Winter is coming

Det känns rätt pinsamt för den fullvuxna alven, att visa sin lite mer knasiga, mindre charmiga sida för Aidan. Uppenbarligen har han förlorat kontrollen, alla tankar som trycker och tränger sig har tillslut fått det bästa av honom. Ibland blir det så, att han får alldeles för mycket känslor och tankar för att kunna hantera skiten, kunna kontrollera sig själv. Det brukar inte vara på det sättet, under den senaste tiden har han haft stenkoll, men nu? Tack vare Aidans kärleksförklaring har bara allt gått i stupet, all självbehärskning är liksom försvunnen.
"Klart jag vet om det!" svarar Earendil muttrandes och grimaserar, kanske det inte varit världens bästa eller mest hygieniska val att dutta den svettiga trasan över sin panna. Men det är inte som att han jämnt och ständigt kan tänka igenom sina val, även om han själv verkligen önskar att han kunnat det. Earendil är ovan vid en så stark rodnad, en sådan stark kroppslig reaktion överhuvudtaget, så kan man ha förväntat sig något annat agerande? Nej, inte i hans egna huvud. "Du kan inte döma mig, du själv ville gömma dina kinder.. jag får väl bara tvätta ansiktet lite extra." Generat ser Earendil ner på sina små händer, pillar med naglarna, filar dem lite försiktigt. Vad kan Aidan ha tänkt och tyckt om det hela? Earendil känner sig aningen förnedrad, kanske för att han är så ovan vid dessa mänskliga händelser, det var så länge sedan han blev generad.. gjorde något eller sa något som han inte tänkt efter på. Och med tanke på Aidans skrattande reaktion ångrar han sig djupt, han borde ha hållit sig vid samma gamla vanliga beteende.

Earendil kryper ihop till en liten boll, känner lite för att sjunka genom golvet och bosätta sig där ett tag tillsammans med alla igelkottar. Sniglar och maskar låter nämligen inte lika tilltalande.
"Det var ett skämt Aidan, jag vet att det inte var ett hot.." Earendil stirrar upp mot Aidan som plötsligt finner sig sittandes i grensle över honom. Han hade gjort det förut vid bäcken, men nu kändes det plötsligt allt mer krävande. Än en gång antagligen pågrund av tjugotvååringens kärleksfulla känslor. Nej, hot hade det definitivt inte varit. Earendil har varit med om livshotande situationer, hot som varit mycket läskigare än Aidans små skämt. "Jag skulle inte se ut som en skalbagge på rygg om du bara ställer dig upp." Earendil gnyr till, likt en hundvalp, när Aidan knäpper fingret hårt mot pannan täckt av blonda, lockar. "Sluta, det där förtjäna jag inte." Han höjer sin hand, och knäpper fingret mot Aidans panna istället, rätt åt honom.

Dunk, dunk, dunk. Aidans stackars hjärta rusade iväg något alldeles förskräckligt när han slutligen insåg vad han faktiskt höll på med. De bleka händerna var placerade på vardera sida om alvens huvud och ansiktet svävade bara några decimeter ovanför den andres. Ha, om han började kallsvettas igen skulle det bokstavligen regna ner över det vackra ansiktet som blickade upp mot honom. Tjugotvååringen lutade sig genast tillbaka, även om han inte verkade ha några planer på att flytta benen. Nåväl, han satte sig åtminstone upp och sjönk märkbart ihop med axlarna, samtidigt som blicken lydigt vek undan.
”Förlåt”, mumlade den yngre och pillade förstrött med en test av sitt bruna hår, ovillig att lägga blicken på någonting särskilt. Istället flackade den omkring i rummet, från taket ner till golvet, upp mot ett av fönstren och sedan mot händerna. Han gjorde det på sätt och vis bara en hel del jobbigare för sig själv i slutändan.
”Men jag vill inte ställa mig upp”, knotade Aidan buttert och började ännu en gång puta med underläppen. ”Du är väldigt bekväm att sitta på”, fortsatte han knorrandes, fortfarande med blicken fäst åt ett tvärt annat håll. Han förstod att det inte var varken normalt eller trevligt att sitta i grensle över någon på det där sättet, men kroppen vägrade att flytta sig. Inte ens Earendils lilla gnällande fick den att röra sig ens en millimeter. Så det fick väl helt enkelt vara då? Alltså ställningen eller positionen eller vad fan man nu skulle kalla det för.

”Jaså, här sitter ni och har det mysigt ser jag.” Rösten kom bortifrån dörren som helt plötsligt stod öppen på vid gavel. Raemar höjde ett mörkt ögonbryn och såg ytterst frågande på de två filurerna, varför höll de till på golvet? Och det var inte den enda frågan han hade i den stunden! Varför i all världens namn satt Aidan i grensle över Earendil? Nej, nu blev allting helt plötsligt väldigt krångligt för den äldre brodern att greppa.
Han tog sig däremot ändå friheten att stega in i rummet, där han öppnade den yngre broderns garderob och drog ut en vit tröja i mjukt silke. Jaha, så han tänkte alltså stjäla från tjugotvååringen? Fast det tänkte ju inte personen i fråga på i just den stunden. Främst eftersom han grävt ner sig under täcket i sängen.
De puffiga, fräkniga kinderna hade återigen blossat upp och nervositeten hade helt tagit över. Inte en chans att han någonsin tänkte krypa ut från sin lilla gömma igen. Någonsin. Det skulle aldrig ske, nej. Aidan gömde ansiktet i madrassen och kurade ihop sig så gott han kunde. Fy i helvete vad pinsamt! Nu skulle säkert hela släkten få reda på det. Inte bara de som höll till i värdshuset, utan nu snackade han om mor och farföräldrarna, alla sysslingar och kusiner. Helvetes jävla skit.

Egentligen hade Earendil lätt kunnat ändra på situationen, bara med några handrörelser skulle han kunna få bort Aidan ifrån sig. Få bort händerna om de brinnande kinderna, och benen om hans midja. Men av någon anledning är han fast där, osäker på vad det är han ska göra. Förr i tiden hade de förvisso kunnat vara såhär nära varandra, på skämt och utan att hjärtat ska dunka eller kinderna göra ont av all överskottsvärme. Dock har även det här, precis som mycket annat förändrats drastiskt. De sitter inte såhär för att brottas, eller kittla varandra. Nej, den fullvuxna har ingen aning om varför Aidan beslutat att sätta sig så omkring honom, med tanke på hans nyuppväckta känslor. Borde inte närheten skrämma tjugotvååringen... nej Earendil, du har ingen aning om hur den där mänskliga hjärnan fungerar inne i pannbenet på den yngre, kanske du är helt ute och cyklar.
"Ingenting att be om ursäkt över," mumlar den äldre, även fast han vill slå sig själv och protestera. Joho du, det är det visst. Den här närheten är du inte van vid, och verkligen inte förberedd på. Eller jo, närhet och intimitet är du van vid, men inte med Aidan. Hans barndomsvän Aidan. De kristallblåa ögonen glider mot väggen, försöker gömma de rosiga kinderna från personen över honom. Jisses, det här hade han definitivt inte förväntat sig när han erbjudit sin hjälp under gårdagen. Långt ifrån, faktiskt. Dock kan Earendil inte hindra sig själv från att skrocka till, fnissa. Bekväm att sitta på? De där komplimangerna Aidan slängt hej vilt förut har han hört förut, men den här är fullkomligt ny. Kanske för att han inte haft någon sittandes i grensle över honom, om de inte varit fullt upp med annat medan. "Jaså? Det är nytt för mig faktiskt."

Ögonen glider överrumplat mot dörren som nyss blivit uppslagen, mitt från ingenstans. Knacka? Nej, det verkar inte som att Aidans respektive familj har hört om det fenomenet. Sen verkar inte Raemar riktigt vara någon som bryr sig om de oskrivna reglerna. Blicken fastnar på honom ett tag, känner redan hur den lilla hjärnan försöker klura ut varför i helskotta hans lillebror sitter tvärsöver alvprinsen. Aidan for dock upp som en fyrverkeri, inte särskilt diskret alls. Det kommer ju bara väcka fler frågor, för vad är det Aidan kan vara så generad över? Trött vrider Earendil sig på golvet, låter händerna nudda ryggen som nu kommer få ett rejält blåmärke. Försiktigt nuddar han det, aj, aj, aj. Han kniper ihop, stryker en hand genom håret innan han sätter sig upp på golvet, äntligen fri.
"Ni borde ha en studsmatta eller något över golvet, usch vad ont det gör." gnäller han och griper tag om sängkanten för att haka sig själv upp. Bestämmer sig för att inte svarar Raemars påstående, visst hade det varit mysigt. Men det hade även gjort ont.

”En studsmatta?” Raemar höjde på ett av de mörka ögonbrynen samtidigt som han slängde silkeströjan över axeln. ”Det har vi nog faktiskt inte råd med. Ska ni hålla på med såna våldsamma små lekar föreslår jag att ni antingen håller er på sängen eller lägger en madrass precis nedanför”, fortsatte han med ett lömskt litet leende strykande över de fylliga, välkomnande läpparna. ”Nåväl, du kan ju hälsa Aidan från mig, tror han håller på att tuppa av där under täcket.” Och med de orden valsade den äldsta brodern tillbaka ut genom dörren, som han sedan försiktigt stängde efter sig. Åh, dumma, dumma Raemar! Varför hade han varit tvungen att säga de där onödiga sakerna? Nu hade han ju bara fått det hela att låta flera tusen gånger värre än vad det egentligen var - ett faktum som tyvärr inte hindrade Aidan från att börja tänka i precis samma banor som sin äldre bror.
Detta resulterade till att han drog täcket tätare intill kroppen och knep ihop ögonlocken med tänderna febrilt gnagandes i underläppen. I den stunden var dumstruten säkert redan påväg över åkern för att redogöra det hela för Alyssa. De skulle säkert skratta väldigt gott åt det hela, trots vetskapen att tjugotvååringen bokstavligen höll på att brinna upp där han låg inkapslad under täcket. Andetagen var hastiga och värmen därunder steg med en väldig fart. Men det betydde liksom inte att han tänkte visa sitt knallröda ansikte för Earendil, för det hade han inga som helst planer på. Kanske om ett år eller så, även om den äldre troligen skulle vars i Kings Landing vid den tiden. Äsch, nu blev ju allting bara ännu mer rörigt för den stackars mannen som inte längre visste vad upp eller ner var. Febern verkade ha ökat i styrka, lägligt nog. Helt plötsligt lät det ganska frestande att göra precis som Raemar sagt: tuppa av komplett. Då skulle han ju slippa tänka överhuvudtaget, vilket lät extremt lockande. Alldeles för lockande. Nej, skärp dig!

Trots att kinderna hettade värre än någonsin drog tjugotvååringen tillslut bort täcket från ansiktet. De mörkbruna, aningen skyldiga, ögonen gled hastigt mot alven för att sedan genast fästa sig på fotändan av sängen.
”Förlåt, det var inte meningen att vara så pass närgången”, muttrade han tyst och började vrida de såriga händerna i varandra. Gud vilken lögn! Han hade ju helt klart gjort det med mening, kanske till och med med mer än mening! Allt han försökte göra i den stunden var att komma på en massa dumma bortförklaringar - bortförklaringar som ändå bara skulle leda honom i någon dum återvändsgränd.
”Eller alltså det var visst meningen att vara närgången, men det var ju bara för att du började! Och jag..jag..det är fullmåne om mindre än en vecka så jag tänker skylla på det”, avslutade Aidan tvärt och gled ner med hakan under det gosiga, varma tyget, trots att det inte hjälpte febern att lugna ner sig ett minsta dugg. Det fanns en ganska stor mängd viktigare saker att oroa sig över i den stunden. De var åtminstone viktigare än febern. Jadå. Intala sig själv en massa skit kunde man alltid göra.

Faktum är att en vardaglig liten madrass antagligen skulle sitta bättre än en studsmatta, lägligt nog. Slippa kastas upp och ner, upp och ner, och bara landa mjukt första gången. Madrass låter mycket mer tilltalande än en studsmatta, så tack Raemar för den idén. Dock verkar det som att den äldre av bröderna fått hela situationen helt om bakfoten, vilket Earendil inte har någon ork att motstrida. De får tro vad de vill, det viktigaste är ändå att de inte sprider ut några falska rykten runt omkring i Rivendell. Nej, då skulle Earendils liv vara förstört, och antagligen skulle familjen få en massa skam.
"Mm, jag ska hälsa honom." Det är det enda han svarar, ignorerar resten av orden medan fingrarna försiktigt rör vid det stora blåmärket över sin vita, lena sidenskjorta. Hela situationen är ny för honom, som sagt, och värken över ryggen hjälper inte hjärnan att bearbeta allting. Raemar hade fått allt om bakfoten, antagligen fått för sig att de hållit på med något helt annat än vad de gjort.. vad nu det varit, eller varit påväg att bli om den andre inte stigit in. Även Aidans kinder får en starkare nyans av röd än innan, vilket alven trott varit fysiskt omöjligt. Hur kan någon ens få en sådan knallröd färg? Inget av det här hjälper Earendil att få en klar bild över sina känslor och tankar, nej, istället gör det honom bara än mer förvirrad. Vad skulle ha hänt om Raemar inte kommit in? Varför dunkar hjärtat så mycket, och varför brinner kinderna? Frustrerat sträcker han ut de smala, välformade benen över golvet, innan han skakar på huvudet åt sig själv. Aidan verkar ha dykt ner i sin egna lilla värld, där förbjudna tankar rör sig, vilket gör det svårt för Earendil att inte göra detsamma. För vad är det de säger, att det förbjudna gör det hela mycket mer exalterande? Hur som helst håller Earendil med, även om ingenting riktigt varit påväg att hända.. De stora, oskyldiga ögonen rör sig upp mot Aidan, osäker på om han vill möta hans blick eller inte.

"Än en gång, ingenting att be om ursäkt över.." viskar han försäkrande, och ställer sig upp från sin plats på golvet med skakande ben, innan han slår sig ner bredvid tjugotvååringen. Earendil önska att han kunde ge den andre ett bättre svar, men det är svårt när han är så osäker. Hade han varit närgången? Det har han inte märkt, antagligen pågrund av den simpla anledningen att det varit så de bettet sig förr. Men kanske det inte är acceptabelt längre. "Det var du som gled sådär nära, och skrämde mig ju, och satte dig på mig." protesterar Earendil, även om det inte finns någon vits med det. Han fuktar sina läppar, känner hur alla dessa hormonkänslor börjar komma ikapp honom, nästan göra honom desperat. De här problemen hade han definitivt inte råkat på om han inte jagat efter sina syskon under gårdagen.

Jovisst hade det varit Aidan som valt att bli sådär fruktansvärt närgången, något annat hade bara varit en lögn. Men det hade ju inte varit meningen att Earendil skulle ramla ner på golvet och hålla på. Och förresten hade den andre faktiskt inte varit absolut tvungen att rygga tillbaka på det där sättet, utan det hade var någonting han valt påhejat eget befäl, så det så!
Tjugotvååringen kunde inte hålla ett litet fånigt leende borta från läpparna som med nöd och näppe kikade upp ovanför täcket. Lusten att skratta var nästintill överväldigande och snart kunde han inte hålla den borta längre, vilket resulterade i ett kacklande fnittrande. Han var verkligen som ett litet barn till och från, detta var bara någonting som bevisade den tesen.
”Jag tycker bara att det är lustigt hur du reagerar..förut fanns det ingen spänning alls mellan oss och jag var jämt närgången och klängig. Men nu beter du dig fan minst lika skumt som mig! Ska inte du typ vara gammal och vis vid det här laget? Varför beter du dig som en tonåring, Earendil?” Avslutade Aidan undrande och satte sig upp, bara så att han ännu en gång kunde luta ansiktet närmare den äldres. Däremot inte alldeles för nära, då han inte ville att alven skulle få krupp och slänga sig ner på golvet igen. Här skulle det minsann inte sluta med att någon råkade krossa svanskotan.
”Alltså jag menar bara att..jag vet inte”, fortsatte han och vände blicken mot den blåa himlen utanför fönstret, samtidigt som den slanka kroppen lutade sig tillbaka mot sänggaveln. ”Är det för att jag har blivit vuxen rent fysiskt? Blir du typ okomfortabel runt mig för att jag inte är ett oskyldigt litet barn längre?”

Han var ju inte det längre, hur gärna han än gått tillbaka till den fridfulla tiden. Nu var han varken oskyldig eller sprang omkring på barnsben. Sprang omkring gjorde han ju fortfarande förvisso, men nuförtiden var benen bra mycket längre, muskulösare och bara allmänt fullvuxna.
Den oskyldiga faktorn hade ju dock försvunnit innan Aidan ens hunnit blivit vuxen. Tre år innan han fyllt tjugo. Det var väl egentligen då som allting börjat blivit bra mycket mer komplicerat överlag? För det hade ju resulterat i att han kastats in i en okänd värld, vilket kunde vara tärande för vemsomhelst. Kanske till och med för någon som Earendil? Han hade ju i princip sagt någonting i den stilen innan när de pratat om Kings Landing.
Tjugotvååringen granskade barndomsvännen stillsamt, utan att göra några direkta rörelser. Oredan där bakom pannbenet försökte desperat reda ut sig själv, trots att trådarna bara trasslade ihop sig ännu mer och rörde till precis allt. Hur mycket han än försökte så hick det helt enkelt inte att tänka klart. Det var väl bäst att ge upp på den fronten då - ge upp och bara låta allting ske, utan att försöka sätta stopp för några av de idiotiska idéerna som rörde sig därinne.

Lustigt? Det är väl ändå ett väldigt snällt sätt att beskriva Earendils knasiga agerande på? Den äldre har själv ingen som helst aning vad det är som fort i honom, eller vad det är kroppen, respektive hjärnan vill. Det verkar som att de delarna inte vill sammarbeta, och hjärtat gör det inte bättre själv. De blonda, fint plockade ögonbrynen drar ihop sig, och fingrarna börjar förstrött att pilla upp nagelbanden. Det svider, men det är en dålig vana som han inte riktigt lyckat skaka av sig. Det måste vara ännu svårare för Aidan att försöka sig på att förstå, då han inte har någon aning om hur alvers liv ser ut och hur de fungerar. Så tystnaden tar än en gång kontroll över rummet, slukar dem hela. Earendil försöker komma på något bra svar, hur det är han ska beskriva det hela. Men det är i princip omöjligt, ingenting acceptabelt.
"Klart jag inte är okomfortabel runt dig för det," konstaterar han bestämt, det är väl något som är hundraprocent säkert. Fullvuxna män skrämmer honom inte, varken bröderna, fadern eller andra män. Earendil har ju varit intim med män innan, men då har det knappt varit någon känslomässig koppling.. vilket han tyvärr har med Aidan. "Jag är gammal och vis, iallafall mer än dig.." tvekande låter han ett leende stryka sig över läpparna innan han än en gång vänder bort blicken, varför behöver Aidan vara så närgången när han vet hur besvärande det hela är? "Skillnaden är Aidan att förut hade du inte berättat för mig att du har känslor för mig, vilket du har nu.. och tja, det är nytt för mig. Så jag antar att det spelar rätt mycket inpå tonårsbeteendet." Kommer tjugotvååringen att förstå vad det är han vill ha sagt? De stora, oskyldiga ögonen är fasta på de slitna, men lena händerna medan han biter sig löst i underläppen. Vad var det Aidan menat med oskyldigt litet barn? Frågan fastnar i halsgropen, vägrar komma upp. Men kanske det är bäst så.

"Tror min reaktion är rätt naturlig med tanke på situationen, omständigheterna. Tycker du inte?" frågar han efter några minuters tystnad. Åh vad han önska att han kunde gå tillbaka i tiden. Ja, de hade kunnat mysa, brottas och göra i princip allt möjligt under tidigare år. Men mycket har förändrats, båda parterna har förändrats drastiskt. Ögonen glider för engångsskull upp mot det fräkniga ansiktet, som nu vänt sin uppmärksamhet mot den ljusa himlen utanför fönstret. Himlen som matchar Earendils flackande ögon. "Att bli okomfortabel för att du växt till dig skulle bara vara löjligt.."

”Du är över tvåtusen år gammal men har aldrig stött på någonting liknande förr? Man tycker ju att du borde ha upplevt något liknande innan, eller hur?” Påpekade Aidan och studerade alven nyfiket, med de bruna ögonen halvt om halvt uppspärrade. ”Men vem vet, jag kanske är annorlunda av någon anledning? Eller så tänder alver extra mycket på varulvar av någon extremt skum och oklar anledning?” Fortsatte han undrandes och såg ytterst fundersam ut. Fast varför skulle de ens göra det? Varför skulle någon någonsin bli berörd eller få känslor för någonting så vidrigt? Nej, de pusselbitarna gick inte riktigt att koppla samman för tjugotvååringen som blev sittandes där med det frånvarande uttrycket strykande över ansiktet.
Rent tekniskt sett så borde ju Earendil ha suttit i en någorlunda liknande situation innan. Hur skulle han ha kunnat undgå det under sitt nästan löjligt långa liv? Hur Aidan än vred och vände på set där så kunde han för sitt liv inte förstå sig på det. Det var tvärt omöjligt för hans lilla hjärna att greppa det där komplicerade. Uppenbarligen så försökte han ändå, alldeles desperat och eländig, men det verkade ju inte leda någon vart. Eller jo, däremot inte dit han ville att stigen skulle ta honom. Istället slingrade den sig iväg djupare och djupare on i skogen, där träden var täta och inget solljus bröt igenom de täta lövkronorna. Kanske det var att gå till överdrift med det hela trots att det verkligen var så allting kändes just för den stunden. Aidan hade ju liksom hoppats på att den äldres ord kunnat lösa upp trasslet bakom pannbenet. Tyvärr hade han utan tvekan haft fel på den fronten. Om något så hade Earendil bara stökat till det ytterligare.

Den yngre slöt tillslut ögonlocken och började gnaga i underläppen, fortfarande alldeles uppslukad av de miljontals tankarna och funderingarna. Dumma, dumma Earendil. Hur hade han på en så sjukt kort tid kunnat förvirra Aidan så förbaskat enormt? Det var ju nästan en talang från den andres sida för fan!
”Är det verkligen så konstigt? Förr i tiden var jag ung, dum och tanklös..spinkig, kort med ögon stora som två golfbollar. Om jag inte såg dig på sex år och sedan kom tillbaka för att inse att du var samma gamla spinkiga bondpojke, då hade jag nog helt ärligt blivit ganska så ställd”, erkände han med litet tappert skratt. Andetagen som varit hastiga och exhalterade under den största delen av förmiddagen hade börjat lugna ner sig, hjärtat slog långsammare och tröttheten började krypa över tjugotvååringen. Den kommande veckan skulle bli ett enda stort helvete, troligen värre än så. Inte ens en hel vecka heller, utan det skulle bara hinna passera några ynka få dagar innan allting drog igång igen. Inte undra på att Aidan blev trött utav bara tanken.

Det är väl klart att Earendil funnit sig själv i den positionen innan, men alla dessa frågor är det svårt att greppa tag på.
"Jo, det har jag ju.." mumlar han kluvet, varför är Aidan så på? Den stackars hjärnan vet inte vad den ska koka ihop, vad som kan vara lättande för Aidan, vad som inte skulle vara en lögn. Uppenbarligen behöver den fullvuxna alven en del tid för sig själv, kunna fundera på det utan att bli störd av den andre mannen. "Det annorlunda är Aidan att jag inte varit med om att en barndomsvän som får känslor för mig. Ja, jag har varit med andra. Men hela den här situationen, men känslor från en barndomsvän är nya. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, vad som är okej och vad som inte är det." Det finns klara linjer, iallafall när man är så förvirrad som Earendil. Gosa, brottas, vara närgångna är väl bara naturligt som bästa vänner, men när han väl vet att Aidan har känslor för honom så förändras en hel del. Vad kan han göra så att han inte blir sårad, så att han inte gör honom förvirrad? I vilket som helst verkar det som att han förvirrar Aidan oavsett vad han gör, och sig själv för den delen. En riktig förjävlig situation de är i. Frustrerat drar han de smala, välbehandlade fingrarna genom de livliga, blonda lockarna och sluter ögonlocken, precis som han gjort allt mer på sistone. Som om slutna ögonlock kommer tillåta hjärnan att hantera informationen bättre, men uppenbarligen gör det inte det. "Tänder extra mycket på alver?" Earendil har nästan lust att brista ut i skratt, men det finns stor chans att han skulle ramla ner mot golvet och slå ihjäl sig helt och hållet då. Usch vilken död, en alvprins som dött av skratt. Komiskt med tanke på att alver inte ska ha någon humor alls enligt myterna. "Snälla, jag har ingen aning. Du gör mig förvirrad, och jag blir nog endast tänd för att," han stannar upp, har lust att slå skallen i väggen och kräkas. Usch. Ja där försa han sig lite, kanske kroppen och hjärnan vet något som hjärtat inte riktigt vågar förstå. Ingenting hur som helst kommer att hända, för Aidan har antagligen bara en liten förälskelse. Att leka med det, när Earendil faktiskt ska bli bortgift, får han faktiskt inte göra.

"Kanske, men jag har varit med folk som växt betydligt mer Aidan, jag kan i princip svära på mitt liv att jag inte är okomfortabel pågrund av det." försäkrar han med rynkad näsa, ruskar på huvudet och kramar om samma kudde som ansiktet är begravd i. Det är väl ändå självklart, men han tänker som fan inte svära på sig liv om det. Earendil granskar ansiktet som ligger tätt intill honom, ser hur han börjar lugna ner sig, hur tröttheten börjar ta över. Tjugotvååringen måste vara utmattad, alldeles körd med tanke på allt som har hänt, och den fullvuxna alven tar vara på detta för att byta samtalsämne. "Du kanske borde försöka sova lite?"

Någonting som i alla fall inte gick att neka var att att Earendil var minst lika förvirrad som Aidan själv. Det lilla faktumet fick tjugotvååringen att känna sig ännu lugnare och mer accepterande över röran, då han visste att han inte var ensam. Han lät orden falla mot golvet, dö bort, tills tystnaden slutligen lade sig över dem igen. Självfallet var det just då som han fick för sig att bryta den och inte heller genom att säga någonting vettigt.
”Du är söt när du är förvirrad och generad”, viskade han sluddrigt och nöp tag i en av de puffiga kinderna. ”Och ja, jag tror nog faktiskt..” Han avbröt sig mitt i meningen bara för att släppa ut en stor gäspning. Den luktade troligen förfärligt illa, alldeles drypandes av hund och unkenhet. Tandborstning hade inte precis legat högst upp på grejer-som-jag-verkligen-måste-ta-itu-med-listan. Skulle han tala sanningen så hade den nog befunnit sig längst ner tills dess.
”...jag tror nog faktiskt att jag tänker sova”, avslutade han efter en helt evighet och slängde armarna omkring alvens slanka, smala kropp, utan att tänka sig för. Ansiktet, som blivit fridfullt med dess mjuka drag, gosade ner sig i den äldres nacke. Stackars Earendil som skulle få ett helvete att lirka sig loss. Aidan hade en vana att ligga och krama sitt täcke under nätterna och då var det i princip omöjligt att dra det ur händerna på honom. När sömnen väl tog över var det nästan som om alla muskler stelnade - förvandlades till hård, kall is som inte kunde värmas upp. Lyckligtvis hade han inte riktigt hunnit somna än, men tröttheten höll definitivt på att sluka tjugotvååringen hel.
Hela kroppen var alldeles utmattad och stel, ögonen trötta och hjärtat tömt på energi efter allt rusande. Musklerna ömmade, precis som huden brände. Om det var för att fullmånen närmade sig minut för minut eller för att halvmånen nyss passerat, visste han inte. Förmodligen var det väl någon slags kass blandning av de bådadera.

”Du..”, viskade Aidan just som han höll på att glida bort från medvetandet, in i drömmarnas rike. ”...vi ses om fem dagar, okej? Se till att komma innan solen har gått ner och..och..” Orden tynade bort och ersattes av lugna, djupa andetag. De var jämna, långsamma och skvallrade starkt för att den yngre somnar på riktigt den här gången. Det fanns någon sjuk liten del av honom som såg framemot deras nästa lilla träff, trots att den skulle ske under en av de absolut värsta nätterna. Men av någon jävla anledning spelade det ingen roll för allt tjugotvååringen brydde sig om var att få se Earendil igen. Att få andas samma luft som alven och klänga på honom som om han vore ett träd. Allt det där andra hemska fick verkligen mindre och mindre betydelse, någonting han konstaterat sedan ögonblicket de bestämt sig för att försöka sig på det lilla experimentet.
Med ett litet gnällande läte tryckte Aidan sig närmare sin vän, klamrade sig fast vid honom och dreglade rakt i nacken på honom. Inte det mest charmiga han gjort i hela sitt liv direkt, jösses Amalia.