Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Och det är just därför som jag aldrig kollar på tv med er”, kobstaterade Lee, som passerade förbi vardagsrummet, påväg mot köket.
”Lee, du får inte smula ner det allt för myclet i vårt rum!” Ropade Jun efter den äldre. Nej, han kände sig faktiskt illa tvungen att resa sig upp, för att se till att Lee inte ställde till det alldeles för mycket inne i sovrummet. Som om det nu skulle hända, med tanke på att det redan såg ut som ett bombnedslag.
”Vänner..har aldrig tyckt sådär jättebra om det programmet”, muttrade Zihao och klättrade längre upp över Euijin så att de satt med ansiktena tätt ihop. Deras ledare var helt enkelt den bästa. Han var lite som en andra förälder. Även om nittonåringen älskade sina biologiska föräldrar extremt mycket, så älskade han Euijin ungefär lika mycket. Visst var han extremt jobbig lite då och då, men samtaiigt var han alltid där - i vått och torrt
”Du, hälften av oss förstår ingenting, så klaga inte”, muttrade CW och reste sig upp för att plocka upp pocornet som flugit mot tvn. ”Är du glad nu Joshua? Inga nerver som rycker eller tvångstankar som bränner”, undrade han och stoppade in popcornet i munnen.

"Det är ju mycket roligare att se med folk som blir känslosamma," påpekar Joshua och låter blicken glida upp till Lee. "Du vet inte vad du missar." Det är det roliga med Euijin, de gillar ungefär samma saker och kan både skratta och gråta åt program som folk inte brukar ta på allvar.
"Har du sett något av det? Men behöver faktiskt ge det några avsnitt." muttrar Euijin. Han vet att många inte ger det en chans, säger att det är för vanligt och o-orginellt, men både han och Joshua tycker bara folk är dumma som säger så. Särskilt när de inte ens gett det en chans, det finns ju anledningar till att det är såpass stort som det är. Artonåringens blick glider upp till CW med rynkade ögonbryn. Varför lät det så drygt? Eller överreagerar han bara nu igen?
"Jag har alltid nerver som rycker och tvångstankar som bränner." är det enda Joshua svarar och glider bort från Euijin, för att gömma sig under filten ensam, endast ögonen kikandes upp över mot teven.

”Men herregud, det var ett skämt, Joshua”, suckade CW och slog sig ner mittemot Chai igen - Chai som redan lyckats fuska under tiden som den äldre plockat upp popcornet.
”Det är säkert mitt fel”, muttrade Zihao och grävde ner ansiktet i Euijins axel, skamsen som bara den. ”Alltså jag menar..det var ju trots allt jag som började med det där, vilket var grovt fel”, förklarade han genast därefter och kikade upp mot Joshua med glansiga ögon. ”Är ganska säker på att CW inte menade något illa.” Nej, för CW var en av de där genomsnälla människorna som var tvärt underbara. Han var lite som mamman av gruppen, om man nu skulle tilldela gruppen sådana roller. Det skulle faktiskt passa sig riktigt bra om de två äldsta gifte sig.
”Tycker bara att ni två överanalyserar saker och ting. Kolla på serien istället och försök att varva ner, vi har en lång dag framför oss imorgon trots allt”, sade Wan och skakade lite på huvudet. ”Förresten, har ni testat att sjunga tillsammans än? Vet att Zihao brukar rappa, men han kan faktsilt sjunga väldigt bra..”

Jisses, nu känner Joshua sig ännu värre.. han vet att det var ett skämt, men nu verkar det som att CW var irriterad på honom, för att ens tro något sådant. Och nu blev Wan irriterad, fy fan, varje liten grej kan få en känslig Joshua att analysera allt i sitt stackars huvud. Zihao har inte börjat med ett endaste dugg, Joshua är van vid det, det hände hela tiden i England och Japan också. Att både elever och lärare såg honom som ett missfoster för att vilja ha allt rent, och får panik av varje minsta lilla fel. Men det är inte något han valt, nej Joshua skulle göra vad som helst för att slippa det. Försiktigt låter han sina fötter komma i kontakt med golvet, och ögonen landar på tårna som han vickar försiktigt på.
"Inte än," säger han till Wan innan han ställer sig upp och petar till Euijin. Nej, när han får såna tankar måste han träna. Träna, träna, träna. "Spoila inte något för mig, okej?" Euijin ser upp mot den yngsta med lugnande ögon, det är inte särskilt svårt för honom att se vad det är som händer. Nej, han är faktiskt duktig på att läsa av människor, och sen kanske Joshua pratat lite med honom under alla långa nätter, precis som Euijin pratat med honom. Jo, ledaren finner det löjligt lätt att berätta allt han har på hjärtat för Joshua, vilket han kanske inte borde kunna. Joshua tar av sig sina tofflor i hallen, innan han sätter på sig träningsskor för att gå ner till danssalen.

”Du har tränat precis hela dagen, Joshua. Borde du inte ta det lite lugnt för en gångs skull?” Ropade Chai efter artonåringen och rynkade på ögonbrynen. ”Kan inte någon dölja med honom? Tänk om han svimmar eller någonting? Vad jag har sett så har han inte ätit någoting på hela dagen..förutom det där äpplet”, fortsatte han och flyttade sin spelpjäs två steg, utan att CW märkte någonting.
”Jovisst, jag kan följa med honom ner”, sade Zihao raskt och satte sig upp i Euijins knä. Med en liten grimas sträckte han sig efter kryckorna och lyckades på något underligt sätt ta sig upp på fötterna. Eller rättare sagt foten. Han behövde vänta några dagar innan han fick börja lägga allt för mycket vikt på den stukade foten igen.
”Lova att du inte återgår till ditt ruttna beteende bara..” varnade ledaren och gav nittonårongen en skarp blick. ”Jag menar det verkligen, Zihao. Lova det”, förtydligade han allvarligt.
”Jag ska inte! Hur dum tror du att jag är egentligen?” Undrade Zihao och putade med underläppen, innan han hoppade bort mot hallen och ytterdörren. ”Kommer tillbaka när Joshua bestämmer sig för att han är klar. Vem vet, kanske somnar därnere?” Det där sista sa han mest för sig själv, ytterst tyst. Nåväl. Med vissa svårigheter fick han upp dörren och begav sig, även han, raskt ner mot danssalen.

Med låg musik på hörlurarna låter Joshua kroppen sjunka ner i rytmen. Han stannar inte, inte ens när han hör att dörren öppnas och stängs, nej han orkar inte bry sig. För en gångs skull vill han vara ensam, och sluta tänka på alla förbryllande tankar. Soldier med Gavin DeGraw spelad, jo contemporary har alltid varit en av hans favorit dansgenrer, tillsammans med inslag av Street och balett. När låten tar slut, tar Joshua ett djupt andetag, litar sig mot sina knän innan blicken glider till Zihao i speglarna.
"Du är den sista som borde ha följt efter," påpekar han och nickar mot foten. "Du ska inte anstränga dig i onödan."

Den äldre frustade till och sjönk ner på golvet samtidigt som han himlade med ögonen.
”Jag anstränger ju inte foten om jag inte stödjer på den, eller hur?” Påpekade Zihao och lade kryckorna åt sidan. ”Du dansar bra”, konstaterade han sedan och lutade lite på huvudet, med smala ögon. Smala och smala, de var ju för fan alltid smala och förbaskat elaka. ”Hur länge har du dansat?” Även om det var aningen underligt att elaka, hemska Zihao satt och frågade så alldagliga frågor, så var det någonstans gateway till något annat. Han ville inte vara ovän med Joshua för resten av livet, snarare tvärt om. Artonåringen var ju extremt söt och begåvad att det bara inte gick. Alltså inte alls, det var tvärt omöjligt. Det var väl troligen därför han betett sig så illa - för att han egentligen gillade den yngre, eller vad man nu skulle kalla det för. Usch, vilka jobbiga tankar.

Joshua stannar upp, låter blicken vila på den äldre i tystnad innan hans läppar spricker upp i ett leende.
"Men det är bättre att ta det säkra före det osäkra, eller hur?" Påpekar artonåringen och drar sina små fingrar över sin panna innan han sakta faller ner på golvet bredvid Zihao. "Sen jag var tio.. min storebror fick mig att börja." Förklarar han och ser ner på sina utmattande händer och vickar lite på fötterna. "Du är väldigt duktig du också, hur länge har du dansat?"

”Äsch, ge mig inga komplimanger”, muttrade Zihao och drog lite på munnen. ”Har dansat sedan jag var sju, men började mest med det på grund av wushun”, förklarade han och betraktade Joshua försiktigt. ”Din bror, han är äldre va? Eller har jag fattat helt fel?” Undrade nittonåringen och pillade lite med bandaget som satt runt den skadade foten. Läkaren hade låtit förbandet, som artonåringen lindat på, sitta kvar. Han hade sagt att det vad väldigt snyggt gjort, vilket Zihao egentligen borde tala om för den yngre. Men det kunde vänta.

"Inte ge dig några komplimanger?" Upprepar Joshua med höjda ögonbryn och skakande huvud. Blicken glider ner till hans fötter, som han försiktigt vickar fram och tillbaka, fram och tillbaka. "Du är sjukt duktig, du förtjänar en hel drös med komplimanger." Ja, Zihao är himmelskt duktig på att dansa, och om han nu dansat sen han varit sju, det förklarar en hel del. "Jo.. Han är äldre, lika gammal som dig." Fyller han i och låter blicken glida upp till nittonåringens ansikte. "Varför erbjöd du dig att komma hit? Jag är säker på att någon annan skulle vara okej med att göra det."