PRS Lupple och Emma07

Det var med väldigt blandade känslor Matthew hörde honom säga de där orden. Dels så ville han så gärna på något vis att Benjamin skulle tvärvägra det, att han skulle vilja låta det vara såhär. Men samtidigt handlade det om Zach, vad för slags liv var det här? Han hade alltid varit den där glada, spralliga personen och att nu vara fast såhär? Det fanns inget som skulle passat Zach sämre. På ett vis var han ändå otroligt lättad över att det var just Benjamin som fick ta beslutet - han själv skulle inte ha klarat av det. Det vore alldeles för svårt, att bestämma över sin brors liv eller död.
"Han hade inte velat leva sådär." viskade han med en nickning tillbaka emot Benjamin innan han suckade, tryckte på larmknappen som läkaren bett honom göra tidigare när de hade beslutet, och reste sig för att krama om honom. Ilskan hade runnit av honom vid det här laget, kanske runnit bort ihop med tårarna.
Han hann dock inte krama om honom lika mycket som han hade velat - lite väsen utanför fick honom att titta upp och tyst svära till då han fick se sin far på utsidan.
Han måste ha fått reda på det här på något vis, men han var den sista som han ville se här.
"Förlåt." ursäktade han sig och skakade lätt på huvudet, gav sig ut därifrån för att istället ägna sig åt fadern och hålla honom därifrån - han visste att han var en av de sista som Zach skulle ha velat ha där.

Benjamin nickade sakta över hans ord, det kändes bra att han höll med honom.
Han gjorde allt för att hålla ihop sig den sista stunden, för sin skull för Zachs skull. För allas skull.
Men kramen nästan förintade det där starka men så släppte han taget och såg upp mot dörren, såg deras far.
" Zach hade inte velat att han var här." Viskade han lågt, såg läkaren komma in och han slog sig ned intill Zach, på en stol.
Han la rätt Zachs hår försiktigt och rättade till kläderna, sjukhuslinnet han hade på sig och bäddade försiktigt om honom, kände hur tårarna började rinna.
"Stäng av dem. Han är en fri själ han borde inte vara fast såhär." Viskade Benjamin och smekte Zach försiktigt över kinden.
"Jag är ledsen Zias, jag är så ledsen över att detta hände dig. " Viskade han lågt.
" Det borde vara jag." Viskade han och lutade sig mot hans öra.
"Men jag lovar att aldrig glömma dig. Jag ska leva för oss båda så som du hade velat. "Viskade han lågt och kysste hans kind sakta.
"Så länge jag kan." Fortsatte han och snyftade.
"Lika stilig som alltid. "Viskade han med ett snett leende och greppade tag om hans hand.
"Jag stannar, okej? Jag borde inte ha gått iväg idag. " Fortsatte han lågt. Hade ingen aning ifall Zach kunde höra men någonstans så hoppades han det.
"Förlåt." Mumlade han snyftande och såg på sin älskling.

På ett vis var Matthew nästan lite lättad att han fick gå ut för att ta hand om fadern istället. Han ville finnas där för Zach - men det var så svårt. Samtidigt visste han inte riktigt heller ifall Zach skulle vilja ha honom där eller hellre vara själv med Benjamin - de båda var ju så otroligt nära varann, mycket närmare än vad Matthew nånsin skulle komma sin bror. Men då behövde han inte bekymra sig om saken.
Läkaren valde att inte säga så mycket om saken, nickade istället lätt - han förstod valet till fullo, och förstod hur otroligt svårt det måste vara.
Han hade snart kopplat loss Zacharias ifrån det mesta, vilket också kanske gav Benjamin mer frihet då han slapp alla sladdarna - han tog dock ur respiratorn i sista stund för att lämna dem själva sedan, fortfarande utan att säga så mycket. Benjamin hade utan tvekan tillräckligt mycket utan att behöva lägga någon energi på honom också.

Zacharias själv var i någon slags blandning mellan att vara helt borta och att höra brottstycken ifrån vad som hände omkring honom. Han fick med sig några ord här och där, men kanske mest bara rösterna - han förstod att Benjamin var där, vilket minskade den här oron och rädslan han kände för vad som hände. Han hade inte ont, men förstod inte vad som hände riktigt - det sista han kom ihåg var att han försökt ta sig ifrån köket.
Men något hände nu, det förstod han av hur verkligheten på något vis verkade komma allt närmare i form av hur jobbigt allt plötsligt verkade bli. Allt var med andra ord främst andningen. Han drog ett rossligt, svagt och jobbigt andetag efter att respiratorn dragits ur, men sen blev det tyst. Länge. Även efteråt skulle Zach ha otroligt svårt att beskriva det - på något vis förstod han då vad folk pratade om med att se ljuset i tunneln, för en stund blev allt så lockande ljust och varmt. Men Benjamins röst ekade kvar i hans huvud, en röst som lät så.. Förkrossad. Han måste tillbaka till honom. Även om han inte förstod till hundra procent vad som hände där och då, lyckades han på något vis vända tillbaka och dra ännu ett av de där svaga, nästan knappt hörbara andetagen.

Sladdarna var borta, respiratorn var borta och Benjamin förstod att han var ensam med Zach vilket han absolut behövde. Han satte sig försiktigt på sängkanten och höll hans hand hårdare.
Han ville liksom dra upp honom till sig. Men han själv la sig istället intill honom och la armarna försiktigt om honom.
Han önskade så innerligt att få höra, känna de där underbara hjärtslagen men inget hände.
" Jag kommer alltid älska dig. " Viskade han sorgset och gråten blev liksom värre.
Men han kunde inte säga nått mer utan låg bara där med armarna om honom och försökte säga farväl men så hörde han det.
Ett svagt andetag.
Han lyfte upp blicken och höll handen en bit ifrån hans mun och kunde känna hans andning.
Han förstod ingenting. Han var bara i total chock men han lyckades trycka på alarmknappen och ta sig ifrån sin älsklings säng.
Nån sjuksköterska kom in och Benjamin pekade på sin älskling.
"Han andas. "Viskade han lågt, chockat.
Han vågade inte hoppas på någonting. Han kanske bara inbillade sig.
Men det blev plötsligt en väldig rörelse omkring honom. Det enda han såg var Zach och massa vita rockar som sprang omkring.

Hela den här situationen kändes för Zach otroligt overklig. Han förstod inte riktigt vad som egentligen hände, eller vad som hade hänt - han visste bara att han befann sig i det här konstiga tillståndet mellan nån slags sömn och att vara vaken. Där han kunde höra åtminstone lite av vad som hände omkring, men det var som om hans hjärna bara koncentrerat sig på att sortera ut Benjamins röst.
För det kändes på något vis som det viktigaste, att han var där - det innebar en slags trygghet i allt det här som Zach inte förstod ett dugg utav. Eller ja, lite hade han väl förstått av den där upplevelsen eller vad man annars skulle kalla det där med ljuset.
Personalen hade uppenbarligen fått bråttom efter att han fortsatt andas - han var snart inkopplad till flera olika saker igen, fast inte riktigt lika många som innan. Läkaren tog strax Benjamin lite lätt åt sidan.
"Hjärnstammen tycks ha klarat sig otroligt bra. Vi kan fortfarande inte göra särskilt mycket, utan vi kan bara se om, när och hur han vaknar - du får vara beredd på att hjärnan kan ha tagit annan skada, och i vilken omfattning är omöjligt att säga. Men efter en sådan här händelse får man absolut räkna med någon slags hjärnskada." försökte han förklara.

Benjamin såg på det hela med chockade ögon, vad hände?
Han ville tro att det var ett mirakel att han älskade skulle bli helt återställd och vakna inom nån sekund men han vågade inte hoppas.
Han stod blickstilla och bara tittade när de kopplade in några maskiner igen.
Han lämnade inte Zach med blicken för en sekund och på långt avstånd hörde han läkaren.
Han var egentligen riktigt arg på hela sjukhuset, hur kan de ha missat att hans hjärnstam var bra? Men han orkade inte tänka längre på det.
Vid ordet hjärnskada så vacklade han till.
Vad menade läkaren?
"Hjärn?" Viskade han lågt oförståeligt. Hans älskade skulle inte fått nått allt. Hans älskade behövde komma tillbaka. Nu.
Han sträckte sig efter Zachs hand men för många stod i vägen.
"Han andas, min man kommer vakna. Han måste vakna."Viskade han och blev chockad över sin egen övertygelse som fanns i rösten.

Läkaren ville så gärna ge goda besked, men samtidigt var det bättre att de anhöriga blev positivt överraskade än negativt senare hur det än skulle gå. Men i såna här fall var det också otroligt svårt att veta, något de nyss ju blivit överbevisade i med tanke på att hjärnstammen uppenbarligen inte varit så skadad som de trott.
"Vi kan inte göra särskilt mycket nu heller, mer än att hålla ordentlig koll på honom. Så snart vi tagit de prover vi behöver får ni vara ifred igen." förklarade han vänligt, insåg själv att han inte behövde ta allt på en gång - han misstänkte att det ändå inte skulle sjunka in ordentligt än.
Det dröjde inte heller särskilt länge förrän de var klara med just detta, och kunde lämna de båda makarna ifred igen.

Benjamin följde dem med blicken när de tog proverna de behövde men samma stund som de lämnade hans sida så begav han sig dit.
Han slog sig försiktigt ned på sängkanten och tog hans hand mjukt.
" Vakna älskling. "Viskade han bedjande samtidigt som han med den fria handen la rätt hans hår igen och smekte honom sakta över kinden.
"Jag väntar. "Viskade han med ett svagt leende och pussade hans panna försiktigt.

Zacharias kände det som om han sakta men säkert blev något mer medveten om vad som hände omkring honom.
Men samtidigt blev allt i takt med det jobbigare på något vis - känslan var svår att beskriva, men det var tungt. Inte att han riktigt hade helt ont, inte ännu åtminstone utan snarare ett slags obehag och att huvudet bara var otroligt tungt.
Men vissa saker uppfattade han bättre än annat - Benjamins röst var väldigt närvarande, och inte minst lugnande. Den fick honom att slappna av lite mer, och något han inte klarat känna av tidigare var hans hand i sin.
Något som betydde så otroligt mycket, bara att känna att han var där.
Det var så otroligt svårt, men han försökte lägga så mycket energi som möjligt av den lilla han hade åt att krama den svagt tillbaka.

Benjamin satt och studerade sin make, sa många ord, förklarade saker. Pratade om allt mellan himmel och jord allt för att något skulle få honom att vakna.
När han kände att han svagt kramade handen tillbaka så blev han först oerhört lycklig.
Hans älskling.
Men sen kom oron.
"Spara din energi älskling. Använd den till att vakna." Viskade han lågt, bedjande och lyfte upp hans hand och kysste den mjukt.
"Jag är här när du vaknar." Viskade han och smekte honom över handryggen med tummen.
Det var i den stunden han insåg att han egentligen borde ringa Mary och Anton, de borde veta.
Men samtidigt så fanns det inga ord. Han hade inga ord förutom de han förmedlade till Zach.