The elements

Tankegångarna som tidigare återkommit till Celines trötta, utmattade huvud hade fått henne att öppna sina sinnen och hjärna lite mer. Just nu är det känslorna som styr henne, som får henne att överväga att faktiskt dela med sig av det som hänt under åren hos Mr Cummings. I vanliga fall hade hon ryggat tillbaka, hon vill inte bli sedd på snett mer än hon redan blir, hon vill inte att någon ska utnyttja familjehemligheterna. Tänk om Amari får för sig att berätta för någon, eller utnyttja informationen för att få som hon vill? Som redan konstaterat verkar den jämnåriga flickan väldigt rar, och det känns inte som att hon skulle göra något liknande, men vem vet? Även de snällaste människorna kan bli tvingade till att berätta något de lovat att hålla hemligt. Dock är det svårt för henne att tänka helt rationellt, även om det blivit lite bättre den senaste tickande minuten. Alla Amaris ord får henne att glida ner bredvid henne, gömma sig och dela med sig av alla historier som ingen utan de i familjen vet om.. tänk vad lättsamt det skulle vara. Tänk vilken vikt som skulle försvinna från de taniga axlarna då. Celine sluter ögonlocken och känner en liten tår glida ner över den fräkniga kinden innan hon fångar upp den med sitt finger.
"Jag är förvirrad, förlåt." viskar hon med ett svagt, ursäktande leende. Hon ville inte att det hon sagt skulle låta avfärdande, tänk om det skulle förstöra den stämning de byggt upp? Nu kanske Celine är väldigt naiv, vilket är något helt nytt, men det hela känns så lockande. Hur ska hon, i sitt nuvarande tillstånd, kunna hålla munnen stängd när allt hon vill är att skrika ut allting? Även om Amari kan göra vad hon vill med det hela, även om allt kan gå nerför och förstöra för hela familjen. Kanske det är värt det? Kanske det kan bli bättre för dem allihop då? Celine tar ett darrigt andetag innan hon låter de mörka ögonen rota sig fast på den jämnåriga flickan. "Pappa hade rätt knäppa, omoderna metoder för att få kontroll på våra krafter. När jag utvecklade mörkerelementet så blev jag instängd i en mörk källare i tre månader för att försöka kontrollera det. Jose som hade ilskeproblem med sina lågor blev dränkt flera gånger för att hålla huvudet kallt. Det är väl inte pappa själv som gjort att flera ut av syskonen blivit nerborrade i ohälsa, utan metoderna. Hazel blev så deprimerad att hon ville ta sitt liv.. Jeremiah blev så frustrerad och fick ett drogproblem för att kunna få bort alla tankar på dessa metoder och händelser." Det känns så sjukt bra att få det sagt, så upplyftande. Men samtidigt känner hon hur hennes inre skriker åt henne att hålla käft, hon har hållit det hemligt i arton år och får för sig att berätta allt för just Amari, bara för en svacka i vardagen? Vart har kontrollbehovet tagit vägen? "När jag var femton så märkte Mr Cummings något annorlunda med mig, och utan någon tanke på vad jag ville fick jag göra abort.. Det kan nog vara bra om du får hem Dominic istället för oss.."

Än en gång så verkade Celine ändra sig, tydligen så hade det varit precis rätt sak att säga i det här läget. Amari tänkte att det måste vara rätt kaotiskt inne i hennes huvud just nu med alla känslor, tankar och minnen som måste virvla runt där inne.
"Det är ingen fara" svarar hon lugnt och gäspar lätt. Det var det verkligen inte, trots att hon fick en viss känsla av att hon inte riktigt hängde med i Celines humörförändringar. Nyss hade hon varit inställd på att de helt enkelt inte skulle prata mer utan bara gå och lägga sig med tanke på hur "closed off" Celine hade verkat, men hade det ändrats. Det var dock inte alls något som Amari kände att den mörkögda flickan behövde be om ursäkt för, det var ju faktiskt rätt förståeligt att saker och ting skulle vara lite kaotiska för henne.
När Celine väl började berätta om sin far och saker som han hade gjort så kunde Amari inte göra annat än att ligga där och titta storögt på henne. Precis som hon redan hade konstaterat innan så var saker och ting betydligt värre i det hemmet än hon vetat tidigare, men det här? Det övergick hennes förstånd hur någon kunde vara så fruktansvärt vidrig, och även om hon inte gillade det så kunde hon heller inte låta bli att tänka att det var ett under att syskonen hade klarat sig igenom den uppväxten. Inte för att de hade klarat sig särskilt bra, det var det nog ingen som kunde hävda med tanke på hur de mådde nu, men ändå. Amari visste inte hur hon själv skulle gjort om hon varit i den situationen som de hade levt i hela sina liv, om hon hade klarat sig igenom det. Helst så ville hon dock inte ta reda på det. Men det som kändes så otroligt förbryllande i det Celine berättade var att det fortfarande verkade finnas någon del av henne som kände sig tvungen att på något sätt försvara honom. Säga att det inte var han som hade gjort det här mot dem, utan hans metoder. Att hon beskrev dem som knäppa och omoderna, och inte omänskliga som de faktiskt var. Och de skulle aldrig ens ha utsatts för såna vidriga metoder om det inte vore för honom, för att de hade blivit adopterade av den där hemska mannen. Amari mådde lätt illa vid tanken på allt det Celine berättade, men det märktes att det var en stor lättnad för flickan att faktiskt få ur sig det. När hon nämnde Dominic så mådde Amari ännu sämre. Tanken på ännu ett oskyldigt barn helt förstört av den där mannen.. Nej, hon tänkte inte låta det ske.
"Celine... Herregud." var allt hon fick ur sig först, innan hon hunnit samla tankarna ordentligt. Hur svarar man ens på något som det där? "Det här är ju helt sjukt? Han är ju helt omänsklig, man kan inte behandla folk, sina egna barn, på det sättet" fortsatte hon sen, och blev allt argare ju mer hon tänkte på det. Hur hade det här kunnat fortgå så länge?

Det känns som att en stor käftsmäll slås mot Celines redan rödflammiga kinder. Även om det känts så skönt att få ut allting, låtit någon veta bortsett från familjen vilka läskigheter som sker utanför husets murar så kommer det ett stygn av dåligt samvete upp längs ryggraden. Skuldkänslor. Mr Cummings är deras far, hon borde inte prata så dåligt om honom, borde ha hållit hans hemligheter. För oavsett om det sårat allihop på olika sätt så har han gett dem ett tak över huvudet, en bekväm säng och träning. De har blivit starkare, fått mer kontrollän de någonsin skulle ha fått annars. De skulle ha blivit medelmåttiga, behövt strösa runt som de andra i deras stad utan någon tydlig, riktig mening. Nu är de starka, självsäkra och till vis mån obeslagbara. Även ärrade, traumatiserade och fullständigt förstörda. Men jo, som den vetenskapsman och smarta man Mr Cummings är så är det väl klart att han fått allihop att fokusera på det positiva. Påmint dem om vad de har och många inte har. Allt går att jämföra med andra, folk har det alltid värre än en själv och man borde sluta vara så förbaskat mesig. Amari verkar inte riktigt veta vad hon ska säga, eller vad hon ska göra med den nya informationen. Det är själviskt av Celine att berätta allt det här för henne, vad ska hon göra med informationen? Tänk om det triggar igång minnen hos henne också? Den blonda artonåringen sluter ögonlocken en kort, tyst stund medan hon drar täcket längre upp över kroppen. Gömmer de lätt våta kinderna, näsan och munnen. Tårarna har lyckligtvis torkat av.
"Han gör det för att hjälpa oss en hel del.. vi hade inte haft den kontroll vi har idag om han inte gått efter sina metoder." mumlar hon beskyddande, hur patetiskt och oförstående det än må vara. Hon kan inte prata strunt om den person som hjälpt dem så mycket. Även om hon avskyr hur hennes syskon blivit affekterade av det hela så är det som inlärt. Som sagt, Mr Cummings har en bra övertalningsförmåga. Och hjärntvättning är nog något han högst gillar. "Vetenskapsmän kan komma med konstiga slutsatser, men han är vår pappa. Han vill ju det som är bäst för oss." Om det är sant eller inte är lite smått oklart. Kanske Cummings är en psykopat och endast vill ha starka ungdomar som kan slåss för honom, kanske han inte känner någonting alls. Dock har han byggt deras mor, och på något sätt visar hon mer omtänksamhet och kärlek till barnen än fadern. Som att han byggt henne för just det, ta hand om barnen och ge dem något av ett hem. Försiktigt stryker Celine sina fingrar över sin mage under täcket, blickar tillbaka på de dagar den svullnat upp. De dagar då två hjärtslag levt hos henne. Han hade gjort det för henne. "Du berättar inte för någon, eller hur?"

Amari rynkade lätt på ögonbrynen när hon hörde det som Celine sa. Jäklar vad han måste ha manipulerat henne och de andra för att hon i ena sekunden ska kunna berätta om de vidriga saker han utsatt dem för, och i nästa försvara honom och på allvar försöka övertyga henne om att han "vill det som är bäst för dem". Det var som att hon hade rabblat upp inövade bortförklaringar, något för att övertyga även sig själv. Och trots att Amari visste mycket väl att det inte var Celines fel att hon kände så och att det här var hennes reaktion så frustrerade det henne oerhört mycket att flickan bredvid henne uppenbarligen var helt blind för hur sjukt det var. Det var nästan så att hon ville ruska om henne för att få henne att förstå. Istället så var hon tvungen att bita ihop och hålla tillbaks för att inte låta alltför hård i sitt svar. Det kändes redan som att hon var tvungen att vara försiktig för att inte få henne att stänga sig igen och bli arg på henne, och det skulle knappast få henne att ändra sig eller se annorlunda på situationen om hon såg det som att Amari på något sätt "attackerade" hennes far. Men det var väldigt svårt att låta bli. Han var uppenbarligen en hemsk människa, och hon hade verkligen ingen sympati för honom eller för något han gjort. Han kunde ruttna bort i sitt labb och det skulle inte röra henne i ryggen. Men hon kunde knappast säga det till Celine.
"Det är klart att jag inte berättar för någon" försäkrade hon henne med lugn röst, trots att hon nog helst hade velat skrika åt henne för att få henne att inse att hennes pappa var ett monster. Hur kunde något av det han gjort varit för deras eget bästa? Om hon själv fick gissa så hade det varit helt av egen vinning som han gjort det, och någon slags morbid nyfikenhet. Vad händer om man stänger in en person med mörker som kraft i ett kolsvart rum i flera månader? Kan man bota ilskeproblem hos någon med eldkrafter genom att dränka dem i vatten? Och det som störde hans planer fick helt enkelt försvinna. Amari sneglade mot Celine ungefär där hennes mage borde vara, även om det var svårt att veta exakt i mörkret, och rös till vid tanken. Hon hade inte ens haft något val.
"Men.. hur kan något av det här vara bra för er? Vad är all kontroll värd om den innebär att ni blir helt förstörda på vägen, att någon av er nästan dör? Det är inte bara konstiga slutsatser, det är fel, det är inte normalt att utsätta människor för sånt" sa hon försiktigt, lite trevande. Var det för mycket? Var det kanske inte tillräckligt? Celine skulle nog bara avfärda henne ändå, komma på mer bortförklaringar. Men hon kunde inte bara ligga där och vara tyst. Hon hade åtminstone låtit bli att lägga till en sista tanke, att om deras pappa verkligen brydde sig, om han verkligen älskade dem och ville det som var bäst för dem, då skulle ingen av dem vara i det tillståndet de var i idag. Hazel skulle inte vilja dö och Jeremiah skulle inte ha ett drogberoende. Faderns metoder hade kanske varit effektiva, men långt ifrån nödvändiga. Det fanns massvis av människor som hade extremt bra kontroll över sina krafter, men de hade inte behövt gå igenom något sånt här. Förmodligen så hade Mr Cummings främst varit intresserad av folk som lydde hans minsta vink och som han hade kontroll över, att de var duktiga inom sina krafter var bara en förlängning av det. Om de var duktiga så gjorde det även honom mäktigare, eftersom han ändå i slutändan var den med kontrollen.

Ett svagt litet leende rotar sig fram över Celines rosiga läppar, det är inte lyckligt och det når definitivt inte upp till öronen, men det är genuint. Äkta, och tacksamt. Även om Amaris lovande ord inte skulle ha gjort henne något lugnare i vanliga fall, då hon långt ifrån litar på henne i rätt tillstånd, så känns det bra. Det känns som att den jämnåriga kommer att hålla dessa hemligheter, och just där och då finner hon sig väldigt lyckligt lottad. Att ha fått bort det där ankaret från axlarna, kroppen känns trygg och varm, hjärnan börjar lugna ner sig en del. Det känns bra, som att hon för engångsskull blir någorlunda avslappnad. Om det är tack vare Amari eller faktumet att hon fått modet, eller dumheten att dela med sig av hemligheterna vet hon inte. Men det spelar ingen roll för närvarande, det känns okej. Som att någon stoppat i henne en massa sömn och lugnande tabletter. Väldigt lyckande sådana.
"Tack," viskar hon efter sin stunds tystnad. De mörka ögonen granskar flickan bredvid henne. Tankarna på alla mörka minnen, eller det som hänt under kvällen försvinner från hennes huvud en stund. Lämnar Celine ifred, något hon inte varit på flera år. Tvekandes flyttar hon sig närmre Amari. Kanske det är något hon kommer ångra i efterhand, men där och då vill hon bara känna sig säker. Krama om någonting och hålla om det hårt, inte låta denna säkerhet någonsin lämna hennes sida. Det konkreta svaret för hennes önskningar är just Amari, så det blir hon som uppmärksamheten riktas mot. En liten, gullig gäspning glider ur läpparna på henne medan hon försiktigt lutar huvudet mot den smala, men välbyggda axeln. "Förstår varför du tänker så.. och egentligen vet vi allihop att det inte är något bra förhållande vi har med honom, men det är det enda vi känner igen. Det enda som är vardag för oss, att börja om på nytt är läskigt, och inte lika tilltalande tyvärr. Han har gjort en del snälla saker ibland, man lär sig att lägga fokus på de sakerna."

En tystnad hade lagt sig över rummet, och efter en stund så började Amari känna sig orolig över att det hon sagt hade varit för hårt trots allt och att Celine återigen hade stängt sig. Den oron visade sig dock vara helt obefogad, för kort efter att hon ens tänkt tanken så bryter Celine tystnaden med en viskning. Sen så överraskar hon Amari genom att flytta sig lite närmre henne, lite trevande, och sen dessutom lägga sitt huvud mot hennes axel. För ett ögonblick så kände Amari sig spänd, mest för att var det sista hon hade väntat sig att flickan bredvid henne skulle göra och för att det överraskat henne, men det tog inte lång tid för henne att slappna av. Att hon skulle göra något sånt var väl inte särskilt konstigt med tanke på omständigheterna, någon sorts närhet kunde ju ändå bidra till den där känslan av trygghet som hon misstänkte att Celine så gärna ville ha just nu. Så det kunde ju knappast skada att låta henne ligga såhär för en natt.
"Ja.. men att börja om på nytt känns som något ni skulle behöva. Och man ska inte behöva lära sig att lägga fokus på de få snälla saker ens pappa gör för att ignorera att allt annat är skit" viskade hon och slöt ögonen. Förmodligen så var de "snälla saker" han gjort som Celine pratade om något i stil med att han lett mot dem någon gång eller klappat någon på axeln. Småsaker som var en självklarhet i alla andra familjer, men något sällsynt att hålla fast vid i deras. Han verkade inte direkt som den mest kärleksfulla eller varma personen direkt. Att han skulle krama något av sina barn eller ens uttrycka någon slags kärlek mot dem kändes helt otänkbart. Kanske överdrev hennes hjärna en aning eftersom hon ändå aldrig hade gillat honom, men om hon utgick från det som Celine hade berättat nu inatt så gissade hon på att hennes antagningar inte var långt ifrån sanningen.
"Försök att sova nu... Jag tror du behöver det" mumlade hon sen. Det gjorde hon faktiskt själv med, sömnen kändes inte alls långt bort nu.

Att någon från utsidan av husets tjocka murar skulle tänka på det viset, förmedla sig så, kommer definitivt inte som någon stor överraskning för Celine. Efter alla år som hon granskat och analyserat människor från en lång bit ifrån så förstår hon även i detta tillstånd hur saker och ting fungerar. Även om hennes talang för att socialisera sig och låtsas vara oberörd är på någon helt annan nivå än någon hon känner, så är det mycket med mänskligheten som hon inte förstår. Som hon och hennes syskon inte har någon aning om. Att familjer fungerar annorlunda än deras är uppenbart, det är så solklart när ögonen lägger sig på ett par med sina barn, skrattandes och glädjefyllda. Som att det inte finns något bekymmer alls. Celine skulle ljuga för sig själv om hon sa att hon inte suktat efter något sådant vackert, men samtidigt vet hon att det inte finns mycket hon kan göra åt det. Som sagt, andra går igenom mycket värre saker.. folk är så snabba med att döma dem och deras sätt att leva, men det finns en viss gemenskap i barnskaran. Om fadern inte varit den onda mannen som han ibland kan vara hade de aldrig kommit så nära varandra. Och kanske det är en baktanke som alltid funnits där hos Mr Cummings, det är åtminstone inte helt otänkbart. Den mannen tänker på varje liten detalj i sina metoder och det han gör.
"Kanske inte, men jag tror vi är rätt förlorade, alla ut av oss. Det är så lätt att följa order och hålla allt man måste göra på en lista, och inte behöva bestämma själv. Det finns positiva saker med det.. men du har nog rätt du." mumlar artonåringen lite smått drömmande och svävande. Om syskonen skulle göra en lista på det som är negativt med Cummings och det positiva, ja då skulle den enda ut av dem bli så mycket längre än den andra. Om de är sanningsenliga det vill säga, många ut av dem kommer nog att argumentera om Cummings gjort dem en tjänst eller inte, men helt opartiskt så är han en hemsk man. En hemsk man som gjort hemska, avskyvärda saker som sätter ditt ärr hos varenda en ut av dem. När sömn sedan kommer på tal igen kommer det där söta lilla leendet fram strukandes än en gång. Ja, tillskillnad från resten av kvällen så känns det som att hon skulle kunna somna oberört, utan mardrömmar som spökar. "Du har rätt igen." Lite sömn skulle nog sitta bra för dem bägge två, och den här gången tänker Celine inte hindra Amari från att somna om. Hon behöver det, och det är dags att inte vara så självisk som hon har en tendens att vara ibland. "Godnatt."

Amari var redan påväg att glida in i en djup sömn, i princip så fort hon slutit ögonen så var det som att all trötthet från den här dagen slog till mot henne med full kraft. Det kändes som att det hade varit den längsta dagen i hennes liv, och hon ville inget hellre än att somna. Hon lyssnade lite halvt på det Celine sa, och om hon inte hade varit så trött så skulle hon återigen ha känt sig ledsen för hennes skull. Vilken tragisk syn på sin egna situation.
"Det tror jag inte.. det finns positiva saker med att försöka också.." mumlade hon sömnigt, inte helt säker på om det hon sa lät vettigt eller inte. Hjärnan var inte på topp för tillfället, men förhoppningsvis så gjorde hon sig förstådd.
"Jag har alltid rätt... Godnatt" svarade hon med ett litet leende. Utan att riktigt tänka på det så lutade hon huvudet åt sidan mot Celines som vilade på hennes axel. Nu när hon tänkte på det så var det faktiskt rätt länge sen hon delade säng med någon överhuvudtaget, och även om Celine kanske inte var den ideala personen att ha där så fick hon medge att det var rätt mysigt. I alla fall just nu när hon redan i princip halvsov och inte riktigt tänkte så mycket på saken. Nästa morgon skulle det förmodligen kännas annorlunda, inte vara samma märkligt intima stämning. Antagligen så skulle hon återigen bli alltför medveten om just vem det var som faktiskt låg där. Men det var inget hon tänkte på just då, det enda hon var någorlunda medveten om var just att det var rätt trevligt att sova tillsammans med någon för en gångs skull, och att hon kände sig väldigt tillfreds där hon låg i den mjuka, varma sängen.

Just där och då är det inte så mycket som kommer in och stannar hos Celine, folk skulle kunna skrika att det brinner och hon skulle vara precis lika oberörd. På ett ungefär. Det verkar som att Amari verkar vara precis lika angelägen att hålla konversationen ingång som henne, vilket inte säger någonting alls. Med tanke på hennes trötta stämma, de viskande orden och hur hon låter sitt huvud luta mot Celines, så är det uppenbart hur sömn skulle sitta fint för dem bägge två. Men trots all utmattning och hjärnan som inte verkar vilja fungera som den brukar, så börjar hon småfnissa av den jämnåriges påstående. Alltid rätt? I vanliga fall hade hon nog hånskrattat och slänga ut sig någon spydig kommentar, men i detta fall så håller hon med. Allt Amari sagt har varit fullständigt förståeligt och rättfärdigade, väldigt genuint, omtänksamt och bara rent ut sagt rart. Att protestera finns det ingen anledning till, stämningen och stunden är alldeles för härlig för det. Med än en gäspning sluter hon ögonlocken och fokuserar på hjärtat som dunkar innanför skjortan den andre burit under kvällen. Det känns mysigt, om några timmar eller dagar kommer hon definitivt ångra sig, vilja ge sig själv en käftsmäll för att ens låtit sig själv vara så nära Amari, visat sig så svag och avslöjat en massa hemligheter. Men just där och då vill, eller orkar hon inte tänka på det. Det känns bra, alldeles utmärkt, och det tar inte lång tid för henne att somna tätt intill den hon tidigare under veckan avskytt.

Ögonen dunkar likt hysteriskt när ögonlocken slås upp. Solens strålar in genom gardinerna väcker henne utan några problem, och även om nattens sömn endast bestått av några timmar så känner hon sig rätt utvilad. Väldigt länge har hon nu förlorat sömn, både pågrund av alldeles förstor mängd tankar som hon tvingar gå igenom, men också för att hennes syskon är alldeles för bra sällskap. Inga mardrömmar alls, vilket Celine faktiskt gjort sig redo för. Emotionellt och fysiskt, och det är mestadels Amaris förtjänst. De mörka ögonen glider upp mot flickan bredvid sig. Under kvällen hade hon inte lagt märke till hur nära de ligger bredvid varandra, och nu kommer det lite som en chock. Hennes ena arm hade slingrat sig om midjan på den andre, kramat om henne som hon brukar göra med kuddar. Dock känns det mycket bättre med en levande person, Celine har verkligen saknat den mänskliga kontakten. Hon gnager sig försiktigt i den brustna underläppen, känner hur kinderna puttrar upp i röd färg av någon oklar anledning, innan hon tvingar sig själv att sätta sig upp. Kanske hon ska fixa lite frukost? Amari har trots allt varit väldigt hjälpsam under hela natten, så det är väl det minsta hon kan göra? Försiktigt klättrar Celine ner för den bekväma, beroendeframkallande sängen innan hon strosar fram till hallen, bara för att dra på sig sina skor och sno till sig Amaris kappa. Det regnar ute, och hon hindrar sig själv från att fundera på det allt för mycket. Det skulle bara öppna upp ett hav med skuldkänslor och skam. Tankar och ånger. Inga roliga saker, helt enkelt.

Långsamt så låter Amari ögonlocken glida upp lite på glänt och kisar sömnigt omkring sig i det nu soliga rummet. Bakom pannbenet på henne bultar en lätt huvudvärk, och hon känner först för att bara somna om igen. Hur länge kunde hon ha sovit egentligen? Ett par timmar? Oavsett hur länge så hade det uppenbarligen varit på tok för lite. Förhoppningsvis så hade Celine sovit längre, eller åtminstone fridfullt, med tanke på hur mycket hon förmodligen hade behövt just det. Vid den tanken så insåg den mörkhåriga flickan att hon inte längre hade tyngden av Celines huvud mot sin axel och att det var ganska kallt bredvid henne i sängen. Och tomt. Hon vred på huvudet på upptäckte att den blonda flickan var borta, något som fick hennes ögon att öppnas lite mer ordentligt. Var hade hon tagit vägen? Om hon hade gått till badrummet så skulle Amari förmodligen ha kunnat höra något ljud därifrån, men lägenheten var helt tyst och stilla. Och hon kunde ju inte direkt stå och gömma sig någon annanstans där inne, för vart skulle hon isåfall vara? Under sängen? Knappast. Nyvaken och lätt förvirrad så drog Amari bort täcket och rös till en aning vid förlusten av sängens värme och reste sig upp. Hon var ju ändå tvungen att kolla i badrummet, bara ifall att. Långsamt tassade hon fram över golvet, men även där inne så var det tomt. Av någon anledning så kändes det konstigt att hon skulle ha gått iväg bara sådär och inte stannat en stund, eller åtminstone somnat om och fått lite mer sömn. Men hon var tvungen att medge för sig själv att det förmodligen var en helt rimlig reaktion att vilja ge sig därifrån innan hon själv hade hunnit vakna, slippa den lätt stela stämningen som antagligen skulle ha infunnit sig ganska snabbt. Hon hade ju själv tänkt under natten att allt det här nog skulle kännas annorlunda i morgonljuset, så vad hade hon förväntat sig? Det visste hon inte ens själv, och även om hon ändå förstod Celine så kunde hon inte låta bli att tycka att det kändes lite tomt nu när hon var borta. Med en suck så vände hon sig om för att se om hon hade något att äta hemma, när hennes blick föll på den tomma kroken bredvid ytterdörren. Först så var det som att hennes hjärna inte riktigt förstod vad det var hon såg, något var fel men hon kunde inte sätta fingret på det just i det ögonblicket. Så klickade det till, och den tomhet hon känt för bara någon sekund sen ersattes av ilska. Celine hade tagit hennes kappa. Den jäveln. Här kommer hon och bjuder med henne hem, låter henne sina låna kläder, sova i sin säng, och så drar hon utan ett ord nästa dag och bara tar hennes kappa? Vad var det för tack? Räckte det inte att hon försvunnit med kläderna som Amari lånat ut kvällen innan? Inte för att det skulle vara en särskilt svår sak att hämta tillbaks både kläderna och kappan, hon visste ju trots allt var hon bodde, men det var inget hon reflekterade över just då. Det var mer en principsak, Celine kunde inte bara komma och göra så. Gårdagen hade uppenbarligen varit ett stort undantag från hennes vanliga jag, men nu verkade det gå tillbaks till hur saker och ting brukade vara. Irriterat så vände hon sig om för att gå och rota fram något att ta på sig, det var väl lika bra att ge sig iväg direkt.