Rollspelare & Wolfy prs

”Jag pratar med dig, Leah.” Sade Jason och kollade på henne. Han ville inte såra henne, han gillade inte att såra folk egentligen men han ville inte bli fäst vid henne eller få henne att bli fäst vid honom. ”Jag visar dig.” Sade han innan Philip hunnit resa sig upp. Jason ställde sig upp och kollade på henne, väntade på att hon skulle följa med då han börjat gå.

Leah bet sig i kinden då Jason sa att han skulle visa henne till rummet. Hon kvävde en suck innan hon nickade lite och började gå efter honom. Väl framme vid ett rum såg hon sig om innan hon snurrade runt för att stå vänd mot honom.
"Tack och godnatt." Hon var tacksam över att hon hade någonstans att stanna och att Jason lät henne stanna här, men samtidigt så visste hon inte vad han hade för orsak som låg bakom och hon visste inte heller var hon hade honom.

Jason suckade högt och kollade på henne. Han puttade försiktigt in henne i rummet och gick in. Han stängde efter sig och la armarna i kors över bröstkorgen.
”Jag är ledsen att jag inte är vad du hoppas på att jag ska vara.” Sade han och kollade på henne en stund innan han vek undan med blicken. ”Men jag ser att du blir ledsen och jag vill inte att du ska bli ledsen över det.” Fortsatte han.

Hon hade hoppats på att få vara ifred med sina tankar men Jason bjöd in sig själv i rummet. Nu ville han prata? Skämdes han för att han tagit med henne hit eller trodde han att hans vänner skulle tänka annorlunda om honom på grund av det?
”Varför ber du mig om ursäkt? Om du är glad över vem du är som person så är det ju din åsikt som räknas, inte någon annans.”

”Ja men det är inte så jävla kul och se dig se värsta deprimerad ut för att jag inte sjunger och hoppar genom ängar med dig.” Sade han irriterat och kollade på henne. Han fuktade sina läppar och suckade. ”Förlåt. Jag menade det inte så, du har självklart annat att vara ledsen över också.” Sade han och drog handen över ansiktet. ”Aja skitsamma. Godnatt.” Sade han och skakade lite på huvudet. Han fattade inte ens vad han försökt med. Han gick ut igen och gick till sitt run istället som var mittemot hennes.

Leah stelnade till över hans irriterade tonfall. Innan hon hann säga något hade han lämnat hennes rum. Med en bekymrad min stängde hon dörren efter honom innan hon satte sig ner på sängkanten. Där satt hon en lång stund för att försöka få ordning på sina tankar och känslor, men då hon så småningom insåg att det inte skulle lyckas ikväll förflyttade hon sig ner på golvet för att öppna sin resväska och byta om till pyjamas. Då hon packat ner den hade hon nästan ångrat att hon gjort det eftersom den föreställde Nalle Puh, och det fanns ju tyvärr folk som ansåg det vara barnsligt för en som var vuxen, men nu gav den henne trygghet vilket vad något att vara glad över.

Jason gick till sin garderob och tog surt av sina kläder. Han hatade att han inte alls kunde formulera sina tankar på ett bra sätt. Han sa alltid saker utan att tänka på att de kunde låta dryga. Han la sig ner is in säng efter att ha tagit på sig ett par shorts.

Efter att ha borstat tänderna och gjort sig i ordning kröp hon ner under täcket. Somna skulle hon förstås inte lyckas med på ett tag, så hon tänkte underhålla sig med mobilen en stund. Först nu la hon märke till ett sms från Jessica. Väninnan hade skickat flera olika länkar till olika nyhetssidor. Förbryllat öppnade Leah var och en av länkarna för att läsa artiklarna och hon blev allt mer orolig för varje artikel. Visst hade hon hört talas om tjejer som försvann men hon hade aldrig hört att de kopplats ihop med Jason förut.

Jason somnade ganska snabbt och sov för första gången lugnt, utan mardrömmar som i vanliga fall brukade få honom att vakna upp helt skräckslagen och genomsvettig.

”Herregud,” mumlade Leah för sig själv och drog täcket över huvudet. Vad hade hon gett sig in i? Vad skulle Jason göra med henne? Varför hade han tagit henne hit? Så många frågor men inga svar. Rymma därifrån kunde hon inte heller eftersom hon inte hade någon aning om var hon befann sig. Panikslaget och med gråten i halsen reste hon sig upp för att börja gå fram och tillbaka i rummet. Hon var rädd för vad som skulle hända henne.