PRS Lupple och Emma07

Zacharias hade ingen aning om hur länge han ens låg där, halvt borta och halvt medvetande, men han kände sig åtminstone sakta men säkert lite piggare.
Fast piggare vore fel ord. Snarare mindre trött eller seg. Men fortfarande inte riktigt så att han orkade vakna till ännu, det var fortfarande alldeles för jobbigt.

Anton hade ännu ingen aning om vad som hänt killarna - de befann sig också på sjukhuset, men inte alls på samma avdelning och det var ju rätt förståeligt att han vart helt uppe i vad som hänt. Helt uppe i oron för Mary, och förstås barnet också - en oro som hade övergått till en otrolig lycka istället när allt var över och gått bra.
Det kändes helt overkligt att till slut ha blivit pappa.
En ganska god stund efter att allt var över - de båda hade väl behövt en stund att bara låta lyckan sjunka in lite först - som han kom sig för att ringa till Benjamin, var fortfarande förstås kvar hos Mary och barnet med högtalaren på så att Mary också skulle kunna haka på.

Benjamin pysslade om Zacharias, att rätta till täcket hundra gånger var inte riktigt tillräckligt. Det låg alltid lite fel.
Allt behövde vara perfekt för att hans älskling skulle vakna igen.
Han fluffade upp kuddarna och rättade till hans kläder ja helt meningslösa saker egentligen men han kunde ju inte riktigt göra något mer eller något bättre.

Mary var utmattad, det hade varit en ganska tuff förlossning eller ja enligt henne i alla fall. Det var ju inte så att hon gått igenom en förlossning tidigare så vad visste hon?
Men det hade också varit fantastiskt, magiskt bland det bästa som hänt.
Hon låg nu där på sängen med dottern på bröstet och blicken mot Anton, ett blick av fullkomlig glädje.
"Hon är perfekt." Viskade hon lyckligt och smekte henne försiktigt över ryggen.
Hon var ivrig över att få berätta, eller kunna berätta. Om det var några som skulle bli riktigt glada så var det ju ändå Benjamin och Zach.
När samtalet tillslut togs emot så kunde hon inte hindra sig.
"Hon har kommit." Pep hon lyckligt i telefonen.

Benjamin som hade svarat på Antons samtal förstod först inte alls vad Mary pratade om men sen slog det honom.
Han gjorde ett väldigt snabbt beslut om att inte berätta om Zach, han ville inte ens rubba deras lyckobubbla.
"Jag gratulerar! " Log han lyckligt och kramade Zachs hand mjukt.
Satte på telefonen på högtalare så att även Zach kunde höra.

Anton var i någon slags salig blandning emellan lyckoruset och lättnaden - för hur orolig hade han inte varit för sin älskade? Många gånger under förlossningen hade han hunnit fråga sig om det verkligen var värt det, om det var värt att riskera Marys liv för det här. Ett liv som var värt mer än allt annat enligt honom, men nu var det ju alldeles för sent att göra något åt den saken.
Nu fanns istället bara lyckan. Den lilla dottern var så fin, så perfekt.
Hela stunden var bara perfekt och magisk.
Det var också otroligt gulligt hur hon berättade med en gång, och han förstod henne - han hade då inte kunnat hålla inne med nyheten särskilt länge heller.
"De båda har varit så duktiga." log Anton stort, lyckligt ovetandes om att killarna också befann sig på sjukhuset men i en helt annan situation.

Benjamin log svagt, deras lycka var så tydligt. Den liksom hördes, nästan kändes genom telefonen men han var inte riktigt där själv.
Han var för orolig över Zach men han kunde i alla fall försöka spela med i deras lycka.
"Jag kan tänka mig det. " Sa han och skrattade lågt.
Tänkte säga något mer men blev avbruten av att dörren öppnades och läkaren kom in.
Han studerade läkaren som undersökte maskinerna.
" Värdena ser bra ut, men vi vet ännu inte ifall han kommer vakna." Sa han samlat och Benjamin nickade lite, hade helt tappat bort att han var i telefon.

Mary fnissade lite över Antons kommentar. " Han var däremot väldigt orolig." Flinade hon men slutade sedan flina när orden nådde henne.
Vakna? Vem sover?
" Benjamin vad händer?" Frågade hon ganska allvarligt och stirrade mot telefonen med sin allvarliga blick.

När han hörde Marys röst så log han tacksamt mot läkaren som lämnade rummet och svalde hårt. Han ville inte berätta.
Men han kunde nästan känna Marys allvar.
" Inget ni behöver oroa er för. " Sa han och tog några djupa andetag för att inte bryta ihop.
" Berätta om er dotter." Sa han hoppfullt.

Anton flinade först åt hennes kommentar, men liksom med Mary försvann det snabbt utav den andra personen i bakgrunden som pratade. Istället ersattes det av en rynkad panna.
Värdena? Det måste vara en läkare, eller sjuksköterska kanske. Och vakna upp - vem skulle vakna?
Eller ja. Det var väl ingen raketforskning att lista ut. Vem skulle Benjamin kunna tänkas vara hos i något sånt här annat än Zach? Men man ville ju inte riktigt tro det, han ville inte tro att det skulle ha hänt nåt. Särskilt inte något allvarligt - och att dem inte visste om han skulle vakna?
Han var ju lockad att berätta om dottern då han bad om det, men det här kändes viktigare.
"Har det hänt Zach något?" frågade han allvarligt, vände en oroad blick upp emot Mary.

Benjamin var på ett sätt tacksam över att det frågade, det betydde ganska mycket men samtidigt gjorde det allting svårare.
Att berätta detta för någon. Han hade inte ens riktigt förstått det själv eller ens bearbetat det.
Han vände sig blick mot Zach och lät sina ögon vila på honom och svalde hårt.
Försökte jobba upp mod för att berätta.
"Han är...ehm...i koma. " Viskade Benjamin sorgset och bet sig hårt i läppen.
Svalde upprepade gånger, försökte svälja gråten.
" Hjärnblödning." La han sedan till, för att förklara varför han låg i koma.

Mary stirrade oförstående på telefonen. Koma? Hjärnblödning? Det fick inte hända.
Hon svalde hårt och vände bort blicken. Hon Mary, som alltid kunde säga något gärna mycket hade inget som helst att säga.
"Han är stark." Viskade hon efter en lång tystnad med en bestämd ton.

Anton hade svårt att ta in vad han sade ordenligt - det kom ju minst sagt som en chock i all den här babylyckan.
En hjärnblödning och koma? Det lät ju minst sagt allvarligt.
Först fann han heller inte riktigt några ord, men fick försöka samla sig nog för att kunna säga något.
"Vad har läkarna sagt?" frågade han oroligt, och nästan tyst - han kunde ju redan ana att läget kanske inte såg sådär strålande bra ut.
"Och var är ni?" fortsatte han tyst, han förstod om han - dem - ville vara ifred men samridigt ville han veta och allra helst visa på något vis att han fanns där.

När Anton frågade den frågan så slog det honom, Benjamin att han hade stängt av sin älsklings respirator. Han hade tagit det beslutet och hans uppenbarelse lämnade honom kallsvettig och illamående.
Han ville svara på frågorna men han kunde inte. Han skakade, hela kroppen skakade.
Han tryckte bort samtalet och tog sig till toaletten och började spy.
Tårarna rann, han hostade, snorade och kunde knappt andas. Det var hemskt.

Mary såg på telefonen och svalde hårt.
"Hämta en rullstol älskling. Vi får helt enkelt leta upp dem. Bebisar gör alla friska, kom nu." Sa hon och försökte sätta sig upp mer men det var ju den sämsta idén idag.
Hon flämtade till av utmattning och smärta och sjönk tillbaka ned.
"Vi måste dubbelkolla med läkaren om det är säkert såklart." Sa hon allvarligt.

Anton blev än mer orolig då Benjamin inte svarade något utan bara lade på. Visserligen kunde han förstå att det var jobbigt - nu visste dem inte så mycket ännu, men om Mary hade legat i koma och de inte visste om hon skulle vakna hade han ju varit helt utom sig.
Just Mary drogs hans uppmärksamhet snart tillbaks till igen då hon försökte ta sig upp, vilket lockade fram en suck hos honom.
"Jag är inte så säker på att du ska någonstans ännu." sade han, något oroat - Mary var utan tvekan hans prio ett hur illa det än var med Zach, så hade hon ont eller inte fick ge sig iväg nånstans ännu så fick hon allt snällt vara kvar här tills dess att det var okej. Det var viktigare att hon var okej och att inte något blev fel nu.
"Vi kollar med läkaren älskling." sade han vänligt, gav hennes panna en lätt puss för att sen trycka på knappen som kallade dit läkaren.

Mary slängde en ganska ilsken blick på honom. Bara för att hon precis fött barn tänkte hon då minsann inte ligga här i all evighet.
Men självfallet var den lilla viktigaste och ifall hon inte kunde följa med så fick de helt enkelt vänta.
Hon la sig snällt tillbaka ned med huvudet på kudden och smekte dottern försiktigt över ryggen.
Hon kände hans puss och nickade sakta.
" Vi pratar med läkaren." Sa hon och tog några djupa andetag.
"Om jag inte får röra mig får du ta dit henne. Hon kommer göra honom frisk. Hon är perfekt älskling. " Sa hon och såg bedjande på honom.
Någonstans så visste hon att de egentligen inte var vetenskapligt bevisat men samtidigt om något kunde ge en styrka nog att ta sig tillbaka var det ju en nyfödd perfekt bebis.
"Lova." Bad hon och såg på honom.

Såg sedan när läkaren kom in och log.
"Kan vi åka på en tur med rullstolen? Att bara stirra på dessa väggar gör oss nog alla lite galna. " Sa hon och såg på läkaren.