någonsin vågat tro på att få lov att vara så lycklig tillsammans med någon, och att återigen få ha det så bra med henne - när han den där dagen för så länge sen letat upp just henne för att döda, hade han aldrig kunnat drömma om att det skulle sluta såhär. Och inte heller efter att hon fått reda på allt han gjort henne, ändå hade hon släppt tillbaks honom in på livet igen. Och han skulle vara evigt tacksam för att hon gett honom en ny chans, och han skulle göra vad som helst för att inte förlora henne igen. Men han var nästan också tacksam över vad de gått igenom på ett vis - det hade fått dem att utvecklas, både som personer och som par. Och han var förvånad själv över vilken lättnad det varit för honom att ha någon som visste vad han var, att han inte längre hade något att dölja för henne. Ryggen var ett exempel på det - innan de bråkat så hade han alltid hållit den dold, sett till att hon trodde hon såg en normal rygg. Väl helt enkelt för att han skämdes för det, men numera struntade han i det och lät henne se hur ärrad den egentligen var.
"Det här är då många gånger bättre än att vara kvar i skolan", sade han lite lätt retsamt till henne.

Då Grace vaknade upp kändes det som om huvudet skulle explodera. Hon låg kvar på den kalla marken en lång stund innan hon förmådde sig att stiga upp. Förvirrat såg hon sig omkring, det dröjde en god stund innan hon började känna igen omgivningen för att tillslut kunna avgöra var någonstans hon var. Hon låg på en gräsmatta i närheten av kyrkogården. Det var mörkt ute och hon hade inte den blekaste aning om vad hon gjorde där. Hon var iklädd ett tunt nattlinne som hon frös i. Armarna var fulla av smutsfläckar, blåmärken och småsår och hon hade en konstig känsla av att ansiktet inte var felfritt det heller. Vad hade hänt? Var det här någon otäck dröm? I såfall ville hon gärna vakna upp så fort som möjligt. Det kändes dock inte som en dröm. Hon stelnade till av rädsla då hon såg en figur stå längre fram på den smala grusvägen, som långsamt kom allt närmare. Hon var på gränsen till att få panik.
"Grace?" Det visade sig vara prästens fru som var ute på en liten kvällspromenad. "Kära barn, vad har du råkat ut för?"

Det dröjde inte länge förrän det närliggande området lystes upp av blåa ljus, då både ambulanser och poliser hade dykt upp. Hon hade fått en filt omkring sig, och blivit undersökt av en akutvårdare som försvunnit iväg då en polis kommit fram för att ställa frågor. Frågor hon inte hade svar på. Det kom snart fram att hon varit spårlöst försvunnen i nästan en hel månad. Något som lät helt otroligt för Grace hade absolut inget minne av att ha varit kidnappad. Polisen menade att hon nog var i chock och att de skulle vilja prata med henne igen senare.

Ederel hade varit helt utom sig under den månad som gått sen Grace försvunnit. Han hade varit helt säker på att några nefiler måste ha fått tag på henne, för vad skulle det annars vara? Han hade vetat att de verkat vara efter henne igen, men ändå hade han totalt misslyckats med att hålla henne säker ifrån dem. Något han skyllde starkt på sig själv för, han borde vara den som skyddade henne undan allt sånt men ändå hade han inte funnits där när hon behövt det. Och nu var hon borta. Det hade gått sån tid att han nästan tvingats tro det värsta, men ändå ville han inte det - han ville inte tro att han skulle ha förlorat henne för alltid. Han klarade inte av det, han måste åtminstone tro på att hon fortfarande var vid liv. Han hade letat, som han hade letat, och hört sig för med alla möjliga som han kände och inte kände och som kunde tänkas veta något av det hela, utan att ha fått något napp. Vilka de än var som tagit henne, så var de oerhört skickliga. Han hade dock snart nåtts av att något hade hänt vid kyrkogården - att någon skulle ha blivit funnen där - och det tog inte lång tid för honom att hinna dit. Han hade snart tagit sig fram genom mängden nyfikna och poliser - som inte brydde sig om honom, inte särskilt konstigt eftersom de trodde sig inte se honom.
"Grace!", utropade han då han till sist kom fram till henne, förskräckt över hur hon såg ut. Vad hade dem gjort med henne? Om han bara visste vilka det var som gjort det här emot henne, han visste knappt vad han skulle ta sig till med dem men ett och annat otrevligt åtminstone. Men ändå var han så otroligt lättad över att se henne vid liv igen.

Grace drog filten tätare omkring sig och huttrade lätt till. Luften var kylig och med tanke på att hon endast var iklädd ett nattlinne så var det inte konstigt att hon frös. Hon hade ingen aning om hur det kom för sig att hon rört sig utomhus i enbart nattlinne, speciellt den här årstiden. Hon tog emot en vattenflaska som en akutvårdare räckte henne, blev uppmanad att försöka dricka några klunkar åtminstone. Hon fuktade sina torra, spruckna läppar och slöt ögonen för en kort stund. Hon var så trött, så trött. Då någon ropade hennes namn ryckte hon lätt till, tappade nästan vattenflaskan i samma veva. Hennes fingrar var oerhört stela och hon kunde inte röra på dem ordentligt. Killen som kom fram till henne verkade alldeles utom sig av oro, vilket hon tyckte var lustigt med tanke på att de inte ens kände varandra. Eller hon visste åtminstone inte vem han var. Däremot kände han igen henne eftersom han ju visste hennes namn och allt. Gick de i samma skola? Nej, hon skulle komma ihåg det där ansiktet om så var fallet.
"Vem är du?" frågade hon med en rynka i pannan.

Hennes fråga fick världen att stanna för några sekunder. Han kunde inte riktigt ta in det, även visste han att hon aldrig skulle låtsas att hon glömt honom. Nej, hon var inte sådan. Hon måste mena allvar med att hon uppriktigt inte visste vem hon var, vilket fullkomligt krossade hans hjärta. Hans älskade Grace var tillbaks, men kände inte ens igen honom. Av någon anledning kändes det nästan som ett hån - dem gav honom henne tillbaks, som för att krossa honom ännu mer, vifta med det framför ögonen på honom. Och på ett vis kunde han inte undgå att undra ifall det var någons sjuka plan att straffa honom för att han varit med henne, straffa honom för att han varit lycklig. Trots att han inte borde vara det. Hans axlar sjönk, och han fick tvinga sig att inte ha en alltför krossad min när han såg på henne.
"Vad har dem gjort med dig, ifall du inte ens kommer ihåg mig?", frågade han tyst.

Det faktum att hon inte visste vem han var verkade göra den unge mannen alldeles förtvivlad, vilket i sin tur gav henne lite dåligt samvete. Men främst fick det henne att känna sig lite obekväm. Vem var han egentligen och hur visste han vem hon var? Grace öppnade munnen men stängde den igen då en kvinna kom rusandes mot henne med öppna armar.
"Mamma," suckade hon och ögonen blev genast blanka. Tårarna svämmade kort därefter över då hon omfamnades av sin kära mor, begravde ansiktet mot hennes axel och skakade lätt. Dels för att hon grät men också för att hon frös och var i chock. Hon visste inte ens vad det var som hade hänt henne.

Ederel såg tyst på henne, kunde fortfarande inte riktigt ta in det hela. Kunde inte förstå att hon inte kom ihåg honom. Eller ja, han hade hört om det någon enstaka gång tidigare att det var något nefilerna gjort emot någon de hållit fången. Men aldrig hade det funnits i hans värld att Grace skulle ha blivit utsatt för det. Han såg snabbt åt sidan då hennes mamma kom dit, han hade faktiskt hållit kontakten en del med henne medans hon varit försvunnen - de hade båda desperat velat hitta henne, och älskade henne så det var ju inte alltför underligt att de hade gjort det. Men det fick honom att inse att han nog också borde ge sig av därifrån, dels för att lämna dem ifred. Hon var redan säkerligen väldigt förvirrad och rädd, och han var rädd att bara förvärra det hela. Men också för att få vara ifred, i en månad hade han gått och varit utom sig av oro för henne. När han sen fått nyheten om det här hade han varit överlycklig och låtit sig själv tro att saker och ting skulle kunna bli som vanligt igen, bara för att drabbas av den här chocken som snarare var värre än att hon var borta. För han visste inte ifall hon någon gång skulle komma ihåg honom igen. Utan ett ord gav han henne en sista, lång blick för att vända sig om och gå därifrån igen med ett löfte till sig själv att leta upp henne nästa dag igen istället.

Halva natten spenderade hon på sjukhuset. Läkarna kunde inte hitta några fysiska fel på henne, annat än de uppenbara småsåren och blåmärken som givetvis tydde på att hon råkat ut för våld. De konstaterade därefter att hon måste ha en temporär minnesförlust på grund av hemskheterna hon upplevt, och chocktillståndet hon nu behövde genomlida. De kunde däremot inte säga hur länge det skulle dröja innan hon återfick sina minnen. Det kunde röra sig om en vecka upp till flera månader.
Tre på natten låg hon nerbäddad i sängen. Hennes mamma satt på sängkanten och vakade över henne, stackaren hade ju varit utom sig av oro den senaste månaden. Grace lyckades sova i några timmar men då hon vaknade upp på morgonen ville hon inte ligga kvar i sängen, hon kände sig rastlös och illa till mods. Hon skulle inte må bättre av att ligga stilla utan hon behövde sysselsätta sig med något. Därför bestämde hon sig för att ta en promenad. Hennes mamma ville absolut följa med men Grace övertalade henne att stanna kvar hemma, att hon skulle hålla sig i närheten. Det var ju inte som om hon skulle våga sig på att gå långa sträckor. Grace gick med armarna om sig och såg sig hela tiden omkring, inbillade sig att någon iakttog henne och att personen i fråga bara väntade på rätt tillfälle att ta henne.