Ginny's första år på Hogwarts

Superduperbra!♥

Håller med!

JätteJätteBra!!! :-)

Jättebra.

mer !

Listen.
Jag tänker radera den här användaren. Jag ska göra en ny, kopiera infot, sälja alla mina grejer till den nya, ha samma v-bild med mera, men den kommer för det första inte heta samma sak, plus att den inte kommer vara i Gryffindor.
Jag uppdaterar det här när jag har användaren här, så att ni vet att det är jag. Jag kommer vara precis samma person, men från (förmodligen) Ravenclaw.
EDIT: Min nya användare heter Ingis, men jag kommer inte logga in på den för än jag har raderat den här, eftersom man inte får ha flera användare här på Mugglis ^^
Men denna fanfiction kommer inte ta slut. Jag kommer fortsätta på min nya, och jag kommer vara PRECIS samma person.
Jaja. Här kommer...
------------------------------------------------------------

Forts. på Kapitel 6(6. Hogwartsexpressen) :

”Luna”, sa flickan med en drömmande röst. Hon tittade misstänksamt på min hand, men hon tog den inte. ”Jag heter Luna.”
Jag nickade och drog tillbaka handen. Luna tog upp tidningen som låg i hennes knä. Det var ett nummer av Hört och Sett. Hon vände den upp och ned, och jag tittade frågande på henne. Men hon märkte mig inte. Jag ville få igång ett samtal så jag sa:
”Är det första gången du åker till Hogwarts?”
Luna tittade upp från tidningen.
”Vad sa du, nu igen?”
”Jo”, sa jag. ”Jag undrade om det är första gången du åker till Hogwarts?”
”Ja”, sa Luna, fortfarande med en drömmande ton på rösten. ”Jag ska börja i skolan nu. Du då?”
Jag höjde på ögonbrynen, lite för mig själv, men svarade.
”Ja, det ska bli jättekul!”
Luna nickade och återgick till sin upp och ned- vända tidning. Så knackade det plötsligt på dörren. Det var en gammal gumma som stod där med en vagn fylld av godis. Jag reste mig upp och sköt upp dörren.
”Något från vagnen, kära barn?”
Luna tittade upp från sin tidning.
”En chokladgroda tack. Vad vill du ha, Ginny?”
Jag hade ju inga pengar, och mamma hade skickat med en smörgås.
”Jag… har inte med mig några pengar. Och jag har med mig matsäck..."
”Å”, sa Luna och hennes leende som hon hade fått när gumman kom försvann. ”Jag kan ta två chokladgrodor då.”
”Tack Luna!”
”Ingen orsak” sa Luna och gäspade.
Gumman gav oss varsin liten ask och jag kastade in min groda i munnen innan den försvann iväg.
”Vad fick du för chokladgrodekort?” frågade Luna. ”Jag fick Tom Dolder…” Hon såg faktiskt lite rädd ut, men när den mörkhårige figuren försvann andades hon ut.
”Jag fick Helga Hufflepuff”, svarade jag och slängde ner kortet i asken. Sedan sträckte jag mig upp och lade i den i kofferten på hyllan. När jag ändå öppnade kofferten tog jag fram min macka och åt upp den i ett nafs.
Sedan suckade jag och stängde ögonen. Det var nog dags att sova lite, för jag var dödstrött.
Jag drömde om att Harry och Ron kom flygande in i Stora Salen med pappas förtrollade bil. Jag hade precis satt mig vid ett bort fyllt av gröna märken, och Harry tittade sorgset på mig uppifrån bilen. Så satt han och Ron plötsligt vid bordet på andra sidan salen, som var fyllt av röda märken, och röda, flammande hår… Fred och George vinkade till mig och började sedan prata med Percy. Så knackade det någonstans ifrån. Det knackade och knackade och alla tittade förvånat omkring sig.
Jag öppnade ögonen. Någon stod och knackade på den genomskinliga dörren. Både jag och Luna tittade upp. Där stod Hermione, iklädd en Hogwartsklädnad.
Jag hoppade upp från mitt säte och sköt upp dörren åt henne.
”Jag hittar dem inte någonstans, det är som om de inte är på tåget alls! Och förresten, du borde nog sätta på dig din klädnad, Ginny, vi är nog framme snart.”
Så sköt hon igen dörren och gick iväg. Hon hade inte ens tittat på Luna! Men Luna kunde ju också behöva byta om, så jag sa till henne.
”Du hörde vad hon sa, vi borde nog byta om till våra Hogwartsklädnader nu.”
”Okej”, sa Luna kort och tog ner sin koffert, vilket jag precis hade gjort. Vi tog fram våra klädnader och bytte om.

Ungefär tjugo minuter senare började tåget sakta ner. Det började pirra i min mage igen, och jag kollade igenom hela kupén för att se om jag hade glömt något. Jag hade ju egentligen inte tagit fram så mycket, så det var inte så konstigt att jag inte hittade något.
När tåget stannade helt tittade jag och Luna glatt på varandra. För första gången såg hon inte så drömmande ut, men ögonen var fortfarande sådär utstående. Så gick vi ut till den trånga korridoren där utanför som var fylld av folk. När vi äntligen kom ut i den mörka, svala luften fick jag syn på den den store mannen som jag hade sett i Diagongränden. Vad var det han hette nu igen?
”Förstaårselever hitåt, förstaårselever hitåt”, sa han och vinkade mot alla som kom ut ur tåget. I handen hade han en lykta, som var mycket större än lyktor brukar vara. Jag och Luna tittade på varandra och ryckte på axlarna. Sedan gick vi fram till honom och Lunas ansikte blev plötsligt drömmande igen.
”Förstaårselever hitåt!” ropade mannen igen. ”Följ me här, efter mej, se opp var ni går! Alla förstaåringar följer me mej! Förstaårselever!”
Snavande följde vi efter mannen nerför något brant, förmodligen en stig.
”Snart får ni se er första skymt av Hogwarts”, ropade han över axeln efter ett litet tag. ”Runt kröken här, bara…”
”Ååååå!”
Nästan allihop hade sagt det samtidigt - fast inte jag, jag var för blyg för att yttra mig så högt som de andra - men jag kunde inte mer än tänka samma sak. Det var så vackert. Stigen hade mynnat ut vid kanten av en stor, mörk sjö, och på toppen av en hög klippa på andra sidan, reste sig det stora, vackra slottet. Fönstrena gnistrade på himlen, och alla de tinnar och torn som satt fast på slottet, gjorde att jag nästan fick lite svindel.
I den mörka sjön vilade en massa små båtar.
”Inte fler än fyra i varje båt!” ropade mannen och pekade på dem. ”Hoppa i nu!”
Jag satte mig i samma båt som Luna, och rätt var det var hoppade en mörkhårig flicka och en pojke med mössa på huvudet ner i samma båt som oss.
”E alla i båtarna?” skrek den store mannen, som hade en båt helt för sig själv. ”Bra, då kör vi! FRAMÅT!”
Och båtarna började röra på sig, alla samtidigt, och vi gled allihopa över den släta sjön. Vi tittade alla upp mot klippan som slottet stod på, och vi kom närmare och närmare den. När båtarna nästan snuddade i stenkanten vrålade mannen, som jag nu kom på namnet på (han hette ju Hagrid!) :
”Ner me huvudena!”
Vi böjde ner våra huvuden och gled in i ett hål i berget. Båtarna körde genom en mörk tunnel - som upplystes av Hagrids enorma lykta - tills vi kom fram till något som verkade vara en underjordisk hamn. Vi kravlade oss ur båtarna och upp på ett par klippor. Sedan kom vi in i någon sorts gång, och kom till sist fram till en slät platta med fuktigt gräs. Vi gick upp för en stentrappa, och till sist kom vi fram till en enorm ekport. Hagrid höjde sin stora näve – jag trodde nästan att han tänkte slå till oss allihop – och knackade tre gånger på den.

JÄTTEBRA!!! Det var precis som att läsa en HP-bok faktiskt

^Menar du det?! Det var i alla fall otroligt snällt sagt av dig, tacktacktack, nu fick jag lite mer självförtroende faktiskt, åå, seriöst tacktacktack ♥

Klart jag menar det!
Du beskriver saker väldigt bra, stavar rätt och glömmer inte punkt och stor bokstav. Det gör att det blir jättekul att läsa! Sedan kan det vara så irriterande att läsa saker utan punkter och med felstavade ord, så därför älskar jag att läsa det du skriver
Jag tänker tyvärr inte tumma inläggen nu, eftersom du snart ska ta bort din användare.

Haha, det spelar ingen roll, jag tar det du skrev som tummen upp ♥

MEEEEER !