One Way Out. [SV]

Hoppas du gör det!

OMG ... Jag har läst allting nu ... Det är så sjukt underbart... JAG ÄLSKAR DEEEEEEEEEEEEET ! ♥ känn dig bevakad

Okej, jag längtar!

okej för mig!

Vart själv ganska nöjd med detta kapitel, det kanske kommer mer i morgon eller i helgen, faktiskt. Men på sportlovet nästa vecka kommer nog uppdateringen att bli lite bättre!

Kapitel 17.
Hermione Granger:

När klockan var kvart i nio slog Hermione igen den bok hon hade läst.
”Ska vi gå nu då?” frågade hon irriterat.
”Visst.” mumlade Ron. Sen insåg han vad hon sagt och reste sig upp.

När de kom fram till biblioteket hade förstås Harry glömt sin uppsats, så Ron sprang tillbaka och hämtade den.

Medan Harry var borta slog sig Ron och Hermione ner vid ett bord. Ron suckade och tittade på henne.
”Överreagera inte nu, Hermione.”
”Vad?” frågade Hermione genast, nervöst.
Ron vände sig om och den person Hermione minst av allt velat se uppenbarade sig bakom en bokhylla.
Draco såg orolig ut.
”Ni får prata nu.” Ron reste sig upp från stolen och gick därifrån. Stolen beslagtogs någon sekund senare av Draco.
Hermione såg honom inte i ögonen, och kände tårarna välla upp i ögonen.
”Vad vill du?” frågade hon med bruten röst.
Han såg på henne en stund. Sen började han förklara, från början till slut. Hon lyssnade, fast med bortvänt huvud. Hon ville så gärna tro på vad han sa, men kunde inte förmå sig att göra det, fast henens hjärta värkte.
”Hur ska jag någonsin kunna tro på dig, Draco?” Hon såg honom i ögonen, trots att hon ville vända bort blicken.
”Kanske så här.” Han lutade sig fram över bordet och kysste henne. Efter ett tag pressade även hon sina läppar mot hans.
”HUR VÅGAR NI! DETTA ÄR ETT BIBLIOTEK OCH INGEN DATINGSITE! UT MED ER PÅ STUDS!” Både Draco och Hermione hoppade flera meter upp i luften när de hörde Madam Pince’s röst dåna genom den annars så tysta sfären i biblioteket.
De tog varandras händer och rusade skrattandes ut från biblioteket för allt vad de var värda, tätt åtföljda av Madam Pince.

När de flytt undan kunde Hermione knappt andas, så andfådd var hon. Att hon skrattade som en galning gjorde inte saken bättre. Draco skrattade för att situationen var så komisk och för att Hermione äntligen trodde på honom och för att hon själv skrattade så mycket.

Trots att det var tvärtemot vad Hermione trott, så slutade dagen bra i alla fall.

Så vackert!

Åhh, så bra!

Underbart bra, vill ha mer NU.

Åh, så awesome !

Jag kan riktigt föreställa mej Madame Pince och hennes min!