PRS Lupple och Emma07

Zacharias flinade lätt åt hans svar, som var riktigt gulligt om man frågade honom. Men det var Benjamin så gott som alltid. Han reste sig upp och lade också sin arm omkring Benjamin, tacksam både för stödet och närheten. Det var alltid välkommet att ha honom nära sig, och just nu var han något ostadig på fötterna vilket gjorde allt många gånger bättre.
"Tack." sade han också till personalen där, måste säga att det skulle bli väldigt skönt ändå att komma hem för tillfället.
"Förlåt älskling." sade han sen, hade ju något dåligt samvete - han skulle ju ha sett sig bättre för, det visste han med sig även om det var svårt att se bilarna tack vare kurvan där.

Benjamin nickade sakta, hans ursäkt var egentligen inget han behövde.
Han förstod att hans älskling inte gjort detta med flit men det betydde ändå något att han bad om ursäkt.
" Det är okej älskling. Du behöver inte be om ursäkt. Du behöver bara vila." Sa han allvarligt och såg ganska snart deras port, de bodde ju inte långt ifrån skolan.
Han slog in koden, öppnade porten och ledde honom till hissen och tryckte in rätt nummer, för att sedan kliva ut och låsa upp deras ytterdörr och leda in honom i lägenheten.
"Nu får jag i alla fall leka sjuksyster, det är kul." Flinade han när han stängde igen dörren efter dem och tog av sig skorna och sin jacka utan att släppa taget om sin älskling.

Kanske att det inte helt fullt varit hans fel, men ändå lite. Han kunde ha agerat bättre.
Men gjort var gjort, nu fick han istället bara försöka göra så gott han kunde med att ta det lugnt. Just nu kändes inte det som någon större utmaning, han kände sig omtöcknad - men han kände sig själv väl nog för att veta att det kunde bli svårt. Han var ju inte världsbäst på att sitta still och ta det lugnt direkt.
Han drog av sig sina skor och jacka, vände blicken emot sin älskling och skrattade.
"Du lär vara en strålande sjuksköterska snygging." flinade han glatt.

Benjamin flinade lite och pussade hans kind.
"Jag hoppas det." Skrattade han och ledde in honom till vardagsrummet och hjälpte ned honom i soffan.
"Du får inte se på tv älskade. Men sitt här, jag ska hämta vatten." Sa han och smekte hans kind och gick iväg till köket för att hämta vatten och slog sig ned vid hans sida efteråt.

"Jag vet det." viskade Zacharias roat och flinade i samma stil, slog sig ner på soffan och satte sig mer bekvämt.
"Hur har dem tänkt att jag ska ta mig igenom det här om jag inte ens får se på tv?" suckade han, insåg snabbt att han antagligen skulle få ha det outhärdligt tråkigt i såna fall. Åtminstone under de perioder som inte Benjamin var hemma, han skulle onekligen kunna göra det bättre. Han lutade sig lätt emot honom då han kom, tacksam för möjligheten.

Benjamin smekte honom försiktigt över kinden och skrattade lågt.
"Jag kan läsa för dig." Flinade han och pussade hans panna.
" Tror inte du ska läsa själv, det kräver ju koncentration." Viskade han och såg på honom.
Avskydde att han mådde dåligt, även om det var något så litet som ett skrapsår eller så stort som en hjärnskakning. Han hatade det. Hans oroade sig alltid för sin älskling men i såna här lägen så oroade han sig otroligt mycket mer.
Det var hemskt.

Zacharias log glatt av skrattet och hans fingrar, men också det lite gulliga förslaget. Bara det att han ville sitta där och läsa för honom var ju väldigt fint, han kunde ju verkligen förstå om han inte var så förtjust i att sitta och ha högläsning där.
"Det får du gärna göra." log han stort, han älskade Benjamins röst och skulle glatt kunna sitta och lyssna på den hur länge som helst. Samtidigt var han inte helt säker på att han ens skulle klara av att koncentrera sig på läsningen själv - den molande huvudvärken gjorde sig ständigt påmind.

Benjamin log stort och gav honom en mjukt kyss.
" Det blir kanske inte någon rolig bok. Har några kapitel och läsa inför föreläsningen imorgon. " Sa han med ett snett leende, reste sig upp och hämtade sin skolväska.
Slog sig ned med väskan i soffan och tog upp en bok.
La en arm om Zach och bet sig lyckligt i läppen.
" Redo att hjälpa mig att göra min läxa?" Flinade han och slog upp kapitlet. Lyckan var total när han insåg att han endast hade ett halvt kapitel kvar att läsa.
Han hade läst tidigare idag men hade helt glömt det med tanke på allt som hänt.

Zacharias besvarade glatt kyssen, följde hans steg med ett lyckligt leende då han reste på sig.
Tänk att man ändå kunde vara så pass lycklig trots omständigheterna, trots att han hade en jobbig tid framför sig - eller rättare sagt långtråkig tid framför sig - så hade han sin älskade man där intill sig.
Han litade blint på att Benjamin alltid skulle ta hand om honom, att det var de två emot världen i allt.
"Det gör ingenting, då slår vi ju två flugor i en smäll." flinade han och lutade sig mer emot honom, leendet falnade dock lätt då han lade blicken på boken. Han insåg snabbt att det skulle ha varit hopplöst att läsa själv - bokstäverna bara suddades ihop, han klarade inte riktigt att koncentrera blicken nog för det.

Benjamin höll en arm om honom och slog upp rätt sida.
Tog fram ett anteckningsblock och en penna och började sedan läsa.
Det var på ett sätt bättre att läsa högt- som om han förstod det han läste bättre än om han läste tyst.
Han skrev ned några anteckningar allt eftersom.
Glad över att han Zach vid sin sida, det var ju trots allt det bästa även om just denna bok var mindre bra.
Efter en stund, då han läst klart och antecknat det sista så la han ihop boken och la båda armarna om Zach.
"Tack för att du lyssnade. "Log han glatt.