PRS Lupple och Emma07

Anton ignorerade fullt ut den där blicken, trots att han mycket väl kände av den. Men hennes hälsa var faktiskt också av högsta prioritet här, och hur mycket hon än ogillade det fick hon faktiskt ta det lugnt tills läkaren gav tillstånd till något annat.
Men hon verkade åtminstone med på att hon inte tvunget måste med, vilket var en slags lättnad - det skulle kanske göra det hela lättare ifall läkaren inte godkände det. Men samtidigt ville han inte heller lämna henne.
"Ja hon är verkligen alldeles perfekt." log han - fastnade än en gång något med blicken på den fantastiska lilla flickan, kunde inte riktigt fatta det här och trots omständigheterna med Zach kände han sig ändå väldigt lycklig, hemskt nog. Men lyckan hade ändå dämpats något av dem nyheterna.
"Vi kan ju vänta med att gå tills du får lov det annars?" föreslog han, nästan lite osäkert - han var väl för tillfället extra svag mot vad han brukade vara tack vare alla känslorna, och han var ju svag för hennes övertalning i vanliga fall. Men han ville också gärna att hon skulle få följa med, misstänkte ju starkt att hon vill det.

Hans hopp låg hos läkaren, om att han skulle göra ett vettigt beslut vad det än var. Förhoppningsvis skulle de alla vara okej nog för att följa med.
"Kan ni tänka er att vänta en liten stund? Det kan vara bra för båda med en liten stunds vila innan ni ger er ut på äventyr, även om det inte behöver vara en evighet tills dess." föreslog han med ett vänligt leende.

Mary var allt annat än van vid att få ett nej. Hon märkte av Antons osäkerhet vilket fick henne tro att hon hade en chans.
Han var ju egentligen den enda som kunde få henne att släppa något hon ville. Men nu var det också deras dotter som var av stor betydelse, kunde hon följa med bort eller skulle det vara farligt?
Men vid läkarens något milda nej så stirrade hon irriterat åt hans håll.
Hon hade ju redan vilat.
Hon tänkte säga något, tänkte protestera men så vaknade dottern till och sökte sig efter hennes bröst.
Hon suckade ljudligt och såg på Anton.
" Visst vi stannar, jag är ju upptagen nu. " Sa hon för att sedan skina upp i sitt väldigt bedårande leende med den där alldeles speciella blicken hon kunde få till.
"Jag vill ha glass. Kan jag få glass?" Sa hon och log hoppfullt.


Benjamin svalde hårt, stirrade på sin sovande make och allt kändes som en evighet. Som han suttit där och bara stirrat för länge.
Han slöt ögonen, kände tårarna och greppade tag om hans hand och lutade pannan mot handen.
"Älskling snälla." Viskade han snyftande. " Vi båda vet att du är den starkaste, den modigaste. " Viskade han. "Snälla jag behöver att du är stark och modig igen. Du kan inte lämna mig här." Viskade han med tårarna rinnandes ned för kinderna.
"Vi har inte fått tillräckligt med tid. " Viskade han och kysste hans hand om och om igen.
"Jag skulle ge allt för att byta plats med dig Zias. Du är den som behövs här i världen- du är den perfekta." Viskade han och lyfte sin blick för att se på honom igen.
"Snälla, jag älskar dig." Avslutade han med grötig röst.

Hon verkade åtminstone ha gett sig för stunden, men Anton var ärligt talat inte helt säker på ifall hon verkligen hade gått med på det så lätt eller om det bara var någon slags fasad för att läkaren bara skulle tro det.
I vilket fall som helst var han nu än mer säker på att han tänkte satsa på läkarens variant - om han inte tyckte att de båda skulle iväg igen skulle de verkligen inte det. Då fick dem snällt vänta, vad Mary än skulle försöka för protester.

Zacharias hade lyckats kämpa sig lite längre upp i det här underliga, halvmedvetna tillståndet - tillräckligt för att nu kunna höra klart och tydligt vad hans älskling sade.
Sade saker som både värmde hjärtat otroligt mycket, men också smärtade - det gjorde ont att höra hur plågad han verkade. Zach förstod fortfarande inte alls vad som hade hänt, men han förstod ju tillräckligt mycket - han hade uppenbart varit döende, med den där underliga upplevelsen med ljuset tidigare och Benjamin som fått honom att dras tillbaka på något vis.
Det fick honom att kämpa det där lilla extra, ville både lugna och finnas där för Benjamin - sen ville han självfallet också vakna upp ifrån det här. Men han var så trött, så orkeslös. Samtidigt som allt gjorde mer och mer ont ju mer han vaknade till, eller rättare sagt mest huvudet.
Efter vad som kändes som en evighet - trots att det var strax efter att Benjamin stängt munnen igen - lyckades han slå upp ögonen. Det var ett par trötta ögon, för orken verkade ha sprungit iväg och gömt sig i något mörkt hörn, men dem var ju iallafall öppna. Han ville säga något, men hade inte riktigt kraften till en början - även om han envist tänkte fortsätta försöka.
"Älskar dig." lyckades han till sist hest viska fram, det var svagt och allt men det hade ändå krävt en del.

När hon inte fick ett svar så vände hon bort blicken, ganska butter.
Såg läkaren lämna och drog ned klänningen, särken var ett mer passande ord. För att dottern skulle kunna äta.
"Vi stannar." Sa hon lågt, insåg sig besegrad och hon kunde ju inte ta sig upp utan Antons hjälp så hon var helt enkelt fast här.
" Men glass, jag är sugen på glass. " Viskade hon och drog handen genom håret.


Benjamin såg inte riktigt klart, tårarna skymdes hans syn men han hörde. Han hörde sin älsklings ord och tog honom mindre än en sekund att trycka på larmknappen och in kom sjukhuspersonal.
"Han pratar. " Viskade han, han kunde knappt tro det. Han kunde inte riktigt processa någonting. Allt hade gått så fort men samtidigt så långsamt.
Det dröjde inte länge fören han blev förflyttad ifrån Zach sida för att de som jobbade skulle kunna ha mer plats.
Denna gången kämpade han för att ta sig loss.
Han behövde komma till sin älskling.
Han måste fram.
Han var trött, frustrerad och nästan vimmelkantig och han sjönk ned på knä på golvet.
Han fick helt enkelt vänta.

Anton hade varit så uppe i läkarens besked att han nästan helt glömt bort att hon faktiskt bett om glass.
Men såklart fick dem försöka lösa det, någonstans här måste det ju finnas nån glass iallafall. Det var ju trots allt ett rätt stort ställe, och antagligen på det rätta i och med att de var på barnavdelningen.
"Såklart, jag ska se vad dem kan hitta." sade han, kysste henne lätt på pannan för att motvilligt gå emot korridoren - han ville inte lämna dem. Men det var bara för att stöta på en sköterska nästan direkt utanför som han kunde fråga.

På nolltid blev allt ett enda virrvarr igen, och Zacharias hade svårt att hänga med på allt som plötsligt hände runt omkring honom med blicken.
Vart hade Benjamin tagit vägen?
Han kände sig förvirrad, men samtidigt hade han ingen ork till att protestera eller ställa några frågor. Alla som tycktes springa runt honom och prata så otroligt högt verkade nästan få honom ännu mer yr eller något sånt i huvudet.
Det kändes som en evighet innan allt det där lugnade ner sig.
"Det är helt otroligt hur han tycks ha klarat sig så bra. Vi kan fortfarande inte säga så mycket, mer än att han just nu främst behöver lugn och ro för att återhämta sig - han är svag, men ändå otroligt stark efter omständigheterna." försökte läkaren förklara.

Dottern somnade efter att ha blivit ammad vilket också Mary gjorde.

Benjamin hörde läkarens ord och blängde på honom.
"Men sluta stör honom då." Sa han upprört. Om han behövde lugn och ro så behövde de alla som var där inne lugna ned sig.
Efter en kort stund så började de alla jobba systematiskt istället för stressigt och ganska snart var Benjamin vid sin älskling igen.
Han fångade varsamt in hans hand och smekte den sakta.
"Älskling." Viskade han lågt och denna gången kom det glädjetårar.
Han smekte hans kind försiktigt och log svagt, så så svagt. Ingenting fick hända nu.
" Du behöver bara bli frisk igen." Viskade Benjamin och såg på honom.

Läkaren suckade lågt åt hans ord, hade ändå full förståelse för hur jobbigt det måste vara för honom - det hade ju minst sagt varit en händelserik dag med alla snabba vändningar för Zachs dels.
Men de försökte faktiskt sköta sig bättre, och relativt snart kunde de lämna dem ifred igen.
Något Zach var otroligt lättad över, att det återigen var tyst och stilla och att Benjamin fanns vid hans sida igen.
Denna gången tycktes han inte riktigt finna några passande ord, men han lyckades le lätt och kramade hans hand lite lätt. Det var inte mycket till krafter han hade, men bara att han hade några och inte var i det där underliga tillståndet längre var stort.

Det lilla leendet och det lätta trycket han kände var tillräckligt, det var bättre än nått annat och han själv fann inget att säga utan nöjde sig bara med att kunna se honom, se hans vackra ögon igen och känna hans hand i sin.
Veta att han var bättre, veta att han var vaken- det var tillräckligt.
Han pussade hans panna mjukt och log svagt.
"Så Mary och Anton har fått sin bebis." Sa han lågt, bet sig lite i läppen.
Det var ju det viktigaste som hänt under dagen bortsett från att hans älskling vaknat igen.

Orden som lämnade Benjamins läppar lockade fram ett litet leende av mer ren glädje hos Zacharias. Att de hade fått bebisen var verkligen goda nyheter - som de alla hade längtat efter den. Zach också, han älskade barn och att så goda vänner till dem skaffade barn betydde en del när de inte kunde få barn själva. Eller ja, inte biologiskt - och ärligt talat tvivlade Zach lite på att han skulle få med Benjamin på något annat också. På ett vis hade han full förståelse för det. Men samtidigt hade han hoppats på att han skulle ha kommit längre, att de skulle kunna adoptera eller något i den stilen.
"Vad blev det?" frågade han svagt, ville åtminstone försöka prata - han var nyfiken på könet, plus att han kände sig lätt dum som bara låg där och inte svarade något.

Benjamin såg hans leende och det gladde honom. Han var glad för vännernas skulle men antagligen inte lika glad som Zach. Zacharias hade ju en helt annan bild av barn än vad han själv hade även om de inte gått in jättemycket på det.
Att han ansträngde sig för att prata oroade honom, han fann det oerhört jobbigt.
Men samtidigt var det positivt. Hans älskling verkade vara Zach. Verkade vara helt med vilket inte hade varit självklart med tanke på att hjärnan var det som hade drabbats.
Han ville inte, kunde inte tänka på just det.
Så han hakade istället på Zachs fråga, den var mycket lättare att besvara.
"En liten flicka." Sa han med ett svagt leende.
"Allt har gått bra med dem, de hade varit duktiga sa Anton." Sa han och kramade hans hand mjukt.