PRS Kkaebsong & JustAFriend

Egentligen undrade Zhìyuan varför max egentligen grät. Det var så underligt att han verkade kunna brista ut i gråt över det minsta lilla, och det var även det som fick sjuttonåringen att börja spekulera omkring vad som kunnat få honom att bli så pass känslig. Hade någonting hänt under sommarlovet? Var han bara alltid sådär känslig? Kanske det andra alternativet var rätt? Men som han redan konstaterat för sig själv berodde nog den jämnåriges känslighet på någonting helt annat. Bara sättet han pratat om det där med att bli instängd utan att kunna fly..Usch. Slytherineleven rös till och skakade lite på huvudet. Nej, han fick inte fråga mer om den saken, plus att han kanske skulle återgå till sitt lite mer trevliga sätt. Med andra ord: bort med knorrandet och den putande underläppen.
”Förlåt, jag tyckte bara att det var nödvändigt att påpeka det..som sagt, jag är en underlig individ”, mumlade Zhìyuan och började vrida och vända på händerna i knät. Shit vad skönt det skulle bli att sträcka ordentligt på benen. Nu kunde det bara vara någon minut kvar tills friheten.

"Vi är ju båda ganska underliga, eller hur?", svarade han med ett litet, försiktigt leende. Ja, nu fick han ju faktiskt skärpa sig och ta kontroll över deppigheten. Bete dig som en normal människa Max. Hur svårt kan det vara?
I takt med att droskan saktade in började Kiwi ännu en gång jaga sin svans. I Max knä. Herregud, kunde ens katter vara övertaggade? Tja, uppenbarligen. Åtminstone om en hette Kiwi och var en stor, grå, fluffig katt...typ.
Max petade till henne lite och klappade sig sedan lätt på axeln. Fluffbollen tog sats och snart satt hon lugnt och balanserade på där uppe, med svansen vilandes längs med Max rygg.

”Skulle helt ärligt säga att underliga är en rejäl underdrift”, påpekade Zhìyuan och reste sig upp, samtidigt som vagnen slutligen kom till ett stopp. Utan att ödsla någon som helst tid, fiskade han upp sin egen packning och även en del av Max väskor. Nej, han litade verkligen inte på att den jämnårige kunde bära allt själv, även om han slutat gråta. Men vem visste? Han kanske började snart igen och då skulle det bara sluta med att allting blev en enda stor röra. Så det var bara behändigt för slytherineleven att ta så mycket han fick med, utan att fråga om lov. Det var han på tog för ohyfsad för att göra nämligen.
”Ska du ner till köket? Ligger inte ert elevhem någonstans däromkring förresten?” Undrade Zhìyuan och tog ett stort kliv ner på den torra marken. Gud vad skönt att det inte regnade, då hade det bara varit en enda massiv sörja av lera och grus. Usch och fy.

De var definitivt minst sagt underliga båda två, fast på otroligt olika sätt.
Max var påväg att protestera när den jämnårige började bära ut en del av hans packning med. Egentligen kunde han väl liksom lösa det utan hjälp? Men han stoppade sig själv från att säga något. Det hade ju inte gått sådär fantastiskt senaste gången han försökt. Zhìyuan var nog en betydligt bättre...väskbärare.
Han hoppade lätt ner från vagnen, bärandes på väskor och katt. Det var ju egentligen väldigt konstigt hur klumpig han hade varit under dagen. I vanliga fall var ju det en av de sakerna han faktiskt var riktigt bra på. Att smyga och ta sig förbi saker och ting likt en skugga. Han brukade ju kunna passera de flesta utan att de ens la märke till det. Stegen var lätta och ja, han brukade bara vara tyst och röra sig smidigt helt enkelt. Det var var ju dock få saker som varit och betett sig som vanligt och planerat under dagen, så varför skulle hans rörelsemönster göra det?
"Jo precis, det ligger strax intill. Jag tänkte gå förbi köket och ta med nån frukt eller så till uppehållsrummet", svarade han och gick försiktigt fram till testralerna som dragit dem dit. Då Zhìyuan tagit en rätt så stor den av väskorna fick han en hand fri att sträcka fram. De hästliknande djuren var vänliga. Max var dock väldigt försiktig. De var ju trots allt stora. "Tack", viskade han och klappade dem lätt innan han vände sig mot den jämnårige.
"Ska vi gå?", frågade han och började gå utan att invänta svar.

Det tog en bra stund innan Zhìyuan förstod vad Max precis gjort. Först hade sjuttonåringen trott att den andre stått och klappat i luften, men så korkad och outbildad var han faktiskt inte. Nej, att vagnarna drogs av testraler hade han fått reda på förra året, när en väldigt entusiastisk Hagrid dragit med honom ut bland träden bara för att sedan stå och predika om de osynliga djuren. Däremot hade han fått klart för sig att de vidliknade hästar, även om de var betydligt mer skrämmande och såg ut som skelett. Kusliga grejer, usch.
”Du säger att du är rädd för vargar och örnar, men så står du och klappar på en testral som om det var världens gulligaste hund”, muttrade slytherineleven och himlade med ögonen. ”Förstår mig inte på dig faktiskt..de har väl inte ens päls? Vargar har faktsilt fin päls, riktigt fluffiga och gosiga”, knorrade han coh började gå upp för trappan som ledde mot portarna. Bra Zhìyuan, fortsätt upplyfta vargarnas rykte. Det var ju absolut inte konstigt alls. Ibland var han verkligen ruskigt otaktisk, men Max märkte förhoppningsvis inte att i princip allting dom flög ur den jämnårige drummeln var extremt underligt och bara allmänt out of context.

Kunde den jämnårige också se testralerna? Kanske. Fast nej, inte av det lätt förvirrade ansiksuttrycket att döma. Och frågan...Nej, det var nog bara luft han såg. Det måste ha sett väldigt lustigt ut för alla andra, alla de som inte sett det hemska, som nu inte kunde se det vackra. För det var testralerna. Lite läskiga, men vackra.
"Nej, de har ingen päls...", mumlade han försiktigt och blickade upp, mot den betydligt längre eleven. Som verkat haka upp sig på den där vargen. Max hade ju bara dragit några exempel. Varför las så stor fokus på just vargen? Äh, det var väl bara slump eller något. Max kunde åtminstone inte dra någon annan slutsats.
"Jag har egentligen inget emot vargar, ZhÌyuan. De är väldigt vackra. Men jag kan inte riktigt styra över mina rädslor".

Knorrande, så som Zhìyuan faktiskt brukade gå runt och låta, stannade han till utanför portarna och sneglade bak mot Max. Jisses vad snabbt hans humör kunde svänga när det väl ville sig riktigt illa. De mörka ögonen var smala och läpparna ihopknipna, återigen jävligt underlig. Och slytherineleven som nyss börjat komma riktigt bra överens med den jämnårige..suck.
”Antar att jag inte kan säga någonting om dina rädslor direkt, eftersom de faktiskt är dina..men ändå”, muttrade han och vände sig om igen, bara för att gå vidare in genom entrén. Det måste ha sett riktigt lustigt ut med högen av packning och knotandet som jämnt och ständigt kunde höras. Så sjukt barnslig att det inte var sant.

Hade han sagt något fel nu? Rört ett känsligt ämne? Uppenbarligen. Det knöt sig i magen. Kanske var det fel att bli så påverkad men Max var trots allt verkligen inte känslomässigt stabil för tillfället. Han kunde kontrollera tårarna, men det betydde inte att det kändes bra inombords.
"Förlåt", mumlade och smög in genom entrén strax bakom den jämnårige.
"Jag försöker att inte vara så rädd för allt men det är så jäkla mycket att jag inte vet vart jag ska börja", fortsatte han tyst och började gå mot köket och uppehållsrummet.

”Om du nu är så jävla feg borde du defintivt inte vågat be mig plocka upp böckerna, eller gått och haft det här samtalet med mig”, protesterade Zhìyuan och skyndade efter Max, så att de gick bredvid varandra istället för på led. Maybe it was a long shot, men av någon anledning hade sjuttonåringen fått för sig att den andre inte alls var så pass feg som han framställde sig själv som. Åtmsintone inte riktigt så mesig. Men det var ju bara en massa spekulationer och teorier.
”Tror faktiskt inte att du är riktigt så feg egentligen”, erkände han efter att ha tänkt igenom vad han skulle säga. ”Utan tror snarare att du har gått igenom någonting traumatiskt och att det är därför du är så förbaskat känslig”, förklarade Zhìyuan därefter och började gå nerför trapporna.

Var det verkligen så uppenbart? Att han varit med om något som förändrat honom, Gjort honom till någon han inte varit tidigare. Eller snarare, ändrat vissa delar. Tja, mycket möjligt. Dagens försök att dölja allt hade ju gått ca skit, så det var väl inte så konstigt om den jämnårige misstänkte saker. Han hade dock varit ganska rädd och försiktigt redan innan, men det hade definitivt nått nya nivåer nu. Speciellt de senaste månaderna.
"Kanske...", svarade Max tyst, med blicken fäst på trappstegen under fötterna. Kiwi började jama något hejvilt och klättra upp på Max fågelbo till frisyr. "Jaja, snart framme", mumlade han i ett misslyckat försök till att lugna ner fluffbollen.