Mugglare upptäcker magi

Så bra! Och det blir bara bättre och bättre

^This.

Superbra! ♥

Fantastiskt bra! =D

Tack så mycket
jag vet att den började lite segt, men det var för att man skulle få reda på lite bakgrunds information

Nejdå, det var bra och det behövs ju för att man ska förstå =D

Mer

Hon drog efter andan, hon hade inte ens tittat efter vart de var någonstans. Men synen av den vackra skogen fick henne att dra efter andan. De befann sig på en kulle som var helt omringad av vacker skog. Trädens blad var gröna och de glittrade, antagligen för att solen fick dem att reflekteras på något sätt. Höga berg reste sig upp på alla sidor omkring den lilla dalen, allt var så fridfullt att Lacerta slappnade av ordentligt för första gången på flera veckor.
”Jag har aldrig sett något liknande. Vart är vi?” frågade hon och tittade upp på molnen som seglade fram över himlen.
”Jag vet inte riktigt, men och lägg dig här.” svarade han. Lacerta vände sig om kröp ner bredvid honom i gräset. Hon la sitt huvud på hans mage och blundade.
”Saknar du din pappa?” frågade hon helt plötsligt och Phoenix stelnade till. Hon vågade inte titta upp på honom, hon ville inte se hans reaktion.
”Ja, det gör jag. Han är fortfarande min pappa, men jag kan aldrig förlåta honom för de hemska saker han gjort.” sa han. Smärtan i hans röst fick Lacerta att vilja hålla om honom.
”Men vad tycker din mamma?” frågade hon och tog tag i hans hand och kramade den hårt.
”Hon tycker att det han gjorde var fel. Mina föräldrar har alltid varit stolta över sin renblodighet, det har fått dem att tycka att de är bättre än andra. Min mamma älskar min pappa, hon tycker att det var onödigt att mörda din pappa men…” han tystnade. Lacerta satte sig upp igen bredvid honom och placerade hans huvud i hennes knä.
”Men?” sa hon frågande och började dra fingrarna genom hans hår. Hon kunde inte förstå att hon för bara några timmar sedan hade slagit till honom. Allt det där verkade så avlägset nu.
”Men hon tyckte att det var rätt. Hon tycker inte att mugglarfödda ska få ha rätten att bära en trollstav. Hon har inget emot halvblod, egentligen tror jag inte att hon tycker att mord var den rätta lösnigen. Även om hon har försökt intala sig själv det.” sa han och suckade.
”Jag förstår.” svarade Lacerta. Phoenix sorgsna blick fick hennes hjärta att brista.
”Hur länge har du tyckt om mig?” frågade hon istället för att avleda hans tankar från hans föräldrar. Det fick Phoenix att le igen, sorgen i hans ögon började blekna bort.

”Jag har aldrig tyckt om dig.” svarade han och lyfte ena handen och drog bort hennes hand från hans hår. Lacerta visste inte vad hon skulle tro. Hade han bara spelat ett spel med henne, var det inte på riktigt? Hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Phoenix drog hennes hand mot sina läppar och kysste hennes hand med mjuka läppar. Lacerta tänkte precis dra åt sig handen igen när Phoenix tittade upp mot henen igen. ”Jag har aldrig tyckt om dig, Lacerta. Jag har alltid älskat dig, sen första gången jag såg dig. Minns du den dagen? Då vi möttes på perrongen och du log mot mig.” Lacerta log åt minnet. Hon hade lett mot pojken med de gröna ögonen innan hon skyndat in i en nästan full kupé. Sen hade hon inte sett Phoenix förens dem gick av tåget. Då hade han kommit fram till henne och frågat hur hon hade gjort för att få hennes ögon att bli så vackra och silvriga.
”Jag minns den dagen. De första du sa till mig var att mina ögon var vackra och silvriga”
”Du rodnade och sa att dina ögon inte var silvriga. Du sa att de såg ut som regnmoln.” skrattade han och kysste hennes hand ännu en gång. Lacerta skrattade också.
”Jag kommer att du försökte övertala mig hela båtresan att mina ögon var silvriga. Det gick inte så bra, jag fortsatte att tjata emot.” Hon log vid minnet, de hade varit så unga då.
”Jag hoppades att du skulle hamna i Slytherin med mig. Jag minns att jag satt och höll tummarna för dig.” Lacerta tittade förvånat på honom.
”Gjorde du verkligen det?” frågade hon och kände en värme sprida sig i bröstet.
”Ja, men hamnade du i Gryffindor istället. Du kan inte ana hur besviken jag blev.”
”Men varför slutade du prata med mig för det? Vi kunde ha varit vänner ändå.”
”Far sa att man inte kunde lite på er från Gryffindor. Jag skäms över hur mycket min far påverkade mig.” Lacerta drog upp honom mitt emot sig. Han mötte förväntansfullt hennes ögon, och hon kastade sig utan förvarning över honom och kysste honom hårt. Han lade båda sina hände på hennes midja och satte henne med benen på var sin sida om sig. Deras läppar släppte inte varandra för en sekund. Han smög in med händerna innanför hennes t-shirt och smekte hennes rygg. Lacerta la bara armarna runt omkring honom och klamrade sig fast vid honom som om hon aldrig tänkte släppa honom. Hans läppar flyttade sig från hennes mun till hennes kind.
”Lacerta.” viskade han. Det fick henne att rysa av välbehag.

ÅÅH! FORTSÄTT! ♥

Åhh, så bra! Meeeeeeeer! =D ♥