Hogwarts?!

Jag måste bara säga ett stort TACK! Till alla fina kommentarer! Ni är bäst och mugglis är den bästa sidan någonsin! Bara för att ni är så bra så ska ni få ett extra långt kapitel!

Kap. 15

Dagen därpå vaknade jag av att jag skakade. Det var tomt i sovsalen och solljuset strömmade in. Jag låg ett tag helt bedövad och stirrade på de flygande dammkornen som var synliga i solen. Sedan drog jag långsamt av mig täcket och slängde över benen över kanten på sängen. Jag var svettig och fuktig, pyjamasen klibbade sig fast på min rygg och håret var i tovor. Jag reste mig darrande upp och staplade sedan ner till badrummet. När jag kom ner dit så låste jag dörren och klädde snabbt av mig de fuktiga kläderna. Sedan fyllde jag på badkaret och sjönk ner i det varma vattnet. Jag låg där ett tag och bara var. Jag lyssnade på vindens sus i träden där ute och fåglarnas läten. Solen brände i mitt ansikte och kastade lustiga skepnader på väggarna. Efter ett tag så tog jag tag i håret. Det var tovigt och blött i en enda härva. Jag försökte först att reda ut det med fingrarna, innan jag gav upp och satt tjugo minuter med en kam. Det var rofyllt att sitta där och pyssla. Jag måste påminna mig själv om att göra det oftare. När jag tvättat håret och svept en handduk runt mig så tittade jag på klockan. ”skönt” tänkte jag. Jag hade fortfarande två timmar till trolldomshistorian. Jag, som känt mig lätt och fri när jag låg i badet, började frysa igen och svettdroppar bröt ut på min panna. ”Vart är Miry?!” tänkte jag när jag gick upp till sovsalen och satte på mig klädnaden. Den hjälpte lite, och jag skakade mindre. Men när jag såg Mirys säng så blev jag fundersam. Den var fortfarande bäddad av en husalf, och det såg ut som om hon inte sovit i den alls inatt. Miry bäddade aldrig sin säng.

Jag hittade Miry i en soffa i uppehållsrummet. Hon låg framför den tomma eldstaden med ansiktet vänt mot soffans rygg. Jag skakade på henne och undrade hur lång tid det skulle ta innan jag bröt ihop och svimmade. Hon mumlade men vaknade inte och jag skakade henne igen. Jag började bli snurrig och skakade på henne frustrerat. Uppehållsrummet var tomt, jag ville inte svimma utan att någon kunde ta hand om mig. ”Miry!” skrek jag när svarta fläckar bröt fram på mitt synfält. ”Miry! Miry vakna!” Jag hörde ett högt skrik innan mörkret tog mig.

Nästa gång jag vaknade var det natt. Jag låg i en mjuk och varm säng i torra kläder med slutna ögon. Jag försökte få fram ett ljud men det kom ingenting. Då försökte jag öppna ögonen. Det gick inte heller! Jag kände hur paniken kom smygande men tvingade ner den. Nej, det hjälpte inte att få panik. Jag skärpte min hörsel för att kunna höra några ljud. Någon måste ju vara här och kunna hjälpa mig! Men nej, det enda jag kunde höra var vindens sus och en klockas tickandande. Jag koncentrerade mig på klockan och väntade. Jo nu! Ett, två, tre, fyra… Jag räknade klockans slag och kom fram till att jag legat här i sju timmar. Jag kopplade bort ljudet av klockan och försökte att sova. Det gick så klart inte, så jag låg bara och lyssnade på vinden där ute.

Till slut, när klockan slog åtta slag så hörde jag snabba steg mot mig. Hoppet bubblade upp i mig och jag försökte förgäves skrika på hjälp. Men mina ansträngningar var onödiga, eftersom personen stannade vid min säng och sade;
”Jaså! Du har vaknat nu! Det var så dags så.” Hon började pyssla med något som hördes som burkar och flaskor och tvingade mig sen att sitta upp. Där jag hon mig en vätska som smakade som sur mjölk. Jag fräste och spottade, och kunde riktigt höra hennes ögon himla när hon gav mig vatten att skölja ner det med. Sedan beordrade hon mig att ligga ner igen.
”Du har blivit utsatt för Linux-drycken. Vet du vad det är?” Jag skakade på huvudet. ”Det är en dryck som tvingar den som dricker den att få feber och skaka, man blir även oerhört trött. De värsta sorterna gör att offret svimmar och varken kan se eller prata. Men lugn, det går över om man har rätt mediciner.” tillade hon när jag stelnat till. ”Jag är madam Pomfrey förresten, och du ligger i sjukhusflygeln. Ms Alston tog hit dig.” Jag hörde hur klackarna gick bort och sedan hur en dörr stängdes. Det måste vara väldigt sent, jag kände hur trött jag var och sjönk än en gång ner i drömmarnas värld.

Nästa dag kom en rad med besökare. Först, vid 6 kom Miry inrusande och bokstavligen hoppade på mig och överröste mig med kramar och fina ord. Vi satt ända till klockan åtta och pratade illa om Lowi och madam Pomfrey, för att Miry inte fått hälsa på mig igår. Klockan åtta så rusade hon iväg till förvandlingskonsten. Madam Pomfrey hade sagt att jag inte skulle oroa mig för mina prov, jag skulle få göra dem senare. Vid ett hälsade Ron och Harry på. (Hermione var för upptagen med att plugga sade de, men hon skulle gärna velat följa med) De hade precis kommit hem från Hogsmeade och hade med sig massor av godis. Efter lunch kom Miry igen, och vi pratade till klockan 6, då hon rusade ner till middagen. Men jag var inte ensam länge, eftersom Hagrid kom in och hälsade på. Han hade även med sig ett stort paket från Weasley tvillingarna, vi hade blivit bra vänner och de hade tydligen skickat paketet till Hagrid för att Umbridge inte skulle upptäcka var dom gömde sig. Paketet innehöll ännu mera godis, men också några skämtartiklar. När Hagrid gått var Miry där en stund innan hon gick till biblioteket för att plugga till provet i försvar mot svartkonster dagen därpå.

Superbra!

DU är superbra!

Nä, du gör! Varför skulle jag vara bra?

^För att du tycker att JAG är bra! Och för att du läser min ff...

Du är mega asbra!!!!!♥

Precis! Ser du, det är inte jag, utan DU som är bra! Eller förresten, ravenclawsomigt supermegafoxyawesomehot-bra!

Kap. 16 (Jag har ingenting att göra så jag skriver haha )

En vecka gick innan jag äntligen kunde öppna ögonen. Ljuset stack mig i ögonen och jag satte direkt en skyddande hand framför dem. Till slut vande sig ögonen vid att se och rösten började rassla fram. När jag väl kunde det så hoppade jag ur sängen och sprang ut ur sjukhusflygeln. Jag flög genom korridorerna oh njöt av att röra mig ordentligt. Klockan två hade jag det första examensprovet, det i trolldomshistoria. Slottet var tomt, alla elever satt ute i solen och njöt av sin ledighet. Eftersom femteårseleverna inte hade haft sitt prov i trolldomshistoria än så skulle jag få sitta med dem, fast med mitt eget prov såklart. Jag var lite nervös inför det, femteårselever är så stora. Jag började leta efter Miry. Hon satt och drack saft med Hagrid och tittade på några konstiga, blåa djur.

”Miry!” skrek jag när jag såg henne. Hon tittade genast upp från djuren och hennes ansikte sprack upp i ett brett leende. ”Är du äntligen frisk nu!” sade hon med en låtsad stränghet i rösten. Men när jag kom närmare så slog hon armarna om mig. ”Hur e de me dej?” frågade Hagrid. ”Bra, bara bra.” Jag log stort och tog mig ett glas saft. Fem i två ursäktade jag mig och sprang upp till Stora Salen. Den var förändrad, istället för de vanliga fyra borden så var det ett trettiotal små bänkar i perfekta rader. Jag gick långsamt och satte mig i ett hörn, och väntade medan salen sakta fylldes av pladdrande femteårselever. Många stirrade på mig, och jag var glad att den lilla trollkarlen som höll i examen berättade varför jag var här. Men han sade att jag blivit febersjuk, och inte förgiftad.

Papperet framför mig var bara halvfullt. Det var trettio minuter kvar på lektionen och jag kunde inte minnas någonting. ”Vem var barnabas den barnslige?”. Jag skakade på huvudet och lämnade frågan. ”Vad är han känd för?” Jag suckade och skakade på huvudet igen när ett högt skrik hördes. Eleverna började ställa sig upp och jag armbågade mig förbi eleverna till platsen alla tittade på. Jag hade känt igen det där skriket, och visst hade jag rätt. Harry Potter låg i smärtor på golvet medan han höll för sitt ärr. Jag stirrade på honom medan tankarna rusade; ”Har han sett Voldermorts tankar?” ”Åh, han är tillbaka vad ska hända nu?” ”Vad HÄNDER?!” Jag kände hur rädslan kom och förfrös mitt bröst till is. Den lille mannen sprang fram till den lilla öppningen av elever och stannade när han såg Harry på golvet. Sedan satte han sig ner och sade mjukt; ”Mår du bra mr. Potter?” Harry öppnade skräckslaget ögonen och fokuserade först på Ron, sedan på Hermione. ”Ja, ja. Men jag måste nog gå till sjukhusflygeln.” mumlade han. Han reste sig upp och eleverna ryggade tillbaka. Den lille trollkarlen gjorde en ansats att följa med honom när Ron sade; ”Nej det är lugnt, jag och Hermione tar med honom dit.” Trollkarlen verkade fundera hårt innan han nickade kort och vände sig om. Det tog flera minuter innan trollkarlen lyckats få tyst på de pladdrande eleverna när dörren stängts om trion. Jag satte mig ner på min plats och stirrade på det envist vita papperet. Det gnagde i mig, och jag visste att jag var tvungen att göra något. Plötsligt ställde jag mig upp och rusade ut ur salen, ignorerade trollkarlens rop.

Jag sprang raka vägen ner till Miry och berättade vad som hänt, och vi två letade så småningom upp trion. ”VAD HÄNDE?” skrek jag när vi såg dem komma gående i en korridor. Harry berättade allt om sin dröm, att Sirius var fångad och blev torterad i detta nu. ”Men tänk om…” började Miry men Hermione avbröt henne; ”Voldermort planterade en falsk bild i Harrys huvud.” ”Ja!” sade Miry. Jag stirrade på henne när Harry började protestera högjutt. ”Fattar du inte?! Det är min enda familj!” Hermione bet sig i läppen innan hon slutligen sade; ”Ja okej. MEN jag tycker vi ska kolla först om Sirius verkligen inte är hemma.” Harry blängde på henne innan han började göra upp en plan.

GUD VA BRA!

^Jepp, det är bra att ha tråkigt ibland hahaha...