yehet & wolfy [prs]

Matthew stannade upp och vände sig om mot Charlie, sneglade ner mot deras händer. Trots att stämningen var som den var mellan dem så kändes det ändå mer än rätt att krama om den jämnåriges hand.
"Jag ignorerar dig inte," protesterade han trots att det kanske var något han visst gjorde. Men han ville inte erkänna det. Vilket kanske var barnsligt men han kände sig fortfarande upprörd över det faktum att Charlie ville hålla deras förhållande en hemlighet. Det var inte ett sådant liv Matthew ville leva. Han ville kunna berätta för hela världen om hur viktig Charlie var för honom. "Vi kan väl prata hemma. Jag kommer för sent till min lektion. Och du till din." Försiktigt släppte han taget om den jämnåriges hand innan han gick därifrån.

Till Matthews försvar hade inte Charlie direkt tagit tag i problemet med mogenhet. Visst vet han att den jämnårige inte velat prata med honom i morse, men han hade ändå kunnat försöka mer. Dock vet han att det som slingrar sig ut mellan Matts läppar är en liten, naiv lögn. de bägge två har ignorerat varandra, om inte det har de slingrat sig ifrån respektive part. Och det är väl minst lika dåligt?
"Ja, okej.." säger han besviket och en rynka stryker sig mellan de välplockade ögonbrynen. Kom igen nu Charlie, ni ska prata om det hemma, ingenting att tänka så mycket på nu. Men tänk om den andre vill göra slut med honom? Han har aldrig mått så här bra, inte på massvis med år och Matthew är den enda som åstadkommit något sådant. Så nej, nej, nej, det får inte hända. De kastanjebruna ögonen följer den bekanta ryggtavlan, klämmer ihop sin hand som nyss hållit i Matthews, innan han vänder på klacken. Prov, fokusera på provet nu, oroa dig sen.

Då skoldagen var över gick Matthew inte raka vägen hem. Inte för att han undvek Charlie med flit, utan för att han faktiskt hade en privat danslektion. Det fanns alltid rum för förbättring. Han må ha dansat sedan han var en liten pojke, och han må gå danslinjen i skolan, men han hade inte råd med att tro att han var tillräckligt duktig utan att öva på fritiden också. Man var aldrig fullärd. Det gällde mer eller mindre allt. Det var först senare på kvällen som han kom hem. Efter en snabb dusch klädde han på sig rena kläder innan han gick till köket för att ta en titt i kylskåpet. Mr Ferguson var någonstans med Eleanor så det var ganska tyst i huset.

Hela dagen har varit riktigt dålig för Charles. Bråket med Matthew var hanterbart även om det förstört en hel del.. men sedan Antons alla hot, Matt som ignorerar honom, och sist men inte minst provet. Benen är som gele när han tvingar upp dem för den lilla gången fram till villan. Vanligtvis brukar han stanna upp, titta på varje liten del av huset, det är ju så gulligt, så vad annars kan man förvänta sig? Men den här dagen orkar han inte, han vill bara lägga sig ner i sängen och drömma sig bort, men det kommer inte att hända.
"Hur gick provet?" Kevin kikar ut bakom väggen till köket när han hör hur dörrens lås vänder på sig. Charlie ska precis svara, men storebrodern hinner före honom. "A som vanligt? Förstår inte ens hur du orkar det." Sjuttonåringen låter de mörka ögonen glida ner mot pappret där ett B står i röd färg. För de flesta spelar det väl ingen roll.. men för någon som Charlie, som är så förbaskat beroende av sin prestation, blir han så sjukt besviken på sig själv. Han har inte fått ett B på väldigt länge. Kevin frågar om de ska se på sherlock, men frågan låter avlägsen.. antagligen för att Charlie stängt av sin hörsel.
"Snart.. jag ska bara kolla igenom det först." viskar den yngre till svar med ett litet leende, och tassar upp till sitt egna rum där han stänger dörren. Vad gjorde han fel, vad svarade han inte tillräckligt på? Alla tankar hade varit på Matthew, Matthew, Matthew, Matthew. Och sedan Antons förbaskade ord. Charlie avskyr att han låtit något sådant kommit i vägen.

Matthew hade ingen större lust att umgås med sina bröder ikväll. Vanligtvis var han ändå en ganska livlig själ men nu kände han för att vara för sig själv. Han behövde tänka och det kunde han inte göra om det var en massa ljud runt honom. Kände han sig själv rätt dock skulle han snabbt bli tokig av tystnaden för han ville egentligen inte vara ifred med sina tankar. Han behövde distraktion. En bra distraktion. Med en djup suck sjönk han ner på golvet och lutade huvudet bakåt mot sängkanten en stund. Han betedde sig nästan som om han bar hela världens bekymmer på sina axlar. Matthew hade väl alltid varit lite av en drama queen.

Per automatik vickar de små öronen på sig, pennan stannar upp på pappret medan han försöker att tyda stegen i huset. Fadern och Eleanor har varit ute, men det var inte de som kom hem. Kevin och Nathan hade redan varit hemma sen Charlie själv stigit in. Så, men hjälp av uteslutningsmetoden är det uppenbart att det är Matthew som anlänt. Sjuttonåringen gnager sig i underläppen innan han lägger igen böckerna. Med en lurvig, Ozzy i famnen öppnar han dörren till sitt rum på glänt. Hundvalpen har blivit mycket större nu, men det spelar ingen roll. Han är fortfarande två månader i Charlies ögon. Den knutna handen rör sig mot dörren, knackar försiktigt innan han öppnar den lite på glänt. De stora, chokladbruna ögonen glider över rummet bakom de svartramade glasögonen. De stannar på Matthew, som sitter med huvudet lutad mot sängen, fylld med bekymmer. Kanske inte Charles borde gå till honom, men han behöver det.. han är den enda som får honom att må bra i dessa lägen. För engångsskull på hela dagen trycker han bort hoten Anton slängt över honom.
"Hej," påbörjar han och stiger in med lätta steg, medan Ozzy slickar honom över kinden. "Får jag hålla dig sällskap?"

Matthew behövde inte öppna ögonen för att veta vem det var som tittade in i rummet. Det var bara Charlie som knackade försiktigt, som var så försiktig överlag. Nathan skulle bara ha klampat in på rummet och Kevin skulle antagligen hårt ha knackat på innan dörren flög upp. Med en knappt hörbar suck vände han blicken till den mörkhårige killen, studerade honom under några långa ögonblick innan han lätt nickade. Charles såg redan ganska fragil ut och det skulle bara vara fel av Matthew att be honom lämna honom ifred. Han hade ju också i skolan sagt att de skulle prata senare, han behövde ju hålla sitt löfte. Talförmågan var plötsligt som bortblåst. Han visste inte vad vad han skulle säga. Han ville skaka lite vett in i den jämnåriges huvud, försöka få honom att inse att de inte kunde hålla deras förhållande hemligt i evigheters evigheter.

Uppenbarligen är inte Charlies närvaro särskilt uppskattad, det märks på den knappt hörbara sucken, och Matthews beteende överlag. Dock bestämmer han sig för att inte ta till sig för mycket, det är ingenting riktigt personligt iallafall. Därför stannar han, och stänger dörren till den jämnåriges rum. De mörka ögonen glider över det bekanta rummet, där han ibland brukar smyga in för att få sova bredvid Matthew. Det är alltid mycket lättare att sova hos honom, mer välkomnande och mysigare. Om någon mardröm dyker fram kan han bara gömma, eller krama om Matthew hårt, och aldrig släppa.
"Det gick inte så bra på mitt prov som jag hoppats," delar han med sig och sjunker ner på golvet bredvid den andre. De mörka ögonen fäster sig på honom, bevakar det vackra ansiktet framför sig medan Ozzy sprider ut sig i det bekväma knät.

En sak som Matthew irriterade sig på med Charlie var hur beroende han var över att alltid prestera väl i skolan, och hur förkrossad han sedan var om han inte fick högsta betyg. Men det var också en beundransvärd egenskap.
”B?” gissade han. Det var väl det sämsta möjlig betyg Charlie kunde få. Vilken annan elev skulle vara nöjd med det betyget men naturligtvis så var Charlies missnöjd. På sitt betyg och fram för allt på sig själv. ”Världen går inte under bara för det. Du har alldeles för höga krav på dig själv, det är inte hälsosamt. Dra i tyglarna och sakta ner innan det är för sent.” Förr eller senare skulle Charlie gå in i väggen om han inte lugnade ner sig.

Jo, den där uppläxningen hade han väl förväntat sig. För vissa andra kan det låta hur töntigt som helst att bli så upprörd på sig själv pågrund av en sådan liten sak, och förut skulle nog Charlie ha hållit med.. men det är beroende, han vill få höga betyg så att hans alternativ blir allt större, och i hans ögon är betyget på pappret ett betyg på honom själv. Kanske han kam skylla lite på sin far, som är så angelägen om att de bägge sönerna ska göra bra ifrån sig. Men även han tycker att det gått för långt, särskilt nu när Charlies egna kropp och mentala hälsa får stryk av det.
"Du har rätt, världen går inte under bara för det." men det är så det känns, hur svårt det än må vara för andra att förstå sig på det, så är det precis så det känns. Dock skakar Charles på huvudet medan ögonen glider ner till Ozzy istället, fingrarna gräver ner sig i vovvens vackra, lena päls. "Däremot kommer den gå under om du inte vill prata med mig, definitivt."