~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik kände sig något förvånad och fånig över det han sagt tidigare. Det hade ju uppenbarligen haft motsatt effekt på Arya. Nu hade hon simmat iväg, vadat upp på land och först då hade Erik liksom fattat galoppen och ridit upp till strandkanten, ur det kalla vattnet, bredvid Arya där han satt av Frigga och vände sig mot henne. Arya hade fått av sig det tyg som hängt runt om henne och placerat det över Daya efter att ah vridit ur det, och nu stod hon där halvt öppen för väderelementen och det var alldeles för kallt för det. Vintern var på väg och luften hade börjat svalna till skillnad från när de red iväg från Söder tillsammans ett par dagar tidigare.

Erik drog av sig sin långa kappa av ylle med vargapäls över dess axlar och gick fram till henne. Han kände sig lite osäker på hur han skulle bemöta henne och vad han skulle säga så det inte skulle såra henne eller göra henne mer irriterad.
"Arya?" sade han och räckte kappan mot henne med ett mjukt leende, "Ta denna, du kan ha den medan dina kläder torkar." fortsatte han och sökte ögonkontakt med henne.

Freja - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Freja står med Wilheim en bit bort från Erik och Arya när hon ser honom räcka manteln till henne. Dt mulnar lite i Frejas ögon för en kort sekund men hon återhämtar sig snabbt. Manteln var av stor betydelse för henne och att se Erik så tankelöst räcka över den till Arya fick henne att för en kort sekund flämta till och släppa in lite ilska inom sig.
"Freja?"
"Mmh?" Freja vände blicken mot Wilheim som tittade på henne något konstigt,
"Vad är det med dig?"
"Inget." Freja skakade på huvudet. Att Freja själv hade givit Eriks mantel som en gåva till honom på hans 40-års dag var inget som hon ville diskutera och ilskan hade redan passerat. Arya var ju till synes genomblöt och Freja tvivlade på att det kallare vädret var till någon vidare hjälp. De var trots allt mycket närmre kylan från norr än värmen från söder där de befann sig just nu då den kalla luften färdades med floden uppifrån. Däremot skulle det bli varmare om de kom lite längre in i Öst. En eller två dagars ritt ungefär. Freja suckade och började skritta fram till de andra två med Wilheim på släptåg.

Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya vände sig mot Erik då han talade till henne och mötte hans blick. Vänligheten i hans ögon och det mjuka leendet på hans läppar gav henne lite dåligt samvete över hur surt hon betätt sig mot honom tidigare. Allt han hade gjort var att försöka hjälpa henne över floden utan att bli blöt och hon hade envisats med att göra allt på egenhand och vresigt avvisat hans kärlek. Nu skämdes hon över sina handlingar vilket syntes i hennes ögon och hördes när hon talade.
"Tack." Sade hon och tog emot manteln Erik räckte henne.

Parvati - Fängelsehålorna i Hamathya Mahal
De senaste dagarna hade varit pest. Arbetet i Hamathya Mahals fängelsehålor var värre än Parvati någonsin kunnat föreställa sig. Visst hade hon hört andra tjänare berätta om de mörka, stinkande, fuktiga korridorerna och skrämmande, våldsamma fångarna, men Parvati hade aldrig förstått hur illa det faktiskt var. Vanligt vis brukade endast lägre tjänare och slavar få turas om att sköta fängelseuppgifterna därför hade hon aldrig tidigare behövt bekymra sig om det. Men nu, nu var hon plötsligt tvungen att tjänstgöra mer än någon av de andra som straff för att hon gjort allt för att rädda sin närmaste vän. Självaste prinsessan av Söder dessutom. Den första dagen hade innehållt mycket instruktioner och lektioner i hur och vad hon skulle göra. De andra två tjänarna som för tillfället delade på jobbet i fängelset, Kanika och Marek, hade till en början verkat vänliga och hjälpsamma mot Parvati. Men ganska snart började hon misstänka att de tilldelat henne de tyngsta och mest krävande jobben.

Parvati suckade gnälligt. Hennes händer var fulla med blåsor efter att ha gått och sopat nästan femtio celler fulla av halm, gräs, matrester, avslitet hår och massor med annat skräp. Under de år då hon varit Aryas i princip ända tjänarinna hade hon nästan aldrig behövt städa något annat än prinsessans rum och badrum. Den tyngsta uppgiften hon haft var att de gånger Arya ville bada, bära varmt vatten till och från badet. Hon skakade på huvudet. Parvati hade aldrig gillat att vara tjänare men nu när hennes arbetsuppgifter ändrats så drastiskt började hon inse hur lyxigt hennes tidigare jobb varit. Arya var en mycket vänligare tjänstegivare än Hariamta.

Sopandet var slut för dagen men den nya uppgiften var mycket värre enligt Parvati. Det nya jobbet var att bära mat till fångarnas celler. Det lät visserligen inte så farligt, men det var mycket krävande både fysiskt och psykiskt. Parvati var tvungen att gå genom nästan hela palatset, upp för tre trappor, genom minst ett dussin långa korridorer och rum för att hämta en uppsättning stinkande mat och grumligt vatten för att sedan gå hela vägen tillbaka, lämna det i en fånges cell, utan att prata med den ofta hotfulle internen eller på något sätt interagera med honom. Detta skulle upprepas fjorton gånger, tre gånger om dagen. Dessutom, skulle disken från alla fjorton fångarna bäras tillbaka till köket en halvtimme senare och Parvati var tvungen göra allt på listan en gång till, fast bakvänt. Det mest krävande i det hela var inte allt springande fram och tillbaka genom palatset, det värsta var när maten och disken skulle hämtas och lämnas i de olika cellerna. Fångarna som satt nere i fängelsehålan var ofta folk som begått hemska brott, väntade på sin avrättning eller utvisning eller var allmänt galna och tjänaren som skulle lämna deras mat var den ända som besökte dem under deras frihetsberövade tid. Därför försökte de ofta prata, närma sig eller hota den som kom in. Visst stod det vakter precis utanför dörren som ingrep om tjänaren skrek eller var inne för länge men det var ändå obehagligt. Flera gånger hade många olika intagna sagt saker till Parvati, kommenterat hennes kropp och försökt få henne att tala med dem. Parvati hade aldrig svarat eller dröjt sig det minsta i cellen utan hade alltid skyndat sig ut så fort hon kunde även om de intagna inte sade någonting. Men den här dagen hände något annorlunda.

Parvati hade just gått genom hela palatset för trettonde gången den eftermiddagen. I händerna höll hon en skål med blaskig soppa och ett litet träglas med brunaktigt vatten. Hela vägen hade hon försökt att hålla andan för att inte behöva andas in den äckliga doften från fängelsematen. Nu hade hon äntligen kommit ner till de mörka cellkorridorerna i fängelset igen och stod utanför cell nummer tretton. Vakten som stod vid dörren såg med avsmak på maten innan han släppte in henne till fången. Den fångade var en äldre man med skalligt huvud men långt risikt skägg. Hans kropp var mager och senig och hade det inte varit för de stirrande mörka ögonen hade man nästan kunnat tro att han var död där han satt hopkrupen i ett hörn av rummet. Parvati hade varit inne i hos honom med mat förut och visste därför att han var en av de fångar som inte brukade äta sin mat eller ge något ljud ifrån sig. Men den stirrande var ändå mycket skrämmande. Hon tog ett par steg in i det mörka rummet och ställde ner soppskålen och träglaset mitt på golvet.
"Middag." Sade hon och vände sig sedan om för att gå ut.
Men det var då det hände. Parvati hade endast hunnit ta ett steg i riktning mot dörren då mannen för första gången försökte tala med henne.
"Parvati." Sade han med en väsande, hes röst.
Parvati frös mitt i steget. Hur kunde han hennes namn?
"Parvati." Upprepade mannen.
Parvati stod blick stilla och gav inte ett ljud ifrån sig.
"Parvati." Sade mannen igen och hon kunde höra hur han reste sig från golvet. Släpande steg närmade sig hennes rygg men en skräckförlamning hade drabbat Parvati. Hon kunde inte röra sig eller göra något ljud ifrån sig. Kallsvettig och skakande stod hon frusen till marken medan den gamle mannen närmade sig henne. Då han tills sist stod precis bakom henne stannade han upp. Hon kunde känna hans andetag i nacken då han viskade till henne.
"Är du Parvati?"
Parvati svalde och nickade.
Då, sekunden efter att hon nickat greppade mannen hårt tag om hennes hår och drog. Hårt. Parvati gallskrek och försökte rycka loss mannens händer, men det var omöjligt. Han var förvånansvärt stark för att vara så mager. Vakten som stått på utsidan av cellen rusade in och vrålade något och höjde sin sabel mot fången, men det brydde sig mannen inte om. Han fortsatte att dra Parvati i håret och förde även en av sina seniga händer till hennes strupe och klämde åt. Parvati hostade och slet i hans händer för att få honom att släppa taget. Men det var lönlöst, mannen var på tok för stark. Vakten fortsatte att vråla och hota men vågade inte komma nära med risk för att det skulle skada Parvati ännu mer. Situationen såg hopplös ut tills något mycket märkligt hände. Parvati märkte knappt av det förens mannen släppte sitt grepp om henne, då stjärnor hade börjat glittra framför hennes ögonen och medvetandet höll på att försvinna. Men plötsligt hade en annan ung tjänarinna rusat in i cellen, förbi vakten och rakt fram till Parvati och fången. Ett krasande ljud hade hörts då den unga kvinnan smockat till Parvatis förövare. Mannen föll handlöst till golvet samtidigt som han släppte sitt offer och Parvati rusade ut ur cellen.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Arya tog emot hans mantel och Erik log. Ursäkten i hennes ord och ögon hörde han tydligt och ansåg inte att det fanns någon anledning att vidare diskutera saken. Samtidigt kom Freja och Wilheim fram till dem.
"Ska vi försöka ta oss vidare?" sade Freja och Erik tittade på henne. Han skymtade något i hennes ögon men kunde inte riktigt klargöra för sig själv vad det var han såg. Så han nickade. Han visste att de behövde röra på sig, komma bort från bestarna som förmodligen lurade i närheten.

Han vände sig mot Arya, vinden drog fram och fick hans långa blonda hår att flyga runt hans axlar. De långa flätorna vid sidorna hördes då dess pärlor slog i varandra. Vinden doftade ljuvligt av annalkande vinter och det fick Erik att tänka på de vita vintrarna upp i Norr. Han skulle sakna dem.
"Kan du sitta upp hos mig nu?" frågade Erik samtidigt som han skingrade sina tankar och han kastade en kort blick på Daya som såg lite medtagen ut och tyget Arya hängt på henne droppade det vatten från i ändarna.
"Frigga tycker om dig, du har inget att oroa dig för." talade Erik vidare och Frigga buffade honom i ryggen med sin stora mule som för att hålla med honom.

Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya drog Eriks mantel omkring sig samtidigt som Freja och Nordman kom fram till dem. Den var väldigt lång på henne, hade nästan räckt till två gånger om. En stor del av det varma tyget släpade i marken efter Arya och hennes huvud sjönk nästan ner en liten bit i den tjocka pälsen på axlarna. Men den värmde och luktade Erik vilket räckte för att Arya skulle tycka om den.

"Kan du sitta upp hos mig nu? Frigga tycker om dig, du har inget att oroa dig för." Frågade Erik vänd mot Arya.
Arya var inte alls lika säker på att det inte var något att oroa sig för som Erik. Frigga var en vacker varelse och Arya hade märkt av djurets lojalitet till Erik, men rädslan för märrens storlek och risken för att falla av gjorde Arya väldigt nervös. Hon såg osäkert mellan Erik och hatarin.
"Det behöver jag säkert inte men..." Sade hon trevande, osäker på vad hon skulle säga, "Men jag tror att Daya skulle bli avundsjuk. Hon gillar inte när jag sitter upp på någon annan än henne."
Ursäkten var dålig och genomskinlig, men Arya vågade verkligen inte sitta upp på någon av hatarisarna. Men hon ville inte heller erkänna att hon var rädd, särskilt inte inför Freja och General Nordman.

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
"Det behöver jag säkert inte men... Men jag tror att Daya skulle bli avundsjuk. Hon gillar inte när jag sitter upp på någon annan än henne." sade Arya och Erik kunde se rakt genom det. Han kände Arya så pass väl nu. Och det gjorde att han förstod att hon inte ville erkänna sin rädsla inför de andra. Han var säker på att hon skulle suttit upp om det enbart var de två utan Freja och Wilheim. Men, han ville inte trycka på så han lät det vara och nickade bara.
"Kan du låta mig ta det där i alla fall?" frågade han och pekade på det våta tyget som vilade ovanpå Daya. Om hon inte tänkte låta sig själv sitta upp på Frigga kunde de åtminstone underlätta för Daya genom att ta bort det våta tyget som förmodligen vägde en hel del av vattnet.

Arya - Ingenmansland vid floden Radha Aansoo
Arya vred på huvudet dit Erik pekade. Trots att hon vridit ur så mycket vatten hon kunde droppade det ändå från siden tyget, Dupattan, hon hängt över Daya. Arya nickade mot Erik och hämtade sedan tyget och Daya. Innan hon räckte Erik föremålet såg hon till att vika ihop det ordentligt för att det skulle bli lättare att packa ner och bära. Därefter smekte hon Daya på halsen innan hon satt upp på hästen. Manteln hon bar var så lång att den räckte till Arya och hängde ner en bit över Dayas bakdel.
"Så," sade Arya, "Är vi redo att fortsätta?"

Erik - Ingenmansland vid floden Yllwer:
Erik tog emot tyget och band det kring Friggas bakdel så att det inte var i vägen. Arya ahde redan hunnit sitta upp när han började bestiga Frigga.
"Så, är vi redo att fortsätta?" sade Arya och Erik nickade.
"Mot Öst." sade han och de alla började skritta framåt. Men de var ständigt på sin vakt. Det var en farlig plats de befann sig på. Det var inte som med Mongralerna - de bara anföll rakt på, här var det bakhåll som var största faran. För att inte nämna de bestar som förvisats till Ingenmansland. Freja och Wilheim red först, Erik hade full uppsyn av de båda. Vinden ven genom trädkronorna och himlen började skifta färg medan solen sjönk och natten började nalkas i fjärran.

Parvati - Fängelsehålorna i Hamathya Mahal
Parvati kramade hårt sina ben där hon satt på golvet i ett samlingsrum för tjänare i fängelsehålan. Marken var fuktig och blötte hennes sari men det märkte hon knappt av. Hon var fortfarande chockad över vad som hänt i cell tretton och mådde något illa efter känslan att nästan ha blivit kvävd till medvetslöshet. Vakten som tidigare vrålat åt hennes förövare hade sagt åt Parvati att vänta i samlingsrummet tills någon kom för att se till henne. Själv skulle han meddela någon vad som hänt och kolla upp vad som skulle göras där näst. Än så länge hade ingen kommit.

"Hur mår du?"
Parvati hoppade till då frågan ställdes. Hon hade inte märkt att någon annan kom in i rummet.
"Jag menar, är du okej? Du har inte ont någonstans eller så?"
Parvati skakade på huvudet och vände sig mot den unga kvinnan bredvid. Nu såg hon att det var samma kvinna som tidigare rusat in och slagit ner mannen som försökt kväva henne. Hon såg också att kvinnan inte var någon riktig kvinna utan en ung flicka. Hon kunde inte vara mer än trettio år enligt Parvatis bedömning.
"Jag mår bra. Lite chockad bara." sade Parvati med ett något osäkert leende. Hon synade flickan, men hade inget minne av att hon någonsin sett henne förut. Vilket var konstigt då Parvati kände till varenda tjänares i hela kungliga palatset. Dessutom hade flickan ett väldigt anmärkningsvärt utseende, som Parvati definitivt skulle känt igen från tidigare. Hon hade ett svart, rufsigt långt hår som räckte henne nästan hela vägen ner till vaderna, stora, nästan svarta ögon och en tatuering av en månskärva i pannan. Hon var dessutom så smutsig att händer och fötter nästan var helt svarta. Parvati rynkade pannan.
"Förlåt att jag frågar, men, vem är du? Jag kan inte minnas att vi träffats förut?" sade hon försiktigt.
Kvinnan skakade på huvudet.
"Det har vi inte." sade hon kort.
Det dröjde en liten stund av tystnad där Parvati väntade på att det skulle komma något mer från flickan, men det gjorde det inte. Så Parvati fortsatte;
"Så, är du ny? Jag menar, är du ny som tjänare här på palatset?"
Flickan skakade på huvudet.
"Jag är inte någon tjänare."
Parvati rynkade pannan och öppnade munnen för att säga något då flickan drog upp sin kjol och visade sina fötter och smalben. På hennes båda vrister satt två järnkedjor fastlåsta och hindrade flickan från att ta större steg eller springa. Parvati stängde munnen samtidigt som flickan öppnade sin och sade;
"Jag är en slavinna."
Parvati såg mycket förbryllad ut.
"Men," sade hon, "Du är alldeles för ung för att få ett så hårt straff och palatset köper inte slavar utifrån."
"Jag tjänar inte palatset."
Parvati var nu ordentligt förvirrad. Hon förstod ingenting. Vad gjorde flick-slavinnan på Hamathya Mahal om hon inte arbetade där?
"Men, vem tjänar du då?" frågade Parvati och kunde inte dölja sin sinnesstämning i rösten.
Flickan sträckte lite på sig.
"Charbati familjen." sade hon.
Parvati tappade helt hakan. Det fanns endast en ända levande person från Charbati familjen kvar, såvitt hon visste och det var Arya. Parvati skakade på huvudet.
"Men? Hur? Arya har inga slavinnor? Hon skulle aldrig köpa en frihetsberövads tjänster!"
"Jag tjänar inte prinsessan." sade hon och reste på sig från golvet. Parvati satt tyst kvar och stirrade förbryllat i marken. Hon förstod ingenting. Inte förens hon hörde kedjorna rassla i marken förstod hon att flickan var påväg att gå därifrån.
"Vänta!" ropade Parvati och flickan stannade upp ett par meter bort, "Vem är du!? Vad är ditt namn!?"
"Jag heter Mayya." sade flickan, "Jag är Charbati familjens slavinna."

"...så därför bör du söka upp en sjukvårdare så snart som möjligt och du är fri från dina tjänster för resten av dagen." den kungliga ämbetsmannen skakade på huvudet, "Vi bör alla tacka gudarna för Sarjans hjälte insatser, det är tack vare honom du är vid liv nu ska du veta, fröken Kshatriya."
Vakten som hotat Parvatis överfallare sträckte lite på sig där han stod bakom ämbetsmannen. Parvati rynkade pannan.
"Men, Mayya då?" sade hon förvånat.
Ämbetsmannen rynkade pannan.
"Vem?" frågade han förvånat.
"Mayya." sade Parvati, "Slavinnan som slog ner den skallige mannen."
Ämbetsmannen såg ännu mer förvånad ut och vände sig mot Sarjan.
"Var det en slavinna i cellen samtidigt?" frågade han.
Vakten skakade på huvudet.
"Nej, bara jag och Parvati."
Parvati höjde på ögonbrynen. Både för att vakten kallade henne vid förnamn och för att han förnekade att Mayya varit där.
"Men," sade hon, "Det var ju hon som räddade mig! Hon var till och med här och såg till mig precis innan ni kom!"
Ämbetsmannen och vakten gav varandra en blick innan den högre stående mannen sade;
"Ni är i chock tillstånd fröken Kshatriya och bör uppsöka läkare snarast. Sarjan följer med dig till helarnasdel fyra våningar upp."
Sarjan nickade samtidigt som Parvati reste sig från golvet.
"Men, jag är helt säker! Hon var ju här alldeles nyss!" utropade hon.
Sarjan tog försiktigt tag om Parvatis under arm och började dra med henne ut från samlings rummet.
"Kom Parvati, Layan Nayar vet säkert vad som är bäst för dig just nu."
Förvånad och något arg följde Parvati med Sarjan ut från fängelsehålan.

Briañna - Palatset Letiania, Norr:
Allt eftersom hennes händer rörde sig snurrade garnet i korgen och filten tog mer och mer form framför henne. Briañna var ingen mästare på att sticka men hon var någorlunda bra på det och tog de facto en viss stolthet i sitt handarbete. Garnet hon använde nu var ett mjukt tvinnat ullgarn färgat i en blå, havsmörk, ton med mörkt mosigt gröna kanter stickade i mosstickning. Briañna tittade på sitt arbete och ett litet leende spred sig på henne läppar, han kommer bli så glad för denna.

Det knackade på dörren, Briañna rätade på ryggen och såg till att klänningen hon bar låg som den skulle innan hon ropade att personen kunde stiga in. Det var hennes bror, Peltov, som steg in i rummet och Briañna kunde skymta Roks ena armbåge utanför dörren.
"Peltov, hej. Är du redan tillbaka?" Peltov log, hans blonda hår i en hög hästsvans med inflätade mönster längs med sidorna utav hans huvud. Det fick hans ansikte att tränga fram på ett ståtligt sätt.
"Hej systra, vi hade tur och kunde tömma alla fällor snabbt."
"Åh, så bra." sade Briañna och tittade på Peltov där han stod i dörröppningen,
"Så..?"
"Mor och far vill att alla kommer till samlingssalen. Någon nyhet eller vad nu än det är, de vill i alla fall tala med oss alla." Briañna tittade på Peltov och gjorde en liten oförstående grimas. Men hon nickade och lade ifrån sig stickningen för att gå med Peltov.

Medan de vandrar ner för trapporna mot salen går Rok fem steg bakom dem.
"Vem är den till?"
"Huh? Åh, filten?" Peltov nickade med ett leende mot sin syster, "till Erik såklart." svarade Briañna honom glatt som om Erik fortfarande levde i palatset med dem där i Norr och inte i själva verket var på flykt någonstans där ute i vildmarken med Arya - den Garudiska Prinsessan.
"Åh, jaså, jaha. Han blir säkert glad för den." sade Peltov efter en stunds tvekande, uppenbarligen obekväm med samtalsämnet.
"Det hoppas jag, det tar en himla tid att sticka den men den blir riktigt varm." Peltov log och Briañna log innan de föll in i en kort tystnad. Deras steg ekade och när de lämnade trappan hördes det steg från flera andra. Briañna och Peltov delade en blick innan de fundersamt gick till samlingssalen. Där inne var nästan hela adeln samlad tillsammans med kungafamiljen av Norr. Briañna gick något steg bakom Peltov och försökte lista ut vad det var som pågick egentligen. Hon behövde inte undra särskilt länge.

Bredvid drottningen, hennes mor, stod en ung tjej i Briañnas ålder - kanske något år äldre. Hon var otroligt vacker med långt rött hår, iförd en grön och röd klänning med draperad korsett och flärda armar.
"Kära vänner, idag har vi nöjet att presentera en mycket speciell - för att inte tala om vacker - ung kvinna som kommer att införlivas i vårt folk." Sade Ariana, Briañna såg på kvinnan och en viss avund växte inom henne över kvinnans skönhet och vackra eldkyssta hår.
"Hilde Torjärva," ett mummel bröt ut vid nämnandet utav Torjärva, "kommer från och med idag att leva med oss och om tre månvarv kommer hon att bli en del utav vår kungliga ätt." sade Ariana och Briañnas gapa föll till marken, likaså Peltov verkade förvånad men han skakade mest på huvudet och suckade.
"Vår mor verkar inte ha förstått att Erik inte längre finns bland oss."
"Skulle Erik gifta sig med henne?!" väste Briañna med en hissande ton och ilska bubblade inom henne. Kvinnan var vacker, underskön, hennes händer såg lena och späda ut, hennes axlar bar inga tecken på att någonsin ha burit något och den vackra klänningen var gjord av ömtåligt material.
"Jag vet, Erik skulle nog hellre dött än att gifta sig med den där. Hon kan inte gjort ett enda fysiskt lyft i hela sitt liv."
"Aldrig att Erik skulle kunna vara med en sådan." muttrade Briañna och såg surmulet på kvinnan.
"Hon är, trots allt, vacker. Det räcker för somliga."
"Det räcker för Jacov menar du." fnittrade Briañna fram och tittade på Jacov som stod en bit bort bredvid sin hustru Olga. En blond vacker kvinna som helt saknade egna tankar, känslor och en uppfattning om något annat än att vara vacker.

"...därför kommer vår andre son, Peltov, att ta hand om Hilde tills dess att vår yngste son återvänder från sin resa."
"VA?!" Peltov gapade mot Ariana som log givmilt och sött. Briañna kunde inte hålla sig från att skratta åt Peltovs ansikte.
"Ska jag ha tv kvinnor hos mig?"
"Självklart inte min son, Hilde kommer att befinna sig i Eriks boning men under din uppsyn." Peltov började muttra för sig själv,
"...jakt...fisk...båtarna...träning...hustrun...allt...tiden..." Briañna tyckte genast synd om sin mellanbroder men vad som stack hårdast i henne var att den där kvinnan skulle befinna sig i Eriks boning utan hans tillåtelse.

Parvati - Kungliga Palatset i Söder
Trots att Parvati lugnt följde med Sarjan dit han styrde stegen genom palatset höll han fortfarande tag om hennes underarm. Det verkade lite som att han inte ville släppa henne tyckte Parvati. När de kommit upp två våningar från fängelsehålan tog Parvati till orda och frågade vakten rakt ut;
"Sarjan, varför ljög du om att Mayya var inne i cellen?"
Sarjan stannade upp och vände sig mot Parvati utan att släppa hennes arm. Han var ganska lång kom hon att tänka på.
"Jag ljög inte Parvati, det var ingen slavinna där samtidigt som oss."
Han ljög inte, det kunde Parvati se i hans ögon och höra på hans röst. Men hon kunde inte förstå det. Mayya hade ju visst varit där, hon hade räddat Parvati och sedan kommit för att se om hon var okej. Det hela var för verkligt för att Parvati skulle kunnat fantisera ihop det på grund av kvävningen.
"Men,.." sade Parva, "Hur gjorde du då för att rädda mig?"
Sarjan var tyst en liten stund.
"Jag hotade honom med sabeln tills han släppte dig." sade han efter ett tag.
Parvati skakade på huvudet.
"Och hur förklarar du då att han bröt näsan?"
Sarjan öppnade munnen men stängde den igen, vände sig om och fortsatte gå utan att säga något. Parvati skakade på huvudet och följde med honom, fortfarande med sin arm i hans hand.

"Helarnas rum är väl någonstans här?" frågade Sarjan efter att de gått en bit till några våningar upp, "Vet du vart det ligger Parvati?"
"I slutet av denna korridoren och sedan till höger." Parvati pekade med sin fria hand. Sarjan började gå igen men denna gången stod Parvati stilla utan att följa med honom. Han vände sig om.
"Vad är det?" frågade han.
"Sarjan varför säger du mitt förnamn hela tiden?" frågade Parvati, "Jag kan inte ens ditt!"
För en kort sekund såg vakten lite sårad ut, men uttrycket försvann lika snabbt som det kommit.
"Det är väl någon gammal vana antar jag, vi var ju vänner under den tiden båda våra familjer arbetade på Charbati-familjens slott. Minns du?"
Det syntes i Parvati ansikte då hon mindes vem Sarjan var. Han hade varit hennes bästa vän när de båda var små och båda deras föräldrar arbetade för Aryas biologiska föräldrar.
"Kai!" utropade Parvati så snart hon kom ihåg hans förnamn, "Det var så länge sedan vi träffades! Trettiosju år sedan! Hur kunde jag glömma bort vad du heter!?"
Parvati log stort mot Kai, men han fnös och skakade bara på huvudet.
"Det var länge sedan och vi båda är vuxna nu." sade han likgiltigt och Parvatis leende blev något mindre, "Ska vi fortsätta?"

Layan Nayar var en mycket skicklig helare. Hennes kunskaper inom vård och hälsa var enorma för hennes unga ålder. Hon var även en mycket omtyckt person. Hennes omtänksamhet och vänlighet riktigt syntes i hennes söta ögon och mjuka leende. Då Parvati och Kai sökt henne i Helarnas rum kom hon direkt hon fick budet trots att hon egentligen inte arbetade den dagen.
"Jag hörde att ni sökte mig, hur kan jag hjälpa er?" för ovanlighetens skull var det inte det honungs söta leendet eller den vänliga rösten som kallade till sig vaktens och tjänarinnans uppmärksamhet. Det var Layans melonstora mage som ögonen klistrades fast vid. Efter en kort sekund av stirrande gav Parvati upp ett litet tjut och log stort mot Layan.
"Du är gravid!" sade hon glatt.
Layan skrattade mjukt samtidigt som hennes högerhand fördes till bullen på hennes sari.
"Jodå, en liten Nadin Nayar är påväg." sedan suckade hon lätt och leendet blev något mindre. Parvati förstod. Layan hade tidigare varit gift med generalsystrarna Priyanka och Leela Nayars äldre bror, Hasin Nayar. En man som även han varit högt uppsatt i kungliga armén, men dött under Det Röda Krigets blodiga strider bara en månad tidigare.
"Visste han om det?" frågade Parvati försiktigt.
Layan nickade och log lite sorgsnare.
"Vi offentlig gjorde det efter bara en månad, så hela familjen vet om det." en något sorgsen tystnad följde efter Layans ord tills hon bytte samtalsämne, "Så, vem av er är det som söker mina tjänster?"
Parvati glatt igen och räckte sin fri hand i en något barnslig gest.
"Det är jag!" sade hon.
Layan nickade men rynkade lite på pannan.
"Vad är det som har hänt? Är du skadad på något sätt?"
Parvati nickade.
"Ja, en av fångarna nere i fängelsehålan försökte kväva mig till döds för en liten stund sedan och sen tror Kai och mäster Mukerji att jag hallucinerar också." hon sade hela meningen på ett väldigt glatt och alldagligt sätt och fick det hela nästan att låta som det mest naturliga i hela världen. Layan såg förvånat på Parvati med båda ögonbrynen höjda.
"Jaha, det lät inte så bra. Jag kan ta lite prover och sedan får du berätta för mig om vad det är dem tror att du hallucinerar."
Parvati log och nickade igen. Hon tog ett par steg fram mot Layan samtidigt som Kai äntligen släppte hennes arm.
"Jag tänker gå och meddela din mor och bror vad som har hänt, om det är okej med dig Parvati?" frågade han samtidigt som han började gå tillbaka genom korridoren de kommit.
"Okej!" ropade Parvati tillbaka och följde sedan med Layan till hennes undersöknings rum.