PRS Lupple och Emma07

Zacharias njöt av att bara sitta där och lyssna på hans röst, även om han inte lade någon större vikt vid just vad han läste kanske. Men bara hans röst var lugnande.
"Tack själv." log han, kröp mer intill honom igen och kunde inte hindra en gäspning från att slinka ut.
"Vad är klockan?" frågade han nästintill halvsömnigt - det var egentligen mycket tidigare än vad han normalt brukade bli trött, men så hade han ju också en fullgod ursäkt till att bli lätt trött.

Benjamin skrattade lågt och la en arm mer omkring honom och studerade honom. Smekte hans kind sakta.
"Typ fyra. Så verkligen inte sent." Viskade han och pussade hans panna.
"Men vila du." Viskade han.
"Älskar dig." Sa han och smekte honom över armen sakta.

Dagen efter var tentadag. Benjamin hade gått upp väldigt tidigt och befunnit sig på skolan tills tentamen startade.
Allt för att memorera det sista- även om han egentligen inte behövde det så kändes det lugnande.
Han var otroligt orolig över hans älskade men han behövde göra denna tenta och Zach hade förstått.

Benjamin var halvvägs in in tentan när han fick otroligt hemlängtan, eller ja Zachlängtan och han la på ett kål. Han behövde bli klar. Han behövde kanske inte läsa igenom tentan tio gånger som han annars brukade göra. Tre gånger räckte.

Zacharias ville säga att han hade blivit piggare efter att ha varit hemma och vilat sen gårdagens olycka, men ärligt talat hade han bara känt sig allt tröttare. Han hade försökt ta sig upp samtidigt som Benjamin för att få i sig någon liten frukost, men ärligt talat hade han nog varit mer sovande än vaken kändes det som.
Också nu, några timmar senare, så hade det bara fortsatt neråt. Han var nästan ännu tröttare än tidigare samma dag, trots att han bara vilat, och det var nog när han kämpat sig upp för att få i sig något som han förstod att det verkligen blivit sämre.
Han fick ju nästan hålla i sig hela tiden, vågade knappt annat tack vare hur yr han kände sig. Efter att ha fått fram ett glas juice gav han sig på att försöka ringa upp Benjamin - mest för att försöka kolla när han skulle komma hem, för han saknade honom otroligt. Men han fick inget svar, och det var ju visserligen förståeligt med tanke på att han hade en tenta. Först tänkte han bara låta det vara, försökte istället dricka lite i hopp om att piggna till lite. Han ville tro att han bara ätit för lite eller nåt ihop med hjärnskakningen som gjorde det här, men han hade för en stund haft en huvudvärk som smugit sig på som tycktes explodera nu - det var utan minsta tvekan många gånger värre än någon huvudvärk han haft förut.
Han fick fram mobilen igen och fick denna gången ringt upp Matthews nummer istället, och brodern svarade nästan med en gång. Antagligen förstod brodern med en gång att något måste vara fel och lovade att komma med en gång - vilket var förståeligt, den djävulska huvudvärken tog väldigt mycket fokus ifrån försöken att prata och förklara.
Efter att ha lagt på försökte han ta sig in mot vardagsrummet och soffan eller sovrummet istället för att kunna lägga sig ner, men bara att försöka resa sig upp ifrån köksstolen var nog för att det han nästan skulle ramla och få det att blixtra framför ögonen. Bara en sådan egentligen simpel sak verkade plötsligt helt omöjlig. Det var som om benen lydde endast motvilligt, och yrseln ihop med huvudvärken som gjorde det omöjligt att tänka gjorde allt otroligt svårt. Han kom knappt ens heller igenom köket innan han ramlade, vilket också var där Matthew hittade honom då han kom dit.
Matthew hade skyndat dit, hade genast misstänkt att något måste vara fel med brodern på hur han talat och att hitta honom där bekräftade farhågorna. Han var visserligen inte helt borta, men han var knappt kontaktbar - han verkade iallafall hänga med på lite av vad Matthew sade, men kunde inte riktigt svara ordentligt eller något. Matthew var snabb med att ringa ambulansen dit, för att därefter försöka ringa upp Benjamin - förstod inte varför Zach ens var själv här när han var i det här skicket. Men inget svar, vilket inte gjorde saken bättre.
Efter vad som kändes som en evighet kom ambulansen, och de verkade lika oroliga som Matthew vilket inte skulle säga lite. Vilket inte heller bådade gott - men så fick Matthew också snabbt reda på att de misstänkte en större hjärnblödning, vilket ju också var allvarligt. Han försökte fortsatt få tag på Benjamin, utan resultat.
Zach är påväg till sjukhuset. Ring
Det var kort och inte mycket info, men vad mer behövdes? Han måste ju förstå att det var allvarligt utav hur många missade samtal han skulle ha, och Matthew ville inte oroa honom med riktigt hur illa det var ännu.

Benjamin var en av de första att lämna in sin tenta och lämna rummet.
Han kom ut med ett brett leende på läpparna. Tentan kändes bra, han skulle hem till sin man.
Det var underbart.
Men samma stund som han kom ut från byggnaden så startade telefonen.
Hade ju haft den avstängd.
Han hade många missade samtal, ett från Zach, massa från Matthew och några från ett nummer han inte kände till.
Han kände oron öka, något hade hänt. Varför skulle annars Matthew ha ringt honom så många gånger?
När han såg meddelandet så kändes det som om hela världen slutade snurra. Sjukhuset?
Han visste inte hur han tog sig till sin bil och körde mot sjukhuset samtidigt som han ringde upp Matthew men denna gången svarade inte han. (?) Benjamin körde allt snabbare, tog sig till sjukhuset och parkerade för att sedan springa in till sjukhuset.
Att han ens tagit bilen idag var ovanligt men han hade velat ta sig dit och hem så snabbt som möjligt och det hade ju verkligen varit behändigt nu.
Han tog sig in till receptionen och frågade efter Zach.
Kvinnan var otroligt motvillig tills han nästan skrikande förklarade att det var hans man.
Tydligen låg han på intensiven med hjärnblödning- läget var allt annat en stabil.
Han tog sig till rätt avdelning och fick syn på Matthew.
" Vart? Kan vi träffa honom?" Frågade han med tårar i ögonen och såg sig omkring. I hopp om att detta skulle vara nått slags skämt och att Zach skulle hoppa fram bakom nån stol eller nått men rummet var tomt bortsett från de som jobbade som rörde sig fram och tillbaka och så han och Matthew.
Rummet snurrade samtidigt som det var helt stilla, ljuden liksom försvann.
Hans älskade.
Han tog sig förbi Matthew och tog tag i första bästa människa som jobbade där för att få veta vart hans älskade man var men ingen ville svara, ingen visste nått.
De alla sa samma sak, vänta på läkaren.

Även om läkarna agerade otroligt snabbt när de kom fram till sjukhuset tyckte Matthew ändå att det gick alldeles för sakta, tyckte att det borde hända ännu mer. Det var som om allt gick i slowmotion istället.
Men det var bara på grund av oron, oron för sin älskade bror som låg där inne och kämpade för livet.
För livet som det inte verkade finnas något hopp för. Det kändes bara ofattbart, det kändes som om det inte kunde vara Zach där inne, att allt skulle vara något katastrofalt misstag. Men det var det inte, han hade fått pratat med läkaren bara kort innan Benjamin kom - och de kunde för tillfället inte göra annat än att vänta på honom. Som den närmaste anhöriga var valet upp till honom, och det kändes som om Matthew bara på något vis var isolerad och hade svårt att riktigt ta in allt det här. Men samtidigt tog han på något vis ut det i någon slags ilska och irritation, utan att riktigt veta på vad.
"Vart har du hållit hus?" frågade han direkt han fick syn på Benjamin, insåg att han kanske fräst lite i tonen. Men för tillfället verkade det inte spela någon roll.
"Varför lämnade du honom när han inte var okej?" kunde han inte låta bli att ifrågasätta, märkte ju visserligen hur otroligt orolig Benjamin redan verkade men han kunde inte låta bli, var tvungen att fråga - kunde på något sätt inte riktigt ta in att han verkade orolig, utan det var som om han bara såg dem genom ett fönster eller något liknande.

Benjamin kämpade nått otroligt för att hålla ihop, att inte gå sönder i tusen bitar.
Att hans älskling befann sig i fara, i kritiskt läge var omöjligt att förstå.
Och han visste att Zach var den som höll ihop Benjamin och utan honom- han kunde inte ens tänka tanken.
Men Matthews ilska, frustration ja nästan påhopp chockade honom.
Han kunde inte förstå hur detta var hans fel- eller jo såklart det var.
Detta var en bestraffning, det var det enda rimliga i hans huvud.
Hade de inte blivit straffade nog? Eller hade de bara inte fått meddelandet tillräckligt tydligt?
" Tenta. " Fick han svagt fram, förstod att det lät idiotiskt och det var det ju också men samtidigt hur kunde han vetat att detta skulle hända?
Hans nästa fråga sårade honom, det var inte rättvist. Hur kunde Matthew ifrågasätta honom?
Hans kände tårarna rinna ned för kinderna och han vände bort blicken. Kände sig otroligt liten.
" Han var. " Började han men kunde inte avsluta meningen utan backade bara ifrån Matthew.
Han kunde inte hantera det här nu.
"Sluta." Viskade han och det kändes som rummet krympte. Som om det var en liten låda.
Han slöt ögonen och backade ifrån honom, in i en vägg. Försökte samla sig. Försökte finna något att hänga fast i men han visste ju ingenting. Hjärnblödning? Vad betydde det?

Matthew visste egentligen att hans ord varit lite väl hårda här och nu när Benjamin otvivelaktigt redan var tillräckligt upprörd som han var, men han tänkte inte långt nog för det. Men att se honom sån var iallafall nog för att han skulle lyckas hålla käften stängd och inte komma med någon mer kommentar. Bäst av allt vore väl ifall han klarade att ta sig samman tillräckligt för att försöka stötta honom, stötta varandra, istället för att ifrågasätta varandra - men han orkade inte riktigt med det just nu. Inte när Zacharias var i det skick han var.
Det kan inte ha tagit lång tid förrän läkaren fått reda på att Benjamin var där - antagligen ville dem inte heller vänta längre än nödvändigt då han snart kom ut i väntrummet och vände blicken till Benjamin.
"Jag gissar att det är du som är Benjamin? Du kan komma med här." bad han, i en ton som var något emellan allvarlig och nästintill beklagande.
Då de väl kommit in i rummet, vilket var som ett slags litet kontor där läkaren erbjöd Benjamin en av stolarna. Han kunde ju ändå tänkas behöva den med tanke på nyheterna han kom med.
"Jag vet inte hur mycket du fått reda på ännu, men antagligen har du nog hört att din man fått en hjärnblödning?" frågade han, väntade inte särskilt långt på svar innan han fortsatte.
"Den orsakades med högsta sannolikhet av olyckan igår. Vi tror att ett blodkärl i hjärnan blev skadat, men att själva blödningen satte fart först idag och det är vad som hände när hans bror hittade honom. Han kom visserligen hit snabbt, men en hjärnblödning går otroligt snabbt. Dels kan själva blödningen i sig skada vävnaden, men samtidigt hämmar det så att delar av hjärnan inte får tillräckligt med blod - vilket gör att vävnaden kan dö, och i och med att det är hjärnan vi talar om räknas sekunder. Vi har gjort det vi kan för att stoppa blödningen, men dessvärre hann den långt och det verkar som om hjärnstammen blivit rätt illa skadad. Han ligger för närvarande i respirator, och eftersom hjärnstammen styr kroppens grundläggande funktioner lär han inte klara av att andas själv." förklarade han.

Benjamin stod där i väntrummet, säkert var det sekunder högst en minut innan läkaren kom men för honom kändes det som timmar.
Han följde med in till kontoret och slog sig ned på stolen han blivit erbjuden.
Läkarens uppförande och ton oroade honom, det var något allvarligt fel.
Hans första fråga nickade han bara åt för att sedan lyssna vidare.
Det han sa var inte förståeligt han kunde lika gärna pratat på ett utdött språk typ latin.
Han kände för att skratta, detta var ett skämt men han skrattade inte.
Hjärnstam, inte andas, respirator. Orden liksom flöt runt i hans huvud.
"Ursäkta va?" Fick han fram med skrovlig röst.
Olyckan igår, personalen hade sagt att han var okej för att gå hem.
" De sa, ehm. " Sa han och svalde hårt. Han kunde inte andas, han kunde inte ens tänka.
"Vart är han? Låt mig träffa honom. Jag måste till Zach. " Sa han upprört och reste sig upp och tog sig mot dörren.
"Ni förstår inte. " Viskade han men vid dörren han kunde inte ens med att öppna ett handtag, att stå var överväldigande.
"Han är döende? Är det vad du säger?" Viskade Benjamin med tårarna rinnandes ned för kinderna.
Det stämde inte, det kunde inte stämma. De hade ett helt liv kvar. Varför?
Hans kropp, hans hjärta hela han liksom smulades till miljontals bitar, små sandkorn.
Han kunde inte hitta ens ett finger. Inget hängde ihop.
"Jag måste till honom. Okej. Vart är han?" Viskade han igen och denna gången öppnades dörren och han tog sig ut i korridoren och började titta i varje rum.
I rummet längst bort hittade han honom, där låg hans älskling.
Han tog sig in och föll ned vid hans sida och greppade tag i hans händer. Hade mer än gärna greppat tag i hela honom men han hade maskiner och slangar och ja gud ved vad på sig.
"Zias. "Viskade han och lutade huvudet mot hans hand.
"Älskade du. " Viskade han och tårarna rann allt mer.

Läkaren hade kanske hoppats på att hinna ta upp allting med honom, men samtidigt visste han att sånt här krävde lite tid för att sjunka in. Han var bara tvungen att låta det ta den tiden.
Det var väl därför han inte gjorde det minsta försök till att stoppa honom - han skulle kanske också vara ostoppbar tills han faktiskt hittade till Zach, så det var lika bra att låta honom göra det.
Av ren respekt och hänsyn till dem, han ville ge dem den stunden ifred och låta Benjamin hämta sig lite, väntade han en ändå relativt god stund innan han pratade med Matthew igen och därefter begav sig emot Zachs rum. Han behövde tala vidare med Benjamin så snart som möjligt, be honom fundera över sitt beslut - vilket han förstod var omöjligt, men likväl ett måste.
Han knackade lätt på dörren innan han klev in med Matthew efter sig, och han verkade åtminstone ha samlat sig något - det syntes väl på honom att det var tufft att se brodern så, men han lyckades åtminstone något tafatt krama Benjamins axel i något slags försök till tröst eller stöd innan han ägnade mer uppmärksamhet åt Zach istället. Läkaren å andra sidan vände sig emot Benjamin igen.
"Jag vet att det här är tufft och svårt. Men jag måste prata med dig. Ja, han är döende på ett vis - vi kan hålla liv i honom med hjälp av maskiner, men det här är det liv han har framför sig i såna fall. Inte kunna andas på egen hand utan alltid vara fast såhär, och med det inte ens ha kraft nog till att vara vid medvetande. Vi kan också stänga av respiratorn, och som jag sagt klarar han sig inte utan den. Men i vissa fall kanske det kan vara bättre än ett sånt här liv. Det är kanske ett omöjligt val, men som hans make är du den närmast anhörige som också får bestämma ifall vi ska hålla liv i honom bara för det här." försökte han förklara.

Han hann säga mycket men inte tillräckligt fören läkaren och Matthew kom in igen.
Han ville be dem att lämna men satt kvar och höll hårt om Zachs hand i hopp om att han skulle krama tillbaka.
Det läkaren sa var inget han ville höra, inget han ens kunde processa.
Han hade inget att svara på detta, det läkaren sa.
Var det upp till honom? Han försökte andas.
"Jag kan inte, jag måste. " Viskade han och tog sig upp på fötter.
" Jag måste tänka igenom detta. Jag..ge. " Viskade han och såg på sin älskade, gav honom en kyss på kinden.
"Kommer strax. "Viskade han mot hans öra och lämnade sedan rummet för att finna närmaste kapell.
Det fanns alltid ett i sjukhusen.
Han fann det och tog sig in. Han bad, han bad tills han inte kunde be mer sedan satt han bara där och tänkte.
Zacharias, hans älskling. Skulle aldrig vilja vara fast så, det var bara själviskt av honom att hålla honom här.
Även om det smärtade så visste han svaret. Han visste också att om någon förtjänade att komma till himlen så var det hans älskling.
Han tog sig ut igen, ingen aning om hur mycket tid som passerat och gick in till Zach igen. Såg mot Matthew och svalde hårt.
"Han skulle inte vilja vara fast här. Han förtjänar så mycket bättre. "Viskade han sorgset.
"Jag har mitt beslut Matthew. "Fortsatte han med tårarna rinnandes ned för kinderna.
Att välja en sån här sak var hemskt, tortyr. Men han visste att beslutet var rätt även hur mycket det skadade honom och de andra som brydde sig om Zach.