The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Tusen tack!

Mer kommer nu. Hoppas ni orkar läsa trots att jag bombarderar er med kapitel. Jag har som sagt skrivit oavbrutet i flera dagar... :p

Kapitel 20
Godkännanden och erkännanden
Februari 1977

James slog upp dörren så hastigt att Remus tappade boken i ansiktet, Sirius slog omkull ett vattenglas och Peter skrek högt. Hela rummet frös till is när de fick syn på James vilda ansiktsuttryck.
Han såg helt från vettet ut.
Det dröjde flera sekunder innan någon sa någonting. Det var Sirius som bröt tystnaden först;
’’Vad är det, Tagghorn?’’
’’Hon sa ja.’’
’’Va?’’
Ännu en kort stund av tystnad.
’’Hon sa ja. Hon sa ja.’’ Han talade tyst, men nästa gång han öppnade munnen skrek han nästan; ’’LILY EVANS SA JA TILL ATT GÅ UT PÅ MIG PÅ ALLA HJÄRTANS DAG OCH JAG KAN INTE FÖRSTÅ ATT DET HÄR ÄR SANT OCH JAG HAR VÄNTAT PÅ DEN HÄR DAGEN SÅ LÄNGE OCH NU SVIMMAR JAG, HJÄLP, TRAMPTASS HÅLL I MIG –’’
Sirius var snabbt framme hos James som gjorde en dramatisk gest med handen mot pannan.
’’Wow. Är du säker på att hon sa ja?’’
’’Helt säker. Ett hundra procent.’’
Det blev återigen tyst. Sen brast Sirius ut i en triumferande skrik och Remus och Peter applåderade.
’’DAMER OCH HERRAR, DAGEN HAR KOMMIT! JAMES ’’TAGGHORN’’ POTTER FICK ETT JA!’’
Sirius var snabbt framme vid sin säng, böjde sig ned och drog fram en flaska, innan han öppnade skåpet bredvid sin säng och tog fram fyra små shotglas. Han fyllde de allihop till bredden och räckte ett till var och en av vännerna. ’’Värt en skål!’’
De höjde sina glas.
’’Låt mig tillägga’’, sa Remus. ’’Att om du på något sätt är ovarsam med hennes hjärta eller sårar henne så kommer jag personligen se till att du inte kan gå, stå eller prata på ett bra tag.’’ Han behöll sitt stora leende medan han sa det, vilket gav honom ett lätt psykotiskt intryck. James såg livrädd ut.
’’Det där var nog den mest okaraktäristiska saken jag någonsin hört dig säga, Månis.’’
’’Jag vet, Tramptass. Botten upp!’’
Tystnaden spred sig i rummet när de alla fyra tömde sina glas. Återigen var det Sirius som bröt tystnaden.
’’Vänta lite. Betyder det här att jag inte har dig som Alla hjärtans dag-dejt i år?’’
’’Tyvärr, Tramptass, så tror jag att det betyder det’’, sa James med en axelryckning.
’’Helvete.’’
Han såg ut som om han överlade alla sina alternativt tyst för sig själv.
’’Vad hände med Marlene?’’ sa Peter.
’’Vi avslutade… vad det nu var vi höll på med’’, sa Sirius. ’’För tre dagar sen, typ. Åh, jag vet – jag frågar Patricia. Hon bjöd ut mig för några månader sedan. Jag gav henne nobben. Det kan inte vara försent nu.’’ Han räckte sitt glas till James och var ute genom dörren på några sekunder. ’’Ses snart!’’
’’Öh…’’ började James, men han var redan försvunnen.
Peter kollade på sin klocka.
’’Jag är sen’’, mumlade han. ’’Ska vara hos McGonagall om två minuter. Har yrkesvalsamtal.’’
’’Borsta tänderna först’’, sa Remus och nickade menande mot Peters glas.
’’Bra idé’’, sa Peter. ’’Vi ses vid middagen?’’
’’Klockan sju’’, fyllde James i. ’’Lycka till.’’
Peter nickade, log och lämnade rummet.

’’Tja, jag måste då säga det. Jag visste att hon skulle säga ja förr eller senare’’, sa Remus och ställde ner sitt glas på Sirius nattduksbord innan han gick fram till sin egen säng, lade sig ned och tog upp samma bok igen. ’’Grattis, Tagghorn.’’
’’Tack, käre vän’’, sa James och gick fram till spegeln. Han rufsade först runt sitt hår av ren vana, men efter några ögonblick av eftertänksamhet tog han för första gången någonsin upp kammen som låg på hyllan bredvid, och drog några tag genom håret. ’’Hur ser jag ut?’’ frågade han när han var färdig och vände sig om. Remus kikade upp över kanten på boken.
’’Inte som dig själv. Men snyggt ändå.’’
James vände sig mot spegeln igen och granskade kritiskt resultatet. Hans slutgiltiga bedömning blev en rynkning på näsan, och han lade snabbt ner kammen för att åter ge håret sin vanliga, ostyriga stil.
’’Säg mig, Måntand’’, sa han. ’’Varför har inte du någon Alla hjärtans dag-dejt?’’
’’Var det där en retorisk fråga?’’ sa Remus sarkastiskt.
’’Var inte sån.’’
’’Hur då?’’
’’En skithög.’’
’’Du har rätt. Förlåt.’’
James vände bort ansiktet från spegeln och gick fram till sin egen säng.
’’Du borde fråga någon’’, sa han och knäppte upp sin svarta kavaj. ’’Hon där Catherine, kanske. I femte årskursen. Hon stirrar på dig helatiden.’’
’’Jag tvivlar på det.’’
’’Nej nej, allvarligt.’’
Remus svarade inte. James betraktade honom. Eller rättare sagt, den biten av hans panna som stack upp bakom bokens pärmar.
’’Du gillar redan någon’’, sa James plötsligt med ett leende.
’’Varför tror du det?’’
’’Det märks.’’
’’Jaha’’, sa Remus frånvarande.
’’Kom igen, Måntand.’’
’’Vadå?’’
’’Vem är hon?’’
’’Varför måste det vara en hon?’’
Det sista slank ur honom innan han hunnit hejda sig. Han frös till. Vad hade han sagt? Vad skulle hända nu? Miljontals scenarion spelades upp i huvudet på honom. James stormar ut, James ser äcklad ut, James pratar aldrig med honom mer…
Men när han sänkte boken och kollade upp, så såg det inte ut som om någon av de scener han befarat höll på att inträffa. Deras blickar möttes i ett ögonblick innan James ryckte på axlarna och vände sig om igen.
’’Det måste det väl inte’’, sa han bara som om det vore det mest naturliga i hela världen. Innan Remus hunnit ta in hans reaktion stannade James till och kollade på Remus igen; ’’Vänta, säger du att jag har haft en gaykompis i alla dessa år utan att veta någonting? Varför har du inte sagt något?’’
’’För att jag inte har vetat själv’’, sa Remus snabbt. James gick fram till hans säng.
’’Maka på dig’’, mumlade han. Remus lade ner boken bredvid sängen och gjorde plats för James, som lade sig bredvid honom. Han var glad över att hans vän inte betedde sig på ett annat sätt än vanligt. Inte många killar hade gått och lagt sig tätt intill sin kompis precis efter att denne erkänt en sådan här sak.
’’Jag vet fortfarande inte. Tror jag’’, fortsatte Remus. ’’Jag har alltid gillat tjejer, du vet.’’
’’Så du är vadå, bi?’’
’’Ingen aning. Jag har aldrig tänkt på killar. Aldrig. Det är bara…’’
’’Den här killen?’’
’’Mm.’’
’’Shit.’’
’’Ja.’’ Paus. ’’Tack för att du tog det så bra.’’ James vände bara huvudet mot honom och log till svar. ’’Du berättar väl inte det här för någon?’’
’’Det är väl klart att jag inte gör’’, sa James. ’’Men jag tycker att du borde för Peter och Sirius. Jag kommer inte att pressa dig. Men du vet att du kan lita på dem.’’
’’Jag vet. Jag är bara inte redo.’’
’’Då väntar du tills du är det’’, sa James enkelt. ’’Men nu är jag nyfiken. Vem är han?’’
Dörren slogs upp innan Remus ens hann börja tänka på vad han skulle svara.
’’Helvete’’, morrade Sirius. Han smällde igen dörren bakom sig.
’’Otur?’’
’’Hennes pojkvän dök upp.’’
’’Ajdå.’’
’’Mm. Vad ska jag göra? Jag vägrar sitta här och mögla på Alla hjärtans dag.’’
James kände med ens att någonting var konstigt, men han kunde inte sätta fingret på vad.
’’Tja…’’
Sirius såg ut som om han plötsligt slogs av en snilleblixt, var snabbt framme vid Remus säng och föll ner på ett knä.
’’Remus Lupin. Jag vet att det går emot dina traditioner att gå ut på Alla hjärtans dag –’’
’’Oh boy. Jag kommer behöva en till sup för det här.’’
’’…men snällasnällasnälla häng med mig.’’
’’Du vet hur mycket jag hatar Alla hjärtans dag.’’
’’Jag vet. Men du hatar inte mig. Hoppas jag. Snälla.’’
Remus skrattade.
’’Visst. Varför inte?’’
’’Jag är dig evigt tacksam!’’ ropade Sirius och flög upp på fötter igen. ’’Du är bäst. Gud välsigne dig.’’ Han försvann ut genom dörren igen.
Först nu insåg James var det var som vad konstigt.
Remus hjärta bankade hårdare än förut. Snabbare.
James kom långsamt fram till slutsatsen i sitt huvud.
’’Vänta lite’’, viskade han tyst. ’’Det är Sirius.’’ Inget svar. ’’Du är förälskad i Sirius.’’
Det gick några ögonblick utan att något hände, sen
flög Remus upp som om någon tänt eld på sängen. Han hade fortfarande inte sagt någonting, utan körde händerna genom sitt hår på det där sättet som han alltid gjorde när han var bekymrad över något.
’’Måntand –’’
’’Fan!’’ skrek Remus plötsligt och sparkade in i väggen så hårt att han måste brutit sin tå. ’’Jävla…’’
James såg villrådigt på honom. Han var inte van vid att se sin vän tappa behärskningen på det här sättet, och han visste inte hur han skulle hantera situationen. Det brukade oftast vara tvärtom.
Remus vandrade fram och tillbaka i rummet några gånger innan han slog ner armbågarna på byrån bredvid sin säng, och begravde ansiktet i sina händer. James var snart uppe på fötter och gick fram till honom. Han lade försiktigt armarna kring Remus axlar. Han kände hur Remus motvilligt började skaka.
’’Det är ingen fara’’, sa James tyst. ’’Remus, hör på. Jag finns här för dig, och…’’
Han visste inte vad han skulle säga. Hela situationen var så ny. Okänd.
James insåg att ingenting han kunde säga skulle hjälpa just nu, så han tystnade och strök Remus över ryggen. Han såg hur små droppar av tårar slog emot träytan på ovansidan av byrån. Få saker gjorde så ont i honom, som att se Remus, eller någon annan av hans vänner, gråta. Han hörde honom kippa efter luft.
’’Det är okej’’, viskade han. Remus reste sig upp, och det såg ut som om han var påväg att storma ut ur rummet, men James omfamnade honom innan han hunnit gå någonstans. Och Remus kramade tillbaka. De stod kvar. Länge. James hade aldrig känt sig så hjälplös i hela sitt liv. Han ville inget hellre än att säga det absolut bästa tillvägagångssättet som råd till Remus, eller i alla fall komma med något smart som tröstade honom –

Till sist öppnades dörren igen.
’’Åh. Förlåt.’’
James släppte Remus, som ställde sig med ryggen mot dörren, och vände sig mot Sirius.
’’Vart tog du vägen?’’ frågade James.
’’Var tvungen att… Vänta, Måntand, är du okej?’’
’’Mm’’, mumlade Remus grötigt. Han hörde bakom sig hur Sirius försiktigt närmade sig.
’’Du ser inte okej ut.’’
’’Tramptass, jag tror vi går en stund’’, sa James. Han kollade på Remus, som såg tillbaka på honom med en tacksam blick. ’’Månis behöver nog bara… vila.’’
’’Tja… okej’’, sa Sirius, till Remus stora lättnad. ’’Säg till om jag kan hjälpa dig med något, Remus.’’

James nickade instämmande, gav Remus en mild klapp på axeln och lämnade sedan sovsalen med Sirius hack i häl.

’’Vad var det där om?’’
’’Han är bara stressad’’, ljög James. Han hade fortfarande svårt att bearbeta vad Remus nyss sagt, men när han tänkte på det, så kändes det så självklart…
’’Stackars Måntand’’, sa Sirius. ’’Han pressar sig själv för hårt.’’
’’Jag antar det.’’

This ^

Men seriöst, du frågar om det är okej att du bombarderas oss med kapitel?? Självklart är det mer än okej! Fortsätt att bombardera! Älskar det!

Alltså, det här kapitlet måste ha varit ett av de bästa hittills! Älskade Remus lilla erkännande, och sedan hur James listade ut det. Shippar Wolfstar til the end of the world! Nu måste bara Sirius erkänna det så blir allt perfekt :3♥

Och yay till att Lily äntligen sa ja till James! ^^

^
Vinner typ priset för tre bästa fanfictionkonversationerna/citaten någonsin ♥ Speciellt den sista. Älskade det ögonblicket.

WOLFSTAR???!?!??!?
Man undrar ju vad som kommer att hända nu....

SUUUUUUUUUUPERBRAAAAAAAA KAPITEL ♥

Fört och främst, jättebra skrivet. ♥

Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om Wolfstar så som det är i din ff. Jag tycker fortfarande att Wolfstar är ett urdåligt ship, men du gör det ändå lite bra. Nästan.

Jag låter säkert jättekonstig.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag förstår dig. Innerligt. Jag höll med dig fram till typ en vecka innan jag började med den här ficen. Jag har läst för många headcanons på tumblr I guess .-. Nä, men seriöst, tack iallafall. Jag ska inte tvinga på dig några ships, men försvarar mig med att just det faktum att de är så fruktansvärt olika och ''omaka par'' gör dem så amazing. Förhoppningsvis får du se vad jag menar. Om du ändrar dig med tidens gång är det ju såklart kul, men om inte så hoppas jag att du kan uppskatta ficen iallafall, såklart.

Tredje kapitlet idag typ, eheh... men det är kort.


Kapitel 21
Bröderna bråkar igen
Februari 1977

Kommande dagar flöt James Potter som på moln. Fredagens Hogsmeadebesök var det enda som kretsade i hans tankar. Det var också allt han klarade av att prata om…

’’Kolla på henne’’, sa han för vad som kändes som tvåhundranittiotredje gången den frukosten. Remus, Sirius och Peter kastade en blick längs med Gryffindorbordet på Lily, som satt i andra änden. ’’Är hon inte det vackraste som existerar?’’
’’Prata med henne om det istället’’, sa Sirius med en suck.
’’Det kommer i sinom tid, Tramptass.’’

När de kom ut från Stora salen var de tvungna att dela på sig. Peter hade lektion i Skötsel och vård av magiska djur, som ingen av de andra läste det året, och det var Remus tur att ha yrkesvalsamtal med professor McGonagall. James och Sirius styrde istället stegen tillbaka mot sovsalen för att hämta sina böcker för dagen.

’’Sluta med det där.’’
’’Sluta med vad?’’
’’Skuttandet.’’
’’Jag skuttar väl inte!’’
’’Du har skuttat ända sen Lily gick med på att gå ut med dig, och det stör mig’’, sa Sirius retligt. James skrattade åt honom och öppnade munnen för att svara, men avbröts av att de hörde springande steg bakom sig. De snurrade runt på stället och fick syn på Regulus Black, som bromsade in några meter framför dem.
’’Sirius –’’
’’Vad är det?’’
’’Jag hörde vad som hände med Jack. Varför?’’
Sirius himlade med ögonen.
’’Åh, snälla.’’
’’Sirius!’’
’’Jag sa att han skulle akta sig’’, sa Sirius, lugnt men bestämt. ’’Innan han spottar på min flickvän igen.’’
’’Hon var inte din flickvän’’, sa Regulus och himlade med ögonen.
’’Vad vet du om det?’’
Regulus suckade.
’’Du och Marlene McKinnon hade sex i varenda städskrubb på hela skolan, och sedan var det inte mer med det. Alla vet det.’’
’’Det ska du ge fan i’’, sa Sirius, som nu lät aningen argare. ’’Och oavsett så borde han lära sig respekt.’’
’’Han sa att du tryckte upp honom mot väggen och höll upp en knytnäve. Pappa känner Jacks föräldrar. Han skulle säkert inte bli så glad över att höra vad hans son hade för sig här.’’
’’Är det här ett hot? Vad försöker du ens säga? Vart vill du komma?’’
Regulus svarade inte. Sirius tog ett steg framåt, så snabbt att Regulus nästan ryggade tillbaka.
’’Jag har fortfarande inte förlåtit dig. Inte egentligen’’, fräste Sirius.
’’Vadå? För att jag hotade med att avslöja din hemlighet? Du sa ju att dina vänner redan visste.’’ Regulus log ett överlägset flin. ’’Eller var det en lögn?’’ Han sträckte på nacken och mötte James blick över axeln på Sirius. ’’Vad säger du, Potter? Vet du vem din bäste vän är egentligen? Har han berättat sin hemlighet?’’
’’Det är klart att han har’’, sa James kallt. Regulus leende försvann på ett ögonblick. Sirius hade ingen aning om vad James pratade om, men han spelade med.
’’Jaha’’, sa Regulus. Han försökte låta lika tuff som nyss, men det hördes tydligt på hans röst att han visste att han förlorat sin överlägsenhet.
’’Jag ska inte röra dina äckliga små dödsätarvänner igen’’, sa Sirius lugnt. ’’Om de visar respekt för folk jag bryr mig om. Nu skulle jag uppskatta om du stack härifrån. Tack.’’
Regulus kollade på honom med en blick av avsky, vände sedan på klacken och vek in i korridoren till vänster. Sirius stod stilla. Han andades häftigt, och hörde hur James steg fram precis bakom honom.
’’Vet du?’’ frågade Sirius tyst.
’’Jag vet ingenting’’, sa James. Lite av den kalla tonen i hans röst var kvar. ’’Jag ville bara inte låta honom få övertaget.’’
Sirius vände sig om och log tacksamt.
’’Tack, Tagghorn.’’
’’Ingen fara.’’ James log tillbaka. ’’Nu undrar jag dock självklart vad i helvete han pratade om. Vilken hemlighet?’’
Sirius skruvade obekvämt på sig.
’’Litar du inte på mig?’’ frågade James.
’’Jo’’, svarade Sirius direkt. ’’Jag bara… jag orkar inte. Inte nu. Kan vi ta det… senare?’’
James betraktade honom i några sekunder med en rynka i pannan, och ryckte sedan bistert på axlarna.
’’Visst.’’
’’Tack.’’

Kort men bra kapitel!
Det är jätteroligt med så tät uppdatering!
Fast nu undrar man ju vad Sirius hemlighet är...

Du får GÄRNA bombardera oss med kapitel!

Du är bäst, that's all I have to say! ♥

Längtar tills Sirius avslöjar sin hemlighet! Och längtar ännu mer till nästa kapitel!!!