[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae snuttar lite på den varma chokladen i hans händer, det är lite svårt att hålla i den när händerna är klädda i de tjocka vantarna. Kylan träffar honom inte lika mycket som gårdagen, kanske för att de nya kläderna värmer hans kropp, och kanske för att han fått i sig något att äta under dagen. Dock är vinden kraftigare än gårdagen. Jae kollar ner på pappersmuggen i hans kupande händer, värmen håller sig fortfarande. Fötterna kräver försiktigt ner sig i den svala snön medan såren över hans kropp värker. Nu när han sitter stilla kan han riktigt känna hur varje blåmärke kräver efter ny värme. Jae låter blicken vila på vågorna i vattnet som slår mot väggarna inte långt bort från gungorna.

När han hör den nu bekanta rösten, kan han inte undgå att le försiktigt mot marken. Jae undrar om det varit universum som faktiskt vill ha någonting sagt, att de möter varandra fyra dagar i rad, som den andra ledaren sagt. Dock märker han den bittra tonen i dennes röst, och han vet inte hur han ska uppfatta det. Blev han irriterad över sättet Jae lämnat samtalet? I o för sig skulle han också bli det, men han hade inte trott att den andra ledaren skulle lägga mycket tanke i det. Jae låter sin blick lossna från marken och upp mot den äldre ledaren. Kroppen värker när han rör på sig, men försöker ignorera det så gott han kan. Han låter sig själv granska ansiktet, beundra de nya assessorerna den äldre skaffat sig. De skarpa och vackra tatueringarna, de väl sätta piercingarna, allt har fastnat i hans huvud.

Jae funderar en liten stund, på vad han ska svara den andra ledaren. Det finns inte riktigt någon ursäkt att bara sticka sådär, men han hade gjort det oavsett.
"Jag vet inte.." svarar han och tittar nästan skamset ner i vattnet. Och han vet faktiskt inte, han är inte säker. Antingen kan det ha varit för att lögnen sårat honom.. men att han blivit sårad av den lögnen, som Jae själv antagligen skulle ha dragit själv om det var omvända roller, gör honom ännu mer skamsen. Eller så kanske det var av faktumet att han inte ville dela med sig för mycket, och kände att han behöver gå därifrån när han väl hade chansen. "Det finns många anledningar till varför jag ville gå." Jae är osäker på om det låter som att han inte tyckte om den äldres sällskap, för det var det inte meningen att göra. Jae gillar den andres sällskap, mer än vad han vill erkänna för sig själv. Men det kanske var bäst att få det att låta så.. för att inte komma allt för nära den andra ledaren. Så mycket dåligt kan hända om han gör det.

Jae tänker på den lilla prydnaden i en ut av kassarna lite längre bort. Han hade köpt den med mannens ansikte i tankarna, varför då? Det är så mycket han inte förstår, och han vet inte heller om han vill förstå. Jae undrar om hur den andra skulle reagera om han gav den till honom, antagligen bli ännu mer förvånad än Jae själv.

Uta hör orden den andra mannen yttrar, men orden tillfredsställde honom inte. Det var ett svar som inte gav något svar. Han visste inte varför han hade hoppats att den andra mannen skulle ha givit honom ett svar, eller vad för svar han hade hoppats på. Kanske ville han ha en ursäkt? Kanske en bra förklaring? Kanske något annat? Men vad det än var, så var det inte svaret den andra mannen givit honom. Åter igen kände Uta en viss irritation, en irritation som inte borde finnas där. Varför fanns den där? Förvisso kunde hans humör ändras drastiskt, men han förstod inte varför det gjorde det när det rörde den andra mannen. Den andra ledaren borde inte kunna påverka honom så. För en sekund fick Uta lust att rycka tag i den andra mannen, tvinga honom ner i snön och kräva ett svar. Men han var inte i stånd att göra det. Hans kropp ömmade som det var, och den andra mannen skulle utan större svårigheter vinna över honom. Det hade varit en annan sak om han varit frisk, då kunde utgången ha blivit en annan, men nu visste Uta redan utgången.

Vad han inte visste var huruvida han skulle svara den andra mannen. Han kände att det inte fanns något han kunde svara. Han kunde be om ett tydligare svar, men tvivlade på att han skulle få ett. Han kunde ge den andra mannen ett okej, men det var något han inte ville göra. Uta ansåg inte att det var okej, inte hans beteende ifrån gårdagen eller hans svar. Hade den andra mannen givit honom en ordentlig anledning till att ge sig av, då hade han ansett att det var okej. Så Uta valde att inte svara, istället lät han blicken vandra ut över vattnet, granskade vågorna när de lekte tafatt med varandra, innan de bryts sönder emot vågbrytaren. Uta tyckte sig se en fågel ligga och guppa oberörd på vattnet, när en vind drog in. Uta vände bort ansiktet för att slippa få de få vattendropparna som följde med in, på sig. Han var kall som det var.

Tillskillnad ifrån gårdagen fann Uta den här tystnaden mer tryckande, men han visste inte heller hur han skulle bryta den. Då den andra mannen sagt att det fanns många anledningar för honom att gå, visste Uta inte ifall han skulle yttra några fler ord. Den andra mannen verkade inte intresserad av det, funderade Uta på att ta sin växt och gå igen, han borde göra det, innan han blir för kall. Men det är något som hindrar honom, kanske var det någon form av desperation över att de kunde ta upp där de avslutat igår? Eller så kanske det var något annat. Uta visste inte, men han lämnade inte gungan, utan böjde sig istället framåt, så gott han kunde med krukan i knät, och drog handen genom snön, innan han började forma en snöboll, så gott han kunde med en skadad hand.

När den äldre inte svarar honom, känner han hur nedstämdheten sakta tar över honom. Av någon anledning är han väldigt känslomässigt utmattad, och nästan alla orsaker till det är mannen bredvid honom. Jae förstår inte hur, eller varför, men det finns nya känslor i honom som han inte stött på förut. Därför blir han besviken på sig själv när den andra ledaren inte pratar.. Kanske har han fortfarande ont i halsen.
"Eller.." börjar han och funderar lite. "Jag ville inte, jag bara kände att det var bäst." förklarar han, och hoppas innerligt att den andra inte är sur på honom. Varför skulle han vara det? Det känns som att han bara skulle ha ryckt på axlarna åt händelsen. Men faktumet att mannen fortfarande sitter vid honom är också förvånande för Jae. Smärtan som sträcker sig i hans kropp är ingenting med besvikelsen han känner över sig själv. Tänka sig att den andra mannen får honom att känna så många nya saker, Jae avskyr det.

Jae ser ner på den äldre när han sträcker sig ner mot snön, och granskar den skadade handen.
"Vad har du gjort?" frågar han, osäker på om han går över linjen eller inte. Han vill bara att den fina, lugna konversationen skulle komma tillbaka. Kanske då han kan berätta om det där lilla minnet, bara kanske. Även om Jae vet att det inte är någon bra ide. Visst verkar det som att den andra genuint vill sitta med honom, men det kanske inte alls är så. Det kanske bara är ett förkläde.. men av någon anledning orkar han inte bry sig för tillfället. Jae vet att hans kropp inte skulle må bra över att slåss, inte alls. Såren är alldeles för många, djupa, eller mörka för det. Jae får helt enkelt hoppas att den andra mannen inte vill honom något illa, att stunden är äkta, att han inte följt efter honom som Jae själv skämtat om dagen innan.

Han tar en liten klunk av den varma drycken, och låter sitt huvud återigen falla mot kedjan som håller honom och gungan uppe. Jae sluter ögonen en kort liten stund, den svala luften känns nästan lite uppfriskande mot de såren de når. Han känner hur chokladen rinner genom hans hals, värmer upp hela honom för varje klunk. Ögonen börjar återigen att studera de nya piercingarna. "Du passar i dem.." får han ut i den kalla vinden och trummar med sitt finger mot pappersmuggen under tumvanten. "Hur många har du nu?"

Uta vänder förvånat blicken emot mannen när han talar till honom igen. Ytterligare ett svar, det var förvisso mer till ett svar än det han fått tidigare, men det gjorde inte Uta klokare ändå. Vad exakt kände den andra mannen var bäst? Att avsluta konversationen? Att gå? Att lämna honom ensam kvar där? Och varför brydde sig Uta så mycket om anledningen. Ville han veta att det inte var han som gjort något fel? Att han inte fått den andra mannen att gå sin väg. Varför spelade det så stor roll? Uta förstod inte sina egna tankar, varför var hans beteende så annorlunda när det kom till den andra mannen? Uta hatade alla frågor som kom upp i hans huvud, frågor utan svar.
"Om du säger det så" Sa Uta lågt. Rök bildades när han pratade, den kyliga luften blandades med hans varma andedräkt.

Uta formar den snön i sin hand till en perfekt rund boll, känner kylan emot händerna, men fortsätter ändå. Inte villig att sluta av någon anledning. När den andra mannen plötsligt frågar om hans bandage tittar Uta ner på det. Han är tyst en stund, osäker på vad han skall svara. Han tvekade på om han var villig att berätta om ilskan han känt igår, och hur den fått det bästa av honom. Han såg på mannen och bestämde sig för att inte berätta det, han ville inte låta den andra mannen veta hur han reagerade, eller vad han gjort emot honom. Han vände blicken ut mot vattnet igen.
"Spegeln gick sönder, och jag plockade oförsiktigt upp skärvorna" sa Uta. Det var inte sanningen, men det lät bättre än att han krossade spegeln med handen, av ilska och skar sig på grund av det.

När han var nöjd med första snöbollen la han den bredvid sig på gungan, innan han lutade sig framåt, för att påbörja en ny. Han visste inte varför han lekte med snön, väl medveten om att det kylde ner honom fortare, men kanske ville han ha något att koncentrera sig på, då han kände sig en aning osäker över situationen. Uta hör de tysta ljuden snön ger ifrån sig när han formar den, mot sin vilja till snön, och han koncentrerar sig på dess form tills den andra tilltalar honom igen. Långsamt sliter Uta blicken ifrån snön till mannen som ser på honom. Uta rör fingrarna emot den nya piercingen i läppen.
"Nio stycken" svarar Uta efter en kort fundering kom han fram till att han hade fem i det vänstra örat, fyra där uppe och en där nere, tre i höger örat, två där uppe och en där nere. Sedan hade han den i läppen och en vid det vänstra ögonbrynet. Uta visste inte hur det blivit så många, kanske var det Renji's fel, för att han hade fått börja med att pierca hans öron. Efter det hade Uta fattat tycke för det, och det hade blivit fler. Han var dock osäker på varför den andra mannen undrade. Var det ett sätt att hålla konversationen levande, eller undrade han genuint. Och hade han precis gett honom ytterligare en komplimang, precis som med tatueringarna. Uta kände sig en aning förvirrad över situationen och hur han skulle hantera den. Så istället valde han att återgå till sin snöboll.

Jae öppnar munnen, bara för att stänga den igen. Samtalet kändes ensidigt nu, och kanske han förtjänade det. Han hade trots allt stuckit dagen innan utan någon som helst förklaring. Han sänker sin blick mot skorna igen, som leker med den svala snön. Varför ville han att den andra skulle prata tillbaka med honom? Inte med korta svar, som om Jae förhörde honom. Kanske den andra mannen tröttnat på honom, kanske är han fortfarande irriterad, kanske förstår han att det inte lönar sig med att prata med Jae. Den yngre känner sig patetisk, en annan typ av patetisk än när folk gör vad de vill med honom. Jae känner sig patetisk pågrund av känslorna som byggts upp inom honom, han känner sig patetisk eftersom att han blivit sårad igår, patetisk för att han litar på honom.

Ännu en gång märker han den simpla lilla lögnen. Jae förstår att den äldre kanske inte vill prata med honom om princip allting, men lögnerna får honom att ta till sig. De enkla lögnerna får honom att känna sig träffad. Den enda personen han känner en viss, oklar, känsla till ljuger. Även om det kan finnas vettiga orsaker till det. Jae lutar även sin axel mot kedjan, och känner hur den hårda metallen trycker sig mot en ut av de djupa rivsåren. En enkel liten grimas gör sin väg över hans ansikte, men han vill inte flytta på axeln. Det får honom att förstå att den här stunden är verklig, och inte någonting han hittar på.
"Okej.." svarar han enkelt, känner sig torr i halsen. Tystnaden är inte lika bekväm som den tidigare varit, kanske för att den andra är sur över att han stack, av någon oklar anledning, och kanske för att Jae är sårad av lögnerna. Han har ändå ingenting med det att göra, så varför bryr han sig så mycket? Om det varit en annan ledare bredvid honom skulle han ställt mer krävande följd frågor för att får reda på den information han vill åt, men nu känns det värdelöst. Alldeles tjock i halsen, tar han en ny klunk av chokladen med tom blick. Det är som att hjärtat bultar hårt, vill att Jae ska tänka igenom allt han säger innan han säger det. Förut var han säker på att han alltid skulle säga rätt saker vid rätt tillfälle, men med den andra ledaren bredvid honom är han inte lika säker.

Jae masserar sin hals, försöker att få den mer lugn. Han bestämmer sig för att hålla munnen tyst, om den andra inte hade stor lust att prata med honom, skulle han inte mata på med nya samtalsämnen. Det skulle bara verka desperat. De mörka ögonen vilar på den äldre mannen en kort stund. Tänka sig att han sitter på platsen han alltid brukade vara vid med sin mamma, med familjens så kallade fiende vid sin sida. Jae undrar hur hans far skulle ha reagerat på det. Modern skulle antagligen ha lett mot honom, fejden mellan de två familjerna var inte någonting hon spenderade mycket tanke på. Hon skulle antagligen bara vara glad att han inte satt ensam. Även om Dennis, Brian eller någon annan av livvakterna skulle ha suttit bredvid honom utan någon andra tanke, så är det helt annorlunda när det kommer till den äldre mannen. Visst känner Jaes män någon slags koppling till honom, de bryr sig genuint om honom. Men det är för att de föds upp tillsammans, det behöver inte nödvändigtvis vara för att de tycker om Jae som person. De andra livvakterna på något sätt kanske skulle känna sig tvingade att sitta med honom, medan mannen som nu är bredvid honom sitter där med sin egna vilja. Jae vet såklart inte orsaken, mannen kanske som sagt förbereder sig för att få ner Jae på något sätt, men det spelar ingen roll. De flesta intelligenta ledarna han mött, har inte försökt spendera mer tid med sina offer. Men kanske.

Med blicken på vattnet framför honom, balanserar han den lilla papperskoppen mellan sina lår, för att göra sina händer fria. Sakta drar Jae av sig vantarna, och lägger de försiktigt vid den andres knä. En konstig gest, det förstår han. Att ge den andra, som ska vara familjens fiende, någonting han äger. Men än en gång orkar inte Jae riktigt bry sig om det. Även om han brukar vara paranoid i andras sällskap, han kan värma sina kupade händer runt muggen, medan den andres fingrar är helt bara. Utan skydd mot kylan.

Uta hör kanske mer än han ser i det dunkla mörkret grimasen den andra mannen gör. Uta ser på den andra ledaren, där han sitter på gungan bredvid sig, lutandes emot kedjan. Något som vanligtvis inte skulle få en vuxen man att grimasera, men ändå fått den andra ledaren att göra det. Uta förstår att något inte är rätt med den andra mannen. Kanske är det för att Uta själv befunnit sig i liknande situationer, kanske är det för att beteendet är annorlunda för den andra mannen. En aning förvånad över hur han kan förstå det, hur det känns som om han känner igen den andras beteende. Något han antagligen inte kunde göra, efter de få mötena de haft, men Uta kommer på sig själv att önska att han visste mer om mannens olika beteende. Kände igen de olika ansiktsuttrycken mannen kunde göra, och förstå dem utan att några ord behövs. Uta förbannar sig själv för att önska något sådant, det fick honom att känna sig förlöjligad.
För att glömma de förnedrande tankarna, möter Uta den andra ledarens blick, som om han försökte söka svaren till smärtan. Allt han möter är ett par mörkbruna ögon, som inte ger honom några svar. När Uta kommer på sig själv med att den andra mannen förmodligen skulle uppfatta det som att han stirrade, vände han bort blicken ifrån honom.
"Du borde inte göra skadan värre genom att pressa kedjan emot den" sa han bara med en låg ton. Han visste inte varför, men han gillade inte tanken på att den andra mannen skulle ha ont. Ytterligare en löjlig tanke som far genom hans huvud.

Uta vet att han inte borde bry sig om den andras välmående, hans förfäder skulle vända sig i graven om de visste. Inte för att Uta kände någon vidare lojalitet emot dem, kanske var det mer emot sig själv han kände en lojalitet. Att han inte borde vara oroad inför den andra, att den andra kunde vända och vilja döda honom i vilken stund som helst. Att det hela kunde vara en väl planerad plan. Förvisso kunde mannen redan ha dödat honom, så länge han inte var utan efter något. Uta visste inte vad det kunde tänkas vara, förutom hans distrikt, och för det behövde han endast se honom död. Men Uta valde att åter igen ignorera tankarna, han ville inte tänka på att mannen kunde vilja döda honom vilken stund som helst. Han ville mycket hellre tro att mannen trivdes i hans sällskap, även om han inte kunde förstå hur det kunde vara av sån vikt för honom.

När den andra mannen plötsligt lägger sina handskar bredvid honom, ger Uta honom en förvånad blick. Gesten var för honom oklar, åtminstone tanken bakom den. Uta förstod mer än väl vad den andra mannen avsåg med den, men han kunde inte förstå varför den andra mannen bekymrade sig över hans frusna fingrar. Utåt sett kunde gesten ses som något man gjorde emot en vän, men emot ens fiende? Inte för att Uta såg mannen som sin fiende, kanske var det för att fiende var ett sådant starkt ord, ett ord han inte använde om någon. Kanske vore konkurrent ett bättre ordval, och isåfall var gesten inte lika förvånande. Långsamt tog Uta den andra mannens handskar och trädde dem över de vita långa fingrarna. Han kände ett de var en aning för korta för honom, men de skulle kunna fullfölja jobbet, med att värma hans fingrar. Efter att ha tagit på dem, la han ner snöbollen, han ville inte göra den andra mannens handskar våta.
"Tack" säger Uta uppriktigt åt den andra mannen, och ger honom ett lätt leende, innan han försiktigt placerar krukan vid sidan av gungan och tar tag i kedjorna istället, och puttar lätt med foten så han rör på sig. Vantarna kändes gudomliga, de skulle inte värma honom, men fingrarna var åtminstone en kroppsdel mindre han behövde frysa om.

Jae sluter ögonen medan han låter den enkla tystnaden ta över. Det skulle vara så lätt för den andra mannen att bara ta honom till fånga eller döda honom just nu, allt för enkelt. Såren skulle hindra den yngre från att kunna skydda sig själv på bästa sätt, men ändå sitter han kvar här. Det är inte oron för att bli påhoppad som skrämmer Jae. Det är oron över att den andra mannen kanske ljugit mer än Jae sett, planerat saker Jae inte genomskådat. Det är det som skrämmer honom, för även om han inte vill medge det, så börjar han sakta lita på den andra allt mer. Värdelöst, tycker han. Hur han bara har några enstaka konversationer med den äldre under fyra dagar, och det väl gömda minnet som grund för hans tillit. Men den tillfredsställande känslan när han sitter där under stjärnornas ljus med den andra mannen vid sin sida tynger mer än oron. Därför kan han inte få sig själv att ställa sig upp och gå, för den här stunden kanske aldrig kommer tillbaka.

"Men det kanske är det jag vill göra," svarar Jae efter en stunds tystnad. Han vet inte om han finner oron i den andres röst, men någonting är det iallafall. Och Jae gillar det. Smärtan han får när kedjan trycks mot skinnet kan inte mätas med skador han haft innan, därför kanske han inte reagerar som andra skulle ha gjort. Det är inte så att han gillar smärtan i sig, inte alls. Han hatar att ha ont när han jobbar. Men när han mår dåligt är fysiska skador så mycket mer hanterbara, när smärtan sträcker sig över armen behöver han inte tänka på de oändliga med tankarna som står uppradade i hans huvud. Dock vet han inte om det är fallet just nu, det är mer att han vill vara säker på att det här händer. Att han faktiskt sitter här med den andra ledaren och känner sig tillfredsställd igen. Han vill försäkra sig själv att det som kommer ur den andres mun, och sin egna, är äkta och verklighet. Och han vill att hans undermedvetna ska förstå att om han säger någonting, så finns det ingen återvändo.

Jae möter den andres blick, finner den där lugnande ögonkontakten som sakta får honom att bli fri från tankarna. Han gillar det, att inte behöva oroa sig över något mer än att tiden kanske ska ta slut när han ser in i den andres ögon.
"Du kan fortsätta," säger han med låg röst när den äldre slutar att krama om den kalla snön. De behöver inte prata högt för att höra varandra, små viskningar skulle nästan vara tillräckligt. Jae värmer sina egna, mindre händer genom att kupa pappersmuggen som fortfarande har en viss värme. Tumvantarna hade han gett den andra så att han iallafall kan ha något skydd mot kylan. Jae bryr sig ärligt talat inte om vantarna blir blöta eller fyllda med snö, bara den äldre får ha de på sig. Han inser snabbt att det är en rätt förbryllande tanke, som den andra mannen antagligen skulle ha skrattat åt. "Tror du att universum väglett oss idag?" frågan är baserad på samtalet de haft dagen därpå, som satt sin rot inne i hans tankar.

Uta vänder sig nästan irriterat emot den andra mannen när han hörde hans ord. Han förstod inte hur mannen kunde tänka i de banorna. Särskilt inte efter att han under gårdagen hade varit mån om att han själv skulle sköta om sina egna sår. Uta fnös åt honom.
"Du borde ta bättre hand om dig själv" sa Uta kallt emot honom. Han visste inte varför han reagerade som han gjorde, men att höra den yngre behandlade dig själv gjorde honom arg. Han önskade att den andra tog bättre hand om sig själv, uppskattade själv mer. Uta kunde verkligen inte förklara sina känslor, varför blev han så arg av att höra den andra mannens ord? Men han insåg också att orden gjorde honom sorgsen. Varför påverkade den andra mannen honom så, Uta kunde inte förklara det. Det kändes så främmande, och Uta var inte säker på ifall han uppskattade det eller ej. För att inte säga något mer till mannen, och avslöja hur han påverkade honom, orden han sagt var redan illa nog, vände han blicken emot havet.

Han följde vågorna och lyssnade på ljudet som bildades när de slog mot hamn kanten, kände hur det lugnade honom en aning. Han tog ett djupt andetag och följde röken som bildades med blicken upp mot stjärnorna.
"Om de blir blöta kommer du inte ha stor nytta av dem på vägen hem" svarade Uta endast den andra mannen. Åter igen fann Uta Det underligt hur han tänkte på den andre mannens välmående. Det skulle inte spela någon roll för honom, men det gjorde det. Nästan mer än vad Uta var villig att erkänna för dig själv.

När den yngre började tala om universum lutade Uta huvudet emot kedjan, och slutade att röra på foten, och snart hade gungan stannat. Uta var inte säker på vad för svar han skulle ge den andre. Att de sprang på varandra i den takt de gjorde, kändes underligt, som om det måste finnas någon mening bakom det. Dessförinnan hade det aldrig möts, men nu, nu hade de mött varandra fyra dagar på raken, varav de två sistnämnda var en slump.
"Om inte det, så vet jag inte varför vi möttes igen" sa han lågt utan att se på den andre mannen. Om universum nu försökte säga dem något, så var inte Uta säker på vad. Men han började bli nyfiken på det.

Jae känner hur förvånad hela han blir över den andres svar. Rösten var kall, hård, inte alls den lugna stämman han använt sig av tidigare. Blicken han får av den äldre får honom nästan att rysa till, och genast ser han bort från honom. Ögonen fäster sig på fötterna igen. Händerna tar ett starkare, stadigare tag om kedjorna på vardera sida. Jae hade inte förväntat sig att den andra ledaren skulle säga det sådär, och han förstår inte varför heller. Kanske det var för att Jae varit så mån om att den andra skulle ta hand om sina sår, men han gjorde inte detsamma.
"Förlåt.." får han tillslut fram utan att vända blicken mot honom igen. Jae lyfter lite på kroppen, så att axeln inte längre trycks mot den hårda kedjan till gungan.

Jae finner sig själv le en aning när den äldre säger att vantarna inte längre skulle vara någon nytta för honom. Av någon anledning finner han mannens ord roande, hur han kan låta orolig och kall på rösten en och samma gång.
"Du behöver inte oroa dig för det," berättar han och ställer ner pappersmuggen när han är klar med chokladen, så att han kan låta sina fingrar pilla lite med kedjorna. "Det spelar ingen större roll, jag har fickor jag kan lägga händerna i." påminner han och ser upp på den äldre igen. Ögonen som tillhör den andra ledaren har blivit bekanta vid det här laget, han känner igen dem och finner ett viss lugn i dem.

"Du vet.." börjar Jae, fundersam över om han ska säga det eller inte. Kanske var det dumt att ta upp minnet igen, men det har satt sig som en tjock rot i Jaes hjärna och han vet inte hur han kan såga bort den. Fötterna slutar upp att röra på sig när den andra slutar att gunga, och känner tystnaden ta över en liten stund. Den är tillbaka till att vara bekväm, inte likadan som den varit under gårdagen, men mer bekväm än tidigare. "Vi träffades för nitton år sedan också. Jag kom på att du antagligen glömt bort det när du pratade om de fåtal minnena du hade från när du var liten."

Uta suckade när den andra bad om ursäkt. Han hade egentligen ingen annan anledning att be om ursäkt, det var Uta som borde be om ursäkt. Han hade inte rätt att tala om för de andre hur hans liv skall levas.
"Don't..." Började Uta innan han vände sig om emot mannen "du har inget att be om ursäkt för. Jag har ingen rätt att yttra mig angående ditt välmående"
Uta vände bort blicken och ut mot vattnet igen.
"Jag önskar bara du kunde uppskatta dig själv mer och ta bättre hand om dig" sa Uta lågt. Han var nästan chockad över att han yttrade de orden. Att tänka dem var inte samma sak som att tala om det för den andra mannen. Uta var inte säker på hur mannen bredvid honom kommer ta orden. Uta ville inte att mannen skulle tolka det som att Uta la sig i, eller som något annat. Uta var inte säker på hur han ville att den andra mannen skulle tolka det. Uta var inte ens säker på hur han själv tolkade det. Allt rörande den yngre mannen gjorde honom förvirrad, förvirrad på ett sätt han inte upplevt innan.

Uta hade nästan himlar med ögonen åt mannens kommentar, något han endast gjorde när han kände sig bekväm i någons närhet.
"Jag skulle säga att fickorna inte värmer i samma utsträckning som vantarna" sa Uta och såg på den andra mannen när han placerade muggen i snön. Uta förstod att den var tom, vilket innebar att den andre snart skulle börja frysa om sina händer. Uta tog av sig handskarna och räckte fram dem till dess rättmätiga ägare. Uta ville inte se den andra mannen frysa.
"Tack för lånet" sa Uta och gav honom ett uppskattat leende.

Uta lyssnade på den andra mannen, hade de mötts när de var yngre? Uta försökte dra sig till minnes men det var blankt. Han var inte säker på varför han ville minnas om han mött den andra mannen eller ej. Han ville tro att det var sanning, inte att mannen endast sa det för att han avslöjar att han inte mindes något ifrån barndomen. Men han kunde inte förstå varför mannen skulle ljuga, vad han fick ut av det.
"Jag kan tyvärr inte minnas det, som du kanske anat" sa Uta lågt, han ville inte göra den andre besviken, då han inte visste hur denna skulle reagera då han inte mindes. "Men du mer än gärna få berätta"