En mugglare på Hogwarts

Kapitel 7

Chris började gå mot dörren där McGonagall stod.
"Kom, jag visar dig vägen till Gryffindors sällskapsrum", sa hon med ett snett leende. Hon började gå ner för trappan och Chris följde småspringande efter henne. De gick i drygt tre minuter innan Chris började känna sig förföljd. Han hade misstänkt att någon följde efter dom de senaste två minuterarna, men nu var han säker. Han vände sig snabbt om för att titta men där fanns inget, förutom några facklor som satt fast på väggarna, ett antal tavlor och en rustning i plåt.
Chris fortsatte gå och försökte ignorera den oroliga känslan i magen. ”Hur långt är det kvar egentligen” tänkte han.
Men när de gått i ännu en minut så hörde Chris ett skramlande ljud och vände sig om igen. Ingenting den här gången heller. Bara några flera facklor, som förra gången, och en rustning igen. ”Va, det stod ingen rustning där nyss” tänkte Chris och sprang ikapp McGonagall som hade hunnit några meter före.
Hon stannade och frågade Chris ”Är det något som bekymrar dig?”
”Va, eh, ja det känns som om den där rustningen förföljer oss, men jag inbillar mig nog bara” skyndade sig Chris att svara.
”Nej det är nog inte inbillning, jag hörde den också”, sa McGonagall och fortsatte gå.
Chris tänkte att rustningarna kanske kunde gå i den här världen, men han kunde inte få ut tanken ur huvudet. Den störde honom, det var så mycket han inte visste.
Bara en minut senare stannade McGonagall igen, mitt framför en stor målning av en dam.
”Pastej”, sa hon och målningen nickade och svängde åt sidan. Chris ryggade bak ett steg, men när McGonagall vände sig mot honom så rätade han på ryggen och försökte se så oberörd ut som möjligt.
”Det är bara att gå in, dina kamrater tar emot dig och visar var du ska sova”, hon hade ett svagt leende bakom det skrovliga ansiktet och Chris log tillbaka, lite tydligare än hon hade gjort.
Han gick in genom hålet i väggen och genast kom en ljus figur farande mot honom. Chris höll på att ramla baklänges när figuren rusade fram och kramade om honom. ”Var har du varit någonstans, vi var oroliga att du kanske inte skulle komma tillbaka!”, sa Julie med sin ljusa röst.



så, vad tyckte ni?
det blev lite dåligt i början men jag var så trött när jag skrev då ^^ jag hade inte så mycket bra idéer

Det var inte bra.... Det var SUPERbra!!

Ja, det var verkligen SUPERbra.

Jättebra!

Super ♥

Super!

Jättebraaaa

Jättebra!!!

superbra

tack så mycket ni e toppen